Trädgården 2.8. Ett och annat

Rönnspirea, Sorbaria sorbifolia, klassas som invasiv och den har funnits i kvarteret men avlägsnats... om än inte helt och fullt än. Någon enstaka buske har bitit sig fast och nu när de gått i blom får de stå kvar med tanke på blommornas attraktion på insekter.

Bandad humlebagge, Trichius fasciatus, är typisk besökare.

Humlorna är förstås talrika på rönnspireans blommor. Det var mest trötta exemplar av ljus jordhumla, Bombus lucorum, vilka börjar vara på sluttampen av sin säsong. Det gäller förvisso för alla humlorna. Några hushumlor, B. hypnorum, och stenhumlor, B. lapidarius, fanns också på blommorna. Av någon anledning fotograferade jag aldrig dessa. 

Nytt trädgårdskryss är ljus lyktblomfluga, Leucozona glaucia. Här en hona. 

Larverna äter bladlöss på flockblommiga växter.

Bildmaterialet blev tyvärr synnerligen bristfälligt.

Rönnspirea är en fjärilsmagnet. 

Påfågelöga, Aglais io, var en av tre arter som besökte blommorna medan jag var på plats med kameran.

Vingarnas undersida är hos amiral, Vanessa atalanta, minst lika bedårande som ovansidan.

Tredje dagfjärilsarten var nässelfjäril, Aglais urticae, men det blev aldrig något fotografi på en sådan.

 

Replotinsekter 20.7

Efter fiskjakten nyttjades annan kamera ovanför vattenytan. Det blev bara en kort och flyktig vandring bland blommorna på stranden.

Luktgräsfjäril, Aphantopus hyperantus, var flitigt på vingarna och besökte mestadels röllika, Achillea millefolium. 

Larverna lever på olika gräs och starrarter.

Alla luktgräsfjärilarna tenderade luta sig mot mig och det blev aldrig någon riktigt vinkelrät dokumentation av vingarnas undersidor. 

De sitter förresten oftast med ihopvikta vingar.

Bland strandens älggräs, Filipendula ulmaria, hittades den här halvdöda guldbaggen. Det handlar om olivgrön guldbagge, Protaetia cuprea, vilket bl.a. syns på den släta pannan.

Vad guldbaggen råkat ut för har jag inte fått svar på. Faktum är att jag inte sökt svar i så stor utsträckning heller. Tankarna rör sig lätt mot någon svamp men de vita kakorna tränger inte primärt fram i lederna mellan sköldarna vilket jag tycker borde vara fallet om det är en parasitisk svamp.

Frågan kanske får sin lösning.

Måhända du har koll?

Det är trollsländtider just nu. 

En del mosaiktrollsländor, så vitt jag kunde se mest brun mosaikslända, susade förbi men landade aldrig inom fotograferingshåll. 

Större sjötrollslända, Orthetrum cancellatum, ställde dock upp.

Både honan ovan och hanen nedan ser gamla ut med tanke på att de är rätt mörka.

Flicksländor fanns det också gott om. Men de är på gränsen till för små för att man ska lyckas åstadkomma vettiga bilder med det teleobjektiv som var enda medhavda glugg.

Om jag tolkar detaljerna rätt är det här sjöflickslända, Enallagma cyathigerum.

Referenser:

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. (2005). Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae-Nymphalidae. (DE 50–54). Uppsala: ArtDatabanken, SLU.

SLU Artdatabanken (2025). Artfakta: luktgräsfjäril (Aphantopus hyperantus). https://artfakta.se/taxa/201107 [2025-07-27]

Billqvist, M; Andersson, D & Bergendorff, C. 2019

Nordens trollsländor

Avium förlag

 

Bådaviken 16.7. Värme, knipungar och trollsländor

Inne i en lång värmebölja just nu. Temperaturen har legat precis under 30°C i skuggan och i solen inne i viken var det närmast olidligt.

Det var synnerligen lugnt och händelselös tillvaro i Bådaviken. Jag åkte primärt dit för att titta till viltkamerorna. Återkommer till den saken i annat inlägg senare.

På vattenytan centralt i viken låg kniphona med fyra ungar. 

Ovanför passerade brun kärrhök - honan - på väg mot området där paret haft sitt bo.

Fåglarna sågs från tornet och där stannade jag inte länge. Kollade gästboken och traskade sedan vidare ut i viken där kamerorna är gömda i vassen.

På väg dit blev det en bristfällig dokumentation (medelst teleobjektiv) av bandad humlebagge, Trichius fasciatus, men ingen av en guldbagge (olivgrön eller gräsgrön) som flög omkring men aldrig landade. Varkendera har jag sett ute vid Bådaviken tidigare men det betyder inte att de skulle vara ovanliga där.

Fyrfläckad trollslända, Libellula quadrimaculata. Den här är sliten och det är inte så konstigt. Arten flyger under första halvan av sommaren och de kröp ur sina larvskal i slutet av maj.

Rätt många små ängstrollsländor var i farten. Ovan en ung hane av svart ängstrollslända, Sympetrum danae, och nedan, vad jag uppfattar som, en riktigt nykläckt och ljus tegelröd ängstrollslända, S. vulgatum. Också en hane.

Mer utfärdad hane av svart ängstrollslända hittas här och här är fler bilder av båda arterna.

Mosaiktrollsländor var också på vingarna. Ingen av dem fångade jag på bild eftersom jag inte orkade vänta på att någon skulle sätta sig. Värmen var helt enkelt för tuff och mitt ymniga svettande riskerade förändra saltnivån i vikens vatten. Jag fann för gott att leta mig bort därifrån när viltkamerornas bildmaterial fanns nerplockat i fickorna.

Så snart den mest intensiva värmen släpper kommer jag att åka dit för att koncentrera mig mer på småkrypslivet.

Frill 6.8. Del 34 - Aftondyngbagge

Sista rapporterade fyndet från vistelsen på Frill söndagen 6.8. Jag kom att återvända till området några dagar senare och dokumentationerna från de besöken dyker upp här på bloggen vartefter bildmaterialet bearbetats och artbestämning är gjord.

En del av området på Frill domineras av fårbete. På sådana ställen finns fårbajs och i bajs kan man hitta småkryp som t.ex. dyngbaggar. 

Det är något jag får kika närmare på nästa sommarsäsong. Den här gången blev det nämligen inte mer än ett förstrött petande med en pinne i några enstaka bajshögar. Därmed kunde jag i alla fall konstatera närvaro av dyngbaggar men inte mycket mer än så. 

En dylik bild är under all kritik ifall man tänkt sig en artbestämning. 

Det oaktat tänker jag hävda att detta är aftondyngbagge Acrossus rufipes baserat på halssköldens närmast obefintliga punktur, skutellens form samt vad man kan uppfatta av hur välvd baggen är över täckvingarna. En bild av hela baggen hade förstås inte varit helt fel. 

Aftondyngbagge är en av de vanligare arterna och den har inget emot fårbajs.

Missar jag mig med min artbestämning hoppas jag på rättelse.

Bandad humlebagge

Efter jag senast (2018) dokumenterade och publicerade inlägg med Trichius fasciatus har arten bytt trivialnamn från humlebagge till bandad humlebagge. Orsaken till detta är att observationer av en för Sverige ny art, T. gallicus, gjorts vid några tillfällen i Skåne vilket inneburit att det blev skäl att precisera artnamnen en smula. T. gallicus fick namnet fläckig humlebagge. 

Man får förmoda att fläckig humlebagge lär observeras allt oftare och längre norrut vad tiden lider. Klimatförändringen medför nya arter och expanderande utbredningsområde norrut. Här i Österbotten lär vi få nöja oss med enbart bandad humlebagge länge än. Men den är inte så illa den heller.

Fotografiet togs 24.7.

Uppsala. Del 7 - Kastanjeborre

Kastanjeborre, Melolontha hippocastani, undviker Österbotten.

Beror det måhända på det utbredda och högljudda motståndet mot naturskyddsområden i den här trakten?

På en ek jag passerade under min lilla exkursion satt i alla fall denna individ och spjärnade medan jag böjde kvisten för att komma åt med kameran.

Blir jag tvungen att kommentera det där med naturskyddsmotståndet?

Har man sagt A får man skylla sig själv.

För närvarande råder här i [kust]Österbotten en allt mer ilsken debatt om det eventuella utökandet av naturskyddsområden i Kvarken. Diskussionen tappade sin sista kvarvarande konstruktiva del när en politiker för en vecka sedan tappade förmågan att argumentera i sak och enbart hänföll till argumentationsfel och osmaklig härskarteknik. Han verkade agera i affekt och var antagligen triggad av något nyligen genomfört lokalt möte där församlingen manat till kamp.

Det var synd eftersom ett större, bredare och mer folkligt förankrat naturskydd vore positivt. Nu argumenteras det mot naturskydd med berättelsen om att lokalbefolkningen alltid skött om sin miljö på bästa sätt. Sedan tar man det som en garanti för att det också kommer att vara så framledes och at man därmed inte ska pådyvlas några som helst nya direktiv. Att dåtid, nutid och framtid är lite olika saker tycks vara irrelevant i resonemangen. Biologi, ekologi och annan relaterad vetenskap göre sig icke besvär.

En komplex och svår diskussion som nu gjorts "enkel" och djupt polariserad. Jag hade hoppats att lokalbefolkningen själv initierar till utökat skydd med myndigheterna "i ryggen" eftersom man då torde ha större kraft att stå emot olika former av utomstående ekonomiska intressen och allt större exploateringstryck. Ett exempel är vansinnesidéerna om en bro över Kvarken. 

Allt detta skulle egentligen kräva egna inlägg. En vacker... nej... en regnig dag kanske jag ordar mer ingående om någondera eller båda grejerna. Det görs dock inte i en handvändning och får för tillfället vara.

Borde jag säga något om kastanjeborren då? Inlägget var ju trots allt tillägnat kastanjeborren och det är risk att den känner sig åsidosatt med allt snack om naturskydd och desillusionerade brofantasier.

OK... ja... då nämner jag direkt något om ollonborre, Melolontha melolontha.

Ollonborre är påträffad enstaka gånger i Finland men tycks än så länge inte ha etablerat sig och observationerna är troligen individer som kommit med transporter. Det är en sydligare art. Därför är det skäl att inte ständigt häva ur sig "ollonborre" så snart kastanjeborren dyker upp i flödet i valfri finländsk "vad-är-det-här-för-insekt-fb-grupp". Gör man det är det ännu större risk att den - i Finlands södra halva - vanliga kastanjeborren känner sig än mer negligerad och bortglömd.

En av de små skillnaderna arterna emellan är kastanjeborrens svarta kant på täckvingarnas främre "hörn".

Glöm alltså inte bort kastanjeborre!

... vilket kanske inte alla gör eftersom kastanjeborre tenderar vara en mumsare av växter vi människor gillar för att vi baserar vår ekonomi på dem. De äter alltså pengar (och en del odlad människomat också). Vuxna borrar gillar blad. Gärna ek och andra lövträd. Larverna lever i marken och hyser förkärlek för vissa rötter. Det är förstås larverna som orsakar stirriga ögon, gestikulerande och allmän upprördhet. 

Mörk vårdyngbagge med Uropoda sp. (igen)

Återanvänder en gammal rubrik när jag här återvänder till Melinopterus punctatosulcatus, mörk vårdyngbagge, som bär på en foretisk deutonymf i form av Uropoda sp. (Mesostigmata). Är förresten nästan exakt ett år sedan jag skrev det inlägget.

Den något smutsiga och svårstädade skalbaggen hittades i ett av trädgårdens växthus någon gång i maj senste vår. Jag dokumenterade kvalstret av samma orsaker som kvalstren i föregående inlägg - dvs. för eventuell användning i en kvalsterartikel i Sveriges entomologiska förenings medlemstidning Yrfän.

Den här gången var deutonymfen lite mer lämpligt placerad för att jag skulle komma åt att dokumentera den ur aningen bättre vinklar (än kvalstret i det tidigare "Uropoda-inlägget"). Speciellt intresserad var jag av att få fotografi av undersidan. 

Riktigt rakt mot undersidan gick dock inte att komma utan att dyngbaggens välvda täckvingar började skymma sikten (det "dimmiga" i nedre tredjedelen av sista bilden). Undersidan är intressant ifall jag någon gång kommer åt en artnyckel för släktet Uropoda och/eller familjen Uropodidae (inkl. deutonymfer). Den enda nyckel jag känner till finns i en äldre bok (Karg (1989) Uropodina Kramer, Schildkrötenmilben), men den boken bör troligen sökas på något europeiskt bokantikvariat och kan eventuellt vara lite svår att få tag på. I somras hittade jag inga till salu och jag har inte kollat nu på senare tid. Man kan förstås också bryta av pedicelen (sekretstjälken) för att få "fri insyn" och kanske bättre bilder av kvalstrets mage. Det har jag dock inte varit intresserad av att göra (än).

Sedan är det förstås inte säkert att de bilder jag har kapacitet att ta är tillräckliga för artbestämning hur som helst. 

Jag upprepar inte den information om kvalstren jag skrev i det förra inlägget om dyngbaggen och Uropoda-kvalstret. Så kolla där om det låter intressant med kvalster som klämmer ut klister ur ändan. Där finns även referenser.

Mörk vårdyngbagge och Uropoda sp. (?)

Dokumentationen av insamlade småkryp stannade upp rätt rejält för en dryg vecka. Jag tog mig nämligen plötsligt i kragen och åtgärdade ett alldeles för länge oåtgärdat arbetsrumsproblem gällande organisation av skrivbord och arbetsytor. Nu börjar allt vara någorlunda omorganiserat och lilla makrostudion är åter brukbar. En vacker dag ska jag väl skriva om den också. Det har jag väl nämnt i något inlägg för ett par år sedan.

Så snart kamerautrustningen åter var brukbar tog jag mig an två dyngbaggar. Den ena blev nämnd i ett inlägg med foretiska Uropodida-kvalster. Mer om Uropodida-kvalstret längre ner i detta inlägg.

Den här dyngbaggen, en mörk vårdyngbagge - Melinopterus punctatosulcatus, kom troligen hem med dynga som hämtades till trädgården våren 2019. Den hittades kort därefter i växthuset. Man kan alltså lugnt konstatera att min dokumentationstakt inte matchar insamlingstakten trots att jag inte riktigt samlar... typ.

I Finland finns tre arter i släktet Melinopterus - ett släkte som ställvis hänförs till Aphodius. De två andra arterna är vårdyngbagge (M. prodromus) och brämdyngbagge (M. sphacelatus). I laji.fi är merparten av observationerna vårdyngbagge, men dessa är mest koncentrerade i södra halvan. De två andra arterna är rapporterade från mer utspridda lokaler runtom i landet. Mörk vårdyngbagge är minst rapporterad och lustigt nog inte alls i Österbotten eller ens i närheten. Enligt Finlands rödlista är arten NT (nära hotad) nationellt.

Alla arterna är en smula variabla och om man inte håller ögonen i styr riskerar man kanske bli lurad Det blev jag som inledningsvis trodde att det här är vårdyngbagge (M. prodromus). Detaljer att hålla koll på är bland annat halssköldens ljusa kanter, åttonde strimman på täckvingarna samt bakbenstibians sporre. Hos vårdyngbagge är åttonde strimman avsevärt kortare än den sjunde vid skuldran. Här tyckte jag att så var fallet precis i enlighet med en teckning i artbestämningsnyckeln i Nordens dyngbaggar. 

Vad jag missade var att strimman egentligen upphör att vara en strimma och blir en rad punkter längst fram, men ändå ska uppfattas som strimma. En sådan punkt är lokaliserad nära framkanten av sjunde strimman. Dessutom hade jag nog feltolkat proportionerna hos respektive strimmors längd. Det är ibland trixigt att hitta tillräckligt tydliga och informativa referensbilder. Vårdyngbagge ska ha en strimma som verkligen upphör tvärt och inte består av lösa punkter ute i "ändan". Bra att jag dubbelkollade artbestämningen och blev korrigerad i en skalbaggsgrupp på fb.

Då så... här följer den andra baggen med sin foretiska deutonymf.

Deutonymfen är alltså ett kvalster. Högst sannolikt är det en art i släktet Uropoda och möjligen kan det vara arten U. orbicularis som tycks gilla att transportera sig med dyngbaggar. Uppenbarligen är den ofta påträffad på vårdyngbagge (M. prodromus) men verkar rent allmänt vara en opportunist som liftar med en hel hög olika småkryp (ref. 1) även om den i hänvisade studie inte inte råkade sitta på den enda M. punctatosulcatus som hittades och undersöktes. En undersökt mörk dyngbagge säger förstås inget. 

Släktet Uropoda inbegriper i Finland nio arter. Fyra av dessa är rapporterade på laji.fi. Någon nyckel för släktet har jag inte hittat och således vågar jag förstås inte spika art i det här fallet. Dessutom finns det risk att man inte heller kan utesluta möjligheten att det är någon art i ett närstående släkte inom familjen Uropodidae eller t.o.m. infraordningen Uropodina. Det tar jag dock som mera tveksamt utgående från generellt utseende hos övriga släkten samt även utseendet på den stjälk kvalstret fäst sig i skalbaggen med.

En del av nedanstående beskrivning gäller således U. orbicularis men närbesläktade arter har liknande specialiseringar även om det troligen skiljer sig på detaljnivå.

Deutonymfstadiet är hos dessa ett transportstadium för att kunna röra sig till nya födokällor. Arten lever i vad man kunde betrakta som tillfälliga "habitatöar" - dvs. spillning, kompostliknande miljö, förna, fågelbon och motsvarande som erbjuder tillgång på föda endast under begränsad plats och tid (1). Eftersom ett dylikt litet kvalster inte själv kan ta sig från födokälla till födokälla är transporten central för dess överlevnad och därav det foretiska nymfstadiet. Deutonymf kan för övrigt också betraktas vara ett "andra larvstadium".

I spillning hittas företrädesvis tidiga (unga) utvecklingsstadier medan vuxna individer tycks vara mera flexibla och fyndas proportionerligt oftare i förna. 

I A Manual of Acarology (2) nämns U. orbicularis som svampätare vilket alltså betyder att arten lever av nedbrytande svampar i nämnda miljöer.

När deutonymfen är på väg att byta tillhåll behöver den klamra sig fast på ett transportdjur. Eftersom den delar habitat med flera större organismer är chanserna goda att få lift. Väl "ombord" pressar kvalstret bakändan mot det större djuret och pressar ur en körtel ett sekret som fäster mot underlaget. Därefter sträcker deutonymfen bakersta benparet (eller t.o.m. går på transportdjuret) och töjer ut sekretsträngen som stelnar i kontakt med luften och således bildar en stjälk (pedicel) (3). Slutligen drar kvalstret in benen i specifika gropar och intar ett slags passivt "liftar-mode". Valet av transportmedel sker troligen med hjälp av uppsnappade signalsubstanser (typ lukt).

När det större djuret kommit fram till en plats kvalstret finner lämplig lösgör det sig från sin stjälk som lämnas kvar på färdtjänsten. Man kan ibland skymta dessa tomma stjälkar på en del småkryp.

Stjälkens (pedicelens) längd varierar beroende på var kvalstret fäster sig. De längsta pedicelerna uppstår hos kvalster som finns på ovansidan av transportdjuret. Kvalster som satt sig på ben och undersida använder sig av kortare pedicel (3). Hypotesen är att en längre pedicel medför aningen mer rörlighet vilket kan vara bra när transportdjuret rör sig i trånga utrymmen eller gräver tunnlar varpå kvalstret har större möjlighet att positionera sig skyddat för att undvika att brytas loss. De flesta deutonymferna tenderar fästa sig längre bak på täckvingarna vilket troligen också ger bättre skydd i sådana lägen. Kvalster på undersidan är mera skyddade av själva transportdjuret och behöver inte den rörligheten. Pedicelens längd har också konstaterats variera beroende på hur mycket föda kvalstren tillgodogjort sig innan transporten samt om det är många kvalster som trängs på samma djur. Mer svultna deutonymfer producerar generellt kortare spedicel (3).

För artbestämning av kvalstret borde jag högst sannolikt avlägsna det för att kunna se undersidan ordentligt. Måhända gör jag det en vacker dag - speciellt om jag hittar fler som kan samlas in i enlighet med mina insamlingsprinciper.

Referenser: 

1.

DARIA BAJERLEIN and JERZY BŁOSZYK (2003)

Phoresy of Uropoda orbicularis (Acari: Mesostigmata) by beetles (Coleoptera) associated with cattle dung in Poland

Eru. J. Entomol. 101: 185-188, 2004

ISSN 1210-5759

2.

G. W. Krantz et al.

A Manual of Acarology

Chapter 6, page 65.

A Manual of Acarology. ISBN 978-0-89672-620-6. 2009

3.

Daria Bajerlein & Wojciech Witaliński

Localization and density of phoretic deutonymphs of the mite Uropoda orbicularis (Parasitiformes: Mesostigmata) on Aphodiusbeetles (Aphodiidae) affect pedicel length

Naturwissenschaften (2014) 101:265–272

DOI 10.1007/s00114-014-1150-x

Mer information om foretiska deutonymfer:

Daria Bajerlein et al.

To attach or not to attach? The effect of carrier surface morphology and topography on attachment of phoretic deutonymphs of Uropoda orbicularis (Acari)

Sci Nat (2016) 103: 61

DOI 10.1007/s00114-016-1385-9

Daria Bajerlein et al.

Morphological diversity of pedicels in phoretic deutonymphs of Uropodina mites (Acari: Mesostigmata)

Arthropod Structure & Development (2013) 1-12

Elsevier

Storsand 7.8. Del 8 - Älvstrandkrypare

När jag skakade i ett ax av strandråg ramlade denna skalbagge ner på sanden. Den stannade kvar helt orörlig medan jag dokumenterade den och efter en stund kunde jag konstatera att den var död.

Man samlar inte småkryp från Storsand. Det är skyddat område. I det här fallet frångick jag min principfasthet (jag samlar ju förresten nästan aldrig levande insekter oberoende) och plockade den här med mig hem när jag var förvissad om att den redan var död. Jag är osäker på om det är lagligt att ens ta en död insekt från Storsand, men nu är det gjort och jag har erkänt min handling helt öppet.

Skalbaggen är ingen raritet. Den heter Psammoporus sabuleti och dess svenska trivialnamn är älvstrandkrypare. Längden på individen är 5 mm.

Strandkryparna är en underfamilj (Aegialiinae) i familjen bladhorningar (Scarabeidae). De påminner mycket om dyngbaggarna (underfam. Aphodiinae) och vissa klassificerar dem som tribus Aegialiini under Aphodiinae. Här har jag följt Artdatabankens indelning (Dyntaxa & Artfakta).

I Finland finns bara två arter strandkrypare och älvstrandkryparen är den vanligare. Kuststrandkrypare (Aegialia arenaria) är rapporterad endast i landets sydligaste delar.

På sandstränder med dyner uppges arten föredra de högre och torrare ställena. Både larver och fullbildade baggar spenderar det mesta av sin tid grävande i sanden. Det syns också bra på den vuxna skalbaggen att den är anpassad för en grävande tillvaro.

Arten sägs hos oss leva med två generationer årligen. En vuxen generation flyger i juli och den andra, övervintrande generationen flyger i september-oktober samt april-juni. Den fyndade döingen var således sannolikt tillhörande sommargenerationen. 

Älvstrandkrypare lever troligen primärt av förmultnande växtdelar, men kan ibland påträffas i kreatursspillning.

Eftersom den samlades in är planen att den ska dokumenteras mer ingående någon kulen vinterkväll framöver. Får väl återkomma till den då om jag alls kommer så långt med mitt dokumenterande av insamlade kryp.

Referens: 

Nordens dyngbaggar

Entomologiska föreningen i Stockholm

Tibiale 2014.

Bådaviken 23.5. Del 14 - Plattad dyngbagge

Acrossus depressus - plattad dyngbagge - blir bloggens första dyngbagge.

För det första är det anmärkningsvärt att det tagit så länge innan jag faktiskt sökt fram dygnbaggar. Dels är dyngbaggar ganska lätta att hitta förutsatt att man kollar på rätt ställe, alltså i bajs, och för det andra så är det en intressant grupp jag gärna skulle kika närmare på. 

När jag i januari 2019 skrev det här inlägget om boken Nordens dyngbaggar trodde jag att jag verkligen var på god väg att ta tag i saken... eller i bajset... och aktivt söka dem. Bl.a. har jag säkerligen tillåtelse att rota bland spillningen på en besöksgård med allehanda djur här i närheten. Där vore det t.ex. intressant att se vilka arter som går i lama-spillning. Lamor nämns nämligen föga förvånande inte i dyngbaggeboken.

Jag har i och för sig några insamlade dyngbaggar som väntar på dokumentation och blogginlägg. De dök upp i trädgården när vi senaste vår (2019) hade hämtat dynga till trädgårdslandet och växthuset. De baggarna får jag återkomma till en vacker dag.

Plattad dyngbagge är en vanlig dyngbagge som finns i stort sett över hela Norden och som återfinns i spillning från ett stort antal olika djur. Den rapporteras främst från kospillning och återfinns även i häst- och får-bajs. Ute i det vilda är det älg, rådjur, hjort och ren som gäller. De två dokumenterade individerna är plockade från rådjursspillning.

Längden är 6-9 mm. De förekommer i en variant med svarta täckvingar och en variant med röda täckvingar som de två på bilderna. På Åland är nästan enbart den svarta färgformen rapporterad. I Åbolands skärgård och runt Åbo återfinns båda formerna. I resten av landet är de röda i klar majoritet.

Namnet har den fått eftersom den är relativt platt i jämförelse med hur välvda de flesta dyngbaggarna är. Den hittas - som vuxen - främst mellan maj och juli. Speciellt i slutet av maj och början av juni är observationerna vanliga. Den övervintrar som vuxen.

Noshornsbagge - alfa och beta

Trädgårdens löv- och spånkompost har fått släppa till färdigkomposterat material till nya trädgårdsland. När man rör och för i den högen ramlar såväl vuxna noshornsbaggar som larver ut. 

Beroende på omständigheter lever noshornsbagge som larv mellan två till fem år innan den blir fullbildad. En vuxen bagge lever ungefär en sommar men syns sällan eftersom de helst inte är ovan jord dagtid. Äter gör de inte som vuxna och måste därför klara sig så länge de kan på ackumulerad näring från larvtiden.

Jag passade på att fotografera några vuxna hanar.

De två första bilderna visar en hane med outvecklat horn och ganska små knölar på halsskölden (pronotum). Det är en stor variation på dessa horn hanar emellan. Nu borde jag förstås ha gjort en mer vetenskaplig kontroll av de framgrävda fullbildade baggarna och mätt kroppslängd, hornlängd och kanske vikt för att få ordentliga fakta sammanställda. Nu bidde det dock bara dessa snabbt tagna bilder eftersom man (jag) kanske också försöker göra annat än enbart jaga småkryp - även om det är svårt.

Första hanen är vad som kan kallas en betahane. Hur stor chans han har i konkurrensen om honorna vet jag inte. Det torde finnas studier på detta men dem har jag inte själv läst (än).

Nedan följer två alfahanar med ganska likvärdiga horn. De är generellt också aningen mer storväxta jämfört med betahanarna.

I Finland hittas norshornsbagge åtminstone upp till Uleåborgstrakten. Utbredningsområdet är i övrigt Europa (utom brittiska öarna), Nordafrika och österut till Pakistan.

Underfamiljen noshornsbaggar (Dynastinae) består i huvudsak av tropiska släkten och arter. Vår egen noshornsbagge är den enda i Europa förekommande arten.

På bilderna skymtar man en del kvalster. Dels är det små foretiska deutonymfer som är fastsugna lite här och var på baggarna och dels är det de större kvalstren som skymtar under halsskölden. De sistnämnda är rovkvalster (Mesostigmata) och troligen även de i foretiskt deutonymfstadium. Kommer dock inte åt att se tillräckligt många karaktärer hos respektive kvalster för att våga mig på någon mer definitiv bestämning.

Referenser:

Intersexual and intrasexual patterns of horn size and shape variation in the European rhinoceros beetle: quantifying the shape of weapons.

Jakub Goczał et al.

Biological Journal och the Linnean Society. January 2019

DOI: 10.1093/biolinnean/blz026/5428090

A new genus and species of the family Microdispidae (Acari: Prostigmata) associated with Oryctes nasicornis (Coleoptera: Scarabaeidae) and redescription of the monotypic genus Vietodispus Mahunka, 1975
Hamidreza Hajiqanbar, Farahnaz Hosseininaveh
Zoological Studies, December 2014. 53:58
https://doi.org/10.1186/s40555-014-0058-7

New records of macrochelid mites and description of a new phoretic species (Acari: Mesostigmata: Macrochelidae) from Greece
A. Ács et al.
Acarologia 56(1):63-71 · March 2016