Frill 22.6. Del 8 - Vivlar

På den sandiga ytan längs Frills östra "kant" rultade en del små vivlar omkring.

På första fotografiet syns syrennäsvivel Rhinoncus pericarpius som sitt svenska trivialnamn till trots lever på bergssyra Rumex acetosella.

Den andra viveln var någon art i släktet Pelenomus. Möjligen är det pilörtsvivel P. quadrituberculatus som är vanlig och som rimligen i så fall har med diket några meter bort att göra.

Knölarna på halsskölden ser inte så tydliga ut som jag uppfattar de borde vara på pilörtsvivel men det kan vara en definitionsfråga.

Bildmaterialet är ute för kommentar i en skalbaggsgrupp men bekräftelse eller rättelse har än så länge inte erhållits. Återkommer med uppdatering om eller när det sker.

Trädgården 8.6. Skuggvivel

I föregående inlägg nämnde jag tillkomsten av nytt svenskt trivialnamn på en bladbagge.

Jag får härmed köra samma visa men vers två.

När jag senast dokumenterade Sciaphilus asperatus hade den inget svenskt namn.

Skuggvivel heter den alltså numera.

Trädgården 7.6. Vivlar

Två vivelfynd 7.6. 

Dessa dokumentationsresultat är av den där kvaliteten jag djupt ångrar efter varje oengagerat fotograferande. 

Inget bemödande om att åstadkomma ens en gnutta bättre bildmaterial. Det är bara snabbast tänkbara dokumentation som komplement till krysset i artrutan. 

Skärpning säger jag nu... fastän jag vet att det riskerar bli samma visa igen en annan gång.

Brokig nässelvivel Nedyus quadrimaculatus.

Här vred jag i alla fall en smula på bladet och tog något som kunde kallas "porträtt".

Därefter blev det maskrosvivel Glocianus punctiger.

Dokumentationen berättar mer om den monumentala bristen på engagemang än om vivelns utseende. 

En rent av skämmig bild, men min grundidé med bloggen är, som tidigare nämnts, dagbok och dokumentation. 

I och med detta publiceras ibland även vissa tokdassiga bilder.

Vivlar är generellt tålamodsprövande. Så fort man är inom en halv kilometers avstånd från dem kurar de ihop sig och förblir hopkurade minst tre dygn... typ. 

När man är 100 meter från dem rullar de ner på marken. 

Det är nog för att jag tröttnat redan i förväg som likgiltigheten drabbar mig.

Fast egentligast egentligen är ju vivlar hur spännande som helst. Dessutom ganska fotogeniska med sin långa kran och smått komiska utseende. En vacker dag kanske jag gör en rejäl inandning och tar itu med min disciplin.

Bådaviken 18.5. Del 12 - Marmorglansvivel

Nej... det var ytterligare en marmorglansvivel Polydrusus tereticollis... fick jag konstatera.

Förväxlingsrisken alglansvivel P. fulvicornis skulle jag gärna ha ett bekräftat kryss på.

Arttillhörigheten hos dessa två misstänkta alglansvivlar hyser jag fortfarande osäkerhet kring. Halsskölden ser aningen "knölig" ut vilket skulle indikera att det är arten i fråga. Men är den tillräckligt knölig?

Bådaviken 13.4. Del 9 - Alhoppvivel

Tre millimeter stora småttingar skulle egentligen föranleda objektivbyte eftersom "standard-gluggen" (Laowa 100mm f2.8 Macro 2X) inte riktigt räcker till. Men jag tenderar vara lat och funderar smått på att alternativet egentligen skulle vara att ha med sig två kameror färdigt förberedda för stora respektive små småkryp.

Alhoppvivel Orchestes testaceus (fam. Curculionidae) hör alltså till de små småkrypen som med fördel kunde dokumenteras med Canon MP-E65mm f2.8 1-5x Macro monterat på kameran.

Objektivbyte i fält är väl inte hur omständigt som helst, men det tar sin lilla tid och så är man i behov av en del justeringar av kamerainställning, blixt och diffusor. Latheten slår lätt till och frammanar en "låt-det-gå-med-"fel"-objektiv-mentalitet". Särskilt inspirerad dokumentation kan jag inte påstå att jag lyckades frammana med tanke på resultatet.

Alhoppvivel lever som namnet berättar på al (Alnus spp.). Ägget läggs på bladets undersida i mittnerven eller i någon av de tjockare lateralnerverna. Efter kläckningen letar sig larven ut mot ytterkanten av bladet och skapar samtidigt en brun gångmina som slutligen upptar en relativt stor del av bladets ytterkant. Larven förpuppar sig inne i minan.

Eftersom äggläggning och larvtillväxt sker medan bladet utvecklas blir det också ofta deformerat.

Hoppvivlarna i släktet Orchestes har inte varit några större bekantskaper tidigare och det fotograferade exemplarets idé om att sitta på en björkstam föranledde en del extra kontroll beträffande arterna och deras värdväxter.

Det vore idé att söka bladminorna och samla in några för att se ifall man kunde få napp på någon av de kända hoppvivel-parasiterande arterna i släktet Tetrastichus (fam. finglanssteklar, Eulophidae) eller möjligen någon annan parasitoid. 

Men då bör jag först be om tillstånd eftersom Bådaviken är naturskyddsområde.

Referens:

Plant Parasites of Europe, Leafminers, galls and fungi.

Frill 8.9. Del 14 - Jordgubbsöronvivel

Vivlar som "slutar fungera" är föga inspirerande fotoobjekt.

Jag orkade inte vänta på återupptagen aktivitet, tog således några bilder av viveln som låtsades vara "skräp" och fortsatte därefter min spaning efter fler småkryp.

Det här är ytterligare en vanlig art som först nu debuterar på bloggen. Nyligen konstaterade jag samma om spetsrovbärfis och ängssnigel.

Jordgubbsöronvivel Otiorhynchus ovatus hittas i hela landet (möjligen/troligen lite glesare längst i norr).

Bådaviken 6.6. Del 1 - Marmorglansvivel

6.6 var jag tillbaka i Bådaviken. Stannade upp i den "djupare" strandskogen med blandning av stora björkar och mindre träd i form av rönn, sälg, hägg och al. Här ligger en hel del av de stora björkarna raklånga efter en höststorm 2020 och jag har förstås som avsikt att följa med småkrypslivet på och i den döda veden. Än så länge har jag faktiskt inte råkat upptäcka några intressanta vedanknutna småkryp. Måhända har jag besökt området under fel tidpunkter eller varit ouppmärksam. Spaningarna fortsätter.

Men... det var ju inte det jag skulle ägna det här inlägget åt. Får återkomma till de döda björkarna när något aktualiseras.

Här är en vivel som satt i grönskan. Men vilken grönska? Blackoutade och kollade inte vilken växt viveln satt på. Det syns inte heller på något av fotografierna som togs av viveln. Men det måste rimligen vara en hägg och hägghorn, dvs gallbildningar av gallkvalstret, Phyllocoptes eupadi.

Viveln är i alla fall en marmorglansvivel, Polydrusus tereticollis.

Storsand 27.5. Del 11 - Större tallvivel (?)

Under inga omständigheter ovanlig, men ändå blott andra gången större tallvivel, Pissodes pini, är med i den här bloggen.

Eller är det? 

Är det här ens större tallvivel?

Släktet Pissodes inbegriper några arter svåra att skilja från varandra.

Tappade viveln efter första bilden och ägnade mig inte åt att leta. Några minuter senare hittade jag den på knät.

 

Sandstrand 24.5. Del 3 - Mässingsglansvivel

Bara några meter från strandkanten kravlade denna mässingsglansvivel, Polydrusus pilosus, omkring i sanden. Inte riktigt dess normala biotop vilket är bland lövträd, gärna alar, björkar, rönnar, viden eller popplar.

Tack till Håkan Ljungberg för korrigering av art!

Skräppenäsvivel

Bakom ett lager av damm gömmer sig en liten, närmare bestämt ca 3 mm, skräppenäsvivel, Rhinoncus leucostigma. 

Viveln klättrade omkring i växthuset och mina ögon kunde inte upptäcka allt damm förrän bilderna senare granskades i datorn.

I växthuset hade den inget att hämta. Det den vill ha är inskrivet i namnet... och det är inte näsan. Inte heller behöver finlandssvenska män vara oroliga över klockspelet. Det här är ingen nötvivel.

Viveln fotograferades 22.5.

 

Uppsala. Del 9 - Phyllobius pyri

En ensam liten bild av en vivel med who cares-attityd när det handlar om att *orka* vika in vingarna snyggt och prydligt. De ska väl ändå användas inom kort igen. So what liksom.

Viveln heter Phyllobius pyri. För artbestämningen tackar jag Ola Bäckman. 

Min hjärna räcker engagemangsmässigt inte riktigt till för (alla) vivlar och då kommer jag inte alltid så långt innan neuronerna (som atuokorrekt vill döpa om till neuroserna) lägger av och flyr till områden de tycker är roligare att jobba med. Dessvärre är det antagligen samma neuroser neuroner som hindrar mig från att ta fler bilder när jag ser en vivel.

Ska dock nämnas att det pågår en intern konflikt kring det här med vivlarna. Vissa nervcentra i min skalle gillar absolut vivlar och anser att det vore oerhört spännande att grotta ner sig mer ingående i denna taxonomiska grupp. Gänget av trilskande neuroner skyller på att all processorkraft används för steklarna och att de för närvarande vägrar ta emot den här typen av extrauppgifter.

Phyllobius pyri hittas även i Österbotten. Man måste alltså inte dra iväg till Uppsala för att se den.

Storsand 8.5. Del 2 - Siljekokongvivel

Snyggt namn! Siljekokongvivel.

Hittades bland sandblandad dött växtmaterial en bit upp på stranden.

Hypera conmaculata är det vetenskapliga namnet. Att det var en Hypera kom jag fram till, men gruppen hör inte till mina bekantskaper och artbestämningen outsourcade jag till en skalbaggsgrupp.

Tack till Hans-Erik Wanntorp för bestämningen!

Bådaviken 24.8. Del 12 - alglansvivlar?

Alglansvivel, Polydrusus fulvicornis eller kanske marmorglansvivel, P. tereticollis?

De är slitna och bildmaterialet kanske inte tillräckligt bra för artbestämning. Kameran stötte till bladet de satt på och det var föga populärt. Vivlarna trollade bort sig själv på traditionsenligt ramla-ner-på-marken-vis.

Vid en strand 11.4. Del 2 - Otiorhynchus carinatopunctatus

Lövförnafynd nummer två var denna vivel som var jättedöd... länge... riktigt död... vansinnigt länge. 

Jag tröttnade på att den skulle återuppstå och tog således endast dessa dassiga och tråkiga bilder av skådespelaren.

Dessutom var jag kanske främst på jakt efter lite andra typer av småkryp. Mitt psyke tenderar vara aningen selektivt när det gäller vilka småkryp jag koncentrerar mig på under en dylik "safari".

Arten är Otiorhynchus carinatopunctatus. Ganska vanlig enligt rapporteringssidorna i Finland och Sverige. Den dokumenterade vivelns längd är ca 5 mm. Det sammanfaller föga förvånande med storleksangivelsen 4-6 mm för arten i fråga.

Tack till Hans-Erik Wanntorp för bekräftelse av artbestämningen!

Sciaphilus asperatus

Den här viveln lurade mig. Jag råkade få ögonen på den medan jag fotograferade korsspindlar efter mörkrets inbrott för ett antal dagar sedan.

Viveln i fråga - alltså Sciaphilus asperatus - har jag observerat i trädgården tidigare. Men jag gick helt bet på den nu när bakkroppen inte uppvisade några fjäll vilket annars ger den ett mer uniformt utseende.

Därför lades den upp på en fb-grupp där jag omedelbart fick svar. Uppenbarligen är det också så att fjällen ser ut att saknas pga. att skalbaggen är våt. Måhända någon optisk effekt som gör så att färgreflektionerna från fjällen bryts. Men det är bara spekulationer från min sida.

Storsand 31.5. Del 10 - Vanlig snytbagge

Ur en liten vindpinad ensam enbuske ute på den öppna delen av Storsands "grå sanddyner" ramlade en vanlig snytbagge - Hylobius abietis.

Vid Storsand har de med sannolikhet trivts i kvarvarande stubbar efter de tallar som fälldes i området för ett antal år sedan.

Sitona obsoletus

Det finns 379 arter av vivlar i Finland. Här kommer bloggens elfte art.

Arten torde vara Sitona obsoletus vilket jag fått bekräftelse på - att det torde vara.

Det finns inget svenskt trivialnamn på dessa men arten S. lineatus heter randig ärtvivel och släktet kan antagligen inofficiellt kallas ärtvivlar. Oddsen för att det blir ett officiellt namn så småningom är väl låga.

Artens larv lever på klöver. Den vuxna baggens längd är ca 5 mm.

Rhyncolus ater

Den här lilla viveln på ca 4 mm lever i murket trä. Den heter Rhyncolus ater och tycks enligt litteraturen favorisera lövträd men kan även förekomma i ved av barrträd. 

Min artbestämning har förresten bekräftats på denna fb-grupp för skalbaggar.

Någon sk. "skadegörare" är det inte. Hittar man den här baggen i veden har träet redan fått röta till sig.

Fem arter i släktet Rhyncolus är listade på laji.fi. Tre av dem är markerade som "finländska" och det verkar bara vara två som är observerade runt om i landet - åtminstone i någon större utsträckning. Nu ska man förstås inte dra några större växlar på det där med observationsmängd eftersom det beror på flera faktorer vilka inte nödvändigtvis behöver ha någon korrelation med hur vanligt (eller ovanligt) ett dylikt småkryp är.

Otiorhynchus nodosus

Här har vi en suddig Otiorhynchus nodosus. Viveln har inget svenskt trivialnamn och den är suddig pga. att jag egentligen höll på att grilla ute i trädgården medan den vandrade förbi. Mitt fotograferande saknade därmed den behövliga skärpan på flera plan.

Viveln är ungefär 8 mm. Notera de foretiska kvalstren.

Sorgsen vivel?

Limnobaris dolorosa är ett vackert vetenskapligt namn. Varför den fått artnamnet dolorosa har jag inte koll på. Det är ju ett ord förknippat med sorg och lidande. Men måhända prästen och naturforskaren Johann August Ephraim Goeze tyckte viveln såg bedrövad eller plågad ut när han år 1777 gav skalbaggen dess namn.

Jag hittade den på ett starr-strå nere vid älven intill Floraparken.