Varför inte ett ultragenomtypiskt aprilblogginlägg?

Förmiddagsprogrammet bestod idag en cykelrunda ut till Bådan. Jag ville se hur det utvecklar sig med det där töandet i viken borta vid fågeltornet.

Men innan man kommer sig fram till Bådaviken ska man passera diverse platser där det också finns möjlighet att se en fågel eller två. 

Ett sådant exempel kan vara gulsparv.

Det kan också vara en liten bråkdel av den söderifrån invällande sångsvansfronten.

Det tutas och trumpetas från alla tänkbara håll just nu.

Min fascination över dessa tio kilogram tunga klimpar och deras flygförmåga kommer aldrig att upphöra. Havsörnar och tranor må ha lika mäktiga vingar men viktmässigt går det ungefär två tranor/havsörnar på en sångsvan. Svanarna får verkligen jobba för sitt flygande. Inget fusk med termikvindar och miltals långa räkmackor glidflygningar här inte.

Förlåt kära tranor! Ville inte kalla er fuskare. Ni är prima ni också!

Mina första observationer av dessa fåglar gjorde jag för en knapp vecka sedan (27.3). Paret som idag delade åker med en samling grågäss ute vid Bådan, fick bli årets första tranor på kamerans sensor. Särskilt stor del av sensorn tog de dock inte upp.

Precis som jag misstänkte är Bådaviken fortfarande isbelagd. Samma gäller Bådabukten och allt annat vatten utanför viken. Som vanligt var det kråkfåglar (kråkor och skator) som förde liv runt fågeltornet. Några enstaka gråtrutar skränade på avstånd och ett par grågäss skorrade förbi.

Den traditionsenliga och uppriktigt menade utskällningen fick jag också. Herr och fru talgoxe tyckte att jag kunde ta mitt pick och pack och dra. Jag lydde!

Allt för långsam! Duvhöken satt på en stor sten relativt nära vägen där jag kom cyklande. Jag hann stanna, rikta kameran och nästan trycka av. Precis innan fotograferingsproceduren avslutades genom det sista avgörande momentet, hade höken lättat.

Fåglar man kan nämna, men som inte fick bli dokumenterade på grund av deras ointresse av att komma tillräckligt nära är: 

Sånglärkor och gråsiskor. 

Fåglar som inte alls syntes till men som brukar synas på dessa åkrar den här tiden på året är: 

Snösparvar.

I duvhöks-skogen

För en vecka sedan valde jag Tisskärssand som utflyktsmål och idag blev det skogen. Egentligen är det väl faktiskt kusten och havet man borde vara vid, ifall det är flyttfåglar som gäller. Men jag är ju inte så nogräknad med sådant. Skogen kändes som en perfekt miljö just idag. Mer än två timmar kunde jag tyvärr inte ge mig. Allt för kort, men ändå bättre än inget.

Hackspettarna levererade trumvirvlar. Den på bilden bearbetade dock en kotte.

Inne i den högre och tätare skogen regerar duvhöken. I den här skogen brukar järpar och orrar lämna sina visitkort i form av fimpar och fotspår. De har all anledning att hålla ett vaksamt öga öppet. Duvhöken är en riktig terrier och den sitter någonstans där uppe bland täta grenar och kvistar. Ytterst få saker undkommer ett rovfågelöga. Dessutom är duvhöken förstås sällsamt väl anpassad för högfartsjakt i det där kvistiga kaoset som en tät skog bjuder på.

Just nu är duvhökarna i full färd med bobygge (eller renovering) och familjeplanering. Ett av morgonens mål var att ta reda på om hökarna även i år är på G med att häcka på en plats jag något så när ringat in. Boet har jag aldrig sett. Jag har helt enkelt inte gått så nära att jag fått möjlighet att hitta boträdet. Men jag vet som sagt ganska väl var det är och väljer att stanna på behörigt avstånd. Det räcker gott och väl med att höra hökarna och på så sätt pejla in läget. Deras aktivitet i avslöjas ändå utan att man nödvändigtvis måste se så mycket. Fåglar vid boet får på inga villkor störas i onödan.

Det gick fint att smyga tyst idag. Duvhöksparet var på skrikhumör och tutade hejvilt sinsemellan. Passade på att röra mig medan de hojtade och däremellan stod jag still. Stannade som vanligt på behörigt avstånd och kunde höra deras ungefärliga rörelser och positioner på basen av varifrån deras läten kom. Honan var i princip ständigt på samma plats medan hanen flyttade på sig en hel del. Hans lite svagare, mer blygsamma läte, ljöd från olika ställen vartefter han rörde sig runt omkring. Plötsligt hade jag honom nära - i en tall kanske bara 30 meter bort. Kunde inte se honom men han bökade på med något för det prasslade högljutt. inom kort hördes ljudet av en kvist som knäcktes och direkt därefter kunde jag skymta honom flyga med byggmaterial i riktning mot den plats där honan fanns. Någonstans där bakom granar och tallar blev det ett himla liv när han anlände hem. Båda fåglarna tjöt intensivt.

Nästan omedelbart efter kvist-leveransen återvände han till trädet i min närhet. Den här gången satte han sig på en gren så att jag kunde se honom. Problemet var ju förstås att om jag kunde se honom så skulle han absolut kunna se mig. Mina ögon är ju hur sekunda som helst, jämfört med hans korpgluggar. Jag försökte att inte röra en fena. Problemet var bara att jag just då satt på huk med fötterna under aktern. En synnerligen obekväm ställning om man tänkt hålla samma position mer än några minuter. Kameran hade jag redan i ett tidigt skede hunnit rikta mot hökens håll och i den riktningen stannade kameran under hela den långa stund jag fick betrakta honom.

Det var inte byggmaterial han var ute efter den här gången. Nej, nu handlade det om tvagning och putsning. Omsorgsfullt gick han genom fjäderskruden med sin näbb. Samtidigt domnade mina ben och fötter. Några av de gånger jag brände av bilder hörde han kameran. Uppenbarligen satt jag ändå väl dold för honom men jag tog heller inga bilder medan han försökte komma underfund med varifrån spegelskramlet kom. Fokus fick jag sköta manuellt, för mellan mig och höken hängde en slöja av tunna grankvistar.

Till slut var mina ben ändå så pass borta att jag kände mig akut tvungen att försöka flytta på mig. I sökaren kunde jag skymta att han verkade ta sig en förmiddagslur. Då försökte jag lirka in mig (fortfarande på huk) bakom en granstam i närheten och efter en del vridande och vickande på fötterna lyckades jag tråckla min lekamen bakom granen.

Därifrån kunde jag också smyga mig bort och låta duvhökarna fortsätta med sina förehavanden.

När jag kom hem slog jag upp duvhök i Hans Hästbackas bok Bodéns & Stenbäcks ornitologiska anteckningar (Svensk Österbottniska Samfundet 1993). Boken behandlar (kort beskrivet) ornitologi och natursyn på 1800-talet. Bodén och Stenbäck var två fågelintresserade herrar vars ornitologiska intresse numera syns i form av ägg och uppstoppade fåglar i Ostrobothnia Australis' samlingar. På deras tid var duvhöken en av de mest hatade och förföljda av rovfåglarna. I början av 1900-talet dödades omkring 10 000 duvhökar årligen - inte sällan med brutala och hejdlöst plågsamma metoder. 

Idag beräknas vi ha ca 5000 par i landet.

Fler mera bilder från Storsand

Pjah... kan ju peta in några typiska "rovfågel-på-stort-avstånd-bilder" när jag ändå håller på.

En ung duvhökshona kraftade (ja, de flyger ju så) fram över vattnet. Plötsligt girade hon tvärt och dök ner mot det blå. I vattnet plaskade en knipa till och dök. Höken svängde åter upp och fortsatte vidare i den ursprungliga riktningen.

Tidvis var det ett moln av kråkor längre österut längs stranden. Bland dem hördes ibland ett par korpar. En av korparna satte sig i en gran ute på Lotan. Jag slängde min vana trogen iväg en bild i den riktningen och placerade korpen till höger i bild. Tanken var väl mest att bar ta en bild där skogen är central. Först när jag kom hem och synade bildmaterialet noterade jag den bruna klimpen i toppen på en av granarna till vänster. Någon örn såg jag aldrig live. Den måste ha flugit till och från granen både lågt och norrut.

Jamen alltså go'natt liksom bah!!

Med tom och flackande blick stod jag högst upp i fågeltornet vid Kimo åmynning och försökte få ordning på tankarna samtidigt som nackens ticks ökade i styrka.

Men innan jag reder ut mitt mentala tillstånd backar jag bandet en smula.

Igår (läs söndagen 14.9) hade jag alltså begett mig till nämnda utkiksplats. Jag hade konstaterat att det var relativt tomt och att de arter som syntes var av ganska ordinära modeller. Intet ont i det. Att vara ute och ta del av fågellivet oavsett vad som syns eller inte, är prima sysselsättning hur som helst.

Med ansamlingar av vitfåglar och änder får man vänta sig besök av en eller annan rovfågel. Precis innan jag hade anlänt utspelade sig t.ex. följande drama. 

Även jag fick ta del av rovfåglar så småningom. 

När himlen ser ut som på bilden nedan - ja då är det dags att spana runt. Fåglarna upptäcker oftast rovfågelfaran långt innan man själv gör det. Måsar och trutar lyfter från vattnet och håller sig på vingarna för att vara beredda på undanmanövrer. Överraskas de nere i vattnet är det det sista de gör - om det inte går som för gråtruten i länken ovan vill säga.

Änderna är inte alltid lika benägna att ta till vingarna. Det beror lite på vad som är på gång. Här har i alla fall ett gäng bläsänder och några gräsänder tyckt att det är bäst att tänka på säkerheten.

Första rovfågeln in på scenen var en brun kärrhök. Hon flög relativt snabbt över strandområdet och fladdrade sedan vidare söderut utan att bromsa in.

Även små rovfåglar orsakar uppståndelse. Plötsligt var varje kråka, kaja, mås, trut och andfågel på vingarna. Alla fåglarna snurrade runt och jag spanade så intensivt jag kunde utan att någon rovfågel kom i sikte. Men så noterade jag några kråkor som jagade en fågel och mitt i vimlet av vingar fanns denna sparvhök.

Det är inte första gången jag sett stora fåglar (även änder) bli oroliga också för en så liten gynnare som sparvhöken. Är det möjligen så att sparvhök och duvhök är halvt om halvt samma sak för dem - att de i första hand ser kroppsformen samt uppträdandet och tar det säkra före det osäkra?

Men kråkorna tappade givetvis snabbt sin oro, blev sturska och samlade mobben.

Det är förstås inte särskilt lätt att jaga ifatt en av fågelvärldens skickligaste flygare vad beträffar tighta manövrer och tvära, snabba kast. 

Men så är väl kråkornas målsättning främst att få bort den förhatliga lilla rovfågeln.

En kort stund efter sparvhöken gled en ung duvhök ner på strandängen. Onödigt långt bort från min kamera men här är några bilder trots allt.

Jag hoppades på något sätt att höken skulle få korn på och intresse av den skadade gråtruten ute i det grunda strandvattnet. Höken hade troligen nog också ögonen på truten men gjorde inget åt saken.

Duvhöken kontemplerade en stund och flög därefter bort från stranden och in bland träden i söder.

Havsörnarna väntade jag på. De patrullerar området mest hela tiden. I samband med tran-trumpetanden längre in mot land råkade jag få in två örnar i kikaren. Den ena av de två hade bäring rakt mot min position. "Äntligen" tänkte jag. Oberoende om det är samma örnar eller inte, som tidigare hade attackerat truten, utgick jag från att den skadade fågeln i alla fall nu skulle ha en viss chans att få sin pina avkortad. Men alla som redan läst gårdagens inlägg i ämnet vet att så inte blev fallet. Örnen svängde plötsligt söderut och följde riksåttan i riktning mot Fjärdsändan. Den andra örnen såg jag heller inte längre till.

Det är nu vi börjar närma oss det här inläggets första bild.

Ytterligare ett mass-uppflog av vitfåglar och änder förebådade rovfågel. Jag hann då se ryggen av duvhöken som kommit lågt över vattnet och nu försvann in bland träden norr om åmynningen. Allt lugnade sig igen.

... Och allt höll sig lugnt.

Så plötsligt... Utan någon som helst förvarning bland fåglarna ute i vattnet fastnade förnimmelsen av en snabb, grå skepnad i ögonvrån. Jag insåg att det sannolikt var duvhöken som åter var på G och den här gången skulle jag absolut hinna rikta kameran. Höken kom igen lågt över vattnet och försvann bakom vassen väster om tornet. Jag väntade med kameran redo tills den skulle dyka upp igen. Direkt fågeln syntes siktade jag och tryckte av. Allt var perfekt. Solen var i ryggen och höken hade minsann ett stort byte i klorna. Jag lyckades hålla kamerans autofokus mot höken, följde den i sökaren och tryckte av bild efter bild.

Efter en motsvarande fotoserie är man ganska snabb att kolla resultatet.

Jag fattade inget. Bilderna var fullständigt överexponerade och sönderbrända. Hela kamerans display blinkade svart så det stod härliga till (jag har kamerans högdagervarning aktiverad). 

Jag stängde bildvisningen och öppnade den på nytt i någon slags imbecill förhoppning om att det bara blev ett tillfälligt fel i bildåtergivningen på skärmen. Jag kontrollerade inställningarna. Allt såg ut att vara helt korrekt förutom slutartiden. Kameran körs oftast med AV-funktion (jag ställer in bländaren och kameran väljer slutartid) och mitt bländarval var 7.1. ISO var 400 och exponeringskompensationen hade jag rattat till -2/3 steg. Bilden borde således ha varit en aning underexponerad. Jag upplever nämligen att kameran ofta bränner ut ljusa partier och kompenserar därför ibland med en viss förinställd underexponering - utom då det handlar om mörka fåglar mot ljus himmel.

Med dessa manuella inställningar hade kameran av någon outgrundlig anledning valt slutartiden 1/200 och resultatet syns högst upp i det här inlägget. Jag fattade inget.

Jag tog några nya bilder med samma inställningar och mot samma vassruggar. Kamerans slutartid blev då den mycket mer förväntade tiden 1/2000. Det var med andra ord en rejäl skillnad och jag förstår fortfarande ingenting.

Eftersom bilderna är i Raw-format finns det en hel del toner både i det mörka och det ljusa. Det gick med andra ord att mörka ner dem hyfsat men den grava rörelseoskärpan går förstås inte att arbeta bort. Dessutom är givetvis de ljusaste partierna fortfarande helt förlorade i det vita. Så nu sitter jag här och funderar varför, varför, varför... samt hur bilderna skulle ha sett ut med rätt slutartid.

Och jag förstår fortfarande ingenting.