Bådaviken 13.4. Del 2 - Gelis fuscicornis

Årets första fältdokumentation av småkryp skedde på en död björkstam bakom fågeltornet. 

Där kunde jag notera en stekel i släktet Gelis som undersökte och eventuellt också petade in ägg i en liten kokong.

Vad kokongen tillhör för insekt vet jag inte. Troligen någon liten fjäril eller möjligen en parasitstekel. Om det senare stämmer går misstankarna till en av de små spindelparasiterande arterna i underfamiljen Pimplinae.

Dessvärre hade jag inte rätt objektiv monterat på kameran och var tvungen att byta. Därefter började blixten krångla och innan jag var färdig att rikta kameran och börja bränna av exponeringar hade stekeln vandrat iväg från kokongen. Ringrostigheten ledde till magert fotoresultat.

Längre ut i den aldominerade blötare strandskogen sågs en försvarlig mängd andra steklar i samma släkte. Dessa hittades primärt på döda alstammar. Generellt lite mindre röda markeringar och aningen mindre till storleken. 

Ika Österblad - som kan dessa - lutar mot att det trots allt rör sig om samma art, nämligen G. fuscicornis. Jag hade misstanke om den arten på basis av samma svar erhållet för nästan exakt tre år sedan.

Svår Phygadeuontinae-hane

Jag får vika ner mig. Jag står för närvarande till knäna i artbestämningsträsket och kommer ingenvart.

Till stora delar har den här hanen en hel del likheter med Mesoleptus laevigatus som jag hade i detta inlägg. Vad jag då främst tänker på är det "allmänna utseendet" rent helhetsmässigt och in enskilda kroppsdelar som t.ex.  huvud och första tergiten/petiolus. Jag rotade inledningsvis bland övriga arter i släktet Mesoleptus samt arterna i de två andra släktena (Atractodes och Stilpnus) som ingår i tribus Stilpnini (underfamiljen. Phygadeuontinae, fam. Ichneumonidae). Men svaret finns antagligen inte hos dessa.

Typiskt förresten med intorkad bakkropp hos de döingar som samlats in från trädgårdens växthus.

Framvingens längd är 6 mm. 

De flesta Ichneumonider har en en hästhuvudliknande vingcell (discosubmarginalcellen) intill vingmärket. Hästhuvudformen kommer sig av att två vingribbor försvunnit under evolutionens gång och sålunda har tre celler blivit en. Den här stekeln har ett (eller en?) ramulus - dvs. den lilla "knoppen" på "hästhuvudets undersida" som vittnar om var en av vingribborna (RS+M) tidigare fanns. Jämför t.ex. med en typisk brackstekelvinge.

Vingarna som sitter fast på arterna bland släktena i tribus Stilpnini har dock ingen ramulus.

Första tergiten är lång, rak och smal. När jag först lade ögonen på stekeln trodde jag spontant att den hörde till en annan underfamilj men kombinationerna av sternaulus (synlig som en längsgående fåra) i nedre kanten av mesopleuron (övre sidoplåten), utseende på den öppna aeroleten (den lilla vingcellen framför nosen på hästhuvudet) samt ansiktet gör, om jag inte är ute och cyklar helgalet tokigt, att det måste röra sig om Phygadeuontinae. Eller?

Jag har försökt leta bland Phygadeuontinae med dylikt utseende på första tergiten men det är inte så många släkten som har sådana. De flesta har alltså kortare, mer böjd och vanligen bredare första tergit. Detta till trots har jag hittills kammat noll.

Det hjälper ju inte precis att det är en hane. Hanarna är inte så viktiga i artbestämningssammanhang och beskrivs ganska sällan.

Antengisslets nionde till elfte segment (flagellomerer) har tre tydliga tyloider. På det tolfte segmentet finns en kortare tyloid och på det åttonde kan man skymta något som ser ut som antydan till en tyloid.

Bilderna är uppladdade i en fb-grupp för Ichneumonid-nördar men hittills har det inte genererat något svar. Hoppas få återkomma med en lösning på frågan.

Tillägg 14.2.2023: Efter diskussion på sociala plattformen Bluesky (där stekeln även postades) går funderingarna kanske ändå i riktning mot släkte Mesoleptus nämnda ramulus till trots. Ilari E. Sääksjärvi (medförfattare till Revision of the western Palaearctic Mesoleptus) vägde in att släktet (och tribus) kan inbegripa fortfarande outredd variation och därmed potentiellt behov av ytterligare revisioner framöver. 

Vad som kan sägas med säkerhet är att osäkerhet råder. 

Medophron crassicornis (?)

Här är "säsongens" sjunde dokumenterade brokparasitstekel (Ichneumonidae) ur lådan för insamlade steklar 2020.

Stekeln är ca 3,5 mm (kroppslängd) och tillhör underfamiljen Phygadeuontinae.

Jag har ingen riktigt klar artbestämning... eller ens bestämning till släkte. 

Medophron crassicornis är dock en art jag misstänker starkt. Eller åtminstone släktet. Någon nyckel som tagit mig fram till den misstanken har jag inte tagit del av, men Malcolm Storeys fotomaterial av nämnda art på Bioimages.org.uk uppvisar vad jag kan se inga avgörande skillnader i jämförelse med "min" stekel.

M. crassicornis nämns parasitera Euleia heraclei (Diptera: Tephritidae) och slånspinnmal Yponomeuta padella (Lepidoptera: Yponomeutidae).

Vad jag kan notera (Sawoniewicz 1985, Mason 2012) parasiterar åtminstone en del arter i släktet Medophron puppor av dykarbaggar (Dytiscidae). Om detta stämmer är det en intressant skillnad inom släktets arter vad värddjur beträffar.

Jag vill alltså poängtera att frågetecknet beträffande artbestämningen är synnerligen starkt.

Hoppas kunna återkomma med bekräftelse eller rättelse.

Mastrus sp.

5,5 mm lång (kroppslängd) hona i underfamiljen Phygadeuontinae (fam. Ichneumonidae).

De tre första steklarna (föregående här och här) jag plockade slumpmässigt ur "2020-lådan" nu när jag åter påbörjade dokumentations- och artbestämningssysslorna råkade alla tillhöra Phygadeuontinae. 

Berättar det något?

Kanske. Vi får se. 

Oddsen är hur som helst goda att just denna underfamilj (bland Ichneumonidae) är den som företräds av flest arter och i störst numerär. Problemet är bara att släktet inbegriper så många som är ruggigt svåra att artbestämma.

Tack till Benjamin Hargreaves och Michael James vilka pekade ut släktet Mastrus för denna stekel!

Art är än så länge inte klarlagt.

Värddjur för arter i släktet Mastrus är så vitt jag hittills noterat vecklare (Tortricidae), nattflyn (främst släktet aftonflyn Acronicta?) och en del växtsteklar (bl.a. Arge spp.). 

Mastrus ridibundus (numera M. ridens) är en art som testats som biologisk kontroll.

Se även video här och här.

Referenser:

T. Martijn Bezemer, Nick J Mills. 2001

Host Density Responses of Mastrus ridibundus, a parasitoid of the Codling Moth, Lydia pomonella

Biological Control. Vol. 22, Issue 2, October 2001, P. 169-175

Mao-Ling Sheng, Xiang-Fu Zeng. 2010

Species of the genus Mastrus Forster (Hymenoptera, Ichneumonidae) of China with descriptions of two new species parasitizing sawflies

Zookeys 2010; (57): 63-73

Obestämd Phygadeuontinae

Nästa på rad i lådan för insamlade steklar 2020 var ytterligare en hane i underfamiljen Phygadeuontinae (fam. Ichneumonidae).

Ytterligare? Se föregående inlägg.

Den här gången stöter artbestämningsproceduren på patrull och jag har heller inte erhållit några expertutlåtanden. I nuläget har jag alltså inget mer exakt än Phygadeuontinae att säga.

Skymt av mesopleuron (mellanbröstets sidoplåt) och sternaulus vilket är fåran som sträcker sig från mesopleurons främre del till bakkanten och som, tillsammans med några andra diagnostiska karaktärer, hjälper till att sålla ut Cryptinae och Phygadeuontinae ur mängden övriga underfamiljer bland Ichneumonidae (brokparasitsteklar).

 

Hos Cryptinae (kokongparasitsteklar) böjer sternaulus neråt och möter mesopleurons bakre kant under des bakre "hörn" som skymtar halvt bakom benet till höger i bild. Hos Phygadeuontinae möter sternaulus bakkanten ovanför detta "hörn". Hos vissa upphör sternaulus som fåra innan den når bakkanten men man ser ändå riktningen (se ref.). 

Detaljerna på respektive kroppsdelar har stor likhet med denna hane som bedömdes kunna tillhöra släktet Phygadeuon. 

Bl.a. vingnervatur, propodeum (bak-/efterryggen framom "midjan"), petiolus/tergit 1 (första segmentet bakom "midjan") och en del andra centrala släktes-/artrelaterade karaktärer gör att jag i nuläget således misstänker just släkte Phygadeuon eller något närstående.

Stekelns längd är 5 mm.

Dessutom skymtar två trubbiga "tänder" på clypeus (munskölden) vilket också är förenligt med Phygadeuon. 

Jag tog inga närbilder av antennerna men man skymtar tyloider (utstående strukturer hos hanar av  vissa arter/släkten i familjen Ichneumonidae) på ett antal flagellomerer.

Referens:

1.

Ichneumonid Wasps (Hymenoptera: Ichneumonidae): their Classification and Biology

Gavin R. Broad, Mark R. Shaw & Michael G. Fitton

Handbooks for the Identification of British Insects. Vol 7 Part 12

Royal Entomological Society

Mesoleptus laevigatus

Jag får gå tillbaka till våren 2022 för att hitta senaste dokumentation och artbestämning av något exemplar bland småkrypen jag samlar in under sommarmånaderna. Vanligen är det en vintersyssla men hela förra vintern föll den aktiviteten bort av någon anledning.

Uppehållet har gjort att jag fick en mycket större hög o-genomgångna insekter eftersom jag ändå fortsatt samla in. För närvarande går jag fortfarande genom materialet från 2020 (dit denna hör) och just nu monterar jag insekterna från 2022 och 2023 på sina kartongbitar.

Stekeln på dessa bilder började jag fotografera våren 2022 men kom bara halvvägs. Dvs. det blev bara två fotografier och vanligen tar jag ett flertal olika bilder för att få med diverse detaljer behövliga för artbestämning. Fotografierna är fokusstackade serier och det är hyfsat tidskrävande att göra en enda färdig bild.

Efter de två bilderna lämnade stekeln slarvigt kvar i "makro-studion" ända tills i höstas. Då var den dammig och såg alldeles galet anskrämlig ut. Putsade upp den en smula och fick väl bort det värsta. Men anskrämlig är den hur som helst.

Det var i alla fall roligt att åter ta sig an den här typen av göromål. Man kan bara komma så långt genom att "okulärbesikta" trädgården på småkryp med ögon och kamerans fältfotografier. Den här 7 mm långa brokparasitstekelhanen hör till de organismer man helt enkelt har ytterst små chanser att ens upptäcka och än mindre artbestämma bara genom att spana runt och fotografera "i spenaten".

De i trädgårdens växthus avlidna insekterna blir således ett gott och viktigt komplement när det handlar om att få bredare överblick gällande trädgårdens biologiska mångfald.

Jag hade från början inte så stora förhoppningar om att komma så långt i artbestämningen med stekeln. Dels tillhör den underfamiljen Phygadeuontinae och dels är det en hane. Phygadeuontinae är en knepig grupp. Många släkten verkar inte ens ha beskrivna arter eller bestämningsnyckar och andra är i stort behov av revision (nya taxonomiska genomgångar) och arterna är många. Otaliga känns det som.

Stekelns något säregna propodeum ("ryggplåten" framför "midjan") gav mig ändå visst hopp om att komma någonstans. Via hjälp i en specifik fb-grupp för överfamiljen Ichneumonoidea kom svaret Mesoleptus (Tack till Alf-Tore Mjøs!) och därefter visade det sig att släktet i fråga de facto genomgått en revision (se ref.) innehållande bestämningsnyckel som även inbegriper hanarna.

Även om släktet också i revisionen beskrivs som komplicerat vad taxonomi och artbestämning beträffar gick nycklandet galant och jag landade på M. laevigatus. En tilläggsbild av tyloiderna på flagellomererna (nedan) bekräftade artbestämningen.

M. laevigatus är, enligt revisionen, den oftast påträffade av släktets arter i den här delen av världen. 

Tio arter är listade i Finland.

Släktets arter rapporteras parasitera flugor ur flera olika familjer samt enstaka bladsteklar och fjärilar. Kunskapsläget verkar vara osäkert gällande mer specifika och bekräftade kopplingar mellan stekelarterna och deras respektive värdarter.

Referens:

Reijo Jussila, Ilari E. Sääksjärvi & Santiago Bordera. 2010

Revision of the western Palaearctic Mesoleptus (Hymenoptera: Ichneumonidae)

Ann. soc. entomol. Fr. (n.s.), 2010, 46 (3-4) : 499-518

Phygadeuontinaefrågetecken

Denna tre millimeter långa stekel plockades i vanlig ordning ur lådan för monterade men osorterade insekter från år 2020. Det är ju i dylika lådor jag tenderar naturknarka på vintrarna. 

När den väl hade dokumenterats kunde jag konstatera att taxonomiska hemvisten är underfamilj Phygadeuontinae. Därefter blir det segt för min del. Phygadeuontinae känns som ett ogenomträngligt töcken för mina neuroner.

Jag var på väg att ge upp utan minsta ansats till uppkavling av ärmarna. Min moral och disciplin är usel när det kommer till grupper med få, bristfälliga, gamla oreviderade bestämningsnycklar på tyska i kombination med tusentals identiska, svarta arter.

Sedan slog det mig att jag ville jämföra med en liten drunknad stekel (Phygadeuontinae) jag tog en bild av för ett antal år sedan. Stekeln skulle genomgå mer omfattande fotografering senare, men det hade jag glömt bort.

Själva stekeln kunde jag inte hitta i mina lådor men till slut hittade jag det fotografi som togs. Det visade sig då handla om samma kryp. Uppenbarligen har jag i något skede placerat den i "2020-lådan" eftersom dokumentationen inte var klar.

Då när det begav sig, alltså 2016 när jag plockade in och [bristfälligt] dokumenterade stekeln första gången, lutade jag mot att det eventuellt handlade om någon av de Gelis-arter som har vingförsedda honor. Gelis melanogaster var ett namn som passerade tankebanorna och det lät väl inte helt otänkbart även för en person med massivt större Gelis-insikter än jag. Den responsen var dock också enbart baserad på min då bristfälliga dokumentation.

Jag postade dessa bilder i en Ichneumonoidea-grupp på fb och där kom funderingar på tribus Acrolytina och eventuellt släkte Encrateola. 

Det är vansinnigt mycket som ser fullständigt identiskt ut med t.ex. Encrateola laevigata vilken för övrigt är den enda av släktets arter listad för Finland.

Men det finns också skillnader. E. laevigata och de två andra Europeiska Encrateola-arterna verkar inte ha den mikroskulptur som min stekel uppvisar på t.ex. huvudet, mesoscutum samt tergit 2 och 3. 

Jag får heller inte ihop antennerna med dem hos släktet Encrateola, som torde ha något längre antenner och antennsegment (samma antal segment). "Min" stekel saknar också en tydlig ramellus - dvs. den lilla vingnervsstump som är "resterna" av en tidigare indelning av nuvarande discosubmarginalcellen ("hästhuvudet" intill vingmärket).

Jämför med Malcolm Storeys eminenta bilder av E. laevigata här på bioimages.org.uk.

Jag har även kollat om övriga släkten i tribus Acrolytina kunde vara tänkbara, men så vitt jag kan se verkar så inte vara fallet. Dessvärre har jag än så länge inte alla nyckelstegen för bedömning av tribustillhörighet och stekeln kvarstår som ett frågetecken. 

Gelis melanogaster då? Tja... jag kan för närvarande inte utesluta den möjligheten (eller någon annan liknande Gelis-art). Informationen jag för närvarande sitter på är för bristfällig. Jag vet inte just nu och undersökningarna står stilla för närvarande. Eventuellt borde jag ta ytterligare någta bilder men den typen av sysslor går ganska långsamt för tillfället. Hoppas få återkomma med svar.