Sprickhuggspindel

På kvällen 11.6 vandrade denna sprickhuggspindel Drassodes villosus omkring på väggen inomhus.

På morgonen 14.6 hittades denna artfrände i en liten skål på diskbänken.

Båda är honor.

Sprickhuggspindel tenderar synas inomhus här på Utgångspunkten under somrarna.

Epigyn kontrollerades aldrig men av förväxlingsarterna är det bara sprickhuggspindel som når uppemot 15 mm i kroppslängd så som de båda fyndade honorna. 

Här en hona dokumenterad 28.3.2020 i ett växthus vid uthuset.

Här en hane (inomhusfynd) och en annan hane (utomhusfynd) dokumenterade 2017.

Bådaviken 21.5. Del 8 - Diverse spindlar

Härmed verkar det som om jag lyfter fram "viktiga" spindlar i specifika inlägg (bl.a. hoppspindlar och krabbspindlar gånger två) och sedan gör det här pyttipannainlägget i vilket jag kastar in kvarvarande, lågprioriterat spindelkrafs. Tolkningen är fri.

Här ovan en av de där hopplösa täckvävarna jag tänkte på innan jag konstaterade faktum i samband med dokumenterandet av den bruna knotterspindeln. Jag har faktiskt inte gjort minsta lilla ansats att ens försöka artbestämma denna.

Neriene peltata, kvistbaldakinspindel, nerskakad från grankvist ute i strandskogen. Det finns inte många granar i nämnda strandskog och de som finns är små men knöliga och ganska täta. Troligen hyfsat gamla och långsamväxande.

Lavsnabblöpare, Philodromus poecilus, genererar inga gäspningar ute i den stora världen. Men här på utgångspunkten är arten trivial basvara med ringa effekt på ögonbrynens position.

Fortfarande subadult.

Ute i vassen hittar man vanligen arterna av släktet Larinioides - dvs. L. patagiatus (brämspindel) och L. cornutus (vasshjulspindel). De sitter dagtid normalt inne i sina vävda bon inuti vassvipporna och där brukar jag låta dem vara i fred. Deras Araniella-kusiner (gurkspindlar) hittar man också bland vassen. Den här unga individen var ute och vinglade i en tråd och då passade jag på att ta en bild. Art förblir osagt när det inte är en granskad vuxen.

Slutligen två små platbuksspindlar (fam. Gnaphosidae) som torde tillhöra släktet Haplodrassus.

Micaria sp.

Skimmerspindlarna (släktet Micaria) måste man i granska genitalierna på ifall man vill vara säker på art. Det kräver i princip insamling och någon sådan gjordes inte. Honorna kunde man eventuellt klara av med ett araknoskop och lyckat fotografi samt på så sätt inte behöva samla in, men hanarna (som den på bilden) låter sig levande knappast dokumenteras tillräckligt väl med rättvänd och stillaliggande palp framför optik med rejäl förstoring.

Det finns ett antal tänkbara arter. Micaria pulicaria är väl habitatmässigt den mest troliga, men jag vågar inte avfärda ett par andra arter. Habitatet i fråga är blöt mossa intill en liten vattensamling inne i den tallskog som står på sandig mark mellan Sorvist och Kovjoki öster om Nykarleby. Vattensamlingen är rimligen ett gammalt, litet sandtag.

M. pulicaria (fältskimmerspindel) delades förresten ganska nyligen upp i två arter. M. micans är den nya som "separerats" ut. 

Hur det ser ut med bekräftade fynd av M. micans i Finland vet jag inte eftersom den ännu inte är med på laji.fi.

En hona av någondera art i släktet hittades i trädgården 2019.

Bådaviken 17.10. Del 13 - Haplodrassus sp. (?)

Kände visst besvär när jag hade stört denna plattbukspindel (fam. Gnaphosidae) så att den lämnade sitt vävda tält vilket antagligen redan var dess tillhåll inför övervintringen. Men måhända den återvände och enkelt kunde reparera eventuella revor i boningen?

Jag tror att det är någon art i släktet Haplodrassus.

 

Storsand 13.8. Del 5 - Zelotes sp.

Tänk om man hade ett araknoskop!

Eller tänk om man hade haft med sig sitt araknoskop till Storsand!

På basis av att denna har svarta skenben (tibia) och på basis av att det verkar vara klent med Drassyllus-arter med svarta skenben i den här landsändan, utgår jag från att det här är en art i släktet Zelotes. Jag är lite lätt osäker på de där två släktena.

Om man utgår från att det är Zelotes är det i stort sett kört med att komma längre. Spindeln borde ha åkt ner i araknoskopet för dokumentation av epigynet. 

Om bara någon hade haft med sig sitt araknoskop till sin Storsands-safari!

Jag kunde förstås ha frågat de campande turisterna ifall någon hade ett sådant drällande i husbilen. Kom mig inte för.

Zelotes longipes är en art som påträffas i dylika biotoper. Men utan bättre dokumentation än den ovan får jag alltså leva i ovisshet och med insikten att det där med att glömma något hemma är en slags konstant. Jag hade i alla fall kamerans minneskort och laddade batterier med mig. Alltid något.

Bådaviken 17.4. Del 6 - Skogshuggspindel

Spindeldjuren avlöser varandra i denna inläggsserie från ett lördagsbesök vid Bådaviken.

Här kommer vi till en spindel min hjärna spontant benämnde Gnaphosa montana - skogshuggspindel. Kort därefter började tvivel sippra ut ur pannloben och in i resten av hjärnan eftersom skogshuggspindel generellt är mera knuten till barrskog.

Skogshuggspindel är en vanlig art och den påträffas lite här och där. Mitt tvivel handlade om arten G. nigerrima (sumphuggspindel) som teoretiskt skulle kunna gilla Bådaviken. Sumphuggspindel har jag dock aldrig haft framför korpgluggarna och har därför ingen erfarenhet av hur den "känns". 

Sumphuggspindelhonor blir uppemot 9 mm och den fotograferade spindeln var kring 11 mm. Det talade ändå för G. montana som är en mer storvuxen art. Spindeln "känns" också som just skogshuggspindel i enlighet med hur jag uppfattar dem.

Efter konsultation i en spindelgrupp känns det nu tryggt att återgå till ryggmärgsreflexernas val - alltså skogshuggspindel.

Hade ju varit prima att dokumentera undersidan, men det bidde inget av det. Dessutom smet spindeln i samband med sista fotografiet eftersom jag råkade trycka till en halvlös barkflaga på stället där den satt.

Aningen lustigt att det här är första inlägget med skoghuggspindel här på bloggen med tanke på hur länge bloggen funnits samt hur vanlig spindeln egentligen är. Det berättar en del kring hur man liksom aldrig blir klar med dessa tusentals olika småkryp.

 

Vid en strand 11.4. Del 9 - Haplodrassus sp.

 

Några unga representanter för släktet Haplodrassus vaskades fram ur mossa. Då skulle man kunna tänka sig att det rör sig om mosshuggspindel - H. signifer - men den artbestämningslogiken lämnar jag dithän.

Sedan kan det mycket väl vara H. signifer. Jag tror faktiskt att det är den baserat på annat än det där med mossa. Tro räcker förstås inte heller till i det här sammanhanget.

Storsand 7.8. Del 5 - Mosshuggspindel

Jag hade inte riktigt förväntat mig hitta mosshuggspindel - Haplodrassus signifer - ute på sanden vid Storsand. Den hittades vid den första (och egentligen enda tydliga) dynen en bit upp från strandkanten där den huserade i en del smått växtbråte. Uppenbarligen är arten inte så väldans kräsen med sitt biotopval och även sanddyner fungerar så länge det finns en del växtlighet.

Trädgårdssafari 28.3. Del 7 - trolig sprickhuggspindel

Måhända kunde jag har gjort en lite närmare koll på den här spindelns karaktärer. Alternativen står mellan Drassodes pubescens (ljus huggspindel) och D. villosus (sprickhuggspindel).

Är det ljus huggspindel är den säkerligen extremt vuxen eftersom storleken är är någonstans i trakten mellan 11 och 12 mm. Jag mätte inte spindeln på plats - utan gjorde en mätning baserad på spindelns kroppslängd jämfört med sensorstorlek och i relation till grad av förstoring i ursprungsbilden. Litteraturen jag konsulterat säger att en vuxen hona av ljus huggspindel blir 9-10 mm lång. Sprickhuggspindelhonan blir 10,5 - 15,5 mm. 

Med tanke storleken och på att jag har bekräftade sprickhuggspindlar (hanar) sedan tidigare i trädgården kan man lätt börja misstänka att även den här är en representant för arten i fråga.

På laji.fi är sprickhuggspindel inte alls rapporterad. Det är en smula lustigt eftersom arten ändå har en del verifierade observationer på Finska spindelarbetsgruppens karta.

Jag borde självfallet lirka loss tummen och rapportera mina sprickhuggspindlar till Laji.fi. 

Hon satt mot stockväggen inne i ett litet växthus som är byggt mot sydsidan av uthuset. Där inne är det förstås varmt på dagarna vilket hon verkade ta vara på. Normalt är de här spindlarna annars nattaktiva och gömmer sig på skyddade platser inne i skrevor, sprickor och under stenar.

Guldspindel

Glömde ju alldeles bort att göra ett inlägg med guldspindeln - Callilepis nocturna - som jag påträffade vid Storsand 30.5.

Tyvärr blev bildmaterialet begränsat då den lyckades smita och försvinna spårlöst. Guldspindlar är kvicka rackare. De är även på listan över våra absolut snyggaste spindlar - eller pråligast i alla fall. Framkroppens behåring är verkligen guldglänsande.

Större än 6 mm blir inte en stor hona. Den här damen var ungefär så lång. Guldspindlar är specialiserade myrjägare. De jagar aktivt och gör kvicka anfall på myrorna vilka de hugger vid antennbaserna och drar sig därefter tillbaka i väntan på att myran ska bli ordentligt utslagen innan det är dags att äta.

Trots det vetenskapliga artnamnet är guldspindeln primärt dagaktiv. En ett sandigt område som just Storsand är typisk fyndplats. Vid Storsand får man utgå från att gråmyrorna finns på varenda sida i menyn.

Eventuellt fältskimmer

Bland plattbuksspindlarna finns ett släkte småväxta arter som ofta har behåring - eller snarare fjäll - med skimrande färgsättning. Har försökt kolla om det beror på interferens skapad av mikrostruktur eller om det beror på något annan egenskap men ännu inte hittat definitivt svar.

Arterna i släktet är kvicka och aktiva med att röra på sig. De gillar soliga och varma platser. Vid första anblicken påminner de en hel del om myror. När jag först fick syn på spindeln i ögonvrån trodde jag att det var en smalmyrespindel (Synageles venator). Men smalmyrespindel är ju en hoppspindel och den här rusade omkring på ett helt annat sätt än vad hoppspindlar normalt gör. Närmare undersökning visade alltså att det rörde sig om första trädgårdsobservationen av en spindel i släktet Micaria.

Art är dock svårt att uttala sig närmare kring utan koll på reproduktionsorgan - epigyn i det här fallet. Sådan kontroll blev inte gjord. Jag hade inte rätt utrustning med mig och hon blev inte tillvaratagen.

Rent statistiskt och rent utseendemässigt lutar det mot Micaria pulicaria - fältskimmerspindel. Efter en vända via fb-gruppen Spindelnätet blir det väl att ändå våga sätta den som Micaria cf. pulicaria. 

Snygg spindel må jag säga!

Informativa ben

För en tid sedan presenterade jag Finlands nordligaste dokumenterade fynd av Drassodes villosus (sprickhuggspindel). Kort därefter dök ett nytt fynd upp. Den här får dock finna sig i att vara det nästnordligaste fyndet och han förlorade med ca 40 meter.

Kanske en smula poänglöst i sig att publicera ytterligare en likadan spindel som i ett annat ganska färskt inlägg, men så blev det ett par bilder där kammarna av korta täta känselhår på insidan av hans tarser syns bra. Därmed tyckte jag att publiceringen är någorlunda berättigad.

Sprickhugg

Plötsligt sprang denna stora spindelhane omkring i huset för några dagar sedan. Han mäter 13 mm i kroppslängd och gör man det som spindelhane är man en ganska stor typ. Däremot är han en smula mager.

Med MP-E65-objektivet är det omöjligt att få med hela spindeln. Det objektivet är ju inte som andra makrogluggar. Finns ingen fokusring att vrida på och skärpan ställs alltså genom att man håller kameran si eller så långt från motivet. Fokus är beroende på förstoringsgrad alltid på ett bestämt avstånd. I grova drag är avståndet mellan lins och motiv 10 cm vid 1:1 (motivet 1:1 på sensorn) och 4 cm vid maximala 5:1 (förstoring). Spindeln är fotograferad i  1:1 och de millimetrar den fyller upp på kamerasensorn är lika med dess längd i millimeter. Sensorn är 22,5 millimeter bred och i den obeskurna bilden ovan tar spindeln drygt halva bildbredden. Så i stort sett är det enkelt att mäta och räkna ut kroppslängden på spindeln. Begränsningen är alltså den att jag inte kan fotografera djur som är större än 15 x 22,5 mm utan att de beskärs.

Stjälpte ner honom i en kopp jag tidvis använder när spindlar ska fotograferas. Tog bara några enstaka bilder innan han släpptes. De två första bjuder på en smula motljus och han verkar lite mörkare i färgen än han egentligen är.

Storleken och formen på palperna - samt kanske främst taggen längst ner på palpens tibia - är det som avslöjar att han ska hänföras till arten Drassodes villosus (sprickhuggspindel). Här på bloggen finns en tidigare bild av arten i fråga, men den var plockad på Jöusan i samband med en liten spindelrelaterad dagsutfärd dit.

Att hitta en hane inomhus var förvånande. Detta ska enligt uppgift dessutom vara Finlands nordligaste fynd av sprickhuggspindel. Det tidigare mest nordliga var just Jöusan-spindlarna. Eventuella läsare norr om Nykarleby kan absolut gå ut och leta, för chanserna är goda att ni kan "slå rekordet". Allt handlar ju bara om att upptäcka de små krypen.

Jöusan. Del 12 - Glänthugg

Jamen hoppsan! En "skrapabullo"!

Jöusan-följetongen som jag körde här på Utgångspunkten för några veckor sedan hade jag ju avslutat. Men så fick jag rätt som det var ögonen på en bild och en spindel jag inte hade lagt upp.

Och visst bör Gnaphosa muscorum också få vara med på ett hörn. Den enda tagna bilden av denna glänthuggspindel är dock tyvärr något oskarp i spindelns synfält - dvs. den yta där dess ögon är samlade. Men som ny art för bloggen får den ändå komma in och öka biodiversiteten.

Gnaphosa-spindlar är överlag ganska mörka i sina färgtoner. De kommer huvudsakligen i olika kombinationer av mörkgrått, mörkrödbrunt, mörkbrunt och svart. Enstaka undantag finns. Prosoma/carapax är relativt blankt och förhållandevis glest behårat. Bakkroppen däremot har ofta en fin sammetspäls. Medan flera av släktets arter är knepiga eller omöjliga att skilja ut och arta bara på basen av en dylik habitusbild, är G. muscorum tillräckligt kännspak med sin lite grova "melering" i brunt och svart. En hona kan bli uppemot 15 mm medan hanen håller sig under centimetern.

Fram ur mörkret

En Drassodes klättrar uppåt efter mörkrets inbrott. Snart når den garagets takkant. 

Exakt vilken Drassodes det rör sig om blir oklart på basen av en dylik bild. Fotografen borde  - precis som i så många andra fall - ha undersökt spindeln mera noggrant. Den har drag av både D. pubescens och D. villosus. (enl. personer som vet bättre än jag). 

D. pubescens blir knappa centimetern lång och D. villosus (som finns i det här inlägget) ungefär 5 mm längre. Den klättrande huggspindeln på bilden var väl i trakterna runt 7-8 mm. Likt sina övriga släktingar i familjen Gnaphosidae (plattbuksspindlar) är Drassodes-spindlarna nattliga jägare som inte nyttjar nät för att skaffa byte.

Jöusan. Del 5 - Sprickhugg

Under stenarna vid Jöusans kummel (f.ö. där jungfrudansen finns) hittas ställvis riktigt stora spindelbon. Förresten... ifall man vänder stenar på dylika platser hör det absolut till att stenen återplaceras så som den låg. Stenar vid själva jungfrudansen rör man självfallet inte alls. Det finns tillräckligt med andra stenar att vända på i jakten efter spindlar. Förresten är det inte speciellt många arter som finns under de här stenarna heller. 

Den största av dem (arterna) syns på bilden här ovan. Drassodes villosus växer sig till ca 15 mm i kroppslängd (honorna) och boet är ibland säkerligen uppemot 4 cm i diameter - åtminstone om man tar de jag noterade i beaktande. Notera det något mindre vänstra frambenet. Under någon del i uppväxten har hon blivit av med det. Spindlars ben kan dock återfås i samband med hudömsningar. Men dessa ben blir förstås alltid småvuxna. När spindeln gjort sin sista hudömsning kan den inte längre förnya några förlorade extremiteter.

Sprickhuggspindeln - som den alltså heter på svenska - är liksom de flesta andra inom familjen Gnaphosidae (plattbuksspindlar) nattjägare som fångar byten aktivt. Dvs. de använder inga fångstnät. Vid de bon vi noterade fanns den här årstiden antingen ägg eller nykläckta ungar.

Ännu om det där med att vända stenar. Oberoende var man är och söker markbundna kryp under stenar eller annat, så är det förstås kutym att alltid återställa sådant man flyttat.