Äntligen med vingar

För en dryg månad sedan slängde jag upp några bilder på tvenne hjortflugor som liftat hem i frisyren. Här är en artfrände som inbringades samtidigt, men som jag inte dokumenterat förrän nu. Den är ganska ovanlig såtillvida att den inte haft bråttom med att riva vingarna av sig.

Hjortflugan har onekligen ganska långa vingar och man kan tänka sig att den är hyfsat effektiv flygare. Samtidigt förstår man att dylika lakan inte är något man gärna behåller när man landat på en älg och beslutit tillbringa resten av livet i den älgens päls. Den fotograferade flugans totallängd med vingarna bakåtvikta är 8,5 mm och kroppslängden är följaktligen drygt 4 mm.

Några länkar till trevlig läsning om hjortflugor finns i det tidigare nämnda inlägget.

Från älgfluga till hjortfluga

Den här flugan är ju känd som älgfluga. Det trivialnamnet lystrar den inte längre till. Numera bör det specialiserade krypet nämligen benämnas hjortfluga i stället. Jag har inte undersökt varför (svenska) namnkommittén valde att stadfästa just namnet hjortfluga, men möjligen kan det bero på att man ville belysa det faktum att hjortflugan även lever på en del andra hjortdjur än enbart älg.

De två exemplaren på bild i det här inlägget är hemtransporterade i hårbotten. De har efter avlägsnande förpassats till ett insamlingsrör som åkt in i frysen. Frysen är förvisso inte det optimala sättet att likvidera småkryp och det passar verkligen inte för alla sorter. I brist på annat fick det dock duga.

Vingarna har de hunnit riva av. Jag har även ett exemplar med intakta vingar. Den flugan har inte dokumenterats än men är på kommande i bloggen framöver.

Allt på hjortflugan är anpassat till ett liv inne i pälsen på stora djur. Att avlägsna en hjortfluga ur hår eller päls är alltså lättare sagt än gjort. Alla som fått närkontakt av tredje graden känner till problematiken. Hjortflugorna är kraftiga, relativt kvicka och mästerliga på att hålla greppet i hårbotten. Platt kroppskonstitution och stryktåligt svårgreppat glatt sklerotiserat kitinskal gör att de klarar av en hel del fysisk misshandel. 

Alla djur har förstås sina adaptioner. Hos hjortflugan och en hel del andra lusflugor (fam. Hippoboscidae) är anpassningarna dock speciellt tydliga när det handlar om hur de kroppsligen formats för sitt leverne.

Klorna har förstås briljant utformning ifall man vill låsa fast fötterna i hårstrån. 

Hjortflugans huvud är platt och sticker knappt ut från mellankroppen. Man får intrycket av att det här är en fluga som inte bryter nacken i första taget.

Det finns många vetenskapliga artiklar om hjortflugan men jag valde den här gången ut endast några enstaka lästips (nedan).

Parasitism of the deer ked, Lipoptena cervi, on the moose, Alces alces, in eastern Finland

T. Paakkonen, A.-M. Mustonen. H. Roininen, P. Niemelä, V. Ruusila, P. Nieminen

Medical and Veterinary Entomology 2010. Vol. 24, Issue 4, p 411-217

https://doi.org/10.1111/j.1365-2915.2010.00910.x

Deer keds (Lipoptena cervi) in the accompanying equipment of the Late Neolithic human mummy from the Similaun, South Tyrol

Rainer Gothe, Heidrun Shöl

Parasitology Research (1994) 80:81

https://doi.org/10.1007/BF00932630

Phenology of deer ked (Lipoptena cervi) host-seeking flight activity and its relationship with prevailing autumn weather

Atle Mysterud, Knut Madslien, Anders Herland, Hildegunn Viljugrein, Bjørnar Ytrehus

Parasites & Vectors 2016 9:95

https://doi.org/10.1186/s13071-016-1387-7

Tornseglarfluga

Har de senaste veckorna kollat genom några insamlade småkryp som inte nålats och dokumenterats. Jag samlar ju egentligen bara självdöda kryp, men den här gången handlade det om några undantag i form av sådana som levde när jag påträffade dem.

Här är således ett av dessa kryp. Det är en tornseglarfluga - Crataerina pallida - som vandrat iväg från sitt tillhåll i ett tornseglarbo pga. att fåglarna inte hade någon häckning i boet. Eftersom dessa flugor är strängt bundna till tornseglarna har flugorna i sådana lägen inget annat val än att söka sig till andra bon. Jag skrev en del kring ämnet i detta inlägg 2015.

Oddsen för att den här flugan skulle lyckas ta sig till ett bebott tornseglarbo var mikroskopiska och jag beslöt således lägga beslag på den redan dödsdömda insekten. Någon könsbestämning har inte gjorts. 

Jämfört med tornseglarflugan i det tidigare länkade inlägget är den här individen blekare och bjuder på en del gröna skiftningar i sin färgsättning. Visserligen är bilderna på den tidigare flugan en gnutta underexponerade, men skillnaderna finns där oberoende.

Lucka 9

I nionde luckan hittas en lusfluga - familjen Hippoboscidae. Den här bloggen har tidigare berört två andra lusflugor och även om de liknar varandra på många sätt, har de ganska olika typer av levnadssätt. Den flygoförmögna tornseglarflugan är starkt specialiserad på tornseglarna och deras häckning. Älgflugan har nischat in sig så totalt på älgar och andra hjortdjur att den bryter av sig vingarna när den landat på sitt värddjur. 

Hippobosca equina - hästflugan - bibehåller sin flygförmåga. Den är på något sätt mer flexibel i sin tillvaro och kan med andra ord flyga från kreatur till kreatur. Både hästar och kossor går an.

Notera antennerna som i princip bara är små kulor med några hårstrån på (eventuell buskis-humor får läsaren själv stå för).

Älgflugor har ju först på senare tid blivit vanliga skogarna häromkring. Hur det var i slutet av 30-talet (då när den här samlingen antas ha kommit till) vet jag inte. Jag har just nu inte heller koll på hur vanliga hästflugorna är i våra trakter.

Likt de andra lusflugorna har hästflugan starkt krökta klor på foten. Älgflugan har nästan identiska klor medan fågel-lusflugorna - och speciellt tornseglarlugan - har mer komplexa klokonstruktioner. Tippar att det har att göra med huruvida man klamrar sig fast i päls eller fjädrar samt hur väl värddjuren kan komma åt flugan. En tornseglarfluga sitter som gjuten i fjäderdräkten och det kan kanske t.o.m. vara svårt för en tornseglare att verkligen få tillräckligt grepp och kraft för att faktiskt dra bort plågoanden. Men nu gissar jag bara utan att ha några som helst belägg.

Hästflugan (eller nötfluga som den ibland kallas) ska för övrigt inte förväxlas med andra flugor som fäbroms eller styngflugor. 

Ute ur frysen igen

Hösten kom med så många olika aktiviteter och göromål att jag fått svårt med tid för nya inlägg här på Utgångspunkten. Inläggen i sig tar väl inte så många minuter att snickra ihop, men de procedurer som skapar bloggmaterial - något att skriva om och någon bild att addera - kräver förstås ett visst engagemang.

Om det var länge sedan jag senast uppdaterade bloggen, så är det ännu längre sedan jag ämnade dokumentera älgflugor. Älgflugorna har förblivit o-fotograferade år ut och år in. Hela älgflugeprojektet har av någon anledning strandat på ren oföretagsamhet. Det är ju inte särskilt svårt att hitta dem och det är lätt att ta hem dem för mer ingående fotografering. Jag har bara inte lyckats få tummen ur ändan för att - med lämpligt förvaringskärl - ta en behövlig vända till närmsta skog. Däremot har jag tidvis bett sambon ta hem några när hon ändå är med hunden ut i skogen. För två år sedan plockades närmare tio st älgflugor från de två skogsvandrarna, varpå flugorna förpassades ner i en ask som sedan åkte in i frysen. Asken glömdes bort och försvann mystiskt i samband med någon frysrensning.

För några månader sedan fick jag i alla fall på nytt en älgfluga hemlevererad. Problemet var bara det att den misshandlades lite väl hårt samtidigt som den avlägsnades ur hårbottnen på bäraren. 

Nåväl. Jag tog i alla fall vara på den svårt tilltufsade stackaren och nyttjade åter frysen som uppbevaringsplats. Här om veckan åkte lilla asken med flugan åter ut i samband med att frysen behövde ge plats för andra varor. Den här gången hann jag dock nappa tag i mitt foto-motiv och nu har jag som synes även låtit kameran jobba.

Jag tog slutligen ändå bara en enda bild. Flugan visade sig vara ganska skadad och en smula "svårjobbad". Posen säger ändå allt om älgflugans sista minut i livet och den här gången får det stanna vid det.

Älgflugans vetenskapliga namn är förstås Lipoptena cervi.

Canon 60D

Canon FD Auto Bellows

El-Nikkor 50 f2.8

143 exponeringar via Zerene Stacker.

PS. Och om någon undrar kring rubrikvalet... så var det bara något som kom till mig för stunden då jag råkade höra en Ulf Lundell-låt samtidigt som jag skulle skriva rubriken. Den låten heter Ute på vägen igen.

Edit 11.10.2018: Det svenska trivialnamnet är sedan en tid tillbaka officiellt fastslaget till hjortfluga.

Tornseglarfluga (inlägg editerat 7.7)

När jag för några dagar sedan gjorde ett inlägg om tornseglare, nämnde jag också tornseglarflugorna - Crataerina pallida. Dagen därpå fortsatte jag mitt färgskrapande på husväggen och helt plötsligt kom en av dessa flugor vandrande ner för väggen. 

Min normala ståndpunkt - att inte ha ihjäl det djur jag dokumenterar - fick vika åt sidan. Gick in efter ett lämpligt förvaringskärl och petade enkelt ner flugan i det. Dessa flugor är lättfångade eftersom de likt älgflugor dras till oss varmblodiga. Tornseglarflugan sprang lydigt rakt mot handen.

En del blod har den sugit (dock inte mitt). Bakkroppen är inte fullt så stor som den kan bli. Vad den gjorde utanför tornseglar-boet vet jag inte men ibland är de ute efter att sprida på sig - speciellt ifall tornseglarna inte återkommer och boet blir onyttjat. Tornseglarflugorna har sin livsrytm helt synkroniserad med tornseglarnas häckning. Äggen hålls inne i honan och mot slutet av sommaren (tornseglarens häckning) "föder" hon så att säga fram färdiga larver som ganska omgående förpuppar sig. En ny generation flugor kravlar fram ur pupporna i samband med att tornseglarna återkommer till boet efterföljande år.

Edit 7.7: Flugan på bilden är en hane. Den slutsatsen dras på basen av det mörka partiet längst bak på bakkroppen. Hanarna suger inte lika stora mängder blod som honorna och det förklarar min mening här ovan, om att den inte är fullt så stor som den kan bli. Antagligen är den helt i parentes med en relativt nytankad hane. Honorna däremot uppvisar större bakkroppar.

Vingarna duger inte till mycket men lite glidflygning kan de åstadkomma. Står man olämpligt till, i närheten av ett tornseglarbo, kan man ibland få en av dessa lite obehagliga rackare på sig.

Precis som älgflugorna, hör Tornseglarflugorna till familjen lusflugor - Hippoboscidae.

Edit 7.7: Tornseglarflugans flygförmåga - eller "glidflygförmåga" - nämns inte (annat än att flugan inte kan flyga) i den nyligen adderade referens-artikeln nedan. Författarna förmodar att vingarna kan tjäna som ytterligare ett attribut för bättre förmåga att hålla sig kvar i tornseglarens fjäderdräkt.

Nämnandet om glidflykt baseras på andra källor - men även på att jag själv ett antal gånger fått tornseglarflugor på mig då jag befunnit mig i närheten av tornseglarbon. Flugorna måste vid dessa tillfällen ha hoppat och på ett eller annat sätt lyckats styra sig i riktning mot mig. "Glidflykten" är antagligen ändå långt mer vertikal än horisontell. Artikeln nämner vidare att flugornas förmåga att sprida sig från tornseglarbo till tornsaglarbo är ytterst begränsad. Ifall bona är tätt placerade lyckas de bättre. Hungriga flugor är mer benägna att vandra runt - ett faktum som tydligt nu också noteras i det bo från vilket bildens fluga härstammar. Häckningen har avbrutits (helt klart pga. mitt väggarbete. Tyvärr hann även ett ägg läggas) och flugorna är därmed strandsatta utan mat. Under gårdagen var ett flertal flugor utanför boet och deras bakkroppar var små. Det torde i sin tur innebära att de inte heller kan reproducera sig och att boet sålunda kan tänkas vara flugfritt nästa sommar (det är långt till husets övriga bon).

Vill man klamra sig fast på en tornseglare som skär genom luften i rasande fart och som gör tvära girar med höga g-krafter... ja då är det bra att ha fötter med ordentlig gripförmåga.

De gånger vi räddat tornseglare som fastnat på kallvinden, har vi passat på att plocka bort en del flugor om vi kommit åt. De nyper verkligen fast med kraft.

Edit 7.7: Den huvudsakliga orsaken till god förmåga att hålla sig kvar i fjäderdräkten, är sannolikt mer ett anpassningsresultat av att fåglarna själva försöker dra bort blodsugarna. Men det är förstås roligare och häftigare att skriva om g-krafter (dock mindre "korrekt"). En annan fråga man kan ha, är huruvida tornseglarna har med sig flugorna söderut till vintern. De flugor som av en eller annan anledning dröjer kvar i fjäderdräkten när häckningen tar slut - ja de har misslyckats. Flughonan behöver stanna i boet så att hon kan "föda" sina larver på rätt plats. Det betyder att tornseglarna endast dras med svalflugorna under häckningen och att de är flugfria resten av året.

Ursäkta dammet på flugan - det är rent av hysteriskt så snabbt det kommer damm på dessa småkryp och hur svårt det är att få bort - speciellt på en bakdel med korta styva små borst.

Referens:

The common swift louse fly, Crataerina pallida: An ideal species for studying host-parasite interactions.

Mark D. Walker, Ian D. Rotherham

Journal of Insect Science

DOI: http://dx.doi.org/10.1673/031.010.19301 First published online: 8 November 2010