Bådaviken 1.7

Aldrig förr har jag presterat så få inlägg i juni som det här året. Två inlägg under en månad i vilken det ofta varit fler inlägg än dagar. 

Det beror delvis på att jag vanligen separerat alla observationer och gett dem egna inlägg. En enda uterunda kan alltså utmynna i många inlägg. Eftersom jag dessutom oftast koncentrerat mig på småkryp har det också resulterat i många olika artobservationer och därmed även inlägg.

Den här våren och sommaren har jag knappt kikat efter småkryp i och med fågelkarteringen jag tagit mig an och bloggandet har därmed också sett lite annorlunda ut.

En annan orsak till låg bloggaktivitet är fortsatt intensivt illustrationsarbete som slukar ovanligt mycket tid. Sommaren 2025 är helt enkelt en sådan sommar och så är det med det.

Ja, och så har jag försökt komma igång med lite konditionsfrämjande aktivitet igen. Det myckna skrivbordssittandet ger stort behov av kontrasterade fysisk aktivitet. 

Skubba omkring i spenaten för att lyssna och spana efter fåglar i all ära, men det är ändå inte riktigt samma sak som mer ingående kroppsansträngning.

Det om det.

Första juli åkte jag åter ut till Bådaviken. Det var hög tid att kolla läget rent allmänt och så blev viltkamerorna (se de två föregående inläggen) igångsatta igen.

En hel del fåglar sjunger fortfarande. Hanar har prestige och revir att upprätthålla även om häckningen är långt hunnen. Men mycket av sjungandet har förstås ändå bytts mot tidskrävande matjakt samt vaksamhet över eventuella faror i närhet av boet. 

Trädpiplärkan i bilden ovan ansåg att jag borde dra min kos.

Jag vandrade således ut ur dess obekvämlighetszon.

Tidigt häckande arter som exempelvis blåmes har stora ungar vid det här laget och flera föräldrapar är troligen i färd med en andra kull. 

Det är alltså en unge på bilden.

Sävsångarna håller fortfarande låda ute i vassen och där är det deras artikulationsakrobatik som dominerar ljudrummet. Inslag av varningsläten indikerade pågående häckning.

Ett gäng tornseglare - ca 15 st - susade fram över viken och fyllde hakpåsen med godsaker.

Krickor slumrade ute på vattenspegeln. Tre hanar fortfarande i praktdräkt i sällskap med fyra individer vilka jag inte kan avgöra något kring eftersom de observerades och fotograferades på allt för stort avstånd. Tycker mig se ljus, orange bas på näbben vilket skulle indikera att det är juvenila fåglar.

Sädesärlan jagade tätt över vattnet. Ibland försökte den sig på någon av trollsländorna som nu börjat bli talrika och ibland försökte den sig på mindre insekter - kanske flugorna som skymtar på stolpen. 

En del olika tvåvingar verkar ha svärmning just nu. Det är i och för sig nästan ständigt någon art som svärmar.

Buskskvättorna hade bytt plats sedan jag senast hade dem på nät- och trumhinna. 

Sången skedde tidigare huvudsakligen på ett annat ställe än var boet (som jag inte sökte upp) nu tycks vara placerat. 

Alternativet är att det finns, eller har funnits, två revir men i så fall borde jag ha snappat upp det tidigare. 

Där det tidigare sjöngs fanns nu inga buskskvättor och där paret nu varnade skedde ingen sång.

Sliten sävsparvshona med mat i näbben. Sävsparvspar finns utspridda runt hela viken.

När jag höjde kameran och dokumenterade sävsparven kom buskskvättan närmare.

Riktigt irriterad. Jag skyndade vidare och lät dem ägna sig åt det de bör göra.

När jag är på väg hem och vandrar iväg till cykeln inne i den tättingtäta strandskogen brukar jag alltid stanna upp några minuter extra.

Det finns rätt många småfåglar jag aldrig fotograferat eller bara har dassiga avståndsdokumentationer av. Viss chans för närkontakt med ett eller annat finns nu som då på stigen mellan fågeltornet och Djupstensvägen.

Den här gången ställde tofsmes upp. 

Likt sävsparvshonan tidigare är även det här en rätt sliten typ. Rimligen också förälder vars ungar fortfarande är småkrypskrävande bottenlösa gap.

Det är 30 sekunder mellan den allra första bilden jag tog (inte publicerad här) och den sista.

Väldans lång stund för en tofsmes på en kvist. Nästan en hel evighet.

Bådaviken 19-21.5

Det har blivit ett antal kvällar i Bådaviken. En av kvällarna (19.5) blev till natt eftersom potentiellt närvarande nattsångare föga förvånande vanligen sjunger just då. 

Kameran som vanligt med trots det fotofientliga kvällsmörkret och mitt egentliga fokus på annat än fotograferande. Bofinken här ovan dokumenterades som synes innan det blev alldeles för mörkt.

I solnedgången sjöng en ung och ännu honfärgad rosenfink-hane (ovan). En buskskvätta hade han sällskap av men några bilder på den fågeln blev det aldrig. Samma gäller skäggmesarna som nu börjat höras inne i vassen.

Några nattsjungande arter knutna till vassområdet hördes inte. I strandskogen bakom fågeltornet sjöng ärtsångare och törnsångare.

Följande kväll (20.5) var luften fylld av svalor.

Ladusvalor i försvarlig mängd och enstaka hussvalor jagade svärmande fjädermyggor.

Även tornseglare hade anslutit. Inte många. Kanske 5 st.

"Mina första" tornsvalor för året.

Brun kärrhök-hanen kretsade som vanligt över viken.

Antalet grönbenor har rört sig om ca 50 individer som stannat kvar ett antal dagar och födosökt i viken.

Vid några tillfällen har jag noterat sparvhök (hona) som siktat in sig på grönbenorna. Attacken inleds ofta i låg och snabb flykt tätt över vasshavet vilket gör sparvhöken osynlig för grönbenorna som letar mat på de öppna ytorna mellan vassen och strandskogen. Någon lyckad jakt har jag inte bevittnat än.

Bådaviken 6.6. Del 7 - Fågelparty

Vad jag tror var fjädermygg svärmade över viken och lockade därmed fåglar. När jag kom ut till fågeltornet fyllde skrattmåsarna luften ovanför den öppna vattenytan mitt i vasshavet. Enstaka dvärgmåsar kunde jag också kryssa. Några bilder tog jag inte från tornet men efter en stund gick jag ut i själva viken längs en "vall" som uppstått vid dikesgrävning för många år sedan. När jag kom närmare vattnet hade dvärgmåsarna försvunnit och endast enstaka skrattmåsar var kvar.

Däremot susade tornseglare, ladusvalor, hussvalor och backsvalor omkring som skållade... tornseglare?

Jag försökte ta några närbilder men fåglarnas hastiga rörelsemönster och ruskigt kvicka uppdykande bakom vassvipporna och toksnabba passage på nära håll omöjliggjorde vettigt resultat. 

Således blev det endast några avståndsbilder för dokumentationens skull.

Precis när jag hade gått från centrum av viken där fåglarna befann sig och tillbaka mot strandskogen för återupptaget småkrypssökande - samt höll på att byta från teleglugg till makroobjektiv - susade en helt annan fågel förbi på relativt nära håll. Snabbt försökte jag tvärvända mitt objektivbyte och fick väl hyfsat snabbt på teleobjektivet igen, men vid det laget hade lärkfalken redan lagt en hel del luft mellan sig och mig. Fotografiet ovan är taget på stort avstånd och bilden är gravt beskuren. Det syns "antagligen".

 

Tornseglarfluga (inlägg editerat 7.7)

När jag för några dagar sedan gjorde ett inlägg om tornseglare, nämnde jag också tornseglarflugorna - Crataerina pallida. Dagen därpå fortsatte jag mitt färgskrapande på husväggen och helt plötsligt kom en av dessa flugor vandrande ner för väggen. 

Min normala ståndpunkt - att inte ha ihjäl det djur jag dokumenterar - fick vika åt sidan. Gick in efter ett lämpligt förvaringskärl och petade enkelt ner flugan i det. Dessa flugor är lättfångade eftersom de likt älgflugor dras till oss varmblodiga. Tornseglarflugan sprang lydigt rakt mot handen.

En del blod har den sugit (dock inte mitt). Bakkroppen är inte fullt så stor som den kan bli. Vad den gjorde utanför tornseglar-boet vet jag inte men ibland är de ute efter att sprida på sig - speciellt ifall tornseglarna inte återkommer och boet blir onyttjat. Tornseglarflugorna har sin livsrytm helt synkroniserad med tornseglarnas häckning. Äggen hålls inne i honan och mot slutet av sommaren (tornseglarens häckning) "föder" hon så att säga fram färdiga larver som ganska omgående förpuppar sig. En ny generation flugor kravlar fram ur pupporna i samband med att tornseglarna återkommer till boet efterföljande år.

Edit 7.7: Flugan på bilden är en hane. Den slutsatsen dras på basen av det mörka partiet längst bak på bakkroppen. Hanarna suger inte lika stora mängder blod som honorna och det förklarar min mening här ovan, om att den inte är fullt så stor som den kan bli. Antagligen är den helt i parentes med en relativt nytankad hane. Honorna däremot uppvisar större bakkroppar.

Vingarna duger inte till mycket men lite glidflygning kan de åstadkomma. Står man olämpligt till, i närheten av ett tornseglarbo, kan man ibland få en av dessa lite obehagliga rackare på sig.

Precis som älgflugorna, hör Tornseglarflugorna till familjen lusflugor - Hippoboscidae.

Edit 7.7: Tornseglarflugans flygförmåga - eller "glidflygförmåga" - nämns inte (annat än att flugan inte kan flyga) i den nyligen adderade referens-artikeln nedan. Författarna förmodar att vingarna kan tjäna som ytterligare ett attribut för bättre förmåga att hålla sig kvar i tornseglarens fjäderdräkt.

Nämnandet om glidflykt baseras på andra källor - men även på att jag själv ett antal gånger fått tornseglarflugor på mig då jag befunnit mig i närheten av tornseglarbon. Flugorna måste vid dessa tillfällen ha hoppat och på ett eller annat sätt lyckats styra sig i riktning mot mig. "Glidflykten" är antagligen ändå långt mer vertikal än horisontell. Artikeln nämner vidare att flugornas förmåga att sprida sig från tornseglarbo till tornsaglarbo är ytterst begränsad. Ifall bona är tätt placerade lyckas de bättre. Hungriga flugor är mer benägna att vandra runt - ett faktum som tydligt nu också noteras i det bo från vilket bildens fluga härstammar. Häckningen har avbrutits (helt klart pga. mitt väggarbete. Tyvärr hann även ett ägg läggas) och flugorna är därmed strandsatta utan mat. Under gårdagen var ett flertal flugor utanför boet och deras bakkroppar var små. Det torde i sin tur innebära att de inte heller kan reproducera sig och att boet sålunda kan tänkas vara flugfritt nästa sommar (det är långt till husets övriga bon).

Vill man klamra sig fast på en tornseglare som skär genom luften i rasande fart och som gör tvära girar med höga g-krafter... ja då är det bra att ha fötter med ordentlig gripförmåga.

De gånger vi räddat tornseglare som fastnat på kallvinden, har vi passat på att plocka bort en del flugor om vi kommit åt. De nyper verkligen fast med kraft.

Edit 7.7: Den huvudsakliga orsaken till god förmåga att hålla sig kvar i fjäderdräkten, är sannolikt mer ett anpassningsresultat av att fåglarna själva försöker dra bort blodsugarna. Men det är förstås roligare och häftigare att skriva om g-krafter (dock mindre "korrekt"). En annan fråga man kan ha, är huruvida tornseglarna har med sig flugorna söderut till vintern. De flugor som av en eller annan anledning dröjer kvar i fjäderdräkten när häckningen tar slut - ja de har misslyckats. Flughonan behöver stanna i boet så att hon kan "föda" sina larver på rätt plats. Det betyder att tornseglarna endast dras med svalflugorna under häckningen och att de är flugfria resten av året.

Ursäkta dammet på flugan - det är rent av hysteriskt så snabbt det kommer damm på dessa småkryp och hur svårt det är att få bort - speciellt på en bakdel med korta styva små borst.

Referens:

The common swift louse fly, Crataerina pallida: An ideal species for studying host-parasite interactions.

Mark D. Walker, Ian D. Rotherham

Journal of Insect Science

DOI: http://dx.doi.org/10.1673/031.010.19301 First published online: 8 November 2010

Värsta grymma fåglarna alltså!

Den här bloggen har ju på senare tid mest bjudit på småkryp. Blir lätt så när jag inte gett mig själv så mycket utegångsmöjligheter. Många olika småkryp hittas som bekant snabbt bara utanför egna trappan.

Samtidigt som jag igår var ute (100 meter hemifrån) och plåtade måsarna, passade jag på att också försöka få fast tornseglarna på sensorn. Det är inte det lättaste.

Mellan kraftverket och Floraparken viner de fram på låg höjd och skopar upp luftplankton (typ små insekter och luftburna spindlar) med hiskelig hastighet.

Man märker tydligt var maten finns. På vissa ställen - t.ex. över specifika hustak - flyger de i större mängd och med tätare intervaller. Ibland cirklar de intensivt på ett och samma ställe - ständigt med den där hiskeliga farten.

Tornseglarens arm är kort. Absoluta merparten av vingarna består av de långa pennorna. Det är en relativt muskulös liten fågel med rejäl "utväxling" (eller hävstångseffekt) på sina vingar.

Huset jag bor i, är för tusende sommaren i rad, föremål för fasadrestaurering. Gammal färg skrapas bort och ny färg penslas på. Idag skulle jag skrapa färg där tornseglarna har bo. Igår låg en fågel på boet men idag var ingen på plats - så jag passade på att skrapa så snabbt jag kunde medan tornseglaren var ute. Verkade inte vara någon på inkommande medan jag arbetade.

När jag skulle kolla om någon var hemma lyste jag in med ficklampan. Räknade till ca 7 svalflugor som sprang omkring där inne i boet. Jag har inte obehag för särskilt många småkryp men svalflugorna är rent av äckliga. De må vara ungefär lika som älgflugorna, men på något sätt äcklar de mig mångfalt värre.

Att ta bilder på de små, lågt flygande hastighetsvidundren är alltså inte helt lätt - inte med ett objektiv på 400 mm i alla fall. Snabbhet hos både fotograf och kamerans autofokus ställs på prov. Gissa om det fanns många helblå bilder på minneskortet efteråt.

Jag håller fullständig med Johan Lind (docent i etologi vid Stockholms universitet), när han i sin "Bästa-djuren-topplista" ger tornseglaren förstaplatsen - med viss glimt i ögat förstås. Hans blogg Bild & Naturhistoria är förresten synnerligen läsvärd och jag passar härmed på att varmt rekommendera den.

https://etologen.wordpress.com/2014/06/08/1-tornseglare/

Vill man nörda ner sig ordentligt i tornseglarens aerodynamik, kan man också läsa följande:

Aerodynamics of gliding flight in common swifts

P. Henningsson, A. Hedenström

The Journal of Experimental Biology 214, 382-393

© 2011. Published by The Company of Biologists Ltd doi:10.1242/jeb.050609 

Några av våra holkbyggare

Efter det stora nöjet att få följa med havsörnsringmärkaren och ta del av arbetet med de stora pippifåglarna har jag nu kollat lite på hur det står till med våra små grannar i trädgården.

BirdLife Finland har kört sin holkbongning i helgen och då kändes det givetvis angeläget att rapportera in årets skörd. Fullt så många fåglar som de två senaste åren har vi inte i år. 

Vi har nämligen oftast haft två pilfinkspar, två blåmespar och ibland två par talgoxar. I år är det bara ett par av respektive art.

Talgoxarnas ungar piper ljudligt och föräldrarna kör skytteltrafik mellan holken och träden precis utanför.

Svartvita flugsnapparen är också på G. De har bara kommit nära mig de gånger kameran varit utom räckhåll.

Flugsnapparhanen sitter ofta i trädgårdens höga alm.

Det här flugsnapparfotografiet är ett kameratest. Panasonic GH2-huset och Canon FD 150-600 f5.6 L-ojektivet har mestadels använts som filmutrustning. GH2 är ju en erkänt bra filmkamera trots att den börjar ha några år på nacken. Med M4/3-sensorn och medföljande beskärning motsvarar FD-objektivet i princip 300-1200 mm. Plötsligt slog det mig att jag ju har en 2x FD telekonverter. Det skulle ge mig en brännvidd som motsvarar hela 2400 mm. Galet mycket. Man måste ju förstås stilla sin nyfikenhet och montera ihop komponenterna.

Flugsnapparen här ovan befinner sig 45-50 meter bort. Som vanligt högt uppe i almen. Bilden är helt obeskuren. För att undvika rörelseoskärpa har jag på 2 sek timer. Med 2400mm brännvidd räcker det med en bladlus vandrandes på kameran så är det suddigt. Bländaren är f8, exponering 1/320 och ISO 800. 

Bländaren borde inte vara större pga. viss skärpeförsämring mot 5.6 och exponeringstiden skulle gärna få vara ännu lite kortare. Det jag ännu behöver kolla är vilket alternativ som ger bättre (eller mindre dåliga) bildresultat - alltså om telekonverterns större uppförstoring och bildförsämring kan tävla med hårdare beskurna bilder tagna utan konverter.

Rödstjärten syns mer sällan nu än när det var aktuellt att vinna en hona och hävda holk. Honan skymtar man ibland.

I utskiftet bor kajorna. Snart lär nog ungarna leta sig ut. Det är ett himla liv när matleveransen anländer.

Tornseglarna bor i tre olika hål runt om i huset.

Utöver dessa har vi pilfinkarna som jag plockade in på bloggen för en tid sedan och blåmesarna som jag inte har färska bilder på.

Några andra fåglar som bor i kvarteret, men inte på vår gård, är sädesärlorna, skatorna och björktrastarna. Dessutom såg jag två stenskvättor här om dagen och jag har för mig att även de har ett bo i vår närhet.

Myrsvärm, fågelmoln och rymdskepp

En del av den här sommaren - en ganska stor del - går åt till att pynja med huset. Bland annat målas delar av fasaden. När jag i morse klev upp i byggställningen och skulle börja smeta färg noterade jag att det var hyfsat många flygmyror på väggen. Trädgårdsmyror - Lasius niger - svärmade och när jag såg mig runt omkring noterade jag att det var något som kanske hela grannskapets alla kolonier och möjligen mer därtill gjorde.

Jag blev givetvis tvungen att hämta kameran. Några helhetsbilder blev det inte men väl enskilda fotografier av de inblandade aktörerna.

Drottning.

På de bevingade myrorna ser man tydligt släktskapet med steklarna

Ovanför var tornseglarna - Apus apus - talrikare än vanligt. Säkerligen lockade myrorna de allra flesta av stadens tornseglare till vårt kvarter.

Då jag hade plockat 400mm-objektivet på kameran blev det bara individuella fåglar som dokumenterades men ibland fick ändå två fåglar plats på samma bild. Tornseglarna kretsade runt, runt och hela gruppen böljade hit och dit. Säkerligen i takt med myrsvärmarnas täthet.

Efter en liten stund dök måsflocken upp. Det var en blandning av fiskmåsar och skrattmåsar. De höll sig på något högre höjd än tornseglarna men flög annars runt ungefär på liknande sätt. De snappade konstant med näbbarna i alla riktningar.

EF 400 f5.6 L har riktigt snabb och bra autofokus men när det handlar om tornseglarnas fart och svängar får både autofokus och fotograf svårt att hänga med. Det blev många helblåa fotografier men några tornseglare fastnade ändå.

Tornseglarna har en extra plats i mitt hjärta. Vår kallvind har tidigare varit en hemsk dödsfälla för de stackars fåglarna. De lyckas nämligen ta sig in mellan taket och översta stockvarvet men hittar inte ut då de likt flugor istället luras till fönstren. I värmen och den torra luften har de snabbt strukit med. De första somrarna började vi ofta dagen med att gå upp och kontrollera ifall någon tagit sig in. Tack och lov är de lättfångade eftersom de inte kan flyga efter landningen vid fönstergluggarna. Därefter har det handlat om att få vatten i fåglarna och efter en stund brukar de piggna till. Då är det bara att hålla dem högt eller t.o.m. slänga upp dem i luften så brassar de iväg. Numera har vi mörklagt alla fönster utom två där vi helt enkelt tagit bort rutorna och efter den lösningen har inga tornseglare blivit fångna.

Tre par häckar också i huset.

Plötsligt svepte även en tornfalk in över scenen.

Den stannade upp och ryttlade några sekunder...

... men var sedan inte särskilt intresserad av att dröja sig kvar.

De övriga fåglarna jagade vidare.

Och så var det det där om rymdskepp. När jag senare åter var uppklättrad i byggställningen så kom tornseglarna gång på gång förbi väldigt nära. De flyger ju ofta i formation och låter samtidigt höra sitt intensiva skrik. När de viner tillräckligt nära förbi öronen så hör man också ljudet av vingarna som skär genom luften. 

Formationsflygandet i hiskelig fart nära huskroppen i kombination med skriket och ylet av vingarna gav mig direkt associationer till de gamla Star Wars-filmerna och Imperiets TIE-fighters.

Fantastiska fåglar, de där tornseglarna.