Adapter och fjällvråk

För några dagar sedan fick jag hem (Ebay) Canons gamla originaladapter för FD-objektiv till EOS-kameror. I det här gamla inlägget redogjorde jag lite kring dessa adaptrar och framförallt kring den FD-telezoom jag skaffade förra vintern. Hittills har jag nyttjat en glaslös EdMika-adapter som dock inte tillåter fokus i "oändligheten". Oftast är det dock så att bortre fokusgränsen ändå är väl bortom det man normalt behöver ifall man t.ex. tänkt fotografera en fågel. EdMika-adaptern kommer jag absolut att fortsätta använda men när nu ett exemplar av Canons egen sällsynta version dök upp till ett lockande pris slog jag till. Objektivet tappar 2/3 steg och/men adaptern är samtidigt en liten telekonverter på 1,26 x objektivets brännvidd. 150-600-zomen blir då en 189-756-zoom.

756mm är grymt mycket utan bildstabilisator (IS) i objektivet så när jag gjorde ett första test i slutet av förra veckan presterade jag en hel massa skakningsoskärpa - mycket pga. för skakigt stativ/stativhuvud. Det första intrycket är ändå att adaptern är bra - dvs. att optiken är prima och i sig inte skapar särskilt mycket sudd. 

Så småningom ska jag nog återkomma till Canon-adaptern och en hel del andra kameraprylar i något framtida inlägg. Ett vettigt test måste jag ju försöka genomföra. Det gäller även 2xkonvertern som skaffades i våras samt ett par andra kameraprylar. Tyvärr kan jag inte kombinera de två konvertrarna och skapa ett "1512mm-objektiv" men det går ju alltid att skaffa 1.4-telekonvertern och få "1680mm".

- Eller så inte... Man har då för länge sedan ändå passerat gränsen för alla linsernas samlade försämring av det ljus som ska träffa bildsensorn.

Medan jag snabbtestade adaptern/objektivet flög en rovfågel på hög höjd in över gården. Det visade sig vara en fjällvråk - Buteo lagopus - och jag försökte givetvis knäppa några bilder. Jag hann inte riktigt med i den manuella fokuseringen och när fågeln var rakt över mig blev det ruggigt knepigt med både stativ och egen kroppsställning. Oskärpan i bilden är således en kombination av felfokusering och skakning. Får jag bara bort sådant så ska det säkert bli användbara prylar.

Ännu en söndag vid Bådaviken

Nattkölden bjöd på frost och ett rejält dimlager som låg kvar fram mot 10-tiden på förmiddagen. Ringduvorna på Leppoåkern lättade när jag cyklade förbi dem på väg mot fågeltornet något före åtta på morgonen.

Tranorna flyttade sig en aning längre bort.

Sikten var sisådär ute i viken.

Men ibland kunde något dyka fram ur dimman.

Grått mot grått.

Notera ögat och blinkningen jag fick.

Till sist var 400mm-objektivet alldeles för mycket...

...alldeles för mycket.

Sädesärlan höll sig som vanligt intill tornet.

Så småningom kunde man börja skönja vattnet ute i viken. En ensam sångsvan trumpetade och drog sedan iväg.

Någonstans här inne i dimman och vassen blåste rördrommen i sin flaska. Den har troligen precis anlänt för i fredags var det inget tutande. En vacker dag ska jag också ha turen att få en skymt av den där fågeln. Det har jag bestämt.

I brist på rördroms-fotografi plockar jag istället in en skrattmås.

Inte perfekt ännu - men en aning bättre än tidigare försök.

Dimman gav sig till sist. Tranparen flög förbi med jämna mellanrum. Den här tranan hade väldigt fransiga handpennor.

Sädesärlan höll fortsättningsvis koll på mig.

Havstrutar ser man ibland utanför viken men den här tog till och med en vända in över fågeltornet.

Likt tranorna ägnade sig sångsvansparen också åt att trafikera luftrummet.

Fjällvråk har synts ovanför Bådan i ett par veckor. Särskilt nära min kamera har den inte tagit sig men idag tyckte jag ändå att jag kan bifoga den till bloggen.

Jag noterade att något hängde efter gräsandshonan men kunde konstatera att hon lyckats trassla in sig i vass först när jag synade bilderna.

En liten del av närmare 20 grågäss i vacker formation. 5 st sädgäss flög också förbi. Tycker det är/har varit ovanligt få av dem i år.

Överhuvudtaget var det förvånansvärt lugnt och nästan artfattigt idag. En morkulla skrämde jag upp när jag gick den sista biten ut till tornet. Kärrhöksparet syntes som vanligt men de tenderade jaga mestadels på annat håll än inne i viken. En sothöna kunde jag se men tyckte mig höra ljudet av fler. Tre par knipor skymtades och hanarna pysslade traditionsenligt med bråk. Grodorna har börjat kväka inne i vassen men i övrigt verkar det som om våren fortfarande är trögstartad på djurfronten.