Trädgården 2.8. Phymatocera aterrima

Förra sommaren.

Formuleringen "spektakulär skada" användes i en kommentar under det inlägget. 

Det spektakulära är nu på gång bland plantorna av storrams, Polygonatum multiflorum, i trädgården.

Larverna är rätt stiliga i sin ljusa plisserade sammetsdress med subtila färgtonsskiftningar.

För den som inte orkar klicka på länken kan jag tillägga att det handlar om Phymatocera aterrima som kan tänkas komma få ramsstekel eller kanske ramsbladstekel som officiellt svenskt trivialnamn någon gång framöver.

 

Trädgården 17.6. Phymatocera aterrima

Påhälsning av Phymatocera aterrima, en bladstekel vars larver lever av ramsar Polygonatum spp.

Jag sökte senare larver men har inte råkat fynda några sådana. Jag borde kanske kolla en gång till eftersom det är en tid sedan. Är larverna många kan de äta stora mängder.

Referens / mer information:

SLU Artdatabanken (2024).

Artfakta: Phymatocera aterrima.

https://artfakta.se/taxa/261577

Trädgården 14.6. Taxonus agrorum

Larverna av Taxonus agrorum (Allantinae, Tenthredinidae) lever på rubusar (Rubus spp.), dvs. hallon, åkerbär och deras släktingar. 

Vanlig art med ganska många observationsrapporter från nästan hela landet.

Referenser:

Jean Lacourt

Sawflies of Europe (Hymenoptera of Europe 2)

N.A.P Editions, 2020

Trädgården 7.6. Bladstekellarv och bakläxa

Ack denna sakramentskade tankspriddhet och bristande koncentrationsförmåga!

"Jag ska ta foto av växten så..."

Gjorde jag det?

Nej!

Kommer jag ihåg vilken växt larven befann sig på?

Nej!

Sannolikt kom en ny boll förbi min inre irländska setter varpå jag tappade fokus.

Det kanske skulle vara svårt att med säkerhet bena ut vilken bladstekel det rör sig om även om växten vore "känd". Larven är nämligen så pass ung och liten, 4 - 5 mm, att det är svårt att sia något om den färgsättning dessa larver har när de vuxit sig till den storlek i vilken de oftast är beskrivna. Dessutom har den som synes nyss ömsat vilket innebär att den rimligen är tillfälligt blek. På grund av att larven ännu inte krånglat sig ur sitt gamla skinn är det också svårt att bedöma bukfötternas antal vilket även det skulle hjälpa.

Larvens hårighet ger dock visst hopp eftersom det är ett begränsat antal bladstekellarver som har hår. Bland annat kommer arterna i släktet Cladius i åtanke. Det skulle innebära att växten tillhör rossläktet men när jag nu - en månad senare - granskat vilka växter som finns inom den kvadratmeter där larven fotograferades hittade jag inga sådana. Daggkåpa skulle i princip vara det enda alternativet men jag kan just nu inte notera att någon sådan är positionerad just där. 

Enda befintliga växten vars blad kan fungera med det som syns på bilden är maskros. Men någon bladstekel på maskros hittar jag inte i litteraturen. 

Undersökningen fortsätter... på lågintensiv nivå.

Trädgården 30.5. Strongylogaster macula

Utgående från dessa bristfälliga avståndsbilder med dålig betraktningsvy tänkte jag att det är kört med artbestämningen.

Det visade sig att så inte är fallet.

Till att börja med ser man så pass mycket att man kommer fram till släkte Strongylogaster (underfam. Selandriinae, fam. Tenthredinidae). 

Fem arter är listade i Finland och S. macula är den enda med röd-orange teckning på bakkroppen samt helgula ben. Enda riktiga förväxlingsrisk i Europa är S. baikalensis men den ska nog inte vara ett alternativ häromkring. Yttermera ska S. baikalensis ha gulare ton på de av bakkroppens tergiter som inte är svarta. Det ljusa fältet på bakkroppen är inte heller riktigt lika utbrett som hos S. macula.

Larverna av S. macula lever på ormbunkar i stensöteordningen (Polypodiales). Örnbräken Pteridium aquilinum, majbräken Athyrium filix-femina, skogsbräken Dryopteris carthusiana, lundbräken Dryopteris dilitata och taggbräknar Polystichum spp.

Det lite lustiga är att stekeln sitter på strutbräken Matteuccia struthiopteris vilken inte ska ingå i dieten men som nämnda S. baikalensis anges leva på.

Nåväl. Stekeln kanske bara annars kollar läget. Det finns skogsbräken i trädgården också.

Nytt artkryss för trädgården (samt ny art för bloggen).

Referenser:

Jean Lacourt

Sawflies of Europe (Hymenoptera of Europe 2)

N.A.P Editions, 2020

SLU Artdatabanken (2024).

Artfakta: Strongylogaster macula. 

https://artfakta.se/taxa/261991

Pristiphora pallidiventris (?)

Tredje och sista arten i släktet Pristiphora ur lådan med insamlade steklar 2020. 

I föregående inlägg berörde jag vissa engagemangsmässiga bekymmer angående Pristiphora-relaterad inspiration.

Intresset är dock inte så långt ner i skorna att jag gett upp i förväg och vägrar göra ett någorlunda seriöst artbestämningsförsök.

Två exemplar. Det första ovan och det andra nedan.

Båda steklarna har någon slags fasttorkad gegga på fötterna och jag lyckas inte avgöra om klorna har en extra tand. Tror där ska finnas en liten sådan.

Faktum är att nycklandet den här gången gick snabbt och direkt ledde fram till P. pallidiventris vilket i efterföljande granskning är ett plausibelt svar. Arten är vanlig i landet och flera av dess värdväxter förekommer i närheten av växthuset ur vilket de insamlades. Det bör ändå poängteras att artbestämningen inte alls är behäftad med någon större säkerhet och att detta trixiga släkte erbjuder fallgropar. Fick även bekräftelse av Marko Mutanen (han kan bladsteklar) som nämnde att stekeln liknar P. pallidiventris väldigt mycket. 

Det är väl ungefär så långt - alltså "liknar väldigt mycket" - man kan komma utan att exempelvis lirka loss oviopsitorskenorna och granska dem i mikroskop. 

P. pallidiventris är dessutom en variabel art och i Prous et al., 2017 nämns att arten eventuellt kunde bestå av olika taxon men att variationen är av sådant slag att det inte riktigt går att dra några skiljelinjer vilket i sin tur gör att de (Prous et al.) inte accepterat någon uppdelning.

Pristiphora pallidiventris (larverna) lever på älggräs (Filipendula ulmaria), nejlikrot (Geum urbanum), humleblomster (Geum rivale), hjortron (Rubus chamaemorus), hallon (Rubus idaeus), björnbär (Rubus fruticosus) och macchiabjörnbär (Rubus ulmifolius). Hur det är med åkerbär (Rubus arcticus) har jag inte sett uppgifter på. Sådana har vi gott om i trädgården.

Referens:

Marko Prous, Katja Kramp, Veli Vikberg, Andrew Liston

Nort-Western Palearctic species of Pristiphora (Hymenoptera, Tenthredinidae)

Journal of Hymenoptera Research 59: 1-190 (2017)

Pristiphora sp.

Ospecifika exemplar tillhörande släktet Pristiphora (fam. Tenthredinidae) resulterar lätt i förvridna ansiktsuttryck. Måste erkänna att suckarna tenderar bli utdragna när jag lyft upp en sådan bladstekel ur insamlingslådan och betraktar den i mikroskopet.

Orsaken är att jag dels inte lyckats uppbåda ett tillräckligt stort intresse för gruppen i fråga och dels för att just Pristiphora inbegriper arter som är hopplöst svåra att artbestämma om man inte ger sig själv möjlighet att syna puttinuttigt små diagnostiska karaktärer. För att lägga ner tid och möda på det (typ gräva ut ovipositorn) behöver intresset vara tillräckligt vilket av någon anledning alltså inte råkar vara fallet. Måhända en gnutta moment 22 involverat också. Med större kunskap och insikter skulle intresset troligen öka. Så brukar det vara. 

När jag i en stekelgrupp på fb postade denna förmedlade en av Finlands bladstekelexperter, Marko Mutanen, att det fanns vibbar av P. leucopus. Det skedde efter mitt blogginlägg. Jag vidhåller dock att P. appendiculata (eller något närstående) fortfarande känns troligare på grund av de karaktärer jag nämnde i inlägget. 

Den här stekeln hade jag inte fått rätsida på genom Prous et al., 2017. Ett ständigt sökande av och an i nyckeln resulterade bara i frågetecken. 

Det är säkerligen en fungerande och bra nyckel för denna svåra grupp. 

Men det är också en knepig och aningen komplicerad nyckel med flera parallella spår och många nyckelsteg som inbegriper val av alternativ vilka baserar sig på att vissa karaktärer kan vara "antingen eller" och att enbart det ena eller det andra alternativet i samma nyckelsteg är relevant. Man kan också återkommande stöta på samma alternativ som redan funnits i tidigare nyckelsteg. Det gäller således att hålla huvudet på skaft och vara synnerligen uppmärksam på formuleringarna och alla "underalternativ".

När Mutanen nämnde P. leucopus var det naturligt att jag synade arten närmare. Resultatet av den kollen innebar att jag kände igen flertalet karaktärer och kunde koppla dem till den här stekeln i stället. En lustig slump.

Några exempel:

Vingrerven Rs på framvingen saknas och visar hos denna ingen tillstymmelse till subtil utbuktning på Rs+M och 1r-rs så som på den förmodade P. appendiculata. 

Framvingens vingcell  2Rs är kort (liten).

Klorna har stor sekundär tand.

Valvula 3 (bilden nedan) i dorsal vy ser ut att kunna stämma.

Däremot är ovipositorns sågtandade skenor inte synliga och kan således inte indikera något.

P. leucopus ingår i en art-grupp som heter ruficornis-gruppen, alltså en rad närstående arter varav många är svåra att åtskilja. Något som utöver utseendet och nämnda karaktärer kunde tala för P. leucopus i det här fallet är de många lindarna som omger fyndplatsen. Lindar är larvernas föda.

Jag kollade P. leucopus i artnyckeln och kom underfund med att det faktiskt även i nyckeln var fullt möjligt att komma fram till arten samt noterade samtidigt att jag missat ett steg/alternativ under tidigare nycklings-procedur.

Således hyser jag för närvarande en misstanke om att det här faktiskt är P. leucopus eller någon av de närstående arterna - exempelvis P. armata som lever på hagtornar.

Men mer än spekulation blir det inte. Därmed stannar jag härmed vid Pristiphora sp.

Referens:

Marko Prous, Katja Kramp, Veli Vikberg, Andrew Liston

Nort-Western Palearctic species of Pristiphora (Hymenoptera, Tenthredinidae)

Journal of Hymenoptera Research 59: 1-190 (2017)

Pristiphora appendiculata (?)

Bladstekel (Tenthredinidae) från insamlingen 2020. 

Likt Cladius pectinicornis i förra inlägget tillhör denna underfamiljen Nematinae. 

Olikt C. pectinicornis är artbestämningen behäftad med större svårigheter.

Den här honan tillhör släktet Pristiphora och då har man en hel del att börja rota i. 

I finländska artlistan finns 77 arter och den befintliga nyckeln (se ref.) med sina 90 arter kräver fokus fastän den är riktigt välgjord och bra.

Först var jag aningen blasé på grund av stekelns dassiga skick och tog endast några enstaka översiktsbilder. Vartefter jag försökte artnyckla insåg jag snabbt att jag hade två val. Antingen ge upp och acceptera att jag stannar vid Pristiphora sp. eller seriöst försöka gå hela vägen till ett svar som är hållbart på basis av diagnostiska karaktärer. 

Risiga exemplar är också arter!

Första alternativet kändes lockande men samtidigt hade jag redan lagt ner för mycket tid på att inte komma någonstans alls. Med en bra bra nyckel och ett insamlat exemplar har man ju trots allt goda möjligheter att nå resultat. Alternativ två skulle det därmed bli och då följde mera mikroskopering och fler detaljbilder utgående från nyckelstegen.

Bör kanske tillägga att den stor del av att artnycklande sker genom tagna fotografier eftersom jag har något större förstoringsmöjligheter den vägen än via mitt mikroskop (stereolupp). Av den anledningen är fotograferandet i viss mån väsentligt för utfallet (även om jag säkerligen kunde sköta allt enbart via mikroskopet också. Dock "bekvämt" och givande att kunna jämföra eget bildmaterial med andras befintliga bilder av samma karaktärer.

Efter en natts sömn var ögonen och synapserna bättre rustade för ny dykning ner i artnyckeln. Plötsligt tedde sig allting lite klarare och ganska vips var jag framme vid Pristiphora appendiculata. 

Det ska poängteras att jag har en kvardröjande osäkerhetskänsla. Men kombinationen av diagnostiska och arttypiska (men inte diagnostiska) karaktärer verkar samstämmigt peka på nämnda art. 

Valvula 3 i dorsal vy (bilden ovan), enkla klor (utan extra, inre spets), ovipositorns detaljer, huvudets proportioner, detaljer i vingribborna, ytstruktur på specifika områden på mellankroppen, Mellanryggens (mesoscutum) form med sina grunda och lite "oskarpa" notauli ("fåror"), munskölden (clypeus)... och färgteckning på lårbenen (femur) och... ja... dylika grejer tycks alltså gemensamt "berätta" att det är arten i fråga och samtidigt utesluta förväxlingsarterna.

Försiktigheten gör att jag ändå håller kvar det där frågetecknet inom parentes.

Larverna lever på buskar i släktet Ribes, dvs. krusbär, vinbär, måbär, osv.

Referens:

Marko Prous, Katja Kramp, Veli Vikberg, Andrew Liston (2017)

Nort-Western Palearctic species of Pristiphora (Hymenoptera, Tenthredinidae)

Journal of Hymenoptera Research 59: 1-190 (2017)

Cladius pectinicornis

Hanar av arten Cladius pectinicornis (fam. Tenthredinidae, underfam. Nematinae) känns lätt igen på antennsegmentens utskott. 

Ibland är det underbart skönt att inte behöva brottas med långa artbestämningsnycklar eller bedömning gällande hur hårigt "hårigt" egentligen är eller om ett visst hårstrå finns på en viss plats... eller typ någonting motsvarande.

Hanens kroppslängd är ca 5 mm.

Trevligt nog fanns även en hona - av samma art - bland de insamlade bladsteklarna (2020).

Eftersom honan inte har samma tydliga och specifika artkaraktär är det skäl att granska noggrannare. Man kan inte göra en artbestämning enbart på basis av att hon fanns i samma insamlingslåda och "ser ut som" en hona av C. pectinicornis.

De artspecifika diagnostiska karaktärerna ser ut att stämma för arten. Vingribborna är ett sådant exempel. Dessutom har även honorna viss antydan till utskott på antennsegmenten. Kanske inget man noterar direkt, men i rätt vinkel går det att se skillnad jämfört med andra bladsteklar som i övrigt har likartade antennproportioner, kroppskonstitution och färgsättning.

C. pecticornis (larverna) livnär sig på rosväxter (Rosaceae) och då primärt rosor (Rosa spp.) samt smultronsläktet (Fragaria spp.).

Athalia circularis

I lådan med insamlade och ogenomgångna steklar 2020 står nu växtsteklarna i tur för dokumentation och artbestämning.

Det finns många gulsvarta växt-/bladsteklar med likartad färgteckning. Man får hålla ögon och skalle en aning alerta så man inte rotar efter art i fel taxonomisk grupp.

Bland annat vingribborna och de korta antennerna resulterar i släkte Athalia. Artnycklandet gav A. circularis, den oftast rapporterade arten i landet. 

Athalia Tillhör familjen bladsteklar (Tenthredinidae) och underfamilj Athaliinae. 

Eller vänta... i Finland har Athaliinae familjestatus och är således Athaliidae. 

Bold Systems sorterar in släktet i underfamiljen Allantiinae. 

Jag lyfter mina händer. Det här får någon annan reda ut.

Totalt tre A. circularis fanns i lådan. Honan ovan är ca 6 mm lång och de två hanarna nedan ungefär 5 mm. Den första hanen saknar en del av den för arten ganska typiska svarta teckningen på mellankroppens sidor/undersida men arten är aningen variabel och övriga karaktärer stämmer bra.

Hane nr. två (nedan) är aningen risig men han fick komma med på bild ändå.

Flexibel art vars larver lever på/av sugor (Ajuga spp. - blåsuga, revsuga), lommar (Capsella spp.), jordreva (Glechomma hederacea), strandklor (Lycopus spp.), kovaller (Melampyrum spp.), kämpar (Plantago spp.) och bäckveronika (Veronica beccabunga).