tisdag 28 januari 2020

Tre Crossocerus-hanar

Ursäkta variationen i vitbalans och ljuskaraktär i de olika bilderna. Det har experimenterats en smula med bakgrunder, ljussättning och annat som gjort att bildmaterialet utseendemässigt inte är så homogent. Jag har dessutom inte jämfört bildernas vitbalans med varandra i efterbearbetningen. 

Här är alltså tre stycken hanar i släktet Crossocerus dokumenterade. Alla är förolyckade individer hittade i en vattentunna på gården sommaren 2018 och hörande till en samling steklar jag nu försöker hinna dokumentera. På grund av att de varit våta är vingarna lite stökiga. Benen har jag (än så länge) inte försökt räta ut och jag tror att de får förbli invikta så som de ser ut.

Alla hanarna är samma art. Numreringen jag gett dem har bara med i vilken ordning de dokumenterades. Bildförklaringar under respektive bild.

Lateral-bild av hane ett. 

Lateral-bild av hane två.

Lateral-bild (eller ditåt) av hane tre.

Hane ett och två är ungefär 5,5 mm långa. Hane tre är ca 6,5 mm. 

Dorsal-bild av hane ett.

Dorsal-bild av hane två.

Dorsal-bild av hane tre. Den här hanen skiljer sig från de två övriga genom sina två gula fläckar på pronotum.

Huvudet av hane ett. Kraftig punktur i pannan och svagare längre bak.

Hane ett. De allra flesta - eller alla tror jag - Crossocerus-hanarna har två tänder på käkarna.

Porträtt av hane ett.

Porträtt av hane två. 

Porträtt av hane tre. Under mustascherna skymtar clypeus vars nedre kant har en utstående central "läpp" och två trubbiga "tänder" en bit ut från mittlinjen. Clypeus är en viktig detalj gällande artbestämning hos dessa. Notera även färgvariationen i de tre hanarnas käkar.

Mesosoma ("mellankroppen") med pronotum (framrygg/halssköld) som en "krage" längst till höger, mesoscutum (eller bara scutum. "Mellanrygg") som är den stora ryggplåten med fin punktur i höger bildhalva, scutellum (skutell) är den lilla utstående kudden mitt i bild, metanotum ("bakrygg") vilken är följande "utstående" segment och slutligen propodeum (efterrygg) som är den "skrynkliga" delen i bildens vänstra fjärdedel.

Propodeum hör rent anatomiskt faktiskt till bakkroppen och är alltså egentligen bakkroppens första segment. Men hos steklar har propodeum fusionerats med den ursprungligen riktiga mellankroppen som alltså heter thorax. Steklarnas midja finns liksom således på "fel ställe". 

Hos steklar är ofta utseendet hos dessa segment artspecifika. Speciellt propodeum är bra att dokumentera. Sagt och gjort. Här följer bilder med fokus främst på just propodeum (även om allt fram till mesoscutums bakre halva får vara med till höger i bild).

Hane ett.

Hane två.
Jag försökte få lite mjukare belysning på de två senare dokumenterade exemplaren.

Hane tre. De är något olika i detalj, men ändå tydligt samma art.

Det var med allt fler närbilder (och förstås spaning i mikroskopet) jag försökte börja nyckla fram vilken art det rör sig om. För dessa steklar är fortfarande gamla bokverket O. Lomholdt: The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4. 1984) det bästa alternativet. När det skrevs ingick rovsteklarna som tribus Crabronini i underfamlljen Larrinae i familjen Sphecidae (sandsteklar). Numera är rovsteklarna alltså egen familj (Crabronidae) och släktet Crossocerus ingår i underfamiljen Crabroninae.

Nyckla fram art skulle det handla om ja...
Boken är bra och omfattande. Den inbegriper t.o.m. nyckel för hanarna vilket inte alltid är vanligt. Att alla tre exemplaren är hanar syns i ändalykten (bilden nedan). I stället för en ovipositor fins nämligen där könsorgan av "hanligt" snitt. Här är förresten en rovstekel (Ectemnius cavifrons) som fått hela könspaketet utdraget ur bakkroppen. Troligen ett resultat av parning.

Kanske några korta ord om artnycklar också?
En artnyckel är ett system av enskilda detaljkontroller av djuret som ska artbestämmas. Första steget kan t.ex. i det här fallet handla om att konstatera huruvida stekeln har helsvart bakkropp eller om där finns gul teckning. Beroende på svar lotsas man vidare till ett nytt steg med nya valmöjligheter beroende på detaljer i utseende. För varje steg i nyckeln sorteras artalternativ bort, tills man kommer fram till den art vars utseendemässiga karaktärer i form av proportioner, former och färger hos enskilda kroppsdelar stämmer med det djur man ställer i relation till nyckeln. Nycklar finns inte bara för arter inom ett släkte, utan även som system för att ta reda på familjer inom ordningar eller släkten inom familjer.

Hane två. Närbild av tergit 6 och 7.

Hane ett. Närbild av tergit 6 och 7.

Nyckeln i The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark innehåller ett relativt tidigt nyckelsteg som beskriver att tergit 7 antingen har tydligt kraftigare punktur än tergit 6 - eller så inte. Hos dessa tre hanar kunde jag inte notera någon tydlig - eller ens någon - skillnad i punkturen. Det ledde således till att jag gick vidare i en nyckelkedja som senare visade sig bli fel. Att det blir fel märker man förr eller senare på att frågorna - dvs. det som ska väljas - liksom inte längre stämmer eller resulterar i möjlighet att göra ett val.

Jag hade flera sådana situationer med dessa steklar. Bl.a. var jag osäker på huruvida mittfåran längs med propodeum (se propodeum-bilderna ovan) var distinkt eller svag. Det var först när jag mjukade upp ljussättnigen vid fotograferingen av hane två och tre som jag kunde konstatera att fåran antagligen var svag. Exakt vad som är distinkt (eller tydligt) eller svag i ett dylikt sammanhang är också svår att avgöra när man är noob med en specifik närbesläktad grupp insekter och med definitionerna i en specifik nyckel.

Jag lade upp bilderna på Hymenopterists forum (fb-grupp) men det fick inte riktigt gensvar. Så jag var tvungen att försöka gå av och an i artnyckeln och avgöra flera av stegen ännu en gång. Det resulterade i flera detaljbilder av steklarna.

Totalt 26 arter i släktet Crossocerus är listade i Finland. Många är förstås snabbt möjliga att avfärda men det finns en hel del som är väldigt lika så när som på enskilda detaljer. Vet man inte exakt vad man ska se på blir det aktuellt att successivt söka sig fram.

Hane ett. Höger framben utsträckt lateralt och fotograferat ovanifrån (dorsalt). Jämför med inläggets femte bild (första dorsalbilden).

Hane ett. Höger framben fotograferat från undersidan (ventral vy).

Hane ett. Femur (lår) och tibia (skenben) på tredje benet. 

Hane ett. Sporrar på tibia 2 och 3 (andra och tredje benparet).

Efter att ha gått tillbaka i nyckeln så långt som till det där steget med punkturen på tergit 6 och 7 beslöt jag följa "fel" kedja och utgick från att det verkligen var skillnad i motsatts till hur jag tolkar bilderna (tidigare i inlägget). Plötsligt började resterande steg i nyckeln falla på plats och till slut var jag framme vid formen på femur två - alltså andra benparets lår. Hos Crossocerus elongatulus ska lårets bas vara "uppsvällt" - dvs. tydligt breddat redan nära fästet mot coxa (den korta breda benleden mot mellankroppen). Visst hade också dessa hanar en dylikt formad bas på femur två (syns på bilden nedan). Mission accomplished. 

Genom nya frågor i den tråd jag hade skapat på nämnda fb-grupp (Hymenopterists forum) fick jag snabbt svar att detta är säreget för C. elongatulus och att arten kan spikas. 

Hur det faktiskt ligger till med det där nyckelsteget angående punkturskillnad mellan tergit 6 och 7 är jag för närvarande osäker på. Men det kvittar för tillfället.
I beskrivingen av arten nämns bl.a. att de två gula fläckarna på pronotum finns hos vissa exemplar och att käkarna kan variera i färg mellan olika individer. vissa har mörka - nästan svarta käkar och andra kan ha ljusgula käkar, dock alltid med mörkare spets vid tänderna och invid käkleden.

Crossocerus elongatulus har inget svenskt namn men heter muuripikkuhukka på finska. Pikkuhukka är släktnamnet och muuri kommer sig i det här fallet säkerligen på att de återfinns ha sina bon bl.a. i murar. Arten har egentligen sina bohålor i marken men har i mänskliga samhällen tenderat utnyttja murkonstruktioner och tegelväggar som boplatser.

I Finland är arten nästan uteslutande rapporterad längst i söder men ett kraftigt geografiskt avvikande rapportering är från Torneå 2008. När detta skrivs har jag ännu inte själv rapporterat dessa tre hanar på laji.fi.

Enligt The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark jagar C. elongatulus små tvåvingar i familjerna Chloropidae, Lauxaniidae, Stratiomyidae, Em­pididae, Dolichopodidae och Agromyzidae. Arten är vanlig söderöver och ska finnas i tre underarter varav C. elongatulus propinquus är den underart som återfinns hos oss. 



Referens:

O. Lomholdt. 1984
The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)


söndag 26 januari 2020

Gårdskrysset 2020

25-26.1 har det åter varit dags för BirdLifes gårdskryss.
Min observationstimme utfördes på lördag vid middagstid.

Saldot för året var:
Turkduva - 2 st. Det trogna paret som befunnit sig i kvarteret många år.
Kaja - 10 st. Kanske något färre än vad jag förväntade.
Skata - 2 st. Bofast kvarterspar.
Talgoxe - 4 st. Inte så många sådana i farten här.
Pilfink - 16 st. Fortfarande många. Men inte lika många som förra året (se nedan).
Grönfink - 11 st.
Domherre - 6 st. Fyra hanar och två honor.

Jag uppfattar lördagens observationer som ganska typiska för arter och antal hittills under den här vintern. Blåmesar syns bara sporadiskt. Gulsparvar rörde sig här kring julen men försvann någon gång vid årsskiftet.

Här är länkar till tidigare år.
2016. Bortrest. Ingen medverkan.
2017. Bortrest. Ingen medverkan.

Fågelmatningen i trädgården är lite svårfotograferad och vi har så oerhört många träd och buskar till vilka fåglarna raskt letar sig när jag kommer vevande med kameran. Vi rör oss sällan runt matningen och fåglarna är inte speciellt vana med att ha oss riktigt nära. De noterar förstås också om man rör sig lite suspekt - så som man väl gör när man glider om kring med en kamera och stirrar på dem.

Inte heller i år har jag tagit i tu med att bygga det där lilla gömslet jag brukar tänka att jag borde ha någonstans i nära anslutning till själva matningen. Särskilt mycket fotograferingstid gav jag mig inte heller i lördags. Så bilderna är bara några dassiga men autentiska dokumentationer från den dagen. Jag kunde ha valt gamla och bättre bilder av de observerade fåglarna men tyckte inte att det är så himla kul det heller.

Domherrarna drog iväg högt upp i trädgårdens stora alm och pilfinkarna satt i ett körsbärsträd.


lördag 18 januari 2020

Midvinter, datorsemester och skogsbad

Adertonde januari 2020. 
Dimma och ca +3°C. 
Ungefär så har vädret varit sedan början av oktober - känns det som.

Runt om i landet balanserar temperaturerna nära värmerekorden för årstiden. Första halvan av januari har varit en av de tre varmaste första halvorna av januari sedan temperaturmätningarna påbörjades. I mitten av månaden hade hyfsat stora delar av landet uppemot 10 grader över medelvärdet för referensperioden 1981-2010. Här följer de senaste 30 dagarnas temperaturkurva för Karleby som är den närmaste orten för vilken dylik statistik finns att hämta. Temperaturen för Vasa är ganska likvärdig.

December var också en varm månad. Det syns i medeltemperaturernas avvikelser från referensperioden i bilden nedan. Motsvarande karta med januari månads medeltemperatur är i skrivande stund självklart inte tillgänglig.

Visst får man ju räkna med någon slags vinter än. Vädret på våra breddgrader är till stora delar beroende av polarvirvelns nycker och jatvindarnas meandrande. Om polarvirveln får för sig att vrida sig kan vi få rejäl dos av kall polarkyla norrifrån. Det är ju dylika beteenden som varit vanliga de senaste vintrarna runt norra halvklotet. Vissa delar har haft ordentligt varmt medan andra fått dras med kyla.

De för tillfället rådande temperaturanomalierna syns nedan.

Enligt Climate Reanalyzer ska tiodagarsprognosen inte inbegripa några markanta förändringar. Om prognosen stämmer är det alltså mycket varmare än normal medeltemperatur även i slutet av januari.

I Österbotten ser medeltemperaturen över dygnet att vara någon grad över nollsträcket och temperaturanomalin därmed rejält över referensmedelvärdet som hos Dlimate Reanalyzer baseras på åren 1979-2000. 

Är det den där globala uppvärmningen - den där klimatförändringen - som alla tjatar om? Det finns ju en hel massa köksbordsklimatforskare som ser till att kommentarsfälten i sociala media fylls med utsagor om att det minsann varit varma vintrar förr. Visst har köksbordsklimatforskarna på sätt och vis också rätt. 

Men frågan är om rådande varma vädertillstånd är av motsvarande avvikelse som under rekordvarma perioder i mitten av 1900 talet. Sådant beror liksom på vad utgångspunkten ("normaltillståndet") är. Vetenskapligt står det ju klart att medeltemperaturökningen givetvis också ökar sannolikheten för att ovanligt varmt väder ska inträffa allt oftare. Det blir alltså en förskjutning i "normaltemperaturen" och "normalvädret". Att dylika händelser äger rum allt oftare blir således en tydlig indikation på att klimatförändringen är ett faktum. Det gäller alltså att fundera en extra gång innan man säger att det "bara är väder" - även om det ju "bara är väder". 

Med andra ord finns det en liten risk att de senaste 50 dygnen av anmärkningsvärt varmt väder inte alls är någon exceptionell avvikelse från "normaltillståndet". Det här kan alltså vara i närheten av det nya normala. Sådant återstår att se. För som tidigare nämnt ska vi i våra trakter ändå vara beredda på den där kylan även på en generellt varmare planet. Det var ju det där med polarvirvelns nycker och jetvindarnas meandrande. Rimligen ska vi alltså tidvis också ha riktiga vintervintrar i framtiden. Detta sagt utan koppling till  Golfströmmens framtida utveckling. 

På tal om klimat presenterades nyligen en studie som klargjorde att världshavens samlade värmeenergi fått en tydlig höjning 2019 jämfört med den höjning som varit rådande sedan slutet av 80-talet. Men det ska jag inte orda något om i detta inlägg.

En god vän ringde och frågade om jag ville följa med ut till ett skogsskifte vederbörande införskaffat senaste år. Det ville jag absolut.  Jag har suttit inne vid en dator i tid och otid senaste månaderna. Just nu handlar datorsittandet ganska mycket om naturrelaterade grejer i form av illustrationsprojekt. Visserligen dyker en deadline upp inom kort, men det var trots det helt nödvändigt att få upp aktern från skrivbordsstolen och släpa den (aktern - inte stolen) ut för åtkomst till frisk luft och vädring.

Illustrationsprojekt ja? Sådana pysslar jag ju med. Jag har av någon anledning inte plockat in mer än små glimtar av den sysslan i den här bloggen. Då har det dessutom bara handlat om illustrationer av gångna tiders livsformer. Egentligen gör jag mest hela tiden illustrationer av nu levande småkryp. En vacker dag kanske jag ordar någonting om de illustrationerna också. Jag har dock vissa tvångstankar kring hur jag helst vill dela upp mina göromål i olika "sektioner". Någon diagnos har jag ännu inte fått.

Och där släpper vi det...

Som sagt. Det bar alltså av till skogs.

Dimman var tät på ännu på förmiddagen. Skogen upplevdes så som jag inbillar mig att en molnskog ska kännas att vistas i. Mossorna och lavarna var mättade och fräscha av fukten i luften. Överallt funderade vattendroppar på om de skulle släppa greppet från kvistarna och ramla ner i backen.

Skogsskiftet har varit orört under lång tid och därmed finns olika stadier av död ved här som var. Tickor och andra vedlevande svampar var det gott om. Här ovan en något trött och slokande stinkmussling - Phyllotopsis nidulans.

Det är ett långsmalt strandnära område som inrymmer varierande skogstyp. Där finns en liten del med ekonomiskog (tall) men framförallt olika naturliga variationer av gran och lövträdsblandningar samt övergång till strandskog med allt större inslag av al närmare vattnet. Landhöjningen syns genom hela skogsskiftet.







Enligt uppgift ska detta tjusiga område nu vårdas ungefär enligt idén om att det får vårda sig själv. Dvs. den döda veden får fortsätta finnas kvar och ny död ved tillåts bildas. Det är glädjande att dylik filosofi existerar i denna värld full av hets över kontroll av minsta grässtrå och kvist. 

Samtidigt verkar det onekligen finnas en viss liten trend i att allt fler faktiskt försöker börja bevara skogsnaturtyper. Föreningar och grupperingar köper upp skogsområden och skyddar dem frivilligt från att bli ekonomiska investeringar. Att investera i bevarande av biologisk mångfald är en investering för livet som sådant.

Och så gott det gjorde åt lekamen och psyke att med trevligt sällskap spendera några timmar i denna strandnära [moln]skog.



måndag 13 januari 2020

Optiktest på fullmånen

Kvällen (natten) efter föregående inlägg blev gjort gick jag åter ut och dokumenterade månen som vid det laget hade nått full fyllnad. Den här gången gjorde jag slag i saken och provade både adaptern Canon Lens Converter FD-EOS och Canon FD 2x-A Extender mellan kamerahuset och objektivet FD 150-600 f5.6 L.

Det här var inget avancerat test och jag var inte så metodisk eller noggrann att jag noterade t.ex. bländarval. Det syns inte heller i bildernas exif-data eftersom objektivet saknar kommunikation med kameran. Syftet var alltså att i all enkelhet kolla vilka av de gamla prylarna som ger bättre resultat om man exempelvis får för sig att fotografera månen. 

En viktig aspekt när man fotograferar månen är atmosfärens klarhet. Den inverkar ganska mycket och därför är det skäl att testa olika objektivalternativ samtidigt istället för med ett dygns mellanrum.

Eos FD-EOS-konvertern ger mindre förstoring men ska ha aningen bättre optik än FD 2x-A-telekonvertern. Nu gäller inte riktigt samma förhållanden om man fotograferar månen som om man fotograferar en fågel. Månen är en så ljus himlakropp att bländare och exponeringstid inte är något som ställer till problem för den något ljussvagare 2X-telekonvertern. Sådana aspekter börjar spela roll vid telefotografering av levande motiv dagtid.
Kan den bättre optiken kompensera för mindre uppförstoring på sensorn men för en hårdare beskärning (uppförstoring) i efterbehandlingen?

Vad jag gjorde var enbart att ta ett antal olika exponeringar (olika bländartal och slutartider) med respektive adapter och telekonverter samt sedan välja ut det bästa resultatet för vidare editering och jämförelse. ISO-talet var på 100 i alla exponeringar. Bländaröppningarna varierade mellan 8 och 16. Slutartiderna var mellan 1/40 och 1/200 s.

Editeringen har varit i RAW-format och inbegripit högre kontraster och en skärpning av fotografiet så att det ska passa de små webkopior jag normalt använder för den här bloggen. Noterade dock att jag "överskärpte" ena bilden onödigt mycket. 

Någon färgkorrigering för att få dem identiska i färgton gjordes inte. 

Kamerahuset är en EOS 7D mk II vars APS-C-sensor ger en beskärningsfaktor på 1,6x. Det gör att objektivets brännvidd på 150-600 mm kan sägas motsvara 240-960 mm på detta kamerahus. Alla bilder är tagna med 600 mm.

Canons gamla Lens Converter FD-EOS är även i sig en liten telekonverter på 1,26x. Det skulle innebära att den totala brännvidden, med sensorns beskärningsfaktor inräknad, blir 1210 mm. På en 35mm-sensor skulle det vara 765 mm.

FD 2x-A-extendern omvandlar förstås objektivets brännvidd till 300-1200 mm. Med beskärningsfaktorn blir fulla brännvidden hela 1920 mm.
FD 2x-a-telekonvertern kopplas till kamerahuset genom en optiklös EdMika FD-EOS-adapter.

FD-EOS-konvertern och FD 2x-A-telekonvertern kan inte användas samtidigt eftersom den förstnämnda har en utskjutande linsdel som inte fysiskt passar med glasen i telekonvertern.

Först två obeskurna bilder. Tillhörande bildtext under fotografiet.

Obeskuren.
Canon 7D mk II, EdMika FD-EOS Adapter, Canon FD 2x-A teleconverter, Canon FD 150-600 f5.6 L @600 mm.

Obeskuren.
Canon 7D mk II, Canon Lens Converter FD-EOS, Canon FD 150-600 f5.6 L @600 mm.

Beskuren för närmast maximal månstorlek i förhållande till bildformatet.
Canon 7D mk II, EdMika FD-EOS Adapter, Canon FD 2x-A teleconverter, Canon FD 150-600 f5.6 L @600 mm.

Beskuren för närmast maximal månstorlek i förhållande till bildformatet.
Canon 7D mk II, Canon Lens Converter FD-EOS, Canon FD 150-600 f5.6 L @600 mm.

De båda alternativen i delad bild. 

Skillnaden är inte enorm så länge man håller sig till någorlunda små bildformat som t.ex. här i bloggen. Nu gick jag och "överskärpte" fotografiet med den mindre effektiva brännvidden (Canon Lens Converter FD-EOS) i efterbehandlingen. Det påverkar dock inte konklusionen. Resultatet var nämligen att jag fick detaljerna (kratrar) ungefär lika skarpa men att de mer jämna månytorna börjar dras med "skärpningsgrynighet" och artefakter som inte har med verkliga detaljer på månen att göra.

Eftersom månen dessutom täcker fler sensorpixlar med 2X-telekonvertern finns mer potential om man vill ha större bilder. Konklusionen är alltså att just detta motiv kan fås skarpare med 2X-telekonvertern. Det låter ju självklart men jag var ändå tvungen att kontrollera om så var fallet pga. det nämnda antagandet om skillnader i optik.

Utöver skillnad i skärpa finns även kontrastskillnader i originalbilderna. gällande kontrasterna är 2X-konvertern på efterkälken en smula. Visserligen har kontrasterna lyfts i efterbehandlingen, men det finns från början större omfång (fler tillgängliga nyanser) i bilderna tagna med Canon Lens Converter FD-EOS. Segern till 2X-konvertern är således inte överlägsen i det här fallet. För fågelfotografering ska det mycket till för att den extra brännvidden ska "tjäna in sig". Men man kan ju alltid testa igen och igen och...

Sedan får man också konstatera att fullmånen egentligen är ett ganska tråkigt motiv. Mer spännande är månen när den är i någon halv fas. Då avtecknar sig kratrarna mycket mer tydligt i relief.


fredag 10 januari 2020

Nya decenniets fullmåne

Det är år och dagar sedan jag senast plockade in månen här på bloggen. Eller med andra ord drygt två år - vilket väl torde kunna beskrivas som år och dagar.

Måhända är den aningen mera komplett kommande natt, men hur som helst var jag nyss ute och dokumenterade härligheten. Bara glädjen av att det faktiskt varit några molnfria dygn gör ju att man gärna riktar blicken upp mot skyn. 

Månen verkar se ungefär likadan ut nu som tidigare.

Som vanligt blev det gjort med optik från 80-talet. 
Använd utrustning: 
- Hus. 7D MkII,
- EdMika FD-EOS adapter,
- FD 2x-A Extender,
- Objektiv. FD 150-600 f5.6 L.

Känner att jag borde ha gjort en riktig jämförelse mellan den där 2x-extendern och en annan mojäng. Om det är klart väder i morgon kväll kanske jag kan ägna mig åt den jämförelsen.


fredag 3 januari 2020

Exallonyx ater

Stekel nummer två i den här vintersäsongens försök att beta av sommarmånadernas insamlingar är även det en svartstekel (hänvisning till föregående inlägg där jag även ordat om mitt samlande).

Stekeln är samlad 2018 och om jag minns rätt var det en fönsterdöing. Länden är 3,5 mm.

Jämfört med Codrus niger i föregående inlägg har den här stekeln orsakat större huvudbry. 
Släktet ska dock inte vara något bekymmer. Bilden nedan - den med foten - visar att stekeln är behäftad med en svart sporre på klon. Den här sporren är, om jag uppfattat saken korrekt, enbart förknippad med släktet Exallonyx

Problemet är dock själva släktet Exallonyx som inbegriper en del arter svåra att skilja från varandra för totala svartstekel-noobs som jag.

Elva Exallonyx-arter är registrerade i Finland.

Nej!
Jag kom ingen vart med stekeln och artbestämningsnyckeln (referenser nedan).

Det blev inlägg i Hymenopterists Forum (fb-grupp) med förhoppningen om att någon med expertis kring dessa steklar skulle notera bilderna och leverera svar.

Fick hänvisning till ett namn på en person som studerar svartsteklar och fick även hans e-postadress samt utlåtande om att det är lugnt att "störa" denne expert med min förfrågan.

Det gjorde jag.

Svaret kom ganska omgående och det här rör sig om en hane av arten Exallonyx ater

Anteckning till mig själv: "Kom ihåg att även svartsteklar inbegriper könet hane".

Hur en sådan tanke undsluppit min skalle i det här fallet är obegripligt. Man konfronteras ju ständigt med den frågan eftersom hanar och honor ofta har morfologiska/utseendemässiga skillnader. Jag får skylla på sinnesförvirring, brist på koncentration, för många järn i luften och bollar i elden.

De flesta nycklar och artbeskrivningar innehåller främst just beskrivning och bilder av honor. Därför blev det heller aldrig rätt när jag hade ett artnamn som kändes någorlunda "bra" enligt nyckeln men där bilder av arten inte stämde med "min" stekel. Exempelvis antennsegmentens längd och givetvis även ändalykten var ju konstant "fel".

Samtidigt ska jag absolut inte påstå att jag skulle ha lyckats nå rätt svar om den insamlade svartstekeln varit en hona. För precis som jag nämnde i föregående svartstekel-inlägg är bristen på bra beskrivande bildmaterial i artbestämningsnycklar ett bekymmer eftersom det är gruvligt svårt att veta hur man ska tolka många av karaktärsbeskrivningarna.

Exallonyx ater är rapporterad som parasit på kortvingarna (fam. Staphylinidae) Ocypus olens och Creophilus maxillosus. Den förstnämnda är inte vanlig i Finland, men C. maxillosus är observerad i hela landet. C. maxillosus har också figurerat i ett frustrationsmarinerat inlägg här på bloggen (se länk i artnamnet ovan).



Referenser:

Hackston 2018
Family Proctrtrupidae. Keys to genus and species (mostly adapted from Townes and Townes, 1981).
From Broad (2016) Checklist och British and Irish Hymenoptera - Proctotrupoidea

Mohammad Izadizadeh et al.
A Taxonomic Study of the Genus Exallonyx (Hym.: Proctotrupidae) in Northern Iran, with six New Records for Iranian Fauna
Journal of Agricultural Science and Technology 17(5):1171-1182 · August 2015.