Fiskar... till slut.

Om inte om vore om hade jag haft ordentlig utrustning (vattentätt hus, anpassad optik och ljus) för undervattensfotografering och film.

Men det har jag inte.

Det är trots allt utrustning för annan typ av fotografering som hittills införskaffats. Mikro, makro och tele har liksom varit prio ett.

Ordentliga undervattensgrejer är inte heller gratis och hittills har det inte känts motiverat med dyra utgifter för något som inte varit kopplat till mer seriös verksamhet... även om drömmen är seriös eftersom intresset för allt som lever under vattenytan är stort. 

För många år sedan köptes en GoPro-kamera för annat bruk än naturdokumentation. Den kameran är vattentät ner till 10 meter. Vid några enstaka tillfällen har jag i testsyfte monterat den på ett kvastskaft och filmat under vattnet. Enstaka fiskar jag jag då också "jagat".

De senaste åren har jag varit några gånger till Torsön i samband med restaurering av Långviken, en flada (tidigare vik), som restaurerats till mer naturligt tillstånd efter att det på 70- eller 80-talet grävdes stora kanaler ut till havet för att "förbättra" vattenutbytet.

Restaureringen innebar att fylla igen kanalerna samt anrätta ett smalare dike som huvudsakligt flöde till havet. 

Restaureringen Innebär bland annat att själva fladan håller jämnare vattennivå och temperatur vilket är till fördel för de fiskyngel som där kläcks efter leken.

Mitt restaureringsbidrag var huvudsakligen arbete med spade och hacka i det rekonstruerade diket mellan fladan och havet. Botten skrapades upp på sina ställen och stenar flyttades för att åstadkomma trösklar, små "bassänger" samt variation i vattenflödets hastighet. 

Vid ett besök våren 2023 noterade jag en gädda Esox lucius på väg upp längs vattendraget och föste försiktigt ner kameran. 

Bilden ovan är en stillbild från den korta filmsnutten där man skymtar fisken i fråga. Det var bara ett test och jag hade dålig koll på hur stort avstånd jag borde ha mellan kamera och motiv. Kameran var inte då kopplad till någon skärm - typ telefonen - vilket innebär att jag inte såg vad jag filmade.

Senaste sommar fick GoPro-kameran åka med till Mickelsörarna i samband med skogsrestaureringsprojektet som beskrivs här.

Dagarna gick förstås åt till skogsarbete men på kvällarna hann jag snorkla en kort stund nära stationshamnen innan ljuset blev för svagt. Dessa bilder är stillbilder från det då filmade materialet vilket gör att de inbegriper typisk rörelseoskärpa.

Låg kvalitet men kul på sitt sätt. 

I lite ljusare förhållanden finns säkerligen chans att få aningen bättre resultat. Dessutom hann jag inte vänja fiskarna vid kamerans närvaro och man hinner inte samla så mycket vettigt bildmaterial på några enstaka minuter av snorkling. Det var dock gott om fisk runt hamnen.

Ynglen som skymtar i bilden ovan är obestämda.

Utöver abborre, Perca fluviatilis, kunde jag notera en del mörtar, Rutilus rutilus.

Det är självklart planerat att jag ska försöka nyttja denna enkla kamera fler gånger under snorkling kommande sommar. Nu har jag också lite bättre koll på vad som krävs gällande avstånd mellan kamera och motiv.

Den här bloggen har för övrigt saknat fisk alldeles för länge. Känns förvisso aningen "billigt" att utöka bloggens artuppsättning på det här viset men nu är det gjort. Eventuella klagomål kan lämnas som kommentarer här under.

Mickelsörarna 5-8.8.

2013 deltog jag för första gången i ett naturrestaureringsprojekt som - om jag minns rätt - hade inletts 2010. Projektet handlade om att återställa en del av skogen till mer ursprunglig och naturlig form. Innan fredningen av Mickelsörarna 1989 hade stora delar av skogarna huggits och ersatts med tallplanteringar. På initiativ av Ralf Wistbacka, och i samarbete med Forststyrelsen samt några lokala naturföreningar, inleddes 2010 ett försöksprojekt i vilket ett antal gläntor (provytor) öppnades genom fällning och ringbarkning av tallarna. Avsikten var att ge de trädslag som annars skulle dominera skogarna möjlighet att etablera sig inne bland tallbestånden.

2013 sattes också en del skrak och knipholkar ut på olika ställen i den lokala skärgården.

2015 var arbetslägret förlagt till en helg och då var inventering av tidigare utplacerade holkar och lomflottar den primära uppgiften. Därefter upphörde projektet - åtminstone tillfälligt.

Under vårvintern 2022 diskuterade vi inom Jakobstadsnejdens Natur r.f. (JNN) att det vore intressant att återbesöka de gamla provytorna för att se hur de utvecklats under det gångna decennium sedan de skapades. En exkursion planerades och genomfördes i mitten av augusti samma år.

Provytorna inventerades och bedömningen var att resultatet såg lovande och gott ut.

Resultatet av återbesöket ledde till planer på att återuppta projektet och förstora en del av provytorna. 2023 Besöktes området igen och då tillsammans med representant för Forststyrelsen (ägare av skogarna) samt en arborist. Forststyrelsens representant tog därefter ansvar över mer ingående planering för det fortsatta arbetet och det här året åkte vi, tre JNN-medlemmar, Forststyrelsens ansvarige, arboristen samt naturskogsintresserad biolog och skogsarbetare, sålunda till Mickelsörarna för att göra verkstad av det hela.

Kameran var förstås med och jag hade förhoppningar om att hinna smyga runt och leta småkryp. Men i praktiken blev det inte mycket bevänt med den saken.

Myggorna var förvånansvärt få.

Denna stålglansmygga Aedes (Ochlerotatus) diantaeus dokumenterades i alla fall under en matpaus. Nytt artkryss för min del. Tack till Anders Lindström för bekräftelse av artbestämningen och tack till Magnus Rådström för dokumentation när jag dokumenterar myggan!

Trollsmör Fuligo septica fotograferat i "förbifarten".

Kartlav Rhizocarpon geographicum fotograferades också i förbifarten. Bildens kartlav på sten nära strandlinjen. Någon gång skulle det vara riktigt roligt att nästan helt ägna tid åt att fotografera och samla bilder på allehanda organismer där ute på Mickelsörarna. Om planerna håller blir det nytt läger nästa sommar.

När jag stötte på spindeln nedan släpptes hur som helst verktygen och kameran åkte fram.

Tajgahjulspindel Araneus nordmanni har jag bara påträffat en gång tidigare. Då av en ren slump. 

På Mickelsörarna spanade jag lite extra efter hjulnät och granskade vilken art som konstruerat nätet i fråga. Tajgahjulspindel fanns nämligen högt på önskelistan och jag hade på känn att det kunde vara möjligt att få korn på någon.

Totalt hittade jag fyra exemplar. Tre honor och en hane. Två av honorna blev det bild på (ovan). Ena honan var utom kameraräckhåll och hanen, som satt på stammen av en gran, lyckades smita medan jag krånglade med kameran.

Fotoresultaten blev dassiga. Jag hade inget att samla upp dem i för närmare fotografering och försökte enbart dokumentera dem där de satt i sina nät... som förstås inte är stilla.

Notera stekellarven på andra honans bakkropp. I skrivande stund har jag inte koll på om det är klarlagt vilka arter som parasiterar tajgahjulspindel. Får återkomma till det med ett tillägg om eller när jag hunnit rota mera i saken.

Korsspindlar var det förstås gott om. Inne i den skog där jag granskade flest nät var de av den här "svartvita" färgformen vilket tenderar vara typiskt för individer inne i skuggig skog. Jämför t.ex. med korsspindlarna i det här inlägget.

Hjulspindlarna ovan delade granarna med en mängd täckvävare (Linyphiidae). Dem gav jag mig inte tid att se närmare på. Spindelnäten var talrika i ett område där det redan finns en hyfsat god blandning av trädslag och där fällandet och barkningen av tallar enbart skedde på enstaka relativt tätplanterade ytor. Tallarna ska förresten inte utrotas från området heller. Bara ställvis glesas ut för mer naturligt bestånd och större diversitet.

I ett annat område, ett som blir föremål för arbete under kommande år, står tallarna dock enormt tätt. I den skogen kunde jag notera förvånansvärt få spindelnät. Fåtaliga spindlar kan tyda på att tillräcklig mängd mat heller inte finns att fås i dessa täta tallplanteringar och att monokulturen därmed visar sitt rätta ansikte vad biodiversiteten beträffar. Får väl kika närmare på detta framöver.

Mickelsörarna 12-14.8. Del 2

För introduktion till det här inlägget är det skäl att först läsa detta inlägg.

Sista dagen höll jag lite större fokus på småkrypen än föregående två dagar. Det ska dock sägas att provrutorna var många totalt och någon särdeles omfattande tid fanns helt enkelt inte för att rota mer ingående under bark, mossa och i ved.

En av provrutorna skilde sig radikalt från de övriga. Här var åtgärden endast ringbarkning av björkar och inget annat. Det handlar om björkar med en stamdiameter på 10 till 20 cm. Inga stora träd med andra ord.

Dynor - alltså någon svamp i den taxonimiskt splittrade samling svampar som på svenska inbegriper ordet dyna - fanns här och var på björkarna. Jag vågar inte svara på om det är björkdyna, Jackrogersella multiformis, björkskiktdyna, Daldinia loculata, eller någon annan "dyna". Den enda bilden jag tog var inte så värst informativ.

Vad jag däremot kan vara säker på är att skalbaggen är alplattnos, Platystomos albinus, som lever på skiktdynorna i släktet Daldinia.

Alplattnos är ingen ovanlig art. Jag har påträffat den i Bådaviken några gånger också. Den har för övrigt bytt trivialnamn sedan det inlägget skrevs.

Bland dess släktingar inom familjen plattnosvivlar (Anthribidae) finns dock ett antal arter som är rödlistade och som onekligen kan tänkas gynnas av ett naturskogsrestaureringsprojekt likt det på Mickelsörarna. Med förberedelse och teoretisk idé om vilka sällsynta arter som kan tänkas påträffas i de olika provrutorna kunde man utföra mer specifika undersökningar. Den här gången vista vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss och eftersom det var första riktiga återbesöket på tio år handlade allt mer eller mindre om att få god överblick.

Typiska invånare under bark på liggande stammar var förstås mångfotingarna. Stenkryparen (Lithobius sp.) ovan är troligen en ung individ av ordinär brun stenkrypare, Lithobius forficatus, men artbestämning görs inte utan specifik detaljbild.

Andra talrika mångfotingar var barkpärlfoting, Proteroiulus fuscus. Det är rent allmänt en vanlig dubbelfoting men Österbotten är långt norrut om man beaktar dess utbredningsområde och här är de inte riktigt någon dussinvara på alla ställen.

Varför de unga exemplaren befinner sig i boliknande kamrar här i bilden ovan vet jag inte (än).

De större individerna (honorna) kan närma sig 15 mm. I bilden ovan skymtar även några suddiga hornkvalster (Oribatida) och något som ser ut att vara ett foretiskt Mesostigmata-kvalster nära barkpärlfotingens bakända. Dock osäkert eftersom det syns så dåligt.

Barkmattvävare, Drapetisca socialis, är vanlig på stående döda trädstammar. Man hittar dem på levande träd också, men jag tycker mig oftast påträffa dem på just död stående ved. De är inte så nogräknade vad trädslag beträffar. Björk, gran, tall... you name it.

Här är en bladlusätande barkmattvävare från Bådaviken, Här är en vackert rödaktig hane (också från Bådaviken) och här flera individer på en död tall i skog nära Nykarleby.

Slutligen fuktögonlöpare, Notiophilus palustris, som inte är typisk för död ved, men som inte har något emot att ränna efter byten under den lösa barken på liggande stammar.

Summa summarum kan jag konstatera att det lite lätt slumpmässiga sökandet efter småkryp varken genererade några särdeles spännande fynd eller ens någon mångfald. Mer ingående granskning skulle med största sannolikhet ha gett bättre resultat. 

Den spontana konklusionen är ändå den att naturskogsprojektet verkligen har potential att göra skillnad. Slutgiltig rapport kring provrutorna är än så länge inte färdigställd och på basis av den görs knappast heller långt gångna slutsatser angående biodiversitet. Om möjlighet görs (allt är på frivillig basis) är det hur som helst skäl att göra nya besök. Dels finns ännu ett antal ogranskade provrutor från åren 2013-2015 och dels kunde man försöka göra specifika sökningar efter rödlistade arter av bl.a. lavar, mossor, svamp och evertebrater. 

Nu har vi i alla fall lite bättre bild av vad man kan tänkas förvänta sig och var (i vilka provrutor) man kan koncentrera fortsatt monitorering.

Mickelsörarna 12-14.8. Del 1

12-14.8 deltog jag i en exkursion till Mickelsörarna. Målet var att inspektera och registrera förändringar i ett antal provrutor där Forststyrelsen under ett flertal år planerade och utförde åtgärder för att uppnå naturligare skogsbiotop i den tidigare ekonomiskogen av tätt stående, ogallrade tallar vilka är förhärskande i delar av arkipelagen. 

Den huvudsakliga metodiken var att fälla och/eller ringbarka tallar i ytor som varierade mellan 20x20 till drygt 50x50 m beroende på trädens storlek. Ringbarkning skedde främst i utkanten av ytor med fällda träd. 

Tanken var att lövträd och granar sakteliga skulle fylla upp ytorna i naturlig succession. Samtidigt innebär den döda veden i form av både liggande och stående stammar goda möjligheter för vedlevande organismer och därmed chans till ökad biodiversitet.

Åren 2013 och 2015 deltog jag genom Jakobstadsnejdens Natur (JNN) som var samarbetspart i projektet. Här är ett av flera blogginlägg från året 2013. Projektet avslutades 2015 och sedan dess har ingen uppföljning gjorts. Inom JNN har det således redan en längre tid diskuterats att någon form av återbesök, monitorering och utvärdering skulle vara intressant. Den här sommaren blev det av.

Vi var fyra personer som 12.8 tog en båt till Mickelsörarna och koncentrerade oss på att se alla provrutorna från de inledande projektåren mellan 2008 och 20011. Granskningen innebar (i mån av möjlighet) räkning av fällda och ringbarkade träd (för dubbelkoll med ursprungsstatistiken) samt notering kring vedens status - dvs. hur omfattande förmultningen varit och hur många av de stående ringbarkade träden som fortfarande stod upprätta. Vi uppskattade/räknade antalet nya trädplantor och bedömde huruvida de hade skador av hjortdjur. Även övrig växtlighet i provrutorna noterades (förekomst av t.ex. hallon, ormbunkar, osv.). På basis av observationerna gjordes därefter en konklusion gällande hur väl rådande resultat motsvarar målsättningen. Den slutliga konklusionen är i skrivande stund inte klar, men vi fick tydliga indikationer på hur utvecklingen varit i de olika provrutorna.

Som komplement till den allmänna granskningen spanade jag efter småkryp som kan knytas till död ved. Någon ingående spaning var det ändå inte och speciellt första dagen ägnade jag mig mera åt andra iakttagelser.

Myror av olika slag ockuperar gärna miljön under barken och tidigare gnagda gångar. Jag vågar inte artbestämma jordmyrorna (släktet Lasius) i bilden ovan men här har de i alla fall återanvänt förpuppningskammaren av en långhorning som jag förmodar var barrträdlöpare, Rhagium inquisitor.

Det vore troligen intressantare att spana efter insekter under försommaren eller högsommaren. Vid vårt besök i mitten av augusti var det ganska lugnt bland småkrypen rent allmänt. En stor del av stammarna har dock passerat den absolut mest "produktiva delen" beträffande förekomst av vedlevande insekter. Flyghål skvallrade ändå om att det under årens lopp varit riktigt gott om liv under barken och inne i stammarna. Flyghålen var av alla tänkbara storlekar och på många ställen var bark och träflisor avlägsnade av födosökande hackspettar.

Svamp är en självklar ingrediens i död ved. Det vore av värde att ha någon mykolog med sig under eventuella framtida utvärderingar. Poängen är förstås att inte bara allmänt artbestämma organismer som hittas, utan att i förväg se över vilka potentiella sällsynta och rödlistade arter det kunde vara skäl att leta efter mer specifikt. Den strategin gäller alla organismgrupper. Död ved är trots allt hemvist för många rödlistade organismer.

Svampen ovan vågar jag för närvarande inte meddela något namn på. Det är under utredning men bildmaterialet kanske inte räcker till. Jag borde skärpa mig och dokumentera svampar så som man bör dokumentera dem ifall man vill komma fram till art.

Korsspindel, Araneus diadematus, har inte med död ved att göra. Men hänger en sådan spindel plötsligt lämpligt framför ögonen så tar man en bild eller två hur som helst.

Det här var ingen stor individ och i skumrasket - det började bli lite skymning innan vi var klara den första kvällen - hyste jag (med mina lite skraltiga ögon) inledningsvis viss förhoppning om att den "svartvita" hjulspindeln eventuellt kunde vara tajgahjulspindel, Araneus nordmanni. Det hade ju varit enormt kul. Så var ju inte fallet.

Dylika brokigt tecknade individer är typiska i skuggig skog.

Tallarna i  provrutorna fälldes primärt in mot mitten av rutan. Sålunda kom de att ligga på varandra och skapa en plockepinn-hög av stammar som hjortdjuren helst skulle undvika att röra sig i. Det skulle i sin tur skydda ungplantorna av björk och rönn i mitten av trädhopen. Teorin visade sig fungera i praktiken och småplantor centralt bland stammarna var oskadade medan plantor i utkanten visade tecken på att ha blivit betade.

En bieffekt av fällningsriktningen är att stammarns förmultningstakt blir väldigt varierad. Stammarna längst ner utsätts för mera fukt och snabbare röta medan de översta får en långsammare förmultningstakt vilket ytterligare ökar chansen för mångfald bland nedbrytarna.

En till korsspindel. En mörkbrun hona som jag missade mig med vad fokusinställning anbelangar. Hon satt på knepig plats och jag brydde mig inte om att lirka ner henne i min lilla fotolåda.

Fällda tallar av mindre storlek hade i flera fall nästan helt försvunnit ner i marken och under mossan. 

Mossor och lavar är förresten också något som någon kunnig borde utvärdera i dessa provrutor. 

Här nedan är det tät fransmossa, Ptilidium pulcherrimum, en kvastmossa, Dicranum sp. och någon väggmossa, Pleurozium sp. som växer på en av tallstammarna. 

Tack till Carl Andersson och Lars Salomon för bestämningar!

Del 2 följer...

Hem från Mickelsörarna

Kummelskärets naturstig slutar i något som kallas "stormarnas strand" ute på norrsidan av skärets östra spets. I öster finns ett antal småskär med enstaka fiskebostäder. På bilden syns bl.a. Lilla Kolaningen. Anledningen till bilden är dock den klump som syns centralt. Vi uppfattade att det rörde sig om en säl.

Mycket riktigt. När vi körde hemåt och bl.a. passerade sydpricken till höger i första bilden, kom vi också ganska nära vikaren som envist låg kvar trots två tidigare passerande båtar. Sälen hade bestämt sig för att inte låta sig skrämmas ner i vattnet. Avståndet var väl 50-60 m.

Det här var första gången jag fått möjlighet att se en säl på det här avståndet. Givetvis lite för långt för vettiga fotografier - men alldeles suveränt i övrigt. Faktum är att vi senare såg ytterligare en säl på nära håll. Den simmade utanför sundet mellan Frösön och Torsön. Endast huvudet skymtades under några korta ögonblick.

I samma sund simmade en liten familj Gråhakedoppingar.

Längre in på sydsidan om Torsön höll skäggdoppingarna till.

På kvällssidan lugnade vattenytan ner sig och inne i Torsöfjärden var det nästan spegelblankt. Hällgrund i norr.

På stationsväggen - ängsbaldakinspindel

Är det världens vanligaste spindel i Österbotten? Vet inte.

Men Linyphia triangularis är i alla fall talrik utav bara sjutton. Här håller de på att upprätthålla talrikheten. Hanen (ovanför) använder pedipalpen för att flytta sperma till honans epigyn.

Det pratas ju allt som oftast om hur farligt det är för spindelhanar att uppvakta honor. Visst stryker en del hanar med, men det är sannolikt inte fullt så vanligt som man ofta föreställer sig på basen av snackmängden. Antar att den där farligheten också varierar från art till art. Just ängsbaldakinspindel-hanar ses t.ex. ofta sitta kvar i honans nät efter parningen.

På stationsväggen - pilklotspindel & brynklotspindel

Theridion pictum-honor (pilklotspindel) hade installerat sina små bon mer eller mindre överallt uppefter väggarna.

Ett antal ljusa klotspindlar hittades också. De är arten Theridion varians (brynklotspindel) som är oerhört variabel i sin färgsättning och kan vara såväl ljusa som dessa, mörkare än pilklotspindeln i bilden ovan, samt allt där emellan. På stationsväggen noterade jag enbart dylika ljusa varianter.

På stationsväggen - höstmunkspindel

Nej! Rubriken bjuder inte på ett korrekt svenskt trivialnamn. Det här är antingen höstspindel - Metellina segmentata - eller munkspindel - Metellina mengei. Ur statistiskt hänseende kan det ju tänkas vara den först nämnda, men statistiken är ingen garanti.

Dessa två, som hittades nästan intill varandra, uppvisar ganska olika färgsättningar.

På stationsväggen - korsspindel

Bland flera av spindlarna på stationsväggen verkade hanarna vara i majoritet. Speciellt korsspindlarna - Araneus diadematus - hade en sned könsfördelning.

Detta till trots verkar han visa tummen upp. Men han låtsas säkert bara.