Silltrut anno 2020

Som brukligt har jag även denna sommar försökt assistera i den kontinuerliga uppföljningen av några lokala silltrutskolonier. För någon vecka sedan var det dags för gömslesittning och spaning efter ringmärkta ungar för att försöka se hur många som klarat sig så här långt. 

Årets spaning renderade inte i många observationer. 2020 verkar alltså ha varit ett mindre lyckat häckningsår.

Den här gången var varken varken ungar eller adulta fåglar pigga på att komma i närheten av gömslena. Men så företogs också spaningen några dagar senare än vad som varit normalt. Det kan måhända förklara varför trutarna var tillfreds med att hålla sig ute på vattnet eller på stenar/grynnor längre bort från kolonierna. Det påverkar i och för sig inte observationerna så värst mycket - förutom att simmande ungar givetvis inte visar benen och ringarna - men det påverkar de fotografier jag brukar ta från gömslet. 

Fotograferandet är förstås inte av hög prioritet. I stort sett all tid går åt att spana efter silltrutungar. Men några bilder brukar det ändå bli. I år således endast några halvt meningslösa avståndsokument. 

Höstflyttande kärrsnäppor är standardfåglar på holmarna den här tiden. I bilden ovan skymtar även en kustsnäppa.

Den obligatoriska bilden av en silltrut.

Jämför gärna med hur det "brukar se ut":

- 2019.

- 2018.

- 2017.

- 2016.

Gråtrutarna får också vara med på bild. Inte ens de var närgångna det här året.

Jämför med: 

- 2019.

- 2018.

- 2017.

- 2016.

Och ja... jag har sett strandskatan. Den syns tydligt.

Kimo åmynning 10 - Strandskatorna

P.g.a. lite resande har jag inte kommit åt att avsluta publiceringen av det material som skapades vid fågeltornet i Oravais på påskaftonen för en vecka sedan.

Nu har turen kommit till strandskatorna - Haematopus ostralegus. Härmed debuterar de även på bloggen.

Par och små grupper passerade åmynningen ganska konstant. Vissa landade och undersökte stranden på jakt efter ätbart.

Strandskatorna uppvisar individuella födobeteenden med individuell näbbutformning som följd. De äter främst blötdjur och mask av olika slag men fåglarna specialiserar sig på lite olika val bland alla de tänkbara maträtterna som arten äter.

Med födovalen och jaktmetoderna följer även tre huvudsakliga näbbtyper och det handlar då främst om själva spetsen som skiljer sig åt. Individer som främst vill ha mask utvecklar en spetsigare näbb som gör att det är lättare att trycka ner näbben i marken. Näbbspetsens utformning är ett resultat av nötningen och inte någon "biologisk" eller genetisk förändring. 

De som gillar blötdjur med skal utvecklar två andra näbbtyper. En smal modell som är tillplattad från sidan och "stämjärns-spetsig". Dessa fåglar trycker in sin näbb mellan musselskal som de bänder upp innan de klipper av musslans slutmuskel och slukar det mjuka innehållet.

Den tredje modellen har trubbig spets. Fåglar med sådan näbb hamrar sönder skalen på de blötdjur de vill åt.

När fåglarna väl specialiserat sig och bildat sina näbbmodeller byter de ogärna födoval i onödan. Ett byte skulle nämligen innebära att de blir lite mer ineffektiva i sitt ätande och att de riskerar tappa behövlig energi innan näbben anpassat sig för hantering av den nya maten. Trubbiga spetsar borrar sämre i jord och spetsiga näbbar kan skadas mot skaldjur. Samtidigt kan strandskatorna givetvis klara dylika förändringar och det gör att de är relativt anpassningsbara ifall förhållanden av någon anledning förändras. Dessutom gör den individuella anpassningen att strandskatorna sinsemellan konkurrerar mindre om befintliga födoresurser. Ungefär samma som att många rovfåglar har storlekskillnader mellan könen vilket leder till att de tar olika typer av byten. Det finns dock givetvis också strandskator som inte är så utpräglade i sin specialisering. 

Om detta och alla de små detaljer jag nu inte nämnt i ämnet finns att läsa i länken nedan.

Oystercatchers' bill shapes as a proxy for diet specialization:

more differentiation than meets the eye.

Martijn van de Pol, Bruno J. Ens, Kees Oosterbeek, Lyanne Brouwer, Simon Verhulst, Joost M. Tinbergen, Anne L. Rutten, Martin de Jong

Ardea 97(3) 335-347. 2009