Hornstekel-luring

Stor hornstekel, Urocerus gigas, är en art som hos oss i Finland är ganska lätt att känna igen. Det finns inte riktigt någon annan insekt man kan förväxla den med här uppe i Norden. Nere på "kontinenten" kan man råka på viss osäkerhet eftersom där finns några andra hornstekelarter som kan likna, men det behöver vi inte bry oss om här och nu.

Adjektivet i dess svenska artnamn kombinerat med utskottet i aktern, ovipositorn (äglägningsröret) som sticker fram undertill och kombinationerna av svart och gult leder hyfsat lätt fram till just stor hornstekel. Det är väl närmast större poppelglasvinge (Sesia apiformis) eller bålgetingglasvinge (Sesia bembeciformis) som kan ställa till problem... eller möjligen bålgeting (Vespa crabro) då? 

Men förväxlingsrisk handlar förstås i slutändan alltid om var och ens referenser och generella kunskap. 

Hur som helst...

I den finlandssvenska fb-gruppen Naturväktarna postas en blandning av naturbilder, naturupplevelser och artbestämningsfrågor. Jag har haft för vana att med jämna mellanrum kika på sidan för att svara på dessa artbestämningsfrågor. I början av augusti dök ett par fältbilder på en "väldans gul" hornstekel upp i flödet. Det vanliga breda, svarta bandet över bakkroppen (på tergiterna 3 - 6) verkade saknas och pronotum hade klara, gula fläckar. Hornstekeln kändes liksom lite fel och jag fick vibbar av den rejält sällsynta arten U. fantoma. Visserligen har U. fantoma mörka band över sjätte och sjunde tergiterna men viss variation finns förstås.

Trådstartaren hade räddat hornstekeln ur en vattentunna och den satt kvar under ett blad länge därefter. Man fick förmoda att den helt enkelt hade gjort sitt vad äggläggning beträffar och att veven var på väg att kastas oberoende.  

Eftersom stekeln hade slutat röra på sig, eftersom artbestämningen kändes osäker och eftersom en potentiellt sällsynt art hägrade blev det ordnat så att den skickades till mig för närmare granskning. 

När posten var klar med sin hantering släcktes tyvärr hoppet om raritet omgående. Man kan notera att det typiska svarta bandet liksom ändå finns på rätt plats fast det inte riktigt finns. Dessutom är alla andra detaljer klart och tydligt förenliga med vår alldeles triviala stor hornstekel.

De detaljerna handlar bl.a. om undersidan med sin myckna svärta, svart coxa (höft) på tredje benparet, den lilla [extra] taggens utseende och storlek på klorna och de svarta partierna på bakkroppens sista segment (tergiter). 

Efter konsultation visar det sig att dylikt färgade exemplar observeras nu som då. De är uppenbarligen inte så vanliga och jag har personligen aldrig sett någon. i Naturhistoriska centralmuseets samlingar sägs det finnas en del. Lite "bleka" fläckar på pronotum är hyfsat vanligt, men den här hade kraftigare gul lyster än någon jag stött på tidigare.

Så hur var det egentligen med förväxlingsrisk nu då? 

Jo, om man har en lite speciellt färgad individ och endast någon enstaka fältbild att utgå från så kan man alltså plötsligt bli osäker bara för att det finns en rejält sällsynt [förväxlings]art man extremt gärna skulle vilja se.... typ.

U. fantoma hade självfallet varit galet kul - och samtidigt lite halvt osannolikt. Men det halvt osannolika bör man väl ändå dubbelkolla bara för att inte missa något osannolikt? Så stort tack till upphittaren som skickade denna magnifika insekt för närmare granskning!

Här ett tidigare inlägg med en äggläggande stor hornstekel som ser ut så som jag tycker att de ska se ut för att inte ställa till förhoppningar om en annan (väldigt sällsynt) art.

Stor hornstekel

Det här är ett inlägg som till omfånget färgats av barnslig förtjusning över en i mitt tycke helt bedårande insekt. Därmed öser jag på med patetiskt många bilder.

Stor hornstekel - Urocerus gigas - är en insekt som inte passerar obemärkt förbi. Tre centimeter gulsvart tingest som verkar flyga lite halvt okontrollerat registreras lätt av både ögon och öron.

Jag har faktiskt väntat... ja förväntat mig... besök av stor hornstekel den här sommaren.

I början av sommaren var jag nämligen tvungen att ta hand om stammen av en omkullblåst ädelgran. Jag är aningen osäker på vilken art det rör sig om.

Hur som helst kom stammen - sågad i delar - hem och lämnades i solen utanför vedlidret. Det är en stark kådlukt runt de dryga meterlåga bitarna. Eftersom hornsteklar dras till döende eller nyligen döda granar kunde jag inte låta bli att förvänta mig se någon befruktad hornstekelhona besöka denna - i teorin - perfekta förlossningsavdelning.

En vacker dag var hon äntligen på plats i hela sin grandiosa uppenbarelse.

I två dagar höll hon på och borrade med sin ovipositor (äggläggningsrör) på en mängd olika ställen längs stambitarna. Nu jobbade hon förstås inte hela dagarna, utan främst på eftermiddagen då det var sol och varmt. 

I någorlunda hård ved kan det för en hornstekel vara ordentligt slitsamt att arbeta ner äggläggningsröret. Uppemot tio minuter eller t.o.m. mer kan hela proceduren ta. Den här granen har dock varit ganska snabbväxande och veden är förhållandevis mjuk. Ungefär två till fyra minuter tog det att borra ner till önskat djup beroende på plats. Därefter följde en snabb deponering av ägg och på 20-30 sekunder fick hon ut ovipositorn igen varpå febrilt sökande efter ny lämplig plats följde.

Själva borrandet är en sidledes vickande rörelse med hela kroppen. Speciellt bakkroppen rycker sidledes och den utdragna bakkroppsspetsen pendlar hit och dit som en metronom. Det får ovipositorns tre längsgående och i längdriktningen rörliga "skenor" att sakteliga arbeta sig ner i veden. Ut mot spetsen finns flera rader tvärgående "tänder" som i takt med med rörelsemönstret får spjärn mot träet och därmed matas ovipositorn effektivt fram.

Här är ett gammalt inlägg med en mikroskopbild av ovipositorn på en insamlad hornstekel.

Här är det efterföljande inlägget som belyser föregående inlägg en smula extra.

Även här är ett äldre inlägg med några närbilder av gamla insamlade hornsteklar.

På vänster sidas andra och tredje ben hade hon tappat fötterna. Det innebar bekymmer i början av varje äggläggningsprocedur.

När ovipositorn fälls rakt ner för inledandet av borrningen balanserar hon i princip på frambenen och ovipositorspetsen. Bakbenen vevar omkring sökandes efter fäste med fötternas klor. Det är nätt och jämnt att de alls når underlaget. Eftersom den här honan hade brutit av sina fötter på ena sidan blev det ännu jobbigare. Men hon kom sig alltid sakteliga ner i veden och kunde ta spjärn med de fötter hon hade kvar.

Uppemot 500 ägg sägs en hona kunna lägga totalt. Hur många den här honan deponerade i våra stambitar vågar jag inte svara på. 

Larven äter inte av själva veden. Dessa steklar lever i larvstadiet nämligen av svamp som honan ympar in i träet tillsammans med ägget.

Svampen heter Stereum sanguinolentum och är känd som blödskinn på svenska. 

Edit 25.6.2020: Jag har blivit en smula osäker kring vilken eller vilka svampar stor hornstekel sprider. I den litteratur jag senast kollat upp rör det sig om svampar i släktet Amylostereum och närmare bestämt (för stor hornstekel ) A. chailletii. 

Det betyder att stor hornstekel i vissa fall kan anses vara en smula skadlig på virke eftersom granved som ligger i travar kan "smittas" av svampen genom hornsteklar. De vanligaste orsakerna till svampangrepp sägs ändå vara vindburna sporer som fått fäste på ställen där transporterat virke drabbats av körskador i barken. Hornsteklarnas verkliga "skada" på virke måste rimligen anses vara ytterst begränsad i praktiken. Ute i skogen får svampen primärt fäste i barkskador från frost, blixtnedslag eller andra naturliga orsaker.

Bitarna av ädelgranens stam ska få ligga här och där i trädgården och fungera som ingrediens för ökad biodiversitet. Jag kan ju inte hjälpa att även hoppas på besök av brokparasitstekeln Rhyssa persuasoria som är parasitoid på hornstekellarver. 

Om två år kommer eventuella överlevande larver att flyga som vuxna hornsteklar.

Lucka 24

Precis innan jag drog igång julkalendern hade jag lagt lagt in en bild av hornstekeln Urocerus gigas' ovipositor.

Lucka 24 återknyter till det inlägget. Det här är samlingens största insekter och jag skriver insekter i plural, därför att det finns två stycken honor. Varkendera är i särskilt bra skick. Den ena har fett damm på sig och ser snarast ut som om någon plockat henne ur köksfläkten. Hon är i det närmaste ostädbar. Det avporträtterade exemplaret gick aningen bättre att borsta av med en mjuk pensel. 

Mera spik än nål över den "nålen". Hon är dessutom fylld med något grönt och nästan vax-liknande material.

Även den här gången tog jag en närbild av ovipositorns spets. Till skillnad från förra bilden är den här tagen från sidan. Ena (vänstra) skyddsskidan saknas. Har inte mätt upp hur mycket av ovipositorn det här är men jag uppskattar det till ca 1,5 mm.

Därmed var den här "julkalendern" till ända men jag lär väl återkomma till den där insektssamlingen på nytt... i något skede. God jul!

Urocerus gigas

Det lilla "Quizzet" jag slängde upp på bloggen i onsdags var ingen höjdare vad svaren beträffar. Hela noll stycken av besökarna valde/vågade lämna en gissning i kommentarsfältet. Men ifall man inte sett detta (motivet på bilden i inlägget) tidigare så är det förstås ruggigt svårt att ens veta var man ska börja. Det är knappast många människor överhuvudtaget som faktiskt kikat så nära på detaljen i fråga. Däremot tror jag att en hel del någon gång sett det djur på vilket den lilla detaljen sitter. Svaret syns alltså i detta inlägg och det stavas Urocerus gigas. 

På svenska är namnet stor hornstekel. Ett snabbt kast med ögat mot ovanstående bild lär väl direkt avslöja var på stekeln nämnda detalj sitter - och vad det är för något.

Det är förstås den yttersta änden av äggläggningsröret - ovipositorn - mellan de skyddande stödskidorna.

Stor hornstekel gör skäl för namnet. Den är alltså stor. För våra nordiska förhållanden är den t.o.m. en väldans stor insekt. En stor hona kan sträcka sig uppemot 40 mm i kroppslängd. Hanarna är smalare och kring en centimeter kortare. Hanarnas färgteckning på bakkroppen är inte likadan (ett lång gult fält och brun ända) och de saknar förstås ovipositor. 

Hornsteklarnas larver lever inne i döende eller dött trä (oftast barrträd). Det är således inte sällan man påträffar arten i samband med vedstaplar. Honan borrar ner äggläggningsröret i träet och det är rent av hisnande hur dessa steklar kan klara av att forcera även ganska skarpt virke. Processen är förstås mödosam och tar många minuter i anspråk (ibland över 10 minuter). Ovipositorn är (i tvärsektion) tredelad i en dorsal "halva" och två ventrala "halvor". Delarna är som rörliga/skjutbara skenor mot varandra och pressas stegvis/turvis ner i virket genom att den del som trycks ner in i träet får spjärn genom bakåtriktade "tänder" på spetsens utsida. Man kan också se hur stekelhonan rör sig sidledes vaggande medan hon jobbar. En hona lägger ett (möjligen ytterligare ett eller två) ägg per "borrhål" och hon lägger kanske uppemot ett par hundra ägg (siffror på 500 har angivits). Samtidigt som hon deponerar ägg sprider hon också en svamp som får fäste i trävirket och som hjälper till att röta träet och hjälpa larven i dess utveckling. Symbios mellan svamp och trälevande insekter är inte ovanligt. Stekeln lever som larv ungefär två till fyra år (beroende på art).

Endast en liten procent av alla ägg och larver utvecklas till fullbildade steklar. Det finns många faror på vägen. En är t.ex parasitsteklar som kan känna "lukten" av hornstekellarver nere i träet och som har samma långa och effektiva ovipositor med vilken de kan nå sitt offer.

Bilderna här nedan är de enda jag har av en levande stor hornstekel. De togs 2011 och är inte av någon högklassig kvalitet. Inläggets första bild visar ett lånat och nålat exemplar. Ovipositorn i förra inlägget tillhör samma stekel.

Onsdagsquizz

Bloggandet går fortsättningsvis på sparlåga. Kan det måhända vara därför det inte kom någon nominering inför den nyligen genomförda blogg-galan i Vasa? Nominerad eller ej... härmed bryter jag i alla fall den rådande "tystnaden" med detta fotografi.

Orsakerna till min långsamma uppdateringstakt har att göra med ett projekt som absolut ska få sin beskärda plats här på bloggen en vacker dag. Men det projektets innehåll är än så länge hemligt. En slags "teaser" ska jag trots allt släppa här och nu. Bilden i sig berättar kanske inte särskilt mycket om vad jag egentligen håller på med, men den har ändå några vaga kopplingar till nämnda projekt. Fotografiet lockar mig samtidigt till en liten gissningslek.

Alltså... vad är detta? 

Om du vet eller vill gissa, så är det givetvis fritt fram att slänga in ett svar.

Rätta svaret serverar jag efter inkommande helg.

Edit: Inga drivor av gissningar i kommentarsfältet. Men facit finns i följande inlägg.