Trädgården 31.8. Psyllobora vigintiduopunctata

Tjugotvåprickig nyckelpiga, Psyllobora vigintiduopunctata, sågs för första gången i trädgården förra året. Gillar uppenbarligen mjöldagg (ordn. Episyrphales) och då gärna på ek och lönn.

Här sitter nyckelpigan på varkendera, men rakt ovanför sig har den kronan på en stor ek som brukar ha en hel del mjöldagg på bladen under sensommaren.

Tänker mig att jag någon gång borde försöka undersöka delar av kronorna på våra stora gårdsträd. Tippar de innehåller en del kryp man sällan ser på marknivå.

 

Bådaviken 23.8. Chilocorus renipustulatus

Hög tid för nya bilder på tvåfläckig sköldluspiga, Chilocorus renipustulatus.

Det är åtta år sedan jag senast dokumenterade en sådan i Bådaviken men bara fyra år sedan det skedde i trädgården.

Några enstaka exemplar observerades och fler kunde säkerligen ha hittats ifall jag letat. 

De bör rimligen ha ordnat med tillräckligt fettlager för övervintringen vid det här laget.

 

Trädgården 20.8. Palomena prasina

Palomena prasina, på svenska känd som grön bärfis, har jag inte sett i trädgården förrän nu... eller rättare sagt 20.8 då detta fotografi togs.

Det har dock handlat om den berömda tidsfrågan eftersom den funnits i regionen under åtminstone ett par år. 

Grön bärfis har de senaste åren spridit sig rejält norrut och i stort sett alla nordligt belägna rapporter i landet härstammar från de två tre sista åren.

2023 kryssade jag av mina första.

Den här är i femte och sista nymfstadiet och blir vuxen nu innan övervintringen. Exemplaret i länken ovan var i fjärde nymfstadiet.

Nykelpigan (sjuprickig nyckelpiga, Coccinella septempunctata) blev bifångst.

Därmed passar det ypperligt med tillägget att den här sommaren varit tydligt nyckelpigfattig här i trädgården. Tycker mig ha noterat att också andra runt om i Finland påtalat bristen på nyckelpigor i år.

 

Trädgården 14.7. Tjugotvåprickig nyckelpiga

Blev av okänd anledning endast en bild av detta nya trädgårdkryss i form av tjugotvåprickig nyckelpiga Psyllobora vigintiduopunctata.

Arten är vanlig och lever på mjöldagg, gärna på ek och lönn men även på en hel del andra växter.

Bådaviken 18.5. Del 10 - Fjortonfläckig lövpiga

Fjortonfläckig lövpiga Calvia quatuordecimguttata. 

Är det måhända dessa två lövpigors avkomma?

 

Frill 6.8. Del 18 - Fjortonfläckig torrbackspiga

En nyckelpiga man kan förvänta sig hitta i den torra typ av blomsteräng som avgränsar Frill mot industriområdet på östra sidan är fjortonfläckig torrbackspiga, Coccinula quatuordecimpustulata. 

Storleken på dessa är 3 - 4,5 mm och de har starkt välvd kupolform. Hittas i hela landet och är vanlig på solbelysta, varma platser. Besöker som vuxna gärna blommor när de vill variera bladlusdieten med sötsaker.

 

Häggspinnmalsfest

Fotografierna i det här inlägget är tagna 26 - 27.6. Jag är med andra ord en dryg månad efter i min rapportering.

2023 har varit ett häggspinnmal-år. Överspunna häggar har rapporterats från allehanda hörn av Finland. Även den stora häggen i bloggredaktionens trädgård har varit rejält angripen. De översta kvistarna klarade sig ändå och några gröna blad har häggen trots allt bibehållit över sommaren. Redan förra året kom rapporter om inspunna häggar men här i trädgården har häggen inte varit helt inpaketerad sedan någon gång före 2010.

Häggspinnmal (Yponomeuta evonymellus) har vi ändå haft nästan varje år. Mestadels har det handlat om enstaka "påsar" ute på en del kvistar. En viss ökning kunde ändå konstateras förra året.

Mot slutet av juni var det alltså dags för larverna att förpuppa sig och det är i samband med det som silkesväven täcker in hela träd när larverna är riktigt många. 

Många larver betyder mycket mat

Mycket mat lockar rovdjur.

Ett sådant rovdjur... eller egentligen en parasitoid... är Pimpla turionellae (underfam. Pimplinae, fam. Ichneumonidae).

P. turionellae har jag beskrivit lite närmare både i text och bild här. 

Det är en art som observeras i trädgården hyfsat ofta. Dels beror det sannolikt på att arten är flexibel vad värddjur beträffar och dels är trädgården rent allmänt ett biodiversitetsprojekt vilket innebär något av stekelns olika värddjur har större möjlighet att finnas i trädgården vilket i sin tur kan hålla P. turionellae-populationen på en viss miniminivå. Att häggen oftast hyst en liten mängd häggspinnmalar under årens lopp har säkerligen också hjälpt till.

När häggspinnmalarnas populationstoppar sker betyder det att flera exemplar av P. turionellae - åtminstone rent teoretiskt - inte är långt borta. Det blev bekräftat den här sommaren. Jag besökte några andra inspunna häggar som står isolerat på gräsöknar ("välskötta", kortklippta gräsmattor) och hittade avgjort färre parasitsteklar än på den hägg som står i vår trädgård. Någon definitiv slutsats kan inte dras av den lilla mängden observerade häggar, men en liten indikation upplever jag ändå det är. Antalet steklar på den egna häggen var nämligen stort. Jag försökte räkna men kunde inte räkna mer än de som befann sig inom synhåll. Trädet är ganska högt. Femton till tjugo honor rörde sig i alla fall på de nedersta tre-fyra metrarna När jag räknade den ena dagen. Fler steklar fanns högre upp i trädet. På häggen i den intilliggande "parken" (gräsmattan) hittade jag två steklar.

Här ovan syns något jag tidigare endast läst om. Det är en stekelhona som inte är på väg att lägga ägg i spinnmalspuppan. Hon petar bara hål i huden på en prepupa (larv på väg att förpuppas). 

När hon rispat hål med ovipositorn vände hon sig om och började lapa i sig av hemolymfan. 

Många idiobionta (även här) parasitsteklar ägnar sig åt dylik sk. host-feeding, dvs. de inmundigar vätska och näring från de larver och puppor de parasiterar. Hos Pimplinae verkar det som om näringen från värddjurens hemolymfa primärt används för fortsatt äggbildning. 

Studier (Ueno 1999) av host-feeding hos Pimpla nipponica visade att stekelhonorna totalt kunde producera avgjort fler ägg (ca 60 st) om de tilläts host-feeding jämfört med dem som inte fick äta (ca 20 st ägg). 

Strategierna gällande host-feeding varierar hos olika taxonomiska grupper. En del steklar äter av den puppa de antingen lagt ägg i eller ska lägga ägg i. Om så är fallet får de inte skada värddjuret så att det dör. Andra äter bara av puppor de inte parasiterar och då gör det inget om puppan dör. En del tycks äta av puppor som andra stekelhonor redan lagt ägg i. Då gör det inte heller något ifall puppan dör... enligt den som äter alltså.

Det är ett intensivt rännande hit och dit i sökandet efter puppor. Samtidigt trummar stekelhonorna tätt med antennerna mot spinnmalsväven. De letar rätt "eko". Doftspår är också centrala för parasitsteklar eftersom de måste avgöra huruvida pupporna redan är parasiterade eller inte.

Utöver ett ägg injiceras även giftämnen som förlamar spinnmalslarven/puppan.

Några bilder på äggläggande honor:

Under mina observationsstunder var P. turionellae den enda parasitstekeln jag kunde se. 

Inte omöjligt att fler arter var verksamma andra tider. Hyperparasitoider kunde rimligen också vara potentiella besökare, men jag har inte läst in mig på om några sådana kunde tänkas vara aktuella och i så fall vilka.

Spinnmalslarverna bör oroa sig för mer än enbart ägginjicerande nålstick i ryggen. 

Regelrätta rovdjur nedlägger gärna larver som vandrar omkring på fel sida - alltså yttersidan - av väven. 

Bl.a. kunde jag notera en del trädgårdsmyror (Lasius niger) som verkade samla på sig enstaka spinnmalslarver. Trädgårdsmyrorna har bo precis nedanom häggen.

Mest glupska var ändå larver av tvåprickig nyckelpiga (Adalia bipunctata) som patrullerade stammen i försvarlig numerär. 

Referenser:

Donald L. J. Quicke

The Braconid an Ichneumonid Parasitoid Wasps. Biology, Systematics, Evolution and Ecology

Wiley Blackwell 2015.

Ueno 1999

Reproduction and host-feeding in the solitary parasitoid wasp Pimpla nippocina (Hymenoptera: Ichneumonidae)

Invertebrate Reproduction and Development, 35:3 (1999) 231-237

Trädgården 20.6. Schackbrädspigor

Hane och hona av schackbrädspiga, Propylea quatuordecimpunctata. Jag ser i dessa trakter sällan någon särdeles avvikande färgform. Ungefär så här olika brukar de vara som mest. Lite ljusare varianter förekommer men uppenbarligen inte så att jag får syn på dem.

Bådaviken 4.6. Del 4 - Fjortonfläckig lövpiga

Fjortonfläckig lövpiga, Calvia quatuordecimguttata, är en av landets vanligaste nyckelpigearter. Detta faktum till trots är det här första gången arten dyker upp i bloggen under dess drygt tioåriga historia. Men det är ändå så att bloggen än så länge inte innehåller mer än drygt 1100 arter totalt och endast drygt 160 arter skalbaggar. Försvinnande små siffror med tanke på vad som verkligen är möjligt att hitta här omkring. Många oerhört vanliga arter står alltså fortfarande utanför och knackar på.

Fjortonfläckig lövpiga blir för övrigt bloggens tolfte nyckelpigeart.

Fjortonfläckig lövpiga gillar både barrlöss (Adelgidae) och bladlöss (Aphidoidea). 

Tillägg 27.6: Jag blir tokig på autocorrect som uppenbarligen inte bryr sig när jag hamrat fel på tangenterna för de svenska orden, men däremot uppvisar sanslös envishet med att "korrigera" vetenskapliga namn. Adelgidae hann vara Adelaide en hel vecka innan jag av en slump råkade upptäcka saken.

Bådaviken 4.6. Del 3 - Sextonfläckig sköldpiga

Sextonfläckig sköldpiga, Halyzia sedecimguttata, dokumenterad i den del av strandskogen där träden primärt består av stora björkar, enstaka alar, rönn och sälg.

Ingen ovanlig art, men jag har ändå inte sett den så ofta. Sextonfläckig sköldpiga hör hur som helst till trädgårdskryssen.

Storsand 27.5. Del 7 - Stackmyrepiga

Så oerhört typiskt. Jag slentrianfotograferade en nyckelpiga, upptäckte efter hemkomsten att det inte är sjuprickig nyckelpiga (Coccinella septempunctata) utan stackmyrepiga, Coccinella magnifica, som jag inte dokumenterat tidigare och som jag nu plötsligt har trenne onödigt dassiga bilder av.

Det där halvhjärtade fotograferandet är ingen bra grej. Antingen skippar man det helt eller gör det ordentligt. En intressant detalj är att jag inte heller har vettiga bilder på vår triviala sjuprickiga nyckelpiga. Antagligen för att den är så vanlig. Jag kan härmed ge mig själv en uppgift för sommaren. Hade jag ens tänkt tanken på att ordna upp den bristen med nyckelpigan på Storsandsstranden hade jag ju fått bättre bilder på... ja... stackmyrepiga då alltså.

Skillnaden arterna emellan kan upplevas som subtil. Prickarna är vanligen större hos stackmyrepiga (samt placerade aningen annorlunda) men eftersom storleken varierar en hel del hos sjuprickig nyckelpiga är det en lite vansklig karaktär att gå på. Den rundare formen med tydligt mera lodräta sidor på täckvingarna är ett bättre kännetecken. Halssköldens vita fläckar går hos stackmyrepiga länet in under halssköldens undersida, men det syns ju inte här.

Stackmyrepiga är som namnet antyder knuten till stormyror (släktet Formica) och främst då röd skogsmyra (F. rufa). Även kal skogsmyra (F. polyctena) nämns.

På Storsands dyner finns inte de arterna. Där härskar i stället gråmyra, F. cinerea.

Då blev det aktuellt att försöka hitta uppgifter gällande huruvida stackmyrepiga överhuvudtaget är förknippad med gråmyra. Resultatet blev aningen knapert men i denna doktorsavhandling (Godeau. 2007) är en känd koppling arterna emellan nämnd. Avhandlingen inbegriper i övrigt flera studier om stackmyrepiga och bl.a. skillnaderna mellan den som aningen begränsad specialist och sjuprickig nyckelpiga som är mer flexibel, och möjligen opportunistisk, beträffande relationen till myror.

Den gemensamma nämnaren mellan olika nyckelpigarter och myror är bladlöss. Myror håller bladlöss som "boskap" och skyddar dem vilket är till gagn för bladlössen som kan föröka sig. Mängden bladlöss blir automatiskt en lockelse för rovdjur som förstås måste navigera sig förbi myrorna. Nyckelpigor är hyfsat bra på den navigationen genom doft, fysiskt skydd och försvarsmekanismer. Studierna visar att specialiserade nyckelpigor, så som stackmyrepiga, tenderar bli attackerade mer sällan av myrorna än generaliserade arter som sjuprickig nyckelpiga. Hos stackmyrepiga är det t.o.m. så att myrorna beter sig ompysslande vilket sannolikt har med nyckelpigans utsöndrade doft att göra.

Känner jag mig själv lär jag ta fler halvhjärtade fotografier av diverse kryp även i framtiden trots att det går emot mina egna rekommendationer.

Referenser:

Jean-François Godeau. 2007

Les stratégies écologiques de la coccinelle myrmécophile Coccinella magnifica Redtenbacher.

Universite De Mons-Hainaut. 

Sami Karjalainen. 2020

Suomen Leppäkertut

Docendo. 

Peter Wärmling. 2017

Nyckelpigor i Sverige - en fälthandbok

Entomologiska Föreningen i Stockholm.

Sandstrand 24.5. Del 4 - Ögonfläckig nyckelpiga

Mässingsglansviveln i förra inlägget var aningen malplacerad ute på sandstranden. Det samma kan sägas om en hel drös exemplar av ögonfläckig nyckelpiga, Anatis ocellata.

Totalt plockade jag en dryg handfull nyckelpigor till trädranden högre upp på stranden. Alla nyckelpigorna låg på rygg några meter från strandkanten och verkade allmänt bortkomna. Hade jag sökt lite mera hade jag garanterat hittat långt fler. 

En redan död individ plockades hem till samlingen. Samma gäller en död skogstordyvel som en vacker dag kanske får ett eget inlägg. 

Tvåprickig nyckelpiga

Tvåprickig nyckelpiga, Adalia bipunctata, ser jag inte varje år i trädgården. Det är tre år sedan senast. 

Genom viss amatörmässighet lyckades jag få den här pigan att försvinna ner på marken direkt efter första bilden. Inga uppföljande bilder ur andra riktningar således. Bilden togs 11.7.

Sjuprickig nyckelpiga

Sjuprickig nyckelpiga, Coccinella septempunctata, som fotograferades 11.6 i trädgårdens rosenhagtorn vilket detta år invaderats av en biblisk mängd bladloppor. Nyckelpigorna och flugbaggarna blev talrika i hagtornsträdet. Om de lockades av själva bladlopporna som föda eller av den myckna sockerlösningen som flödade ymnigt vet jag inte. Även schackbrädspigor flockades bland bladen. Tog dock inga bilder på dem.

Trots sin vanlighet har sjuprickig nyckelpiga inte fått vara med på den här bloggen så ofta. Senast var 2017 och då var det en larv.

Bådaviken 17.10. Del 9 - Nittonprickig kärrpiga

Precis som jag skrev i det här inlägget från i våras kan jag numera fövänta mig att hitta nittonprickig kärrpiga, Anisosticta novemdecimpunctata, vid Bådaviken.

Att hitta en sådan nere i lövförnan inför övervintringen var alltså föga förvånande. Jag såg flera men dokumenterade bara denna.

Tvåfläckig sköldluspiga

Om jag inte missminner mig är det här min första observation av tvåfläckig sköldluspiga, Chilocorus renipustulatus, i trädgården. Det var på tiden eftersom det inte är någon ovanlig art. 

Oftast brukar jag se den ute vid Bådaviken där strandbiotopen också är helt i enlighet med dess önskemål. På menyn står primärt sköldlöss i familjen Diaspididae

Schackbräde

Den korta stunden med kameran ute i trädgården 19.9 resulterade även i några bilder av schackbrädspiga, Propylea quatuordecimpunctata.

Precis som med många andra vanliga arter har jag förvånansvärt få fotografier av dessa pigor. 

Här har jag ordat lite mera om schackbrädspigan när den debuterade på bloggen för två år sedan. 

Vid en strand 11.4. Del 3 - Röd vasspiga

Röd vasspiga - Coccidula rufa - må vara vanlig och ha vackert röda och orange färgtoner, men är med sina ca 3 mm ändå en slags doldis bland nyckelpigorna. 

Särskilt nyckelpigig är den inte heller med sin avlånga kroppsform och avsaknad av prickar. Arten gillar att finnas i närheten till vatten, men är inte helt beroende av det och kan vara ganska flexibel vad miljö beträffar. Viss - om än liten - förväxlingsrisk finns med fläckig vasspiga (C. scutellata) som dock är mer sydlig i sin utbredning och som inte påträffats närheten av bloggredaktionens normala jaktmarker. Fläckig vasspiga har ett antal mörka fläckar på täckvingarna. 

Att den hittades i lövförna är typiskt eftersom det är där de vanligen övervintrar.

Ljusstreckad nyckelpiga

Ljusstreckad nyckelpiga - Myzia oblongoguttata - på tallstam i skogen bredvid banvallen mellan Nykarleby och andra sjön fotograferad 5.3. Det här är en vanlig art som håller till bland barrträd och björkar.

Likt de flesta andra nyckelpigor håller den sig mätt med hjälp av bladlöss. Längden är mellan sju och nio millimeter. En förhållandevis stor nyckelpiga således.