Trädgården 1.6. Rosenfink

I månadsskiftet maj - juni fylldes trädgårdens ljudbild av rosenfinkens korta men ljudliga busvisslingar.

Tyckte det var läge att släpa ut 80-talsoptiken* och ställa mig en stund i trädgården för att se om visslaren i fråga skulle råka placera sig på lämplig plats. Det gjorde han några sekunder...

... innan han åter flyttade sig in bland virrvarret av grenar, kvistar och blad där han visslade ytterligare några "see you" för att sedan dra vidare till osynlig position. Han var den fåordiga typen som inte brydde sig om "pleased to"**.

* En del är intresserade av vad det är för mojänger som används när det blir fotografi av något i omgivningen. Så även om det här inte är en fotoblogg*** kan jag ibland glänta på teknikskåpsdörren.

** Engelsmännen menar att rosenfink sjunger "pleased to meet you". Men jag tog mig friheten att byta meet till see för funktionalitetens skull i texten ovan.

*** Alltså fotoblogg i betydelsen att fotografiet som produkt och ämne är det centrala i bloggens innehåll.

Rosenfink

Rosenfinken - Carpodacus erythrinus - är en fågel som i mitt tycke tenderar vara lite opålitlig. Inte så att den snor dina bankkoder eller förfalskar din identitet och lyckas shoppa skivor av Britney Spears eller Justin Bieber genom din inloggning på Amazon. Nej, jag tänker mera på att rosenfinken liksom inte ställer upp och visar sig alla år.

Det går två, tre, kanske fyra eller fem år mellan observationerna. Plötsligt sitter han ju bara där och ser ut som om det är mitt fel att jag inte sett honom. Med sin "vad-glor-du-på?-min"  låtsas han vara helt oförstående och hoppas att uppsynen inte ska avslöja hans oberäkneliga fallenhet.

Oberoende vad han ämnar, så blir han förstås förlåten direkt. Vem kan motstå dessa färger way beyond rodnad? Han får mumsa maskrosfrön utan att jag ens tänker tanken att ställa honom mot väggen. 

Man blir helt enkelt bara lika glad varje gång han (och hans maka - som just nu har annat att göra) visar sig - vare sig det är med tillförlitlig frekvens eller ej. Kanske är den glädjen lite extra stor eftersom han håller sig osynlig vissa år?