Bådaviken 19.8

Nya tider i Bådaviken. Det är precis som om sommarsäsongen håller på att lida mot sitt slut.

En relativt isande nordlig vind gjorde att jag borde ha burit mössa på huvudet. Kontrasten till hettan i juli var påtaglig.

Fågellivet har förstås ändrat karaktär och det är inte många kvar som ger sig till känna.

På vattnet låg ett par knipor och några krickor. I luften snurrade hussvalor omkring och man får tippa att de är på gång med att söka sig söderut. Särskilt länge var svalorna inte på plats och luften böjd troligen inte på så mycket mat.

Långt borta över södra delen av viken cirkulerade kärrhöksungarna (brun kärrhök). 

800 mm och rejält beskuren bild.

Tre korpar dansflög ystert förbi. Alla tre fick inte plats på sensorn samtidigt. Korparna småkivades lite arttypiskt "trevligt" med varandra. 

Efter en stund dök kärrhökshonan upp. 

Någon kontakt med ungarna såg jag inte. De var inte kvar i luften när hon äntrade scenen och hon landade aldrig utan kretsade kärrhökstypiskt runt i området en god stund innan hon fladdrade bort bakom trädtopparna i väster.

På vårarna tar jag ofta fotografi av vyn ut mot norr från fågeltornet. Då ser det exempelvis ut så här.

Men när djurlivet tagit fart negligerar jag uppföljningen av hur förändringarna fortskrider. 

Jag tippar dokumentationen av hur landskapet omdanas under våren är förbundet med längtan till värmen, flyttfåglarna och uppvaknande småkryp. Måhända någon slags terapi?

Men samtidigt tycker jag mig inte till vardags "längta" efter sommaren i någon större utsträckning. 

När allt kommer kring är alla årstiderna välkomna. Klart jag tycker det är kul att syna myllret av kryp och kreatur under sommaren men samtidigt bjuder övriga årstider på andra spännande naturupplevelser. Vill jag rota bland småkryp på vinterhalvåret har jag en växande hög osorterade insekter att grabba tag i.

De insekterna dyker upp här på bloggen vartefter jag hunnit artbestämma och dokumentera dem. Det börjar bli på tok för länge sedan nu.

Ja, jag tycker jag gott kunde dokumentera vyn varje gång jag är i Bådaviken. Det ska bli ändring på den saken nu!

I skogen bakom fågeltornet hade mesarna börjat dra runt i sina löst sammanhållna och artblandade flockar. Trädkrypare hördes och skymtades samtidigt. Den höll sig också nära mesflocken.

Bådaviken 16.3

Jag börjar bli obehagligt förutsägbar. 

Det blir helg, jag passar på att åka ut för att få avbrott i det myckna skrivbordsarbetet och vart vinglar jag iväg? 

Jo Bådaviken förstås! 

Borde jag skärpa mig och ta del av andra vyer ens en gång per månad?

Så här såg det ut mitt på dagen. 

Någon enstaka grad på minussidan och nordlig vind

Vinden har fört in is i Torsöfjärden. Jämför med motsvarande bild tagen en vecka tidigare (sista bilden i inlägget).

Ute i den öppna delen av viken var det ingen större vits att spana. Där finns i nuläget inget som rör sig mitt på dagarna annat än vassvipporna i blåsten (se tilläg längre ner). Men inne i strandskogen försökte jag traditionsenligt få korn på småfåglarna.

Första fågeln jag såg var denna talltita i färd med att undersöka alla skrymslen på en björk.

Flera andra fåglar hördes.

Alla mesarna utom stjärtmes - som egentligen inte heller är en egentlig mes - kvittrade här och var på distans.

Talgoxe, blåmes, svartmes och tofsmes. Tyvärr kunde jag inte se någon av dem på närmare håll och de båda sistnämnda såg jag inte alls. Hade gärna velat ha dem på sensorn då det är länge sedan sist. Svartmes har jag dessutom inga vettiga bilder på alls.

Ja alltså det där med stjärtmes... 

Stjärtmesar (fam. Aegithalidae) är numera placerade i en lite annan taxonomisk gren än de egentliga mesarna (fam. Paridae).

Samma kunde sägas om skäggmes som inte heller den är en egentlig mes. 

Skäggmes är potentiellt kryss i Bådaviken och det finns äldre observation av den på platsen. Jag har dock aldrig påträffat arten i området. Annars är ju onekligen det en art som skulle kunna vara det där "något som rör sig ute i viken" just nu. 

En vacker dag kanske den återkommer. Jag brukar med jämna mellanrum ta några rundor i vassen för att kontrollera läget.

Andra som hördes men inte visade sig denna dag var trädkrypare och kungsfågel.

Det soliga och fina vädret tynade bort. Med nordanvinden drog en molnfront fram över himlen. Vindstyrkan ökade, temperaturen gick ner och jag började känna mig kall pga. slarvigt planerad klädsel.

Med telegluggen (Canon RF 200-800) som enda medhavd optik tog jag spontant några bilder av dessa lavar. 

Tänkte att jag i alla fall kunde komma hem med något nytt kryss vad artdokumentation beträffar. Det är ju rätt enkelt med tanke på att jag inte dokumenterat exempelvis lavar i någon nämnvärd utsträckning än.

Några ovanligheter handlar det inte om.

Trädet glömde jag artbestämma. Men ett "ordinärt" lövträd i den skyddade strandskogen är det i alla fall. 

Bilden ovan visar vad som troligen är mjölig trattlav, Cladonia coniocraea.

På samma stam fanns dessa bägarlavar vilka har lite annan karaktär än de i föregående bild. Det här skulle med sitt lite annorlunda utseende eventuellt kunna vara den närbesläktade arten skuggbägarlav, C. ochrochlora. Arterna är dock svåra att skilja från varandra och inte ens helt och hållet separerade enligt gjorda DNA-analyser. Med andra ord lite tveksamt om det här är representanter för båda "arterna" eller endast den ena.

Frågan är om de kan förekomma så nära varandra eller om det bara handlar om den enskilda artens utseendevariation. Jag avvaktar, har frågan uppe i en lav-grupp och återkommer om svar erhålles av expertisen.

När jag cyklade hem blev det närmast "snöstorm". Den passerade ändå snabbt och bara en kort stund efter hemkomsten lyste solen åter. Den kalla nordanvinden bestod och temperaturen föll ytterligare några grader.

Bådaviken 25.2. Några småfåglar.

Det var tyst och lugnt ute i Bådaviken när jag under finvädret lördagen den 25.2 drog dit för en stund av frisk luft.

Jag kunde förstås inte hålla mig från att spana efter lavsnabblöpare, Philodromus poecilus, och i händelse av observation slå det tidigare rekordet för årets första lavsnabblöparkryss. Solen värmde visserligen trädstammarna men grundvärmen var troligen ändå för låg.

Vad som däremot kunde kryssas var trädkrypare, stjärtmes och talltita. Ett antal andra arter hördes men ville inte visa sig.

Alla fåglarna såg till att hålla avstånd och, som vanligt, helst också ty sig till områden bakom diverse kvistvirrvarr... samt självfallet ständigt röra sig hysteriskt av och an utan minsta lilla paus. Deras överlevnadsstrategi är förstås inte att posera länge på öppna ytor och jag ägnade inte heller  energi åt att åstadkomma "fågelfotografi". 

Det oaktat trycktes några exponeringar av för dokumentationens skull.

Talltita är förresten en fågel jag tycker mig se allt mer sällan i de skogar jag rör mig. Den är liksom inte ens längre en självklarhet varje gång man är ute.

På jakt ut mot Kackurdunten

Varje gång jag dragit till skogs de senaste veckorna har jag spanat efter snösländor. Fjolårets deprimerande fotoresultat gnager svårt i bakhuvudet och strävan är att göra om och göra rätt. Hittills har jag gått bet på att hitta någon. Det har varit öde, öken, ingenting, tomt, sterilt. Har talgoxen tagit dem alla?

31.3 gick jag åter till Kackurdunten i ett nytt försök att hitta en snöslända. Totalt fruktlöst.

I stället riktades kameran mot vilda talgoxar, talltitor och... ja det var de enda fågelmodellerna som var i rörelse.

Spindlar letade jag också. Inte ens sådana lyckades jag hitta trots att jag slog lite extra i en del grenar och kvistar. Det är helt mysko. Vart har alla småkrypen tagit vägen? Tidigare har det ju regnat spindlar ur grenarna även på vintern.

Till alla bekymrade vill jag säga att jag också sätter tillbaka de småkryp som eventuellt ramlar när jag bankar på grenar. 

Spindeltråd kunde ses längs ett antal tallstammar. Men jag var ute relativt sent på eftermiddagen och så småningom gick solen så lågt att den inte längre värmde stammarna. Vid det laget hade nog eventuella vakna spindlar krupit in under barkflagorna.

Medan jag gick hem flög en aktuell snackis förbi. Ämnet gäller förstås huruvida svanarna ska lyckas komma åt något ätbart på de än så länge snörika och frusna åkrarna. Sångsvanarna började ju nämligen dyka upp för ett par veckor sedan. De är hårdnackade... tuffa och lär säkert fixa biffen. 

Talltitor i tall

Old news. Man skulle ju kunna tänka sig att en blogg blir lite som en dagbok och återberättar dagsfärska händelser. Redaktionen ansvarig för den här bloggen är dock inte alltid den mest alerta och det här inlägget är baserat på bilder tagna söndagen 25.3.

Det hade kommit snö då. Temperaturen var låg från morgonen men solen fixar ju till sådana saker mitt på dagen den här tiden på året. Mycket mer än någon enstaka minusgrad var det inte medan jag gjorde en kort skogsrunda för att kolla fågelläget.

En primär förhoppning var att möta tofsmes och eventuellt också någon närgången sådan. Det blev dock inget av det och jag fick nöja mig med några mindre närgångna släktingar. Gott så. Jag kan mycket väl ladda batterier med hjälp av talltitor 15 meter upp i tallarna.

Blåmesar och kungsfåglar drog också förbi samtidigt som talltitorna. Några publiceringslämpliga bilder av dem blev det inte. 

Världens sämsta talltiteblogg

Välkommen till bloggen som för närvarande håller överlägsen ledning i grenen usla fotografier på talltita!

Förra - och första - gången jag lade upp en talltita här på Utgångspunkten var i det här inlägget från hösten 2014.

I dag slår jag på stort och bränner på med hela två magnifika bilder där denna fågelart visar upp sig i all sin prakt. Borde jag ta det som en utmaning att faktiskt fixa en vettig bild på fågeln i fråga?

Temperaturen var ju av modest karaktär i dag och då passade jag på att åka ut och kolla läget på ett par ställen. Bl.a. funderade jag på om duvhökarna startat säsongen. Det par jag skulle pejla in var dock tysta och gav sig inte till känna. Särskilt mycket mer än de där två talltitorna på stressigt födosök noterade jag alltså inte i dag. Men gott så.

En runda i skogen är ändå prima i sig.

Jag spanade också efter spindlar men var inte aktiv med att slå på grenar och kvistar eller att peta under barkflagor. I bland hittar man spindlar på snön också, men inte heller den spaningen gav resultat. Det mest spindelaktiga jag mötte var skogslyktspindelns (Agroeca brunnea) äggkokong på en liten död tall. Om man fotograferar spindlars äggkokonger med ett 400mm-objektiv blir bilderna av den här karaktären. Makro är liksom ett annat universum.

Efter den lilla skogsrundan cyklade jag ut till fågeltornet i Bådaviken och tog del av stiltjet där.

Det är sannolikt ännu åtminstone två månader innan det är någon riktig sprätt i viken. Fram tills dess får man njuta av andra kvaliteter i tillvaron.