Gårdsplanskrysset 2026

Sista (hela) helgen i januari. Då är det dags för BirdLifes jippo som handlar om att kryssa fågelarter och räkna antal individer i trädgården. 

Gårdsplanskrysset heter det i Finland.

För min del gick räknandet av stapeln i går (söndag 25.1) mellan kl. 11:30 och 12:30. All observation och räkning ska alltså ske inom den timme man själv väljer.

I Sverige - där det heter Vinterfåglar inpå knuten - ser reglerna lite annorlunda ut. Där kan man spana hela helgen och rapportera det största antalet samtidigt observerade individer av en enskild art.

Första 35 minuterna ägnades åt att glo ut genom köksfönstret och resterande tid befann jag mig utomhus.

Arterna som kommer fram till matningen varierar beroende på om man är inomhus eller utomhus.

Så länge jag glodde genom fönstret dominerades matningen av kajor och pilfinkar.

När man går ut och ställer sig synligt är det mesarna som tar chansen. Mesarna är ju inte så mesiga av sig och vågar således besöka maten även om man står relativt nära. 

Samtidigt behöver de inte heller konkurrera med sura pilfinkar eller en stökig hord kajor. 

Antalet samtidigt ätande - och därmed mer verifierbar mängd - mesar ökade alltså avsevärt. 

Fast med "mesar" är det främst talgmes jag tänker på. Blåmes är inte längre någon dussinfågel i trädgården och bara två kunde konstateras. Men det är i alla fall en mer än vad som var möjligt att avgöra från fönsterpositionen.

Övriga mesar, så som t.ex. talltita eller svartmes, saknas i den här trädgården då den ligger lite för långt bort från skogarna de arterna trivs i.

Kajorna, som drog sin kos när jag gick ut, satt bl.a. i toppen av grannens höga gran ca 70 meter bort. Där har de stenkoll på huruvida vår fågelmatning är fri från människor eller inte. Kråkfåglar må vara framfusiga, men särskilt pigga på att vara tätt intill oss människor är de sällan. 

På den här fågelmatningen har vi inte heller ens försökt vänja fåglarna vid att man står intill matningen. Fåglarna är lugna så länge man rör sig normalt i trädgården men stannar man upp och glor på dem uppfattas man antagligen som lite mysko och då blir de mera försiktiga.

Kvarterets turkduvor hör också till de mer modiga fåglarna men den här dagen visade sig bara en av dem.

Fortfarande är det oklart var paret har sitt bo. Något år har de sannolikt gjort häckningsförsök i trädgårdens cembratall men troligen är boet vanligen ändå på annat håll i grannskapet. Ungar har aldrig observerats trots att paret - eller i alla fall ett par - frekventerat trädgården i ett drygt decennium.

Flocken av pilfinkar sökte sig sakteliga närmare. Möjligen lockade av att mesarna och duvan obekymrat tog för sig av maten min närvaro till trots. Hade jag varit där en stund till hade de kanske också släppt sin värsta blyghet.

Efter bara några minuter började krävan se välfylld ut och turkduvan flyttade sig till säkrare sittplatser.

Säkrare sittplatser ja. 

Det är ju det där med faror. 

Än så länge denna vinter har ingen sparvhök setts jaga vid matningen. Men "plötsligt händer det", som någon svensk reklam tutar ut. Sparvhök är dock ingen trissvinst för pilfinken och andra småfåglar. Det gäller med andra ord att ständigt hålla koll på omgivningen.

Jag får också utbrista "plötsligt händer det". 

Kort innan min trädgårdskryssartimme var över dristade sig nämligen några kajor ändå fram till matningen.

Kajor och andra kråkfåglar kan konsten att se "betydliga" ut.

Sannolikt handlar det om några av kajorna som är bofasta i vår trädgård - eller snarare i vårt hus - och som därför vet att vi tvåbenta fågelmatare inte utgör någon omedelbar fara. 

Saldot det här året blev följande:

Turkduva: 1st.

Skata: 2 st.

Kaja: 32 st. Ett rekord i min gårdsplanskryssarstatistik.

Kråka: 1 st.

Koltrast: 1 st. En hane som varit vid matningen nästan hela vintern. Ville inte visa sig när jag var ute.

Talgmes: 10 st. Eller 9-11 st. Fler än normalt på senare år.

Blåmes: 2 st. Eventuellt tre st men det kunde inte verifieras. 

Pilfink: 25 st. Delat rekord med 2019.

Grönfink: 5 st.

Domherre: 2 st. Båda två är hanar. När domherrar är på plats brukar de vanligen vara något fler.

Tamduva: 7 st. Dessa flög över trädgården och jag har aldrig sett dem landa här. I statistiken nedan är de inte medtagna.

Bådaviken 1.7

Aldrig förr har jag presterat så få inlägg i juni som det här året. Två inlägg under en månad i vilken det ofta varit fler inlägg än dagar. 

Det beror delvis på att jag vanligen separerat alla observationer och gett dem egna inlägg. En enda uterunda kan alltså utmynna i många inlägg. Eftersom jag dessutom oftast koncentrerat mig på småkryp har det också resulterat i många olika artobservationer och därmed även inlägg.

Den här våren och sommaren har jag knappt kikat efter småkryp i och med fågelkarteringen jag tagit mig an och bloggandet har därmed också sett lite annorlunda ut.

En annan orsak till låg bloggaktivitet är fortsatt intensivt illustrationsarbete som slukar ovanligt mycket tid. Sommaren 2025 är helt enkelt en sådan sommar och så är det med det.

Ja, och så har jag försökt komma igång med lite konditionsfrämjande aktivitet igen. Det myckna skrivbordssittandet ger stort behov av kontrasterade fysisk aktivitet. 

Skubba omkring i spenaten för att lyssna och spana efter fåglar i all ära, men det är ändå inte riktigt samma sak som mer ingående kroppsansträngning.

Det om det.

Första juli åkte jag åter ut till Bådaviken. Det var hög tid att kolla läget rent allmänt och så blev viltkamerorna (se de två föregående inläggen) igångsatta igen.

En hel del fåglar sjunger fortfarande. Hanar har prestige och revir att upprätthålla även om häckningen är långt hunnen. Men mycket av sjungandet har förstås ändå bytts mot tidskrävande matjakt samt vaksamhet över eventuella faror i närhet av boet. 

Trädpiplärkan i bilden ovan ansåg att jag borde dra min kos.

Jag vandrade således ut ur dess obekvämlighetszon.

Tidigt häckande arter som exempelvis blåmes har stora ungar vid det här laget och flera föräldrapar är troligen i färd med en andra kull. 

Det är alltså en unge på bilden.

Sävsångarna håller fortfarande låda ute i vassen och där är det deras artikulationsakrobatik som dominerar ljudrummet. Inslag av varningsläten indikerade pågående häckning.

Ett gäng tornseglare - ca 15 st - susade fram över viken och fyllde hakpåsen med godsaker.

Krickor slumrade ute på vattenspegeln. Tre hanar fortfarande i praktdräkt i sällskap med fyra individer vilka jag inte kan avgöra något kring eftersom de observerades och fotograferades på allt för stort avstånd. Tycker mig se ljus, orange bas på näbben vilket skulle indikera att det är juvenila fåglar.

Sädesärlan jagade tätt över vattnet. Ibland försökte den sig på någon av trollsländorna som nu börjat bli talrika och ibland försökte den sig på mindre insekter - kanske flugorna som skymtar på stolpen. 

En del olika tvåvingar verkar ha svärmning just nu. Det är i och för sig nästan ständigt någon art som svärmar.

Buskskvättorna hade bytt plats sedan jag senast hade dem på nät- och trumhinna. 

Sången skedde tidigare huvudsakligen på ett annat ställe än var boet (som jag inte sökte upp) nu tycks vara placerat. 

Alternativet är att det finns, eller har funnits, två revir men i så fall borde jag ha snappat upp det tidigare. 

Där det tidigare sjöngs fanns nu inga buskskvättor och där paret nu varnade skedde ingen sång.

Sliten sävsparvshona med mat i näbben. Sävsparvspar finns utspridda runt hela viken.

När jag höjde kameran och dokumenterade sävsparven kom buskskvättan närmare.

Riktigt irriterad. Jag skyndade vidare och lät dem ägna sig åt det de bör göra.

När jag är på väg hem och vandrar iväg till cykeln inne i den tättingtäta strandskogen brukar jag alltid stanna upp några minuter extra.

Det finns rätt många småfåglar jag aldrig fotograferat eller bara har dassiga avståndsdokumentationer av. Viss chans för närkontakt med ett eller annat finns nu som då på stigen mellan fågeltornet och Djupstensvägen.

Den här gången ställde tofsmes upp. 

Likt sävsparvshonan tidigare är även det här en rätt sliten typ. Rimligen också förälder vars ungar fortfarande är småkrypskrävande bottenlösa gap.

Det är 30 sekunder mellan den allra första bilden jag tog (inte publicerad här) och den sista.

Väldans lång stund för en tofsmes på en kvist. Nästan en hel evighet.

Bådaviken 25.5. Del 2. Några småfåglar

Här följer några enkla dokumentationsbilder från gårdagens inventeringsrunda i Bådaviken.

Två grå flugsnappare noterades på olika håll. 

Ur fotograferingssynpunkt sitter många av strandskogens fåglar på helt fel ställen. Gärna besvärande högt uppe i träden där motljuset ytterligare förvärrar det tråkiga perspektivet. Skymmande kvistvirrvarr gör det inte heller lättare. Ur ren dokumentationssynpunkt har jag ändå inga bekymmer med den saken. Snarare tvärtom... på något slags sätt.

Hela sju stycken rosenfinkar (hanar) gav sig till känna utspridda längs strandskogskanten mot viken.

Ovan en mer utfärdad hane och nedan en yngre och honfärgad individ. Att det är en hane får man ta på sången. Måntro han har någon chans mot den röda rivalen 200 meter bort?

Äntligen hände det!

Skäggmes på kamerans bildsensor.

Jag har ju hört dem här och var inne i den tätaste vassen men aldrig riktigt sett dem. Någon gång har jag skymtat små rörelser eller i ögonvrån anat en ljusbrun plutt snabbt ila mellan vassbestånden.

Riktigt långa stunder kan jag heller inte vänta ut dem på en och samma plats eftersom inventeringsrundan behöver utföras inom någorlunda rimlig tid i och med att fåglarnas aktivitet ändrar vartefter morgonen framskrider. Fåglar som slutar sjunga och övergår till födosök blir svårare att upptäcka och registrera varpå bedömningen av vilka arter som finns var kan bli haltande. Jag tar dock observationsplatserna i olika ordning vid respektive inventeringsrundor för att i någon mån motverka eventuell effekt av tidpunktfaktor.

Hur som... Jag stannade allt upp några minuter extra när jag råkade höra dem på ett ställe där de potentiellt också skulle gå att se. Det gick inte riktigt att gyckla allt för mycket med kraftiga inzoomningar, komposition och fokuseringsåthävor när mesarna (som egentligen inte är mesar, utan närmare släkt med lärkor) bara rörde sig hastigt långt ner bland vassrören.

Så jag zoomade ut och bara tryckte av ett antal exponeringar på vinst och förlust. Tack för digital fotograferingsteknik som tillåter stora mängder tagna bilder.

Dokumentation avklarad!

Jo, det finns en skäggmes i fotografiet ovan. Gult huvud med tydlig banditmask och gul näbb betyder att det är en juvenil hane.

Någon annan dag får jag placera mig på strategiskt bra ställe och vänta ut dem ordentligt.

För några kvällar sedan vägrade en buskskvätta bli dokumenterad. Även det ordnades upp i går.

Fler än en sjungande buskskvätta har jag än så länge inte noterat i området.

En annan flugsnappare, en svartvit sådan... till namnet då alltså eftersom det här är en hona, gjorde på samma sätt som den grå och lät sig endast dokumenteras sittandes högt upp i ett träd.

Hanen rusade bara runt som ett tok och ska jag åstadkomma bild av honom så är det samma procedur som med skäggmesarna. Sitta still, ha tålamod och vänta ut.

Bland mesarna (t.ex. talgmes och blåmes) är det inte mycket revirkvitter längre. Man ser dem snarare med påsar under ögonen och fullt upptagna av födosök.