Replotinsekter 20.7

Efter fiskjakten nyttjades annan kamera ovanför vattenytan. Det blev bara en kort och flyktig vandring bland blommorna på stranden.

Luktgräsfjäril, Aphantopus hyperantus, var flitigt på vingarna och besökte mestadels röllika, Achillea millefolium. 

Larverna lever på olika gräs och starrarter.

Alla luktgräsfjärilarna tenderade luta sig mot mig och det blev aldrig någon riktigt vinkelrät dokumentation av vingarnas undersidor. 

De sitter förresten oftast med ihopvikta vingar.

Bland strandens älggräs, Filipendula ulmaria, hittades den här halvdöda guldbaggen. Det handlar om olivgrön guldbagge, Protaetia cuprea, vilket bl.a. syns på den släta pannan.

Vad guldbaggen råkat ut för har jag inte fått svar på. Faktum är att jag inte sökt svar i så stor utsträckning heller. Tankarna rör sig lätt mot någon svamp men de vita kakorna tränger inte primärt fram i lederna mellan sköldarna vilket jag tycker borde vara fallet om det är en parasitisk svamp.

Frågan kanske får sin lösning.

Måhända du har koll?

Det är trollsländtider just nu. 

En del mosaiktrollsländor, så vitt jag kunde se mest brun mosaikslända, susade förbi men landade aldrig inom fotograferingshåll. 

Större sjötrollslända, Orthetrum cancellatum, ställde dock upp.

Både honan ovan och hanen nedan ser gamla ut med tanke på att de är rätt mörka.

Flicksländor fanns det också gott om. Men de är på gränsen till för små för att man ska lyckas åstadkomma vettiga bilder med det teleobjektiv som var enda medhavda glugg.

Om jag tolkar detaljerna rätt är det här sjöflickslända, Enallagma cyathigerum.

Referenser:

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. (2005). Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae-Nymphalidae. (DE 50–54). Uppsala: ArtDatabanken, SLU.

SLU Artdatabanken (2025). Artfakta: luktgräsfjäril (Aphantopus hyperantus). https://artfakta.se/taxa/201107 [2025-07-27]

Billqvist, M; Andersson, D & Bergendorff, C. 2019

Nordens trollsländor

Avium förlag

 

Replotfiskar 20.7

Helt plötsligt befann jag mig åter med kameran i samma plurr som veckan innan. Den här gången blev det dessutom lite längre stund i vattnet. Kamerans batteri höll ut i 2,5 timmar och för min egen del kändes det på tok för kort.

Stillbilderna håller ingen högre standard eftersom de är från film tagen med en äldre GoPro-kamera. Skärpan således allt annat än krisp.

Upptäckte i samband med ihopsnickrandet av detta inlägg att filmprogrammets kontrollruta skymtar halvtransparent i några av stillbilderna. Ber om ursäkt för det och konstaterar att jag inte orkar göra om och göra rätt.

Precis som under föregående session (länken ovan) var sikten dålig. Ställvis riktigt grumligt vatten.

Ordet övergödning poppade ofta upp i tankarna. Men algmängden på botten, stenar och växter kändes inte alldeles alarmerande - än. 

Dessutom kan jag inte riktigt jämföra med hur det brukar vara i området trots att jag tidvis vistats där rätt ofta - om än för länge sedan. 

Snorkling och dokumentation av livet under ytan har jag inte ägnat mig åt tidigare i just dessa vatten.

När jag i efterhand går igenom det filmade materialet ser jag ofta fiskar som jag inte såg "live" på plats. 

Mestadels har det med sikten att göra. Kameran har jag längst ut på en rundstav... ett borstskaft (utan borste)... och kameran är därför ofta en dryg meter framför mig vilket gör att den kan "se" lite längre än jag när det är dålig sikt. 

De fiskar jag i efterhand upptäckt på filmen har ofta varit lite större fiskar som tidigt simmat bort när jag närmat mig. I det filmade materialet syns de boftast som avlägsna skepnader borta i grumlet.

Braxen, Abramis brama, i bilden ovan hörde till ett av de där fiskgängen som bara skymtades som allra hastigast. 

Tacknämligt girade just den här fisken lämpligt och råkade komma in framför kameran tillräckligt nära för att möjliggöra arttillhörigheten.

De minsta ynglen vågar jag inte ha någon bestämd uppfattning om när det kommer till artfrågan.

Jag borde smyga mig på gäddorna lite bättre och framförallt borde jag tidigare lyckas upptäcka de gäddor som ligger still och försöker se osynliga ut. 

Gäddorna glider inte iväg särskilt långt när man skrämt upp dem. Men i det grumliga vattnet kan det vara svårt att åter få korn på dem och är de väl i rörelse tycks de inte längre lita på sitt kamouflage och håller sig då i stället konstant på retfullt avstånd.

Ynglen skulle man lätt kunna vänja med sin närvaro. Redan efter några minuter tenderar de börja cirkla runt på relativt nära avstånd. De har en viss nyfikenhet.

Att erbjuda dem mat vore troligen effektivt.

Med röda ögon handlar det rimligen om mört, Rutilus rutilus. Vanligen räknar man diagnostiska karaktärer som antal fjäll och fenstrålar ifall man är osäker men sådant går förstås inte på basis av de här bilderna.

Yngel på ca 10 - 15 mm.

Om mitt klanderfria och exakta ögonmått kalibrerar rätt under vattenytan så var den här gäddan med sina ca 35 cm störst av dem jag lyckades få syn på. De övriga kanske kring 25-30 cm.

Abborrarna ovan kring 10 cm. Större stim av mindre abborrar syntes ofta.

Inte heller den här gången såg jag någon spigg.

 

Replotfiskar 13.7

I söndags befann jag mig på Replot. Mina gamla hemsopor.

En del av dagen spenderades i vattnet och jag försökte få ett och annat fångat på bild.

Det är i all enkelhet en äldre GoPro-kamera jag filmar med. Bildkvaliteten är inte tiptop men det är kul ändå. Dessa bilder är stillbilder från det filmade materialet som i sig kommer att användas i lite andra sammanhang senare.

De flesta fiskarna jag fick korn på var små individer på 3-5 cm i blandade stim. Abborre, mört samt någon "blankfisk" jag misstänker eventuellt är löja, men det är bara en gissning.

Enstaka "större" abborrar, Perca fluviatilis, sågs också. Med stor menas i det här fallet typ 10 cm. Med andra ord små.

Här en liten mört, Rutilus rutilus, som blev nyfiken på kameran och stannade upp en kort stund för att inspektera den.

I en grund vik med glest vassbestånd hann jag få denna id, Leuciscus idus, på bild. Den är kring 25-30 cm.

Två gäddor, Esox Lucius, fick jag också syn på. Men båda två avvek innan jag hann tillräckligt nära med kameran för att åstadkomma någorlunda halvhyfsat resultat.

Iden ovan är troligen samma som den föregående.

I området där jag snorklade brukade det tidigare finnas relativt gott om storspigg, Gasterosteus aculeatus, nära stranden. Jag såg inte en enda sådan i söndags. Detta faktum är ganska intressant med tanke på att storspigg genomgått en rejäl populationsökning i Östersjön. Att den ökat är ett symptom på de rådande problemen i Östersjön. Ett bekymmersamt symtom dessutom eftersom det blir knepiga kaskadeffekter av ökat antal spiggar. 

 

Fasanfotograferingsdebakel på Replot

Här i Nykarleby har fasaner inte visat sig för mig på säkerligen 25 år. Jag har heller inte kollat on några alls är kvar i trakten och var de i så fall befinner sig.

På födelseorten Replot finns ett gäng fasaner som frekventerar en fågelmatning jag skulle vara inom bekvämt räckhåll från på påskdagen. Likt fasanerna skulle jag också till Replot för att, utöver träffa släkt och umgås, äta - om än vid en annan matning med annan meny.

Av fasanrelaterad orsak fick kameran därmed hänga med. Jag har ju nämligen inga bilder av fasaner sedan tidigare och samlar man artkryss samt dokumentation kändes det fullt naturligt att åtgärda fasanbristen.

Mot senare eftermiddag dök fasangästerna upp. En tupp och fyra hönor.

När de hade spisat klart blev det fotograferingsdags.

Inget anmärkningsvärt med den saken. Jag positionerade mig med solen i ryggen och knäppte bilder. Kontrollerade hastigt resultatet i sökaren och kände mig nöjd.

När jag kom hem upptäckte jag att kamerainställnigen hade varit alldeles fasansfull (pun intended). 

Oftast fotograferar jag med självvald bländare och ISO-tal varpå kameran sköter exponeringstiden (Aperture value - Av). Blir exponeringstiden för lång höjer jag ISO. 

Man nyttjar ändå nästan konstant största bländare med den tele-zoom jag har.

Av någon anledning hade kameran, i misstag, rattats om till Time value (Tv) med exponeringstiden förinställd på 1/100 och ISO på 3200. Bländaren pendlade mellan f25 och f45.  På tok för lång slutartid och alldeles galen bländare. Alla bilderna dras med oskärpa. Dels pga. exponeringstiden och dels pga. diffraktionsoskärpan som smyger sig på när bländaren snörps åt på det viset. Onödigt långt skärpedjup blir det dessutom. 

Men här är ändå trenne - bara småsuddiga - bilder som kunde sållas ut från ett i övrigt nedslående resultat.

Replot 25.6. Barrhoppspindel

Dokumentationsdebakel.

Ägnade tid på Replot under några utströdda datum i slutet av juni. Det handlade om att bygga en trappa och inte fotografera småkryp. Men kameran var med ändå.

När jag plötsligt hittade en, av mig odokumenterad, hoppspindel på trappbygget blev det bråttom efter nämnda kamera. Men några vettiga bilder resulterade det inte i. Först vägrade blixtbatterierna samarbeta och det blev strul innan kameran var redo. Något att placera spindeln i hade jag inte heller och balanserade den på ena armen medan jag krånglade med kamera, blixt och batterier.

Till slut hann jag få två störigt dassiga fotografier innan spindeln försvann ner på marken.

Arten är barrhoppspindel, Dendryphantes rudis.

 

Ett blåmesinlägg

Som epilog till föregående inlägg viker jag härmed ut blåmesen på world wide web. Den hade arbetsdagen fylld av födosök till de ungar som nog fanns någonstans i närheten.

Lantsvala

Hirundo rustica betyder ungefär lantsvala men vi känner den ju som ladusvala.

Dessa bilder togs samtidigt som fotografierna av silvertärnorna i föregående inlägg och då förstår man att det är en strandnära ladusvala som sitter och kvittrar på bergtallskvistarnas toppar. I och för sig inget konstigt med svalor och stranden. Tvärtom. De gillar ju havsnära boende.

Ladusvalorna flyttar visserligen inte lika långt som silvertärnorna men till Afrika söder om Sahara vill de i alla fall och det är långt nog för dessa småttingar. I motsatts till tärnornas situation har nog svalorna en tuffare flyttning och fler faror på vägen. Förutom medelhavspassagen med hav och småfågeljakt ska de dessutom flyga över just Sahara. Alla klarar inte de prövningarna. Nordafrika är ett knepigt ställe för småfåglar. Längs nordafrikanska kusten sker ställvis en omfattande småfågeljakt med nät, klistriga kvistar och allehanda andra metoder. Småfåglarna som kommer till kusten är ofta trötta eftersom de nyss flugit över endera Medelhavet eller Sahara (beroende på flyttriktning). Vid kusten behöver de således vila och äta inför sin fortsatta flytt - också det vidare över havet eller öknen. Det är under vilan som de lätt faller offer för massfångstmetoderna. Nät och klisterpinnar i rätt träd och buskar kan fånga stora flockar på en gång.

Exotiska silvertärnor

Bilderna är tagna för en dryg vecka sedan. Silvertärnan tycks vara besatt av solen och sägs vara den levande varelse som får ta del av mest solljus av alla på det här klotet. Det har förstås att göra med att de flyttar så brutalt långt och tar del av de långa sommardagarna vid respektive pol.

Man kan väl tänka sig att totalt sex månader på resa mellan sommar-/vinterviste varje år skulle slita hårt på tärnorna men de stressar knappast så hårt under själva flytten. De följer kusterna och hittar mat mest överallt samtidigt som de kan vila nästan när som helst. Dessutom är själva flygandet knappast någon större ansträngning för dessa eleganta fåglar. Liten och lätt kropp med långa, spetsiga vingar är perfekt konstruktion för någon som vill dra iväg på långa flygturer.

Vår österbottniska natur innehåller med andra ord en stor mängd riktigt spännande och fascinerande varelser. 

I landskapet

Kvarvarande sjöfåglar

Stormen Eino som passerade förra helgen fick för sig att välta ett par granar vid sommarstugan. Denna lördag ägnades bl.a. åt att göra något åt dessa granar. Givetvis passade jag på att ha kameran med mig och dokumenterade lite fågelliv när tillfälle gavs.

Mitt ute i Holversksärsbottnen (mellan Replot och Korsören) ligger en liten holme som heter Skarpgrund. Dit är det drygt en halv kilometer från vår sommarstuga och dessa sångsvanar som befann sig i vassen vid den holmen var länge de enda sjöfåglarna som syntes till. Vädret var riktigt gråtråkigt.

I träden runt sommarstugan pep stjärtmesar och talltitor men dessa försvann innan jag hade kameran redo. Någon enstaka kråka kraxade någonstans i närheten.

Så småningom syntes i alla fall några andra fåglar.

En knipa drog förbi på långt avstånd. Jag fotograferade lite halv-apatiskt även sådana som var alldeles för långt borta för att ens vara i närheten av att ge ett halvdåligt bild-resultat. Det blev lönsamt. På bild fastnade då nämligen detta par salskrakar - Mergus albellus. Samtidigt slog det mig att jag faktiskt inte råkat se salskrakar tidigare detta år och även om jag inte är någon kryssjägare så är det ju trots allt ändå ett kryss.

När det var dags för kaffepaus gav även molnen vika och ställvis började solen ge lite färg.

Storskrakar susade förbi ett antal gånger.

Gråtrutar var nog också på plats.

Som tidigare nämndes flög även knipor omkring över Holverskärsbottnen.

Utöver dessa fåglar syntes ytterligare några sångsvanar. Ett par med två ungar simmade omkring mot Stickgrundsströmmen i norr, en grupp på fyra stycken flög söderut längre bort vid Korsören och ett gäng på åtta svanar lyfte från vattnet i söder.