Om att artbestämma Phaeogenini

Tillbaka till dokumentation och artbestämning av steklarna i samlingen. Nästa till rakning var en hane på tre stycken millimetrar. När man har dylika små och lite lätt ospecifika parasitsteklar av hankön framför sig vet man att arbetet med största sannolikhet blir mödosamt.

Första steget är inte svårt. Att det är en brokparasitstekel (Ichneumonidae) är ju direkt synligt på ett flertal karaktärer - t.ex. vingnerverna. Därefter ska vi ta honom till underfamilj. Även det är görbart om man kikar lite närmare på en del detaljer (1).

En sådan detalj är propodeum (nedan) som här uppvisar indelning och mönster som känns väldigt förenligt med Ichneumoninae.

Stämmer det intrycket med första bakkroppstergiten (nedan) som i sin tur är indelad i petiolus och postpetiolus (framför och bakom spirakeln på sidan)?

Ja det gör det. Någon bild vertikalt mot tergiten ovanifrån (snett framifrån) kunde jag inte ta pga. att vingarna skymmer. Men det som kan ses räcker till.

Därefter kan man t.ex. kolla stekeln i ögonen... eller egentligen se den i ansiktet... eller egentligen närmare bestämt spana in själva munskölden (clypeus). Ichneumoninae-steklar har ganska platt clypeus. Det stämmer också bra på denna (nedan).

Det här var bara några enstaka karaktärer och det finns självklart fler. En ganska synlig sådan karaktär är i det här fallet längdförhållandet mellan bakkroppens tergiter (övre ryggsköldar) där tergit tre och fyra är ganska långa och på något sätt "tydligt markerade". Men det är kanske inte alltid ett bra kännetecken. I det här fallet adderar det ändå till "känslan" av Ichneumoninae.

Kan vi dra insekten vidare ut i taxonomiträdet?

I det här stadiet tappade jag modet och började ropa på hjälp. Det gjorde jag i en FB-grupp för europeiska (kontinentala) Ichneumonoidea - Ichneumonidae & Braconidae.

Svaret kom ganska snabbt. Stekeln tillhör tribus Phaeogenini. I svaret fanns även en nyckel till släkten i detta tribus (2).

Första steget i nyckeln leder till undertribus. Första grejen att kolla är antalet tänder på käkarna (nedan).

Svaret är två tänder. Den övre är längre. Sådant är bra att ha koll på även längre fram. Två tänder avlägsnar undertribus Heterischnina och Stenodontina, samt leder till punkt fyra och fem i nyckeln.

Det är då bedömningsproblemen uppstår eftersom man inte har något att jämföra med. Nyckeln vill nämligen att man ska välja mellan tydligt konkav bakkant på sista bakkroppstergiten (tydligt bara hos honor och uppenbarligen mindre framträdande hos hanarna) eller en "icke konkav tergit". Jag uppfattar att det hos min stekel inte finns tillstymmelse till konkav tendens i tergitens bakkant. Men jag sitter som sagt med en hane. Konkav tergit ska leda till undertribus Notosemina. 

Hanarna hos Notosemina sägs ha stora thyridium - eller kanske thyridier i pluralis och på svenska? - (se nedan) långt från andra tergitens bas.

Andra tergiten centralt i bild. De gula parfläckarna till vänster är nämnda thyridium.. thyridier. De är, vad jag uppfattar som ganska stora. Stora thyridier stämmer även för nästa valbara undertribus - Phaeogenina.

Sista valbara undertribus - Dicaelotina - sägs sakna thyridium (eller ha enbart små antydningar). Dicaelotina måste rimligen således gå bort.

På basis av ovan nämnda bedömning stannar jag på Phaeogenina. 

Första steget i släktnyckeln för Phaeogenina är att se om vingnerv 3r-m (ibland benämnd 3rs-m) finns eller saknas. Här saknas den och därmed har areoleten (den lilla pentagonen nedan) en öppen sida.

Redigering 3.10: En skarpögd person poängterade att 3r-m ändå finns. Den är bara tunn och färglös. Det skulle innebära att jag valt fel spår i nyckeln just här. Det innebär också att allt nedan om denna redigering numera troligen är helt överflödig. Den får stå kvar än så länge som tecken på frustration. Det bör även tilläggas att alternativen och nyckelstegen till släktena som har 3r-m är betydligt fler än för de som saknar den. När jag snabbt ögnar genom nyckeln känns det minst sagt aningen tröstlöst. Men jag får väl göra ett seriöst försök.

När jag snabbt kikar lite neråt i nyckelstegen ser jag att det bara är tre möjliga släkten innan det byter till de släkten som har den där vingnerven. Det är en hoppingivande känsla. 

Nu ska jag bara avgöra om eller hur propodeum sluttar bakåt. 

Alternativen lyder ungefär som följer om jag översätter: 

1: "Thyridierna stora. Propodeum sluttar skarpt från framkanten av "area superomedia" mot apex (bakåt på djuret). Mesopleurum delvis "veckat" (eller hur man bäst översätter engelskans rugose?) eller med kraftig punktur"

Detta alternativ ger släkte Trachyarus.

2: "Thyridierna små. Propodeum sluttar gradvis från basen till apex. Mesopleurum med fin distinkt punktur och inte "veckat".

Det här leder till Hemichneumon.

3: "Propodeum sluttar inte. Radialcellen på framvingen är kort och bred. Radialnerven kraftigt böjd. Nervellus of the hind wing oppositus (jag är osäker på vad en "motsatt" nervellus betyder i termer av hur nervellus ser ut när den är på det viset). Propodeum "läderartad" (coriaceous) och matt. Thyridier finns."

Sådana karaktärer skulle resultera i Epitomus.

Så låt oss då se på några av dessa detaljer. Vi börjar med propodeum (nedan).

Böjen är ganska jämn och hur ska man bedöma "sluttningen"? 

Zoomar ut lite (nedan).

Jag får intrycket att propodeums sluttning börjar i bakkanten av "area superomedia" snarare än i framkanten. Stämmer således kanske inte helt med Trachyarus men i alla fall ännu mindre med Hemichneumon som ska ha en gradvis sluttning. När man söker bilder av steklar i dessa släkten känns det som om formen på propodeum är mer jämförbar med Trachyarus.

Men Epitomus då? Propodeum hos Epitomus sluttar väl också på sitt sätt ner mot apex och petiolus? De få bilder av professionellt bestämda Epitomus-exemplar jag kan hitta tyder på att detta propodeum mycket väl kan sitta på en sådan - så där rent formmässigt och sett på avstånd. Så hur nyckeln definierar "sluttning" är något oklart för mig.

På tal om att söka bilder på nätet.

Internet må vara så överbelamrat av allehanda bilder att man lätt tänker sig att allt - verkligen allt... ALLT - finns på bild. Det gör det också. Bilder på ALLT finns faktiskt. Oskojat. 

Men steklar hör inte till "allt". Speciellt tribus Phaeogenini är nästan helt utanför detta "allt". Dessutom består det befintliga bildmaterialet enbart av underexponerade, oskarpa och pixelfattiga prickar plockade från de nedersta raderna i optikernas syntavlor.

Tillbaka till nycklandet...

Dags att kolla på en annan karaktär ur ovan nämnda alternativ. Det får bli Mesopleurum (nedan).

Min uppfattning är att det torde stämma med beskrivningen i nyckelalternativ ett (Trachyarus). Tvåan känns i alla fall inte aktuell här (Hemichneumon). Tyvärr nämns inte mesopleurum för Epitomus. Gällande Epitomus nämns däremot thyridierna, men en specifik karaktär king dem förblir oklar.

Sammantaget skulle det här nyckelsteget stödja tanken på att Trachyarus är en stark kandidat, att Epitomus kanske är möjlig och att Hemichneumon kan räknas bort.

Epitomus hittar jag inte mycket om. Laji.fi listar två arter och de bilder som är kopplade till artbestämda exemplar ger inte mycket information. Några beskrivande artiklar/papper lyckas jag inte heller snoka fram.

Trachyarus finns det mera tillgängligt material om. Artantalet är inte horribelt stort. Laji.fi har 6 st arter och Gokhman (2007) tar upp 15 arter samt tre icke namngivna Trachyarus-fynd i hans papper över undersökta [väst]palearktiska arter (3).

Det finns en Trachyarus-nyckel i det pappret. Men den har jag inte nyttjat. "Min" stekel har nämlligen 21 antennsegment i flagellum och det verkar inte vara så många arter i släktet som har så få segment (flagellomerer). Så jag ögnade snabbt genom beskrivningarna på jakt efter antalet segment (som nämns för alla arterna) och sållade ut arterna med rätt mängd. 

Första arten med 21 flagellomerer är T. brachypterator. Arten är inte rapporterad i Finland och hanen är okänd enligt Gokhman. Hanarna verkar generellt vara ganska lika honorna i det här släktet - åtminstone färgmässigt. Men helt lika är de ändå inte och utan beskriven hane går det inte att dra några slutsatser.

Andra alternativet med 21 segment i flagellum är T. solyanikovi. Den finns på Lajis lista för Finland. Men det och antennsegmentens antal är i stort sett det enda som stämmer. Allt annat är liksom bara fel... så fel. 

Redan i flagellomererna grusas förhoppningarna rätta antalet till trots. T. solyanikovi-hanar har tyloider på segment (7)8-10. Min stekel har tyloider från segment 5 till 12. Här nedan syns de som ovala former med lite kortare och tätare behåring.

Resterande fel är överflödiga att nämna.

Hoppet glimmar till när jag läser om en av de beskrivna arterna som ännu inte är namngivna (åtminstone inte då när pappret förattas). Den kallas Trachyarus sp. B. Beskrivningen gäller enbart en hane och segmenten är 21-23. Dvs. individer inom arten kan ha så få som 21 flagellomerer. Två rader längre ner sägs det att tyloider saknas. Ridå.

Blickarna vänds mot släktet Epitomus igen. Men utan beskrivningar eller bra bildmaterial är det en hopplös kamp. Så om du sitter med sådana beskrivningar utgår jag från att du omedelbart förmedlar dessa till mig. Du ska givetvis också säga var jag gick fel i nyckeln ifall det inte heller ens rör sig om Epitomus.

Men... men... Nu glömde jag... Epitomus skulle ju ha "läderartad" och matt propodeum. Jag uppfattar inte riktigt att min stekel har matt... och... läder... 

Matt är vad man själv blir.

Här är ytterligare några bilder så att du har mer jämförelsematerlal.

Referenser:

1.

Ichneumonid Wasps (Hymenoptera: Ichneumonidae): their Classification and Biology

Gavin R. Broad, Mark R. Shaw & Michael G. Fitton

Handbooks for the Identification of British Insects. Vol 7 Part 12

Royal Entomological Society

2.

Selfa & Diller. 1994

Illustrated Key to the Western Palearctic Genera of Phaeogenini (Hymenoptera, Ichneumonidae, Ichneumoninae)

Entomofauna. Zeitschrift für entomologie

Band 15, Heft 20: 237-252. 29.7.1994

ISSN 0250-4413

3.

Vladimir E. Gokhman. 2007

Revision of the genus Trachyarus Thomson (Insecta, Hymenoptera, Ichneumonidae, Alomyini)

Spixiana 30/1: 65-83. 1.5.2007

SSN 0341-8391

Microchrysa polita

I förra inlägget skrev jag att det kanske är dags att slänga upp något annat än en stekel för att få lite omväxling i bloggflödet.

Således hoppas jag att detta massiva paket med 23 bilder av fem stycken Microchrysa polita ska kunna ge de mest stekeltrötta läsarna andrum. Inte för att jag tror på att någon kan vara stekeltrött. Hur skulle det gå till? Men ändå liksom.

Alla är insamlade i ett av trädgårdens växthus och de är av lite olika "kvalitet" vad skickat beträffar. Tyvärr ha de flesta av dem flugmässigt typiskt ihopskrynklad bakkropp. Det är något som ofta sker när de torkar. Hos vissa familjer är de övre plåtarna (tergiterna) lite stadigare och då är det endast undersidan som sjunker in. Här är hela bakkroppen deformerad och jag har inte koncentrerat särskilt mycket fotografering till den delen.

Microchrysa polita är ganska lätt att artbestämma och fotografierna behöver egentligen inte gå in på smådetaljer. Det finns ett par möjliga förväxlingsarter om man enbart ser flyktigt på flugan, men jag är osäker på om de ens finns här i trakten. Har inte kollat deras utbredning.

Här (hona & hane) och här (hane) är några riktigt gamla bilder jag tagit i fält av Microchrysa polita.  Arten är vanlig i trädgården och det är inte så konstigt att flera hittas i växthuset. Dessa fem är bara några enstaka sparade av ganska många. De övriga var i sämre skick.

Skillnaden i färgton mellan de bilder som finns i länkarna ovan och bilderna i det här inlägget är en kombination av dålig vitbalans i fältfotografierna samt det faktum att diffuseringen i "studion" tenderar lyfta fram färger orsakade av mikrostruktur på ett anmärkningsvärt sätt. Jag har alltså inte ökat färgmättnaden i efterbehandlingen av bilderna.

Microchrysa polita hör till familjen vapenflugor (Stratiomyidae). Av dem finns det 31 arter i Finland och märkligt nog är den här arten den enda jag hittills dokumenterat. Det är en familj som inbegriper flera ganska iögonenfallande arter. Dels rör det sig om metallblänkande flugor som den i inlägget och dels om sådana som har vackra mönster och fläckar. Alla är inte lika små som den här tre millimeter långa arten. Ett riktigt gott kännetecken för vapenflugor är det specifika utseendet på vingribborna med en liten diamantformad bakre mittcell (eng. discal cell). Den är synlig i ett flertal av bilderna nedan.

Larverna hos många av arterna - inkl. M. polita - lever av alger och förmultnande växtmaterial. Det finns både vattenlevande och landlevande larver. Jag vet dock inte om någon - och i så fall hur många - av de finska arterna har vattenlevande larver.

Fyra bilder av hona nummer ett:

Hon är som synes "en aning" smutsig och en hel del av det hon har på huvudet satt ganska hårt. Jag gav upp putsningen ganska snabbt.

Fem bilder av hona nummer två:

Det här var en fluga som gick lättare att putsa.

Fyra bilder av hona nummer tre:

Den här honan var i relativt gott skick och med förvånansvärt röda ögon. Jämför med de svartnade och vita ögonen hos de tidigare exemplaren.

Jag testade en del olika bakgrunder och belysning medan jag dokumenterade flugorna. Därför är bildmaterialet utseendemässigt inte så konsekvent.

En lateral bild av hona nummer fyra:

Tog endast denna bild av den här honan. Hon var ganska smutsig och svårstädad på ryggsidan.

Slutligen nio bilder av en hane:

Tack och lov är han i relativt gott skick vilket kändes prima eftersom han var den enda tillgängliga hanen och det medgav hyfsat goda alternativ beträffande detalj bilder utan störande skräp. Tergiterna på bakkroppen hade också hållit formen. Jag har dock inte koll på om om det är en tillfällighet ellerom hanar på något sätt har kraftigare tergiter än honorna.

Den tydliga skillnaden mellan könen är förstås ögonen. Att hanar har betydligt större ögon än honor förekommer hos flera av flugfamiljerna. Det är alltså en försvarlig mängd facetter (delögon, ommatidier) han visar upp runt sin skalle. Notera även den tydliga skillnaden i storlek mellan facetterna på övre och undre halvan av ögat. En annan tydlig skillnad mellan könen är hanarnas svarta och något mer grova behåring på såväl mellankropp som bakkropp.

Referens:

Pjotr Oosterbroek. 2006

The European Families of the Diptera. Identification, diagnosis, biology.

KNNV Publishing

ISNB 90-5011-245-5 / 978-90-5011-245-1

Trybliographa sp.

Fortsätter med dokumentation av sommarens stekelskörd. Känner att jag snart bör skapa lite omväxling genom att lägga upp en fluga eller skalbagge i stället. 

Nåväl...

Här är en liten skrutt på 2,5 mm... möjligen nästan 3 om den skulle sträcka på sig.

Likt många av de övriga insamlade steklarna kommer den här från ett av trädgårdens växthus.

Stekeln tillhör familjen Figitidae (glattsteklar) och släktet Trybliographa. Längre än så kan jag inte komma i det här skedet. Känner för tillfället inte till någon disponibel artnyckel. I Finland är 17 st arter betraktade som förekommande i landet.

Många av steklarna i familjen Figitidae är parasitoider på olika fluglarver. Exempelvis Trybliographa rapae parasiterar på Delia radicum (fam. Anthomyiidae) vars larver lever av rötterna och stammarna på kålväxter (släktet Brassica).

Ett antal foretiska kvalster-deutonymfer fanns utspridda här och var. Det påminner mest om något kvalster i familjen Histiostomatidae (Oribatida, Astigmatina) som har ett dylikt specifikt transportanpassat nymfstadium.

Referenser:

Forshage M. & Nordlander G.

Identification key to European genera och Eucoilinae (Hymenoptera, Cynipoidea, Figitidae). 

Insect systematics & evolution. 2008

DOI: 10.1163/187631208794760885

Proctotrupes gravidator

Svartstekel (fam. Proctotrupidae) hittad i ett av trädgårdens två växthus. 

Svartsteklar dyker inte upp framför ögonen varje dag. Här är dock två som tidigare kommit till samlingen: en drunknad Codrus niger-hona och en likaledes drunknad hane av Exallonyx ater.

Det här en hona. Hon har som synes det för svartsteklarna typiska ovipositorhöljet som är stelt och ser ut som ett utdraget bakkroppssegment - vilket det väl i någon mån också är.

När jag dokumenterade stekeln experimenterade jag en del med ljussättning och bakgrund. Den vita bakgrunden är OK på många sätt, men jag lyckades inte få rätt balans mellan ljussättningen på djuret och bakgrunden vilket innebar att stekelns "kontur" delvis försvann i reflektion mot bakgrunden. Samma gäller de vita håren som inte heller syns.

Eftersom dokumentationen mest handlar om just dokumentation och artbestämning så gör jag sällan "om och rätt" för att få den perfekta bilden. Så länge karakteristiska detaljer är synliga så får det duga. Sedan försöker jag undvika samma misstag inför nästa bild. 

Varför ser jag inte eventuella problem i sökaren - eller eg. på datorskärmen eftersom kameran är kopplad till och styrs från datorn med sökarens bild stort på datorskärmen?

Jo, därför att det kan ofta se bra ut på skärmen, men så sker en del överraskningar i själva stackningsprocessen (Zerene Stacker) där ljussituationen de många exponeringarna emellan kan "slå" i någon riktning. Vissa ljuseffekter kan förstärkas och blir svåra att redigera bort. I det stora hela börjar jag ändå ha koll på vad som presumtivt kan ske och kan undvika de värsta grejerna. I sammanhang då jag testar lite nya - eller alternativa - ljussättningar blir isen förstås lite tunnare.

Arten är Proctotrupes gravidator. Det har jag också bekräftelse på från experthåll.

Längden är 6 mm. Arten torde vara ganska vanlig men är inte så ofta rapporterad. Det beror antagligen på att den är liten och lever ganska undanskymt och skyddad mot typer som rapporterar sina observationer. Personligen har jag nästan bara stött på svartsteklar när jag haft nattbelysning eller i samband med att jag samlat döingar i växthus och andra ställen där insekter tenderar kasta veven. Antalet funna döda svartsteklar i förhållande till övriga är också litet i de sammanhangen. Endast en gång har jag hittat en svartstekel medan den levde och sysslade med någon form av naturlig svartstekelaktivitet - typ vandra av och an på en bit murken ved.

P. gravidator parasiterar på larver av jordlöpare i släktena Amara och Harpalus.

Precis som hos flera andra småväxta stekelfamiljer har vingribborna till stora delar minskat i antal och försvunnit. Svartsteklarna är lätta att känna igen tack vare kombinationen av vingmärke och kvarvarande cell vid märkets yttre kant.

Någon rapporterad Proctotrupes-stekel finns faktiskt inte på Laji.fi ännu. Det borde jag ju åtgärda.

Referenser:

Hackston 2018

Family Proctrtrupidae. Keys to genus and species (mostly adapted from Townes and Townes, 1981).

From Broad (2016) Checklist och British and Irish Hymenoptera - Proctotrupoidea