Bådaviken 3.7. Del 5 - Scolopostethus sp.

Scolopostethus thomsoni eller S. affinis.

Markskinnbaggen borde ses från sidan eller snett underifrån för att man ska komma åt att kika på några tuberkler som sägs enligt vissa vara de enda tillförlitliga artkaraktärerna.

I boken Suomen Luteet beskrivs andra antennledens färgsättning som tillräcklig. Jag har inget att tillföra debatten annat än att detta enligt Suomen Luteet är S. thomsoni både vad beskrivning och utbredning anbelangar. 

Jag låter artbestämningen vara osäker.

Skärpan på fel ställe men eftersom det är första dokumentationen av någondera art i Bådaviken får bilden passera hela vägen fram till publicering.

Storsand 31.5. Del 19 - Trapezonotus desertus

Den här markskinnbaggen (fam. Rhyparochromidae) har jag fotograferat tidigare.

Arten ska vara - om jag tolkar prickraderna på ryggen rätt - Trapezonotus desertus. Svenskt trivialnamn finns inte (än) men på finska heter den hiekkasamettilude. Den är ungefär 4 mm och tycker om ljung (Calluna vulgaris).

Trädgårdssafari 28.3. Del 2 - en tuberkelfråga

Del 1 i trädgårdssafarin hette inte del 1. Men det var ändå del 1.

Denna markskinnbagge vid namn Scolopostethus thomsoni (! se nedan) befann sig i samma barrhög som lundsvartlöparen i föregående inlägg.

Fyra Scolopostethus-arter ska vara möjliga att hitta i Österbotten. Alla är ganska lätta att skilja från varandra. I södra delen av landet finns dock en art (S. affinis) som liknar S. thomsoni ganska mycket. Bra kännetecken för respektive art är var byter från gul till mörkbrun. Hos S. thomsoni går den gränsen i yttre ändan av andra antennsegmentet. 

S. thomsoni äter främst frön av brännässla men kan även livnära sig på från av andra växter. Dess finska trivialnamn är nokkoskirjolude. Övervintringen kan ske både som vuxen och i olika nymfstadier.

Arten är vanlig i utgångspunktens domäner och har dokumenterats tidigare.

Edit 31.3.2020: Bloggredaktionen har av uppmärksam läsare emottagit information som omkullkastar inläggets påstående om att man relativt enkelt kan särskilja S. thomsoni från S. affinis genom antennsegmentens indelning av färg. Skulle inläggets författare ha kollat litteraturen i redaktionsbokhyllan ens en gnutta noggrannare skulle självsäkerheten ha fått sig en viss törn. Chefsredaktören har nu tagit inläggsförfattaren i örat angående dessa brister i källgranskningen.

För att vara mer säker bör dessa skinnbaggar vändas på mage - eller snarare på sidan - så att man kommer åt att se hur det ser ut med tuberkler mellan första och andra benparet. Antennerna visar sig uppenbarligen inte vara kassaskåpssäker artkaraktär.

S. affinis är i Finland rapporterad enbart i södra delen av landet. Radien till de närmaste artbestämda observationerna är ungefär 250 km (rapporterad lite längre norrut i östra delen av landet).

Det blir bakläxa på detta och när fält-teamet igen är ute på "trädgårdssafari" bör ett antal av Scolopostethus-fynden kontrolleras bättre. För närvarande finns inga bilder där tuberklerna skulle vara synliga. Vinkeln i bilden nedan torde inte vara tillräckligt lateral.

Batterifiaskot på Storsand

I lördags blev det utflykt. Målet för dagen var Storsand i Monäs. Jag var i första hand intresserad av att se om några sandjägare skulle börja vara i farten. Dessa fantastiska skalbaggar har gäckat mig en längre tid och vägrat samarbeta när jag haft kameran till hands.

Veckans härliga värme började avta till helgen och ute vid Storsand blåste det förstås kallt från havet. Sandjägarna hittar man på de öppna ytorna en bit (ca 100 m) från stranden där även trädlinjen mot strandsidan skapar lä och lite extra värme. Några sandjägare kunde jag inte lokalisera och om de alls är i farten så hade de säkerligen sökt skydd mot snålblåsten. Får helt enkelt åka dit på nytt i ett senare skede.

De enda kryp jag fick ögonen på var myrorna, en ensam liten vargspindel-unge och myrlejonsländornas larver. De sist nämnda gör sig förstås påminda genom sina fångstgropar vilka är otaliga vid Storsand.

I en fångstgrop noterade jag en markskinnbagge (fam. Rhyparochromidae). Grävde fram kameran med påmonterat MPE-65-objektiv (tok-makro) och blixt för dokumentation av skinnbaggen. Men se det bidde inget av den dokumentationen. Blixtbatterierna hade nada att ge och därmed var all fotografering med det objektivet bara att glömma. Mina övriga batteriuppsättningar var glömda hemma. Kände mig oerhört amatörmässig. Kameraväskan full av fancy fotoutrustning men ingen ström för att driva nödvändiga funktioner.

På ett annat kamerahus hade jag ändå min gamla FD 200 Macro som skulle vara mitt kanske minst olämpliga alternativ i händelse av sandjägarupptäckt. Det är dock en glugg jag fortfarande inte är riktig vän med. Men en bild av markskinnbaggen och en myra tog jag i alla fall.

Skinnbaggen tillhör ett släkte som är aningen knepigt då det finns några enstaka arter som är väldans lika varandra (har vi hört det förr?). Det "samlade intrycket" - som det så fint heter - är att det här troligen är Trapezonotus desertus. Svenskt trivialnamn finns inte (än) men på finska heter den hiekkasamettilude. Platsen och biotopen är hyfsat typisk för arten och ljung (Calluna vulgaris) som den är förknippad med finns i området.

Edit 6.5: När jag sedan kollade minneskortet från kameran som hade MPE-65-objektivet monterat hittade jag en exponering jag inte trodde jag hade. Så här ser den ut.

Och nu över till resten...

En lustig detalj är att jag faktiskt aldrig riktigt koncentrerat mig på de där myrorna som finns i otaliga mängder vid Storsand. Deras vanlighet gör väl att man inte ägnar dem någon uppmärksamhet.

Storsandsmyrorna är inte vilka små "sketna svartmyror" som helst. De tillhör släktet Formica (stormyror) och är alltså släkt med vad vi till vardags benämner "stackmyror". Storsandsmyrorna har också ett litet exotiskt skimmer över sig - tycker jag. Likt många ökenlevande myror har de nämligen en tät behåring som gör att de är vackert gråskimrande. Det framkommer inte så bra i bilden dock. Jag ska försöka åstadkomma bättre dokumentation av dessa eleganta myror nästa gång jag åker ut till en plats där man kan konfronteras med dem. 

Fomica cinerea är en art som i stort sett helt lever i och på sand. Deras kolonier kan vara vansinningt stora och innehålla många drottningar. Några högar eller "stackar" byggs inte och ingångshålen har ofta inte heller ens några små sandhögar runt kanterna. Det är helt enkelt bara ett hål rätt ner i marken.

Dess svenska namn - gråmyra - är förstås en direkt hänvisning till utseendet. Arbetarna är mellan 4,5 och 6,5 mm långa och de är effektiva jägare som plockar med sig rejäla matbitar (större småkryp) till sina bohålor. Här i Finland förekommer de upp till Uleåborgstrakten. Med tanke på gråmyrornas numerär vid Storsand får man god förståelse för att myrlejonen gillar stället.

Snygg som rost

För att vara så återhållsamt färgad är väl ändå Gastrodes grossipes en väldans stilig markskinnbagge (fam. Rhyparochromidae). De rödbruna tonerna skiftar vackert och ytans relief kommer så fint i dagern.

Något svenskt trivialnamn har arten inte. På finska heter den ruostekäpylude vilket ju direkt översatt blir typ "rostkottskinnbagge". Rosten har förstås med färgen att göra.

Artens huvudsakliga föda är tallfrön. Det fotograferade exemplaret måste rimligen vara en övervintrare som nu ska hitta någon partner. Fotografiet är taget direkt under trädgårdens cembratall (Pinus cembra) vilket får mig att fundera på om denna fröskinnbagge också kan tänka sig cembrafrön. Här finns inga "vanliga" tallar (Pinus sylvestris) i närheten. Gjorde en snabb sökning på saken men hittade i hastigheten inga kopplingar mellan G. grossipes och P. cembra.

I Finland sträcker sig utbredningsområdet ungefär till Uleåborgstrakten. Längden är ca 6-7 mm.

Kraftiga överarmar

Scolopostheus thomsoni.

En markskinnbagge - familjen Rhyparochromidae.

Nymf av samma(?) art här.

Särskiljs från sin mycket snarlika släkting S. affinis bl.a. genom att antennernas mörka färg börjar i yttre ändan av andra segmentet. S. affinis har gulbrun färg en liten bit ut på det tredje segmentet. Taggen på första benparets femur torde också vara ett kännetecken.

Denna och många av dess artfränder framvaskade från marktäckning i form av malda/hackade kvistar som legat ett par år. Längden på den stora här ovan är ca 3,5-4 mm. Nymfen här nedan - som sannolikt är samma art - torde vara kring 1,5 mm.

En med frön på menyn

Här har vi en nymf av en markskinnbagge. Släktet är Scolopostethus och arten torde vara thomsoni.

Bland markskinnbaggesläktet (Rhyparochromidae) är frön en vanlig kost. Undantag finns alltid och dessutom kan många av arterna också förse sig av andra födokällor. Likt alla andra skinnbaggar äter de med hjälp av sin vassa sugsnabel.

Den här ca 3 mm långa individen må vara framskakad ur en Rhododendron men S. thomsoni lär annars förknippas främst med nässlor. 

Hoppstjärten torde vara Entomobrya nivalis, som gärna vistas i barrträd där den livnär sig av alger. Den här brokhoppstjärten hör sannolikt till ett av de mest talrika småkrypen inomhus under julaftonen.

Från "gårdssafari" 24.5.