Inte sedan mitten av oktober förra året har jag varit ute och sökt småkryp. Det var nästan så att jag kände mig ringrostig och ännu värre var det när jag skulle fotografera de jag hittade. Här är de genomdåliga bilderna på årets första insekt jag aktivt sökt fram.
Egentligen började det hela med att jag skulle cykla ut till Bådaviken för att se hur våren avancerat där ute. Det skulle liksom vara någon slags motsvarighet till det här inlägget från förra året.
Jag packade kamera och tre st olika objektiv i ryggväskan. För första gången i år tänkte jag lufta makrogluggarna också. Planen var att rota efter diverse spindlar och andra småkryp. Utöver makrogrejerna fanns ett teleobjektiv med för potentiella fågelobservationer. Jag hade alltså utrustning för att täcka ett antal timmar av friluftsliv med totalfokus på allehanda organismer som eventuellt kunde tänkas dyka upp.
Jag hade även sett till att ladda flera extra batterier för både kameran och blixten. Man vill ju liksom inte sabba allt på samma sätt som jag gjorde vid Storsand förra året.
Med ryggsäcken nertyngd av kamerautrustning satte jag mig på cykeln och började leta mig mot Bådan. Den där vägen ut dit hade typisk vårkaraktär vilket innebär lerig, mjuk och förtvivlat tungcyklad. Men det gjorde inget. Jag gnetade på i sakta mak. Ville inte bli svettig. Jag hade trots allt ganska många lager varma kläder eftersom det kan vara kall snålblåst ute vid havet.
Sträckan är inte mer än drygt 5,5 km och cyklandet är egentligen inget bekymmer. Jag har ju trots allt ägnat mig åt lite tävlingscykling för flera år sedan, åkt runt Vättern några gånger och rent allmänt cyklat ofta och mycket. Men hujedamej så sakta och tungt det gick.
När jag äntligen var framme vid bådaviken släntrade jag traditionsenligt först till fågeltornet för att därifrån spana ut över viken och ta några översiktsfotografier i dokumentationssyfte.
När jag tryckte på slutarknappen för att fotografera isläget utanför viken meddelade kameran att den inte hade något minneskort.
Då måste jag sätta mig ner en stund och stirra tomt framför mig. Kamerans minneskort satt intryckt i datorn där hemma.
Ridå!
Uppgivenheten blev så monumental att jag inte orkade söka efter småkryp trots att jag hade några insamlingsrör med mig. Istället satte jag mig apatiskt på cykeln och segade mig saaaakta hem igen.
Nåväl. Dylika lyxbekymmer är förstås fåniga jämfört med annat - speciellt i dessa Corona-tider.
När jag kommit skärpte jag mig och gick istället ut på en första liten trädgårdssafari - nu med minneskortet i kameran. Vid första vaskningen av barr på marken under cembratallen ramlade denna lilla lundsvartlöpare - Pterostichus strenuus - fram. Min ringrostighet med kameran, objektivet och blixten genererade inga mästerverk. Dessutom är skalbaggen pinsamt dammig. Det dammet kommer ur det kärl jag använde för att hålla och fotografera småkrypen i.
Det blev några relativt vanliga fynd där ute i enrisbuskar, förna och rododendron. Ska presentera dem i några kommande inlägg.
Lundsvartlöpare är förresten ingen nyhet för varken trädgård eller blogg. Här är den i ett inlägg från slutet av april 2018.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar