fredag 31 maj 2019

Naken och avslöjad barrlus.

För ett år sedan fotograferade jag ett gäng barrlöss (fam. Adelgidae) på en Abies nordmanniana som står i trädgården. Bilden ovan är tagen för en vecka sedan och nu hittade jag några individer som kastat sin vaxkostym.

I samband med artningsförsöken förra året nosade jag runt bland barrlössen men hittade aldrig rätt. I de flesta fallen handlade det om att vaxutsöndringen på de arter jag hittade i litteraturen inte hade den här karaktären. Till slut började jag misstänka att jag var fel ute trots att alla övriga signaler pekade på barrlöss. Återupptog försöken att arta krypen nu i år.

Pga. osäkerheten började jag också söka bland ullössen och deras släktingar i överfamiljen Coccoidea (sköldlöss). Men där hittade jag förstås inget heller. Nu har jag dock fått napp med hjälp av expertis på svenska YLE:s naturväktarna och svaret är Adelges pectinatae.

Äntligen!


torsdag 30 maj 2019

Taggig knölskalle

Varför plockar man inte upp de allra vanligaste trädgårdkrypen som t.ex. gråsuggan Porcellio spinicornis och tar några närbilder? 

Frågan är motiverad. Det är ju nämligen busenkelt att utföra och väldigt skoj. Ändå gör jag det sanslöst sällan trots att det finns mycket att upptäcka i dylika porträtt av världens mest vardagliga dussinkryp.


Brun stenkrypare med liftare

Senaste gårdssafari renderade också i en brun stenkrypare - Lithobius forficatus

Föregående mening kan eventuellt tydas som att fyndet är något att höja ögonbrynen över. Men brun stenkrypare är så tokvanlig att jag snabbt fiskar upp en sådan vilken dag som helst under sommarhalvåret. Av någon anledning har jag bara inte tagit så många bilder av dem. Den här bilden är ju heller inget att hänga i julgranen, mn den får komma med oberoende. Hela den nästan 3 cm långa individen fick inte plats på sensorn.

I det här inlägget från 2015 finns några närbilder och mer information om krypet i fråga.

Notera de sju småmojängerna på sidan av stenkryparen. Det är liftande (foretiska) deutonymfer av någon sort bland Uropodina-kvalstren (Mesostigmata). 

Det häftiga är att de ur analen sprutar en slags vätska - ett "lim" - som fastnar på det djur de vill lifta med. Vätskan stelnar i kontakt med luften och bildar en slags stjälk. Detta syns ju inte så värst bra på den här bilden.

Jag har ett annat Uropodina-kvalster på en död och tillvaratagen skalbagge jag tänkt fotografera inom kort. Om kvalstret också dött, så att det inte släpper taget i samband med någon förvandling till nästa utvecklingsstadium, så är planen att också få det ordentligt dokumenterat.


Ängsfrölöpare - typ

Kort gårdssafari här om dagen renderade bl.a. i denna jordlöpare.

Torde enligt expertis vara Harpalus latus. Ängsfrölöpare är dess svenska trivialnamn.

Känner mig en smula osäker - ja kanske lätt förvirrad - eftersom expertis bedömde denna till Harpalus laevipes (skogsfrölöpare) och jag misslyckas med att se skillnaderna i enlighet med vad jag känner till kring dem. H. laevipes torde ha ett antal små gropar i bakre halvan av täckvingarna. Ser inga sådana på bilderna i det länkade inlägget.

Hur som helst. Frågetecknen kanske blir raka så småningom.



tisdag 28 maj 2019

Vi träffas på maten

Här nedan är lite spännande lektyr om liljebagge (Lilioceris lilii) och några steklar som eventuellt kunde tänkas börja dyka upp även här längre norrut så småningom.

Man borde kanske egentligen börja föda upp dessa baggar för att se om parasitoiderna är på G? De två på bilden skulle ju ha försett mig med ägg. 
Fotografiet togs 20.5.



Helena Kroon
Faculty of Landscape planning, Horticulture and Agricultural Science Department of Plant Protection Biology SLU Alnarp. 2009


måndag 27 maj 2019

Rostskräddare

På finska heter rostskräddaren peilivesimittari. Alltså typ spegelvattenmätare.
Gerris lateralis är det vetenskapiska namnet.

Här i bloggredaktionens närområde ska det vara möjligt att påträffa sju olika arter skräddare. De är fördelade på tre släkten vilka är Aquarius (1 art), Gerris (5 arter) och Limnoporus (1 art).
I den egna trädgården har jag enbart observerat (eller artbestämt) rostskräddare. En vacker dag är det väl läge att kolla olika vattensamlingar för söka upp någon av de övriga arterna också. Det finns många tomma rutor i den där listan över småkryp man kan kryssa. 


Finns det några mumsiga sniglar här?

Standardskalbagge i utgångspunktens kärnområde i form av snäckätande asbagge - Phosphuga atrata.

Var med på bloggen för drygt två år sedan och men det hindrar ju inte att den får synas igen. Havsörn medverkar ju trots allt i hela 30 st inlägg.

Sniglar, snäckor, någon daggmask och kanske något dött är sådant som attraherar denna nästan 15 mm stora bagge som dras med sådan blygsel att den viker in huvudet under halsskölden så snart man säger hej.
Mestadels nattaktiv och mån om att gömma sig på dagarna.


fredag 24 maj 2019

Ängstaggfoting

I det ständiga samlandet av artobservationer och dokumentation stöter jag titt som tätt på vanliga kryp som tidigare inte blivit dokumenterade. För även om jag hållit någon slags kontinuerlig observationsverksamhet i gång de senaste åtta åren har jag ännu inte kommit så långt att alla "vanliga" djur[arter] är avklarade och att enbart de mer sällsynta kvarstår. På många sätt är det en del av tjusningen och det ger insikt om den oerhörda mängd organismer som lever på begränsade hörn av den här planeten.

Visserligen håller jag ju heller inget högt observationstempo och antalet artdokumentationer kunde snabbt öka ordentligt om jag skulle ägna mig åt mer klassiska knep som fällor och andra metoder. Jag har skrivit en del om det tidigare här på bloggen. Kan kortfattat nämna att jag inte ägnar mig åt t.ex. fällor än så länge eftersom det skulle resultera i mera arbete. Observationssamlandet är fortfarande en verksamhet som får ta någon minut här och någon minut där - samt enbart då jag känner för det.

Det här vanliga krypet är en spindel med det trevliga namnet ängstaggfoting. Visserligen ska jag väl inte gjuta någon bronsplakett med det namnet eftersom jag inte kontrollerade mer än bara ovansidan av spindeln. En del av arterna i släktet Zora - dit den här alltså hör - är aningen variabla och väldigt lika varandra i vissa fall. Den här verkar dock vara av typiskt och hyfsat tydligt Zora spinimana-snitt.

Familjen är Miturgidae (taggfotsspindlar) och i Finland finns sex st arter. Råder tydligen viss namnutveckling för familjen. De (Miturgidae) har nämligen också gått under namnet sporrspindlar. Det är dock namnet på familjen Eutichuridae där släktet Cheiracanthium inordnas och som tidigare eller tidvis/ställvis finns i egen familj Cheiracanthiidae. Hänger du med? Inte jag heller. Men man kan väl i alla fall konstatera att det råder en del skillnader beträffande vem som håller i den taxonomiska ordförandeklubban.

Hur som helst är ängstaggfotinen marklevande spindel som jagar med hjälp av synen och "aktivt" fångar sina byten ungefär som t.ex. vargspindlarna.
En hona av ängstaggfoting blir ca 6-7 mm stor och släktet känns lätt igen på teckningen och ögonindelningen.


tisdag 21 maj 2019

Typisk dyngstump

Bloggen fortsätter rapporteringen av småkryp funna i den dynga som i söndags transporterades hem så att vi skulle få nya spännande arter till trädgården... 

... eller möjligen för att vi skulle få gödning till tomater och allehanda andra köksträdgårdsväxter. 

Känner att jag eventuellt måste dubbelkolla vad det huvudsakliga syftet egentligen var.

Här kommer bloggens första stumpbagge (fam. Histeridae). Det beror inte på att stumpbaggar är ovanliga, utan helt enkelt på att jag inte råkat dokumentera någon... Nä nu var jag på väg att ljuga. Precis när jag skrev detta slog det mig att jag faktiskt fotograferat en stumpbagge för länge sedan.

Och så här såg den ut. Året var 2010 och månaden augusti.


Först nu nio år senare noterar jag att den bar på ett antal kvalster. Det är extremt vanskligt att uttala sig om vad det är för kvalster eftersom fotografierna inte räcker till för att ens fastställa underordning. Men möjligen kan stumpbaggar agera transportmedel för flera olika kvalster (se referenser) beroende på vilka födokällor och miljöer baggarna besöker. Referenserna gäller dessutom andra geografiska platser och inbegriper andra arter stumpbaggar. Dessutom handlar artiklarna främst om dyngbaggar och stumpbaggarna är bara med på ett hörn.

Stumpbaggar hittas vid kadaver, i dynga och bland ruttnande växter där de förser sig av den mat som erbjuds. En primär del av den maten består av andra insekter och då främst larver.

I Finland har vi enligt Laji.fi 49 arter inom familjen Histeridae (stumpbaggar). Flera av dem är synnerligen lika varandra och man får höja koncentrationsnivån när det är dags för artning. Här lutade jag mot Margarinotus striola och fick detta bekräftat via en skalbagge-grupp på fb.

Linjerna - eller fårorna - på täckvingar och halssköld ska stämma för den arten. Sedan har den också en grop (inbuktning) långt framme på respektive täckvinge som avslöjar arttillhörigheten. Denna stumpbagge är ca 6 mm lång.

Om jag lyckas se rätt är även den stumpbagge jag dokumenterade 2010 av samma art.



Philip S. Barton et al.
Contrasting diversity dynamics of phoretic mites and beetles associated with vertebrate carrion.
Experimental and Applied Acarology 63(1) November 2013

F. Bahrami et al.
Mesostigmatic Mites Associated with Coleoptera and Biodiversity Calculation of These Mites Phoretic on Dung Beetles in Golestan Province (North of Iran)
Middle East Journal of Scientific Research 9(3): 345-366, 2011
ISSN 1990-9233


måndag 20 maj 2019

Necrobia violacea

För kortfattad information om dyngan som denna bagge påträffades i hänvisas du (läsaren) till föregående inlägg.

I motsats till kortvingen i det där förra inlägget är det här ingen stor insekt. Det är väl ca fyra stycken millimetrar mellan antennfäste och akter. 

Inte heller denna rackare blev trög av att få tillbringa ett antal timmar i kylen, utan återfick raskt sitt pigga tillstånd och drog iväg innan jag hann få några riktigt vettiga bilder.

Tack och lov blev åtminstone den här bilden så pass skarp att man kan utröna vad det är för skalbagge. Den heter Necrobia violacea och är kanske främst känd som besökare på kadaver - vilket de uppenbarligen gillar bäst om det har en ordentlig mognadsgrad. 

Larverna tycks dock inte äta på själva kadavret utan snarare jaga andra asätande insekters larver - främst fluglarver. Jag tippar att just fluglarverna kanske varit den primära orsaken för det här exemplarets besök i dynghögen.


Skit... så hopplös kortvinge!

Bajs är ju alltid roligt. 
Fördelen med bajs är att det gör sig så himla väl i både humor och småkrypssammanhang. 
Här håller vi oss till det sist nämnda.

I söndags var bloggredaktionen ute på insamling av just bajs. Det rörde sig om brunnen dynga som skulle transporteras hem som näring för allehanda växter i trädgården. 
Väl framme vid dyngupplagringsplatsen fick man gotta sig i ett eldorado av spännande liv och rörelse. Givetvis var tvåvingarna (diverse flugor) av påtaglig numerär. Jag koncentrerade mig inte nämnvärt på dem, men kunde notera en del svängflugor tack vare deras karakteristiska vingvevande.

Kortvingar av den hopplösa modellen "svart och snabb" syntes också överallt. Med ordet hopplös tänker jag på att det finns miljarders miljoner arter som är svåra att skilja från varandra.

En större och betydligt mer lättigenkännlig art var också aktiv i och på dyngan. En sådan samlade jag in för fotografering hemmavid. 

Creophilus maxillosus kan bli uppemot 25 mm lång och liknar med sin svartvita teckning ingen annan kortvinge i våra trakter. Den är ett rovdjur som dras till as och dynga. I kadaver äter den både av kadavret och de fluglarver som där finns. I dyngan är det förstås bara själva fluglarverna som är på menyn.

Helt galet omöjlig att fotografera. Det insamlade kräket lyckades flyga iväg och enda bilden jag hann prestera var eländet högst upp i det här inlägget. Dessutom är den här insekten lite för stor för det där MPE65-objektivet.

Dyngan på släpvagnen innehöll dock fler exemplar och ytterligare en förpassades ner i ett insamlingsrör. Den här gången fick kortvingen åka en vända in i kylskåpet.
Det hjälpte föga. 
Efter fem timmar i +4°C var den lille j****n hur kvick som helst och smet iväg på nolltid.

Fler exemplar har observerats i trädgården och om tillfälle ges måste jag förstås försöka igen i hopp om någorlunda vettiga bilder.



söndag 19 maj 2019

Kameran är ett effektivt myggmedel

När värmen nu slog till igen vaknade stickmyggorna åter till liv. De var ju tvungna att retirera en smula när vintern för ett par veckor sedan slog till med en eftersläng.

I går agerade jag lockbete då myggorna mot kvällen började surra i skuggan. Men inte ens de hungrigaste myggor verkar vara helt nöjda över att bli fotograferade. Känns som om kameran är det mest effektiva myggmedlet även om man står en ljum sommarkväll bredvid valfri skogstjärn omgiven av ett moln stickmyggor.

Till slut fick jag ändå napp.

Mina stickmyggkunskaper är än så länge gravt bristfälliga vad artning beträffar. Därför har jag i dessa fall lagt upp bilderna på en fb-sida tillägnad tvåvingar (ordningen Diptera). 

Första stickmyggan bedöms vara Aedes hexodontus - fjälltömygga. Ett litet frågetecken hänger eventuellt över artningen. Det är den myggan som syns på bild nummer två och tre.

Andra stickmyggan (bild ett, fyra och fem) hör till släktet Anopheles och arten är sannolikt A. messeae - källarfrossmygga.



onsdag 15 maj 2019

Hagtornsbärfis

Enligt utbredningskartor och rapporterade fynd har hagtornsbärfis - Acanthosoma haemorrhoidale - sin nordliga gräns i trakten kring den här bloggens kärnområde.

Hagtornsbärfis är 12-17 mm och stiligt tecknad i färgerna frisk försommargrön och mustig mörkröd med schatteringar av gult, orange, brandrött och svart.

Hagtorn (Crataegus) ska - med tanke på namnet - föga förvånande vara dess favoritväxt. Kräsen verkar den ändå inte vara eftersom Suomen luteet listar hägg, ek, rönn och bok som träd vilka den också lever på.

Övervintringen sker som vuxen och de parar sig på vårarna varpå avkomman blir aktiv senare under sommarhalvåret.

Detta exemplar är det första som observerats (eller artbestämts som denna art) i bloggredaktionens trädgård. Några problem att artbestämma hagtornsbärfis är det inte. Den delar inte sitt utseende med några andra bärfisar.


torsdag 9 maj 2019

Hemerobius sp.

Våren håller sig frisk och fräsch. Inte många kryp är aktiva just nu ifall man bara går på vanlig jakt med kameran. Efter jobbet i går gjorde jag en kort trädgårdsrunda och hittade i alla fall den här florsländan.

Tycks vara i det närmaste kört med artningen. Det är antingen Hemerobius perelegans eller H. humulinus. Den först nämnda ska generellt ha aningen mer mörka fläckar på vingarna. Men de båda arternas inbördes färgvariationer sägs också överlappa varandra så att ljusa H. perelegans delar utseende med mörka H. humulinus. Ordet "mörk" betyder i det här fallet mera färgad brun ton och tydligare mörka fläckar på vingarna. H. humulinus har generellt mer fläckfria vingar och mindre utbredd ljusbrun färgton.

Men samtidigt finns det expertis (V. Monserrat) som misstänker att det inte ens rör sig om två olika arter. Hanarnas könsorgan sägs bl.a. vara extremt lika - något som annars brukar vara ett användbart hjälpmedel. Så för min del stannar jag vid Hemerobius sp. den här gången. 



onsdag 8 maj 2019

I diskhon

När jag senaste söndag vaknat och kommit mig till köket för att fixa morgonkaffet blev rutinerna rubbade av liv i diskhon.

En husspindel (Tegenaria domestica) och en fläskänger (Dermestes lardarius) hade uppenbarligen fått för sig att ramla ner i dödsfällan någon gång under natten. 

Innan något annat överhuvudtaget kunde utföras - typ det där kaffekokandet - var jag förstås tvungen att dokumentera de båda äventyrarna. Det blev bara några snabba exponeringar utan extra åthävor innan krypen förpassades till ställen där de skulle få fortsätta med sådant som de gör. Fläskängern förpassades ut genom köksfönstret medan husspindeln fick leta sig ner under en tröskel.

Bloggen har hunnit fylla sex år och 1448 st inlägg har producerats. Det här är inlägg nr 1449. Med tanke på bloggens primära tema är det häpnadsväckande att fläskänger faktiskt inte kommit med förrän nu. Vad hade oddsen på det varit hos valfritt spelbolag?


måndag 6 maj 2019

Bokade mig i kors

Tornens kamp är ju en liten höjdpunkt varje vår. Att det eventuellt skulle gå av stapeln just lördagen 4.5 var väl ganska förväntat redan för ett halvt år sedan. Eventuellt var det också spikat. Men sådant kollade jag aldrig upp när jag lovade ställa upp för en kort föreläsning och workshop kring bihotell. Därmed hade jag bokat bort mig själv från tornens kamp.

På grund av snöyran som drog in under fredagen fann gänget som skulle ställa sig i Bådavikens fågeltorn ändå för gott att tacka för sig. Det bidde alltså ingenting av det hela det här året. 

Jag gjorde heller ingen första maj där ute i viken så som jag traditionsenligt brukar sedan ett antal år tillbaka. Vädret var kallt och ruggigt. Sådant klarar jag mig utan. Dessutom var jag tvungen att ägna den där dagen åt illustrationsarbete.

Småkrypen kröp bort när vintern stack kniven i ryggen på oss ständigt blåögda och naiva. Men en korsspindel härdade ut på en klädnypa här hemma i trädgården. I brist på nya fräscha flyttfåglar och framvaskade småkryp får denna lilla tuffing hålla liv i bloggflödet.