Gårdsplanskrysset 2026

Sista (hela) helgen i januari. Då är det dags för BirdLifes jippo som handlar om att kryssa fågelarter och räkna antal individer i trädgården. 

Gårdsplanskrysset heter det i Finland.

För min del gick räknandet av stapeln i går (söndag 25.1) mellan kl. 11:30 och 12:30. All observation och räkning ska alltså ske inom den timme man själv väljer.

I Sverige - där det heter Vinterfåglar inpå knuten - ser reglerna lite annorlunda ut. Där kan man spana hela helgen och rapportera det största antalet samtidigt observerade individer av en enskild art.

Första 35 minuterna ägnades åt att glo ut genom köksfönstret och resterande tid befann jag mig utomhus.

Arterna som kommer fram till matningen varierar beroende på om man är inomhus eller utomhus.

Så länge jag glodde genom fönstret dominerades matningen av kajor och pilfinkar.

När man går ut och ställer sig synligt är det mesarna som tar chansen. Mesarna är ju inte så mesiga av sig och vågar således besöka maten även om man står relativt nära. 

Samtidigt behöver de inte heller konkurrera med sura pilfinkar eller en stökig hord kajor. 

Antalet samtidigt ätande - och därmed mer verifierbar mängd - mesar ökade alltså avsevärt. 

Fast med "mesar" är det främst talgmes jag tänker på. Blåmes är inte längre någon dussinfågel i trädgården och bara två kunde konstateras. Men det är i alla fall en mer än vad som var möjligt att avgöra från fönsterpositionen.

Övriga mesar, så som t.ex. talltita eller svartmes, saknas i den här trädgården då den ligger lite för långt bort från skogarna de arterna trivs i.

Kajorna, som drog sin kos när jag gick ut, satt bl.a. i toppen av grannens höga gran ca 70 meter bort. Där har de stenkoll på huruvida vår fågelmatning är fri från människor eller inte. Kråkfåglar må vara framfusiga, men särskilt pigga på att vara tätt intill oss människor är de sällan. 

På den här fågelmatningen har vi inte heller ens försökt vänja fåglarna vid att man står intill matningen. Fåglarna är lugna så länge man rör sig normalt i trädgården men stannar man upp och glor på dem uppfattas man antagligen som lite mysko och då blir de mera försiktiga.

Kvarterets turkduvor hör också till de mer modiga fåglarna men den här dagen visade sig bara en av dem.

Fortfarande är det oklart var paret har sitt bo. Något år har de sannolikt gjort häckningsförsök i trädgårdens cembratall men troligen är boet vanligen ändå på annat håll i grannskapet. Ungar har aldrig observerats trots att paret - eller i alla fall ett par - frekventerat trädgården i ett drygt decennium.

Flocken av pilfinkar sökte sig sakteliga närmare. Möjligen lockade av att mesarna och duvan obekymrat tog för sig av maten min närvaro till trots. Hade jag varit där en stund till hade de kanske också släppt sin värsta blyghet.

Efter bara några minuter började krävan se välfylld ut och turkduvan flyttade sig till säkrare sittplatser.

Säkrare sittplatser ja. 

Det är ju det där med faror. 

Än så länge denna vinter har ingen sparvhök setts jaga vid matningen. Men "plötsligt händer det", som någon svensk reklam tutar ut. Sparvhök är dock ingen trissvinst för pilfinken och andra småfåglar. Det gäller med andra ord att ständigt hålla koll på omgivningen.

Jag får också utbrista "plötsligt händer det". 

Kort innan min trädgårdskryssartimme var över dristade sig nämligen några kajor ändå fram till matningen.

Kajor och andra kråkfåglar kan konsten att se "betydliga" ut.

Sannolikt handlar det om några av kajorna som är bofasta i vår trädgård - eller snarare i vårt hus - och som därför vet att vi tvåbenta fågelmatare inte utgör någon omedelbar fara. 

Saldot det här året blev följande:

Turkduva: 1st.

Skata: 2 st.

Kaja: 32 st. Ett rekord i min gårdsplanskryssarstatistik.

Kråka: 1 st.

Koltrast: 1 st. En hane som varit vid matningen nästan hela vintern. Ville inte visa sig när jag var ute.

Talgmes: 10 st. Eller 9-11 st. Fler än normalt på senare år.

Blåmes: 2 st. Eventuellt tre st men det kunde inte verifieras. 

Pilfink: 25 st. Delat rekord med 2019.

Grönfink: 5 st.

Domherre: 2 st. Båda två är hanar. När domherrar är på plats brukar de vanligen vara något fler.

Tamduva: 7 st. Dessa flög över trädgården och jag har aldrig sett dem landa här. I statistiken nedan är de inte medtagna.

Trädgården 1.3. Hamrare och fuskbyggare

Kvarterets kajor har börjat renovera sina bon. Det städas, slamras och hamras så det hörs i hela huset. Kajorna har nämligen några bon i husets inklädda takfot. Egentligen borde de bräder vars hål ger kajorna tillträde bytas ut. 

Att kajorna bor i takfoten är i och för sig inte störande, men bräderna i sig är inte så vackra. Något byte av bräder blir det dock inte under häckningstiden. Det står klart.

När jag kom hem från Bådaviken i lördags höll kajorna eftermiddagspaus från bostadsbestyren.

Några som inte har särskilt många bestyr beträffande bobygge är turkduvorna. De lägger i stort sett bara två pinnar i kors på någon trädgren och hoppas sedan på det bästa.

Känns nästan som ett mirakel att arten överhuvudtaget existerar med tanke på intrycket av grav hantverkarinkompetens. Eller är det näbbverkarinkompetens i det här fallet? 

Hur som helst. Finns gör de och det är sannerligen trevligt. Deras hoande i trädgården är trivsamt.

Trädgården 15.12. Turkduva

Termometern visade -16°C i går. Full rulle vid fågelmatningen.

Arterna just nu är talgoxe, blåmes, grönfink, domherre, pilfink, kaja och turkduva.

Gick ut med kameran under det korta tidsfönstret av ljus som just nu råder om dagarna och riktade kameran främst mot nämnda duvor. Eller rättare sagt en av duvorna. Det rör sig om ett par men den andra flög iväg utom synhåll.

När julhelgen är överstökad kan det mycket väl hända att jag sätter mig ner för att dokumentera vintermatningsgästerna lite mer ingående.

Streptopelia decaocto

I februari gjorde jag några inlägg om fågelmatningens besökare och deras taxonomiska ställning. Varför inte köra samma koncept i anslutning till dessa bilder så finns det i alla fall en smula information och inte bara irrelevant utfyllnadstext? Inte för att det är lag på att producera blogginlägg bara för att man tagit några bilder - men ändå liksom.

Turkduvan är nästan lite ovanlig så tillvida att den - enl. HBW - är en monotypisk art. Finns alltså inga erkända underarter att rapportera i detta inlägg. Det är ganska intressant med tanke på att turkduvan har ett stort utbredningsområde som sträcker sig hela vägen från Atlantkusten (inkl. brittiska öarna) ända bort till Koreahalvön. Den finns även i Japan men är troligen introducerad där. Samma gäller Nordamerika där den med säkerhet är införd. I Mellanöstern är utbredningsområdet väldigt avsnörpt på ett sådant sätt att det närmast bildar en västlig och en östlig population. 

Wikipedia listar Streptopelia xanthocycla (utbr. i Myanmar) som underart men HBW ger den alltså egen artstatus. Afrikanska S. roseogrisea har tidigare också sammanförts med S. decaocto men står enligt HBW även den i nuläget med egen artstatus.

Hur kommer det sig att en art med så stort utbredningsområde är monotypisk? Alla övriga i Europa förekommande duvor består av olika underarter inom sina utbredningsområden som dessutom är mindre vidsträckta än turkduvans. Svaret på den frågan har jag inte rotat i. Det kanske finns studier på detta? Måste kolla någon dag.

Man kan kanske spekulera i en någorlunda sentida expansion som skulle kunna innebära att olika geografiska populationer ännu inte fått tillräckligt stora genetiska skillnader sinsemellan. Men det är som sagt ett rent köksbordsspekulerande jag kan tillåta mig här och nu. Res inga runstenar på sådana funderingar.

Referenser:

HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World.

Volume 1. 2014. Non-passerines. p 162

Liten gårdsmatningsrapport

Sedan gårdskrysset har det inte varit så stora förändringar i artsammansättningen bland fågelgästerna.

Grönfinkarna har hållit sig kvar. Samma gäller domherrarna samt förstås mesarna (talgmes & blåmes) och pilfink vilka ju häckar i kvarteret.

Gulsparvarna har ökat en smula i antal och är nu ofta ca 15 stycken snarare än den handfull som dök upp i januari.

Kajorna har inlett bobygge. De knackar och hackar lite är och var i stugan. Givetvis förser de sig vid matningen ett antal gånger per dag.

Gulsparvarna kanske blir fler vid gårdsmatningen vartefter vintern lider mot vår. Men i övrigt är den här arten aningen illa ute numera. Visserligen är de fortfarande talrika men populationerna minskar stadigt i Europa - och antagligen i hela dess utbredningsområde. Fågelfaunan i Europa är överlag under oerhört hårt tryck. Nyligen kom rapporter om hur t.ex. sånglärkan i Sverige minskat med ca 75% sedan 70-talets mitt. Orsakerna till fåglarnas generella nedgång är flera. Habitatförluster genom fragmentering, torrläggningar i kombination med miljögifter inom jordbruket sliter hårt på populationerna. Samma orsaker minskar biomassan av småkryp och det resulterar förstås samtidigt till minskad mängd mat åt fåglarna. Även fröätarna föder upp sina ungar med småkryp.

Jag hyser en allt större uppgivenhet inför ointresset och oviljan att försöka bryta dessa mönster.

Ett litet gäng bofinkar har hållit ut hela vintern. Ofta är det två stycken som syns samtidigt. Vet dock inte om det är samma individer.

Turkduvorna sviker oss inte. Kvarterets par är oftast i den omedelbara närheten och visar upp sina sköna färgnyanser.

En björktrast huserade också på gården under gårdskrysset, men några dagar senare försvann den - eller de. Här om dagen mötte jag dock en som glupskt slukade kvarhängande hagtornsbär.

Det är kallt än och björktrastarna får garanterat slita ont ännu ett antal långa och svåra veckor.