fredag 26 november 2021

Resultat av insamlad "trivialitet"

26.7 satt jag i ett gömsle ute i skärgården och räknade silltrutungar som en del i uppföljning av några lokala koloniers häckningsframgång - eller snarare brist på framgång.

Från gömslets utsida kunde man börja ana ana ett allt kraftigare konstant prassel av små fladdriga, stela vingar. Ofta satt insekterna på själva gömslet och prasslade. När räknandet var överstökat och jag klev ut ur gömslet blev vingprasslet konkret i form av ett veritabelt moln av svärmande rödmyror. 

Jag kunde enbart notera hanar av vad jag misstänkte var högst ordinära trädgårdsrödmyror, Myrmica rubraFör ett par år sedan samlade jag nämligen på samma holme in några arbetarmyror ur ett silltrutsbo för artbestämning. Det visade sig vara nämnda artHanarna kommer ur boet först och väntar sedan på honorna. Parning sker vanligen mot kvällssidan och en bit in på natten. 

Egentligen hade jag väl ingen större fokus på de svärmande myrorna, men det slog mig att jag råkade ha några insamlingsrör i en ficka och att jag inte tidigare dokumenterat hanar. Således plockade jag spontant ner tre hanar i ett rör och tog hem dem.

Den ena av de tre är av ordinär storlek och färg för hanar av M. rubra. Längden är ca 5 mm. 

De två övriga är ca 4 mm långa och betydligt ljusare. Färgen fick mig att börja kolla huruvida det kan röra sig om en annan art som svärmade samtidigt, men så vitt jag kan tolka antennskaftets längd och utseende i kombination med behåring torde det ändå röra sig om M. rubra, men det bör tilläggas att hanarna i släktet Myrmica är trixiga att artbestämma. Helt säker är jag alltså inte.

I vanliga fall tar jag ganska många olika detaljbilder av insamlade småkryp. Men den här gången har jag besparat mig det arbetsdryga besväret. Detaljbilder tas främst som hjälp i artbestämningen och här torde jag rimligen ha den saken fixad - tror jag,

Den sista hanen (ovan och nedan) blev plötsligt långt mer intressant än vad jag hade föreställt mig av en trio triviala trädgårdsrödmyror.
Under vingarna på högra sidan har han nämligen tre små foretiska (liftande) kvalster. 

Deras storlek på ca 200 μm (0,2 mm) är av begränsande slag när det kommer till mina rådande möjligheter att fotografera dem. Ena kvalstret verkar sitta aningen löst och det är fullt möjligt att jag i något skede ser om jag kan pilla över det till ett ställe där jag har bättre chans att få aningen bättre resultat.

I bilden ovan är kvalstrets huvudända riktad neråt. Man skymtar de fyra korta benen. En karakteristisk detalj är fjärde benparets långa hår som sticker en bra bit ut från ryggskölden som i övrigt täcker kvalstret helt och hållet.

Personligen hade jag ingen riktig pejl på var jag skulle börja i sökandet efter taxonomisk hemvist för dessa kvalster. Men efter sökning på foresi kopplat till myror (släktet Myrmica) hittade jag ändå ganska snabbt bildmaterial av kvalster med motsvarande utseende. De kvalstren tillhörde familjen Scutacaridae vilket gjorde att det blev enkelt att gå vidare. Först måste man förstås dubbelkolla så att bilder (på internet) verkligen är kopplade till rätt namn. Det gör man lämpligen genom att gå åt andra hållet och hitta tillförlitliga källor där själva namnet är kopplat till bilder av liknande kvalster.

Första tillförlitliga källan jag konsulterade var A Manual of Acarology (Krantz, Evans 2009). Det är för övrigt en bok jag borde göra ett inlägg om. I den boken kunde "mina" små liftares familjetillhörighet bekräftas. Sedan hittade jag ett flertal artbeskrivningar i Mites of the family Scutacaridae or Eastern Palearctic (Khaustov. 2008).

Det fick mig att därefter skicka bilderna till Khaustov själv. Han svarade snabbt att det antagligen handlar om släktet Scutacarus men att bestämningsmöjligheterna inte sträcker sig längre utan ordentligt preparerat och mikroskoperat exemlar. Det var även något jag utgick från.

Familjen Scutacaridae innehåller flera släkten och oerhört många arter. Man får utgå från att väldans många existerande arter inte ens är beskrivna än. Bland marklevande småkryp i den här storleksklassen är de vita fläckarna på taxonomikartan stor.

Familjens arter lever av svamp och hittas bl.a. i förna, jord, mossa, förmultnande ved eller dynga. En del finns i bon hos marklevande insekter som t.ex. myror, humlor eller termiter. I släktet Imparipes hittas arter som lever i bon av vedlevande solitära steklar (rovsteklar, solitära getingar, solitära bin) och som i specifika fysiska strukturer transporterar sporer av de svampar de äter (Ebermann, Hall. 2003). Dessa kvalster, som också liftar med steklarna i fråga, har alltså med sig sporer när de anländer till ett nytt bobygge. Där kan kvslstren införa svampen till ihåligheterna i veden och sedan äta av den när den växt till sig. Motsvarande strategier är än så länge inte kända hos andra kvalstergrupper.

Normalt förknippar man i kvalstersammanhang foresi med deutonymfer - dvs. det utvecklingsstadium som hos en del grupper är specialanpassat för ändamålet. I familjen Scutacaridae är det vuxna honor som liftar. Faktum är att deutonymfstadiet hoppas över hos Scutacaridae. De hoppar dessutom över mer än så och har skippat alla nymfstadierna. Det betyder att kvalstren genomgår enbart stadierna ägg, larv och vuxen. Hanarna kläck uppenbariligen först och bär sedan omkring med honlärver tills dessa ömsat till vuxna honor varpå parningen äger rum (Khaustov. 2008).

Hos arterna som lever inneboende med insekter tycks foresin i en del fall vara förknippad med fenotypisk plasticitet beroende på mattillgången (Athias-Binche. 1995). Honor som börjar lida brist på föda får avkomma (honor) som har foretisk anpassning, medan honor som har god tillgång på föda har avkomma (honor) utan den anpassningen. De vuxna honorna kan alltså finnas i två olika versioner beroende på om det blir aktuellt med att flytta (lifta) till ny omgivning eller inte.

Arter som lever med t.ex. humlor har samma strategi som kvalstren i släktet Parasitellus (Parasitidae, Mesostigmata). Dvs. de liftar på sensommaren ut ur kolonin med nykläckta drottningar för att övervintra med dem inför nästa säsong.

Hur kopplingen och samlevnaden mellan myrorna och bildernas kvalster ser ut är ett frågetecken. Jag har heller inte fått något svar på vad de kan tänkas göra på han-myror. Det ter sig en aning vanskligt att lifta ut ur ett myrbo med hanar i stället för nykläckta svärmande drottningar. Hanarna parar sig (om de har tur) och dör sedan i stort sett var som helst. Kvalstrens möjlighet att komma till en ny myrkoloni måste alltså vara liten. Samtidigt är det också svårt att föreställa sig att kvalstren tagit fel. Man tycker ju - om man tillåter sig spekulera så som jag gör nu - att dylika kvalster torde ha koll på vilka de ska lifta med på basis av kemiska signaler kvalstren förmodligen måste kunna snappa upp.

Nåväl. Här ska verkligen inga slutsatser dras. Det är bäst att inte ens misstänka något. 
Däremot är det ständigt lika fascinerande att påminnas om hur komplexa ekosystemen är och hur oerhört många frågetecken som fortfarande existerar.

Det var alltså en högst spontan och lite slumpmässig insamling av tre triviala myr-hanar som resulterade i observationen av dessa små kvalster. Kvalstren borde som sagt prepareras för mer ingående mikroskopering och för fortsatt undersökning gällande arttillhörighet. Man vet ju aldrig om det är en ny och obeskriven art. Men man får väl hoppas?

Bilden nedan är tagen "genom" myrans vinge och därmed visas kvalstret underifrån. Det är dock en relativt intetsägande bild eftersom vingen bryter ljuset så att detaljerna i kvalstret suddas ut.



söndag 21 november 2021

Ixodes ricinus. Vanlig fästing

Någon som råkat se det här inlägget publicerat i maj tidigare i år? Där finns lite information om infångandet av denna Ixodes ricinus - dvs. vanlig fästing. Bilderna i det inlägget är av den levande fästingen.

Ett frågetecken jag hade var om frysen faktiskt skulle döda den. Fästingar har, likt andra övervintrande småkryp, fysiologiska anpassningar för att klara minusgrader. Jag antog att den här eventuellt kunde ha sina antifrysmekanismer fullt fungerande och att den möjligen kunde tänkas klara av frysen. Fästingen hittades 1.5 och det brukar ju kunna vara kallt ännu den tiden.

Den överlevde dock inte och därmed behövdes inga andra avlivningsmetoder inför fotograferandet. Planerna var att försöka få några närbilder av ätapparaten.

Dylika bilder är förstås inget nytt och det finns gott om långt bättre fotografier av fästingarnas mundelar än vad jag lyckas åstadkomma med min förhållandevis billiga utrustning. Det oaktat är det förstås kul att dokumentera ett och annat själv. Det är ju min fästing.

Den hullingförsedda mojängen längst fram på huvudet är hypostoma. Ovanpå den ligger chelicererna (fästingens "munverktyg"). I bilderna syns chelicererna halvvägs ut på hypostoma.  Chelicerernas yttersta delar är som vassa rakblad försedda med bakåtriktade taggar på yttersidan. När fästingen ska ta sig genom huden på sitt offer skjuts chelicererna fram förbi spetsen på hypostoma varpå de skär ett snitt i huden och sedan vinklas ut åt vardera sidan så att deras taggar krokar fast. Därefter dras de bakåt med den påföljden att hypostoma trycks ner i huden. Eftersom hypostoma har bakåtriktade taggar även på undersidan förankras den. Chelicererna viks då åter in centralt mot mitten och trycks framåt för en ny skärande och fastkrokande rörelse. Man kunde jämföra chelicerernas mekanism med våra armrörelser vid bröstsim.

När hela hypostoma och alla mundelarna är väl förankrade nere i huden är det bara att inleda måltiden. Fästingen injicerar då sitt antikoagulerande saliv för att blodet ska vara lätt att sörpla i sig. Saliven innehåller även ämnen som motverkar offrets immunsystem vilket annars har möjlighet att skada eller t.o.m. döda fästingar.

Fotografierna ovan togs som bilsättningsalternativ till en artikel jag skrev för Sveriges entomologiska förenings tidskrift Yrfän (nr. 3.2021). De kom dock inte i användning i artikeln.

När jag 24.8 kom hem från ett av mina kontinuerliga besök ute vid Bådaviken kollade jag i vanlig ordning så att jag inte hade några ovälkomna småkryp med mig hem. Den gången var Bådaviken tillhåll för nervpåfrestande mängder hjortflugor och kläderna brukar innehålla en del sådana när man kommit hem.

Eftersom fästingar rimligen måste vara relativt vanliga i Bådaviken brukar jag självfallet spana efter dem också. Som jag tidigare nämnt har jag ändå av någon märklig anledning inte dragit på mig fästingar när jag varit där... fram tills 24.8 då den här honan sprang omkring på min tröja.

Att hon det skedet inte bitit sig fast var positivt av två anledningar. Den medicinska anledningen är självklar. Men den andra positiva grejen är att fastbitna fästingar nästan inte kan avlägsnas ur huden utan att mundelarna förstörs och/eller att de (mundelarna) är omgivna av en massa störande svårstädare hudceller. Fästingar i sådant skick är föga intressanta att fotografera.

Sedan kan man förstås fundera på det där med att ha "oönskade" småkryp med sig hem. Det är ju inte alls oönskat att få hem en intakt hjortfluga eller fästing. Önskad eller oönskad är alltså lite av en kontext och situationsrelaterad fråga.

Den "nya" honan åkte också in i frysen ett par dagar innan hon blev motiv i "makrostudion". Bilderna nedan är resultat av det.

Bilden underifrån (här ovan) visar att även det här är en vanlig fästing, I. ricinus. Jag väntar fortfarande på att få kryssa min första tajgafästing, I. persulcatus

Bilderna av denna hona togs som komplement till tidigare tagna fotografier och som en del av laborerandet med makroutrustningen.

Det jag fortsättningsvis bör försöka lyckas med är lite bättre och mer beskrivande ljussättning på själva chelicererna. De tenderar i sin tunnhet och genomskinlighet vara svåra att få "väldefinierade" i bild - åtminstone med det jag har till förfogande. Laborationerna fortsätter.



fredag 19 november 2021

Mörk vårdyngbagge med Uropoda sp. (igen)

Återanvänder en gammal rubrik när jag här återvänder till Melinopterus punctatosulcatus, mörk vårdyngbagge, som bär på en foretisk deutonymf i form av Uropoda sp. (Mesostigmata). Är förresten nästan exakt ett år sedan jag skrev det inlägget.

Den något smutsiga och svårstädade skalbaggen hittades i ett av trädgårdens växthus någon gång i maj senste vår. Jag dokumenterade kvalstret av samma orsaker som kvalstren i föregående inlägg - dvs. för eventuell användning i en kvalsterartikel i Sveriges entomologiska förenings medlemstidning Yrfän.

Den här gången var deutonymfen lite mer lämpligt placerad för att jag skulle komma åt att dokumentera den ur aningen bättre vinklar (än kvalstret i det tidigare "Uropoda-inlägget"). Speciellt intresserad var jag av att få fotografi av undersidan. 

Riktigt rakt mot undersidan gick dock inte att komma utan att dyngbaggens välvda täckvingar började skymma sikten (det "dimmiga" i nedre tredjedelen av sista bilden). Undersidan är intressant ifall jag någon gång kommer åt en artnyckel för släktet Uropoda och/eller familjen Uropodidae (inkl. deutonymfer). Den enda nyckel jag känner till finns i en äldre bok (Karg (1989) Uropodina Kramer, Schildkrötenmilben), men den boken bör troligen sökas på något europeiskt bokantikvariat och kan eventuellt vara lite svår att få tag på. I somras hittade jag inga till salu och jag har inte kollat nu på senare tid. Man kan förstås också bryta av pedicelen (sekretstjälken) för att få "fri insyn" och kanske bättre bilder av kvalstrets mage. Det har jag dock inte varit intresserad av att göra (än).

Sedan är det förstås inte säkert att de bilder jag har kapacitet att ta är tillräckliga för artbestämning hur som helst. 

Jag upprepar inte den information om kvalstren jag skrev i det förra inlägget om dyngbaggen och Uropoda-kvalstret. Så kolla där om det låter intressant med kvalster som klämmer ut klister ur ändan. Där finns även referenser.



tisdag 16 november 2021

Savstumpbagge med liftare

 
Öppnade nyss makrostudiosäsongen igen. Dvs. jag inledde dokumentationen av insamlade småkryp. Den verksamheten ligger mestadels nere under sommarhalvåret eftersom jag då primärt vill spendera kameratid ute i grönskan snarare än inne i arbetsrummet.

Det ska tilläggas att jag kände mig aningen ringrostig när "studiolamporna" tändes och kameran monterades på makrosläden. Blev inte mycket rätt när jag tog de två första bilderna (som också är de två första bilderna i det här inlägget). Men bilderna ska inte figurera i några större sammanhang än den här bloggen och då orkar jag inte göra om och göra rätt. Har ändå tillräckligt med odokumenterade kryp som väntar.

Skalbaggen är en savstumpbagge, Margarinotus striola. Den hittades i ett av gårdens växthus någon gång på försommaren. Arten har jag hittat och dokumenterat tidigare, så den här gången är det inte skalbaggen i sig som är i fokus, utan snarare de foretiska kvalstren på bakbenen.

Kvalster på savstumpbagge har jag också tidigare tagna fotografier på. Den gången rörde det sig om deutonymfer i familjen Parasitidae.

Bilderna ovan tog jag för att komplettera det här inlägget som primärt skulle lyfta fram tre fotografier jag tog i somras då jag gjorde ett undantag i det där med den sommarrelaterade makrostudiopausen. De tre bilderna togs för en artikel jag återkommer till nedan.

Totalt fyra kvalster satt på stumpbaggens båda bakben. Tre av kvalstren är rovkvalster (ordningen Mesostigmata) och här nedan följer bilder på det ena av dem.

Kvalstret bestämdes i en kvalstergrupp till Macrocheles sp. (fam. Macrochelidae). Det torde vara en vuxen individ. Notera de två tätt sittande parallella, framåtriktade håren längst fram på ryggskölden (vid "huudet") samt fogen där främre och bakre ryggsköldarna smält samman.

Även undersidan med sin indelning av "plåtar" är användbara kännetecken när rovkvalster ska placeras i rätt familj.

Deutonymfen nedan torde tillhöra någon art i familjen Histiostomatidae. Familjens deutonmyfer är helt och hållet anpassade för foresi, dvs. liftande med större djur. 

Här, här och här fins exempel på motsvarande (men lite annorlunda) deutonymfer som jag tror kan tänkas tillhöra samma familj.

I våras kontaktades jag av Sveriges entomologiska förening med frågan om jag hade lust att skriva en artikel om kvalster till deras medlemstidning Yrfän. Eftersom jag tenderar ha svårt att säga nej blev det också så att jag tackade ja trots tveksamhet pga. andra åtaganden. Samtidigt kändes det kul att få röra ihop en lite längre artikel om kvalster rent generellt.

De tre bilderna ovan togs alltså för artikeln men de användes aldrig. Jag skickade ganska många bilder så att det skulle finnas flera olika alternativ under layout-arbetet. Det är också kul att kvalster börjar röna lite intresse bland allt fler småkrypsentusiaster. Det finns så oerhört många spännande grejer att upptäcka i mesofaunan (organismer på 0,1 - 2 mm).


Tack till Adina Calugar för bestämning (Macrocheles sp.) och till Dave Walter för bekräftelse och tilläggsinformaton.


söndag 14 november 2021

Bådaviken 17.10. Del 18 - Fettspindel

Fettspindel, Steatoda bipunctata, är inte enbart vanlig i anslutning till mänskliga boningar. Den gillar trädstammar och dess flexibilitet gör att den även trivs på husväggar.

Den här honan var den första fettspindeln jag kommit mig för att dokumentera ute vid Bådaviken. Inte för att jag inte sett dem förr... utan för att jag inte kommit mig för.



tisdag 9 november 2021

Bådaviken 17.10. Del 17 - Skuggmattvävare

Ibland blir skallen trög och då riskerar den vägra koppla en observation med tidigare observationer som dessutom artbestämts. Det är liksom som om de signaler man får i den nya artbestämningen inte alls synkroniseras med information man enligt all logik borde ha lagrat någonstans inne bland hjärncellerna.

Det betydde att jag plötsligt bara såg frågetecken framör mig trots att jag var inne i släktet Tenuiphantes och borde ha noterat alldeles uppenbara kännetecken. Gav till slut upp, slängde in spindeln i en spindelgrupp på internätet och fick skuggmattvävare, T. alacris, i retur.

Självklart är det den!

 

Bådaviken 17.10. Del 16 - Incestophantes sp.

Denna täckvävare (fam. Linyphiidae) vaskades fram ur lite mossa. För att med säkerhet avgöra art borde jag ha vänt på spindeln och kikat på undersidan, men jag hade inte rätt utrustning med mig. Skulle väl tippa på nordmattvävare, Incestophantes kochiellus, men kan väl inte avfärda möjligheten att der rör sig om korsmattvävare, I. crucifer.

Här har jag ordat lite mera om dem.

 

söndag 7 november 2021

Bådaviken 17.10. Del 15 - Cubocephalus?

På en alstam (död) hittade jag denna knappa centimetern långa brokparasitstekel (fam. Ichneumonidae).

Edit 9.11.2021.
Bilderna laddades upp i en stekelgrupp (fb) och stekeln blev inledningsvis artbestämd som Demopheles corruptor vilket jag inte ifrågasatte eftersom det kom från en erkänt kunnig person. Artbestämningen följde med till detta inlägg i vilket jag hann formulera några kortfattade meningar där det mellan raderna gick att uttyda vissa frågetecken kring artens förekomst. 

Något senare ifrågasattes artbestämningen eftersom D. corruptor (här i Europa) ska ha svart coxa (höft) på tredje benparet. Här är en serie eminenta dokumentationer av arten i fråga. När man kikar noggrannare och jämför syns även att huvudformen tydligt skiljer denna individ från den på bilderna i länken. Även andra detaljer visar olikheter.

Nu lutar artbestämningen i stället mot släktet Cubocephalus och eventuellt något i stil med C. brevicornis eller kanske C. nigriventris. Släktet inbegriper arter som är lite lustigt olika varandra i mina ögon. Några uppvisar t.ex. ganska långa antenner (se Boldsystems) medan andra har antenner likt den på bilderna. 

Här är förresten en annan kokongparasitstekel (Cryptinae) jag dokumenterade i somras och som även den misstänks tillhöra släktet Cubocephalus.

Hur som helst. I nuläget är frågetecknet gällande släktestillhörigheten alltså av markant slag. Jag får väl redigera inlägget igen om nya uppgifter dyker upp.



Bådaviken 17.10. Del 14 - Nymf av Euceraphis betulae?

Kan det här vara en i nymfstadiet varande artfrände till denna vilken jag alltså förmodar är Euceraphis betulae? Rimligen är det således också samma art som maten i detta inlägg.


Bådaviken 17.10. Del 13 - Haplodrassus sp. (?)

Kände visst besvär när jag hade stört denna plattbukspindel (fam. Gnaphosidae) så att den lämnade sitt vävda tält vilket antagligen redan var dess tillhåll inför övervintringen. Men måhända den återvände och enkelt kunde reparera eventuella revor i boningen?
Jag tror att det är någon art i släktet Haplodrassus.

 

Bådaviken 17.10. Del 12 - Wesmaelius nervosus

Denna florslända är Wesmaelius nervosus om jag inte halkat helt galet snett. Arten gillar att finnas bland al och björk. Larverna är förstås rovdjur precis som larverna hos övriga nätvingar. Vuxna individer av denna art är möjliga att påträffa i stort sett över hela året.

 

lördag 6 november 2021

Bådaviken 17.10. Del 11 - Matt konsnäcka

Bloggens sjunde art i klassen Gastropoda (snäckor) är matt konsnäcka, Euconulus fulvus.
Arten är väldans vanlig i förna i lite olika biotoper. Bådaviken passar väldigt bra med dess önskemål. Förväxling kan ske med E. alderi som dock känns igen på att skalet har tydliga spiralstrimmor ("längsgående" strimmor i spiralvridningens riktning)

Eftersom storleken är relativt modest, bredden är kring 3 mm, så bör man förstås hålla korpgluggarna någorlunda öppna ifall man vill ha den som artkryss. För min del var detta första observationen, men så har jag inte ju riktigt letat efter blötdjur tidigare heller. 

Ska tillägga att klassen Gastropoda (snäckor) även inbegriper sniglarna - alltså de utan skal.

Tack till Jonas Roth för artbestämningsbekräftelse.



fredag 5 november 2021

Bådaviken 17.10. Del 10 - Mask

Nu är redaktionen ute på okänt vatten. Jag har varken rotat bland sjökorten eller letat efter något forum att fråga i. 
Här är hur som helst en hyfsat tjusig liten ringmask (Annelida) på ca 15 mm. Mer än så vet jag inte.