söndag 31 mars 2019

Damaeus cf. onustus

Att få kvalster på posten är inte helt fel. Den här skräpiga saken kom via nämnda traditionella försändelsemetod från Sverige eftersom avsändaren önskade artning av djuret. Jag hade kommenterat kvalstret på fb-sidan Spindelnätet - en sida som verkligen rekommenderas för alla med tycke för spindeldjur.

Skräpiga? Jo den här kvalstermodellen hör till de där som gärna klär sig i diverse partiklar vilka fästs på klickar och lager av cerotegument de har på kroppen. 
Läs mer om cerotegument i inlägget med det här Camisia-kvalstret.

Likt kvalstret i länken ovan hör det här till underordningen Oribatida (hornkvalster). Familjen är Damaeidae. I Finland finns enligt Laji.fi sju stycken släkten. Dyntaxa listar fem släkten (Sverige). Några av släktena är relativt lika varandra och en del namnändringar verkar ha skett vartefter de undersökts de senaste åren. Förmodligen har respektive taxonimiska listor följt lite olika kategoriseringar och därmed är indelningen av släkten inte identiska.

En övergripande och snabb okulärbesiktning ger vid handen att detta kvalster tillhör släktet Damaeus.

Längden är inte uppmätt men måste röra sig om ca 0,7-0,9 mm, vilket är aningen litet för den art jag kommit fram till att det är. Den arten är normalt kring 1,5 mm. Men mindre storlek är i de här fallen ingen tokavgörande grej.

Elva arter verkar vara listade för Sverige - därifrån detta alltså kommer. I Finland tycks sex stycken vara registrerade. Det är alltså här som artningsbekymren börjar dyka upp för en amatör som jag. Åtkomsten till beskrivningar av de enskilda arterna är helt enkelt begränsad. Verkar som om acarologerna själva - om jag sett rätt i vissa forskares kommunikation - också får arbeta för att komma åt de förhållandevis få studier som gjorts. Alla papper på gjorda studier har ju heller inte letat sig ut på nätet och därför borde man antagligen söka dem på universitet eller museer. Kvalstren är dessutom en klart understuderad grupp djur. 

Att söka bilder på nätet är vanskligt. I många fall finns det ingen garanti för att ett fotograferat kryp har fått rätt artbestämning. Hittar man en bild av ett Damaeus-kvalster som har artnamnet adderat finns det ofta risk att man blir lurad. 

Damaeus onustus är kanske den art i släktet som oftast förekommer på the world wide web. Här finns risken att nytillkomna Damaeus-fotografier behäftas med artnamnet onustus även om någon artning inte egentligen gjorts. Så småningom är merparten av alla Damaeus-bilder kopplade till onustus och ifrågasättandet blir mindre och mindre. Övriga arter glöms bort i processen. Således får man också ett intryck av att just onustus är den vanligaste av Damaeus-arterna trots att det nödvändigtvis inte behöver vara så - speciellt regionalt eller lokalt. Jag har själv onödigt lätt att falla i den tankefällan gång efter annan och måste konstant påminna mig om att ifrågasätta mina slutsatser.

När jag först placerade kvalstret under stereoluppen fick jag intrycket av att benlängden var förhållandevis lång. Den nämnda Damaeus onustus ska ha framben som är ungefär 1,2 ggr kroppslängden. Benpar nr fyra ska vara ca 1,5 ggr kroppslängden. När kvalstret vandrade omkring upplevde jag att benslängden överskred nämnda mått och gjorde att det påminde mer om D. clavipes som är en mer långbent art. Hos clavipes är motsvarande siffror ca 1,45 ggr kroppslängden för benpar 1 och 1,85 mm för benpar 4. Dessutom kändes de enskilda bensegmenten - speciellt tarsus - tunna och utdragna på ett sätt som inte stämde överens med de bilder jag kopplat ihop med D. onustus. Samma gällde håren (setae) på benen.

Men man bör inte lita på synen heller. Intryck är inte alltid tillförlitliga och därmed väldigt svag grund att stå på. Först när jag hade tagit några bilder kunde jag börja jämföra mer sakligt. 

Inledningsvis använde jag kameran på stereoluppen (mikroskopet) trots att jag har svårt att få riktigt vettiga bilder genom det. Men man måste ju göra nya försök vilket jag också gjorde. Bäst bilder med tillräckligt kraftig förstoring får jag med ett mikroskopobjektiv på utdragsbälg, men med den utrustningen kan jag inte fotografera levande djur.

De tre följande bilderna här nedan är tagna via mikroskopet. Inläggets fyra första bilder är tagna med MP-E65-objektivet och det gjordes först i ett senare skede.

Mikroskop-optiken har besvärande diffraktion, ljusspridning och kromatisk aberration. Det sistnämnda har jag försökt dämpa i efterbehandlingen.

Här började det stå klart att D. clavipes kunde räknas bort. Övriga arter jag har beskrivning på hade redan tidigare avfärdats pga. behåringen.

Jag ville ju ha kvalstrets undersida dokumenterad också. Könsöppning och anal är sådant man gärna ser närmare på i dylika sammanhang.

Den stora ovala - eller superelliptiska - formen mitt under kvalstret är dess könsöppning. Ovalen längre akterut är analen. Här börjar det lukta D. onustus. Precis framför analen finns en lite "sklerotiserad" form (preanal sclerite) som hos det här kvalstret är triangulär. Tack och lov lyckades jag få en tillräckligt tydlig bild för att kunna urskilja den detaljen. 

Hos D. onustus ska de två främre "triangelspetsarna" vara rundade. Här ser de spetsiga ut och det gör att jag känner en liten osäkerhet i artningen. Borde komma åt att se mera jämförelsematerial för att bättre kunna ta ställning. 

Samtidigt verkar övriga detaljer stämma med D. onustus så vitt jag kan se. Därmed torde det här i alla fall vara en mycket trolig D. onustus - även om jag inte helt och hållet vågar sätta huvudet i pant.

Kvalstren i Damaeus-släktet är svampätare. De äter förstås mycel och hyfer men hittas också på fruktkropparna.

Enligt vissa observationer ägnar sig en del kvalster i familjen Damaeidae åt att sköta sin avkomma. Hos en Damaeus-art (D. verticillipes) har honor setts lägga ägg på hanarnas rygg. Hanar hos andra i familjen har noterats bära på ägg men det finns inga riktiga studier kring beteendet (2).

Slutligen tog jag några extra bilder och sedan fick kvalstret åka ut. Visst kunde man ha sparat det för framtida bruk, men den som följer med den här bloggen känner till att jag inte tenderar samla annat än självdöda kryp. Jag hoppas nu att jag sammantaget helt enkelt har tillräckligt många och tydliga bilder (det finns långt fler än de jag lagt upp här) så att jag framledes kan göra nya jämförelser om nytt material dyker upp.

Och tack för försändelsen av detta tjusiga lilla kryp! Det var ett givet nöje att kolla närmare på kvalstret.




Referenser:

1.
Taxonomy of European Damaeidae VIII. Contribution to classification of genus Damaeus C. L. Koch, 1835, with at review of Adamaeus Norton, 1979 and Paradamaeus Bulanova-Zachvatkina, 1957 and redescription of three species
Ladislav Miko
Zootaxa 3980 (2): 151-188. 2015

2.
Mites: Ecology, Evolution & Behaviour. Life at a Microscale
David Evans Walter, Heather C. Proctor
Springer (Second edition) 2013


måndag 25 mars 2019

Omogen och röd gurka

Vill man söka spindlar med ögonen i stället för att banka grenar för att se vad som ramlar ner, är motljus  en användbar metod dessa dagar.

I stort sett varje träd har mängder av spindeltrådar sträckta mellan kvistarna. I smågranarna är det enkelt att både se och komma åt dem. Efter en kort stunds spanande ser man också de små spindlarna som vävt trådarna. Den här tiden handlar det ofta om små ungar.

Bildens gurkspindel (Araniella sp.) är bara en millimeter lång än så länge. När den blivit större börjar den se ut ungefär så här och så här. Huruvida det här är samma art går dock inte att avgöra.

PS. Om någon funderar på varför granarna ser så konstiga ut i spindelbilderna så beror det på att jag inte fotograferade spindeln ute i fält. Jag tog helt enkelt hem några spindlar i stället och arrangerade dem enbart för fotograferingen.



söndag 24 mars 2019

Hyfsat typiskt första spindelfynd

Lirkar man fram en spindel den här tiden på året är oddsen låga för att det är en granbaldakinspindel.

Är man väldigt vanlig och aktiv tidigt på vårarna säger det sig självt att eventuella småkrypsintresserade typer också får korpgluggarna på en.

Det här exemplaren klängde omkring på en rotvälta ute i skogen.
Ofta är det ju trådarna som syns först och det var bara att kika lite här och var längs dem tills spindeln blev upptäckt.

Här är fjolårets första dokumenterade spindel.



fredag 22 mars 2019

Tystnad kråksång

Under natten eller någon gång i morse har den här kråkan trillat av pinn och låg raklång på snön i trädgården. 
Det lokala "kvartersparet" har upprepat besökt vår cembratall på ett sätt som kunde antyda bobygge och häckning även i år.

Nu behöver förstås den här kråkan inte vara den ena halvan av paret i tallen. Det lär väl visa sig om så var fallet.

Kajorna är i full gång med renovering av sina reden. Skatorna rör sig i grannskapet men än så länge har jag inte noterat att de skulle ha någon större aktivitet runt sitt fjolårsbo. Kråkfåglar är en trevlig bekantskap när man lärt känna dem och det vore givetvis trevligt med förnyade hyreskontrakt detta år även om gården inte verkar vara stor nog för tre olika arter. Men vem vill inte ha ett gäng kråkynglingar i sin trädgård?

Edit 24.3.2019: Jo... verkar vara den ena ur paret som påbörjat bobygge i gårdens cembratall. Partnern har suttit ensam och ropat uppe i tallens krona.

Edit 25.3.2019: Nähe? Nu är det två kråkor i tallen trots allt och bobygget är i full gång när detta skrivs. Antingen är döingen en "utomstående" eller så har någon opportunist snabbt krokat ihop med änkan/änklingen.



onsdag 20 mars 2019

Scelio sp.

Död stekel bärgad ur en vattentunna sommaren 2017. Jag har några gamla insamlade kryp som inte blivit dokumenterade än. Tänkte försöka beta av dem vartefter.

Desa drunknade småkryp kan ofta vara en aning stökiga. Vingarna brukar vara trixiga att fixa till och eventuellt småskräp torkar fast något infernaliskt. så ha översende med sådant.

Stekeln är väl i stil med 3,1 mm lång.

Den tillhör släktet Scelio av vilka det finns fem listade arter i Finland. Bildmaterialet är som vanligt gjort för att man ska komma åt att se olika detaljer och allt är uppladdat på Hymenopterists Forum i hopp om att någon expert på dessa ska kunna urskilja tillräckligt mycket för en artning. Det har ännu inte skett och risken är förstås att det är knepigt.

Familjen den ingår i heter Scelionidae (äggmärkarsteklar). Familjen är en ganska ny sådan eftersom dessa steklar tidigare ingick i familjen Platygastridae (gallmyggesteklar) och där sorterades in i underfamiljen Scelioninae.

Släktet parasiterar på ägg av markgräshoppor (fam. Acrididae).

Har egentligen inget mer att tillägga för närvarande. Får återkomma med en uppdatering ifall arten visar sig kunna spikas. Lämnar därmed läsaren med ett antal detaljbilder som avslutning.










lördag 16 mars 2019

[Klimat]debatter - att bemöta bemötande

Varning för långt inlägg vars syfte jag själv egentligen är smått tveksam över. Det här inlägget är förhoppningsvis en tillfällig parentes här på bloggen. Eventuellt kan en dylik redogörelse ändå intressera enstaka besökare även om det inte är i enlighet med bloggens egentliga tematik.

En person vars klimatuttalanden jag kommenterat i just överlånga klimatsvammelinlägg (hänvisning till föregående blogginlägg) postade tidigare i veckan ett inlägg på en lokal, offentlig fb-sida. Fb-sidan är en sådan där typisk "stads-sida" där folk normalt lägger upp olika former av information och bilder som kan tänkas intressera lokalbefolkningen. Ibland blir det lite mera olustigt då t.ex. trafik och kommunala frågor ska debatteras. Men för det mesta är det lummigt och trevligt.

Så här löd inlägget:
"Jag läste just Robert Backs skriveri i Utgångspunkt Nykarleby publicerat i januari. Jag nämns hela 21 gånger vid namn i skriveriet såvitt jag räknade rätt. Det gällde klimatet. Jag tycks vara mycket farlig. Detta antagligen för att jag brukar komma med fakta och en röst som för fram fakta har man för det mesta under historiens gång försökt tysta ner för han anses som obekväm och farlig. Han kan ju förstöra både makt och business. Jag har självfallet aldrig försökt förneka klimatfakta men däremot har jag alltid framhållit att ingenting speciellt sker nu som inte skulle ha skett tidigare. Jordens klimatcykler har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Koldioxiden är livets gas. Utan den gasen finns ingen växtlighet och utan växtlighet bildas inte syre. Så enkelt är det. Koldioxiden är dessutom tyngre än luften och kommer åter sakta ner till jorden. Den utgör dessutom knappa 2% av växthusgaserna och utan dessa gaser skulle vi stekas på dagarna och frysa ihjäl på nätterna! Amen..."

När en kommentar ifrågasatte inläggets lokalförankring var svaret detta:
"Kanske, kanske inte men jag besvarade det som varit skrivet gällande min person i Utgångspunkt Nykarleby därifrån jag kommer".

Blogginlägget i fråga gäller det här, som dels handlar om klimatdebatterande i allmänhet och dels är en redogörelse för den klimatdebatt jag engagerade mig i på Vasabladets insändarsidor.

Funderade länge på om jag skulle bemöda mig om att kommentera inlägget på fb. Men hittills har det fått ligga orört från min sida och om inget exceptionellt sker i tråden får det fortsätta så. Tror knappast att den fb-sidan jublar åt någon utdragen kommentarstråd kring klimat eller inbördes käbbel - även om det senare kanske skulle ha visst underhållningsvärde.

Givetvis börjar jag fundera på vad syftet med fb-inlägget egentligen är. Varför just på denna fb-sida? Någon form av publikt försvar är det helt klart. Jag har ju onekligen kritiserat en rad uttalanden som den här personen framfört i olika sammanhang och nu vill hen värja sig. Men min kritik av insändare och övriga uttalanden har ju inget att göra med varifrån man kommer, var man bor eller ens vem man är. Sådana saker är helt irrelevanta. Givetvis har personen bekanta här lokalt, men de är med säkerhet inga mer frekventa läsare av min blogg än någon annan svenskspråkig person - vilket förstås enbart jag kan se via bloggens statistikräknare. Faktum är att bloggen har förhållandevis få lokala läsare. Det blev förstås några fler nu i samband med fb-inlägget.

Följdfrågan handlar om hur man uttrycker sig, vad som är personligt och vad som är kritik mot sak. Då är självrannsakan och genomgång av egna formuleringar på plats. Har jag på något ställe i bloggen angripit person i stället för sak? Var går gränsen mellan sakfrågan och det personliga? När känns angrepp på sakfrågor som angrepp på person? Möjligen i någon mån varje gång eftersom man ju själv står för sin sakfråga.

I subjektiva sakfrågor finns det ingen orsak att kritisera andras åsikt - åtminstone inte om det är oförargliga saker som favoritfärg. Sedan kan det förstås vara en slippery slope beträffande det subjektiva och det objektiva. Politik och livsåskådning är väl typexempel på områden där man långt debatterar och kritiserar sådant som är subjektivt tyckande.

Men i det här enskilda fallet handlar allt enbart om klimatvetenskapen. Den är så att säga "mätbar" i den bemärkelsen att det finns en tydlig vetenskaplig konsensus baserad på kopiösa mängder studier och deras peer review-artiklar. Man kan i enkelhetens namn säga att allt som strider mot den konsensusen bör bestyrkas med granskad vetenskap som omkullkastar rådande konsensus och därmed skapar ny rådande vetenskaplig konsensus. Rådande vetenskaplig konsensus är ju per definition färdigt bestyrkt av sin granskade vetenskap. Så för dess del är "bevisningen" redan klar. Det betyder självfallet inte att konsensus ger den exakta och korrekta bilden av tingens tillstånd, utan bara att de mest ingående och hittills icke falsifierade undersökningarna tyder på att forskningsslutsatserna är av det slaget att de är den för tillfället bästa beskrivningen av vad vi kallar verklighet (lite förenklat beskrivet).

Om vi då har en person som med sin långa populärvetenskapliga karriär i ryggen menar att hen har auktoritet att i offentligheten (media) uttala sig med säkerhet i klimatvetenskapliga frågor - ja då kastar sig den personen obönhörligen ut i offentligheten och riskerar därmed få sina uttalanden bemötta av vem som än finner det skäligt.
På engelska finns uttrycket limited purpose public figure vilket betyder "en person som gett sin in i en särskild allmän fråga för att påverka utgången av just denna" (Wikipedia). Man gör sig således till en offentlig person i samband med att man uttalar sig publikt. Samma gäller mig som skriver en öppen blogg.

Var bemöter man uttalanden? Det klassiska är väl att bemöta exempelvis insändare med insändare vilket ger debattkontrahenten möjlighet att se repliker och reagera i enlighet med det - om man har prenumeration, köpt lösnummer eller åtkomst på nätet vill säga. I dag fyller sociala media (kommentarsfält, forum, bloggar) liknande funktioner så länge som de är offentliga - dvs. öppna för den allmänhet som vill ha tillträde till dem. I de flesta "gammelmedia" (dagstidningsredaktioner) finns fortfarande moderering. Man kan kommer inte igenom med vad som helst på insändarsidorna. Nu vet vi att det här är hårt kritiserat på vissa håll och "gammelmedia" anses censurera och inte släppa ordet fritt. Men kommentarer om tjafset gentemot "PK" (eg. normalt hyfs) är ett annat inlägg i ett annat sammanhang. Moderering på en blogg måste skribenten själv stå för.

Att kommentera offentliga uttalanden i nyhetsmedia på en egen - om än offentlig och öppen - blogg är i vissa fall en aktion jag tidvis varit aningen frågande inför. För även om det är öppet att se och kommentera även för den vars uttalanden jag kritiserat, så är det ju inte nödvändigtvis så att den personen faktiskt ser mina skriverier och har möjlighet att reagera och bemöta. Sannolikheten är ganska liten om personen inte aktivt söker på nätet eller råkar bli tipsad. Det mest renhåriga vore om bloggaren kontaktar personen vars uttalanden kritiseras så att denne kan försvara sin ståndpunkt mer omgående. 

Men finns en sådan tradition? Möjligen hos några fåtal upprätthållare av bloggar eller liknande forum. I övrigt förs hård samt tidvis helt galet osaklig och spekulativ kritik i allehanda forum, fb-grupper och andra internetiska gruppsammanhang där den som får kängor inte alls är medveten om det. Mer eller mindre alla vi som uttalar oss offentligt lär vara benämnda i situationer där vi av en eller annan anledning inte kan bemöta utsagor. 

Nu har jag visserligen inte tänkt tanken att debatt måste föras i bloggens kommentarsfält under inläggen. Möjligheten finns förstås och jag ställer gärna upp. Personen bakom kritiken som föranleder det här inlägget har vid ett par tillfällen de facto kommenterat några tidigare inlägg i just kommentarsfältet. Jag har då efterlyst källhänvisningar men personen i fråga har inte visat intresse av att debattera själva sakfrågan. Således har jag fått en bild av att det inte är så viktigt - något jag kan förstå utgående från att det kanske inte känns så konstruktivt att debattera typ klimat bland kommentarsfälten i en liten blogg som denna.

Ett dygn efter fb-inlägget kom ett ett telefonsamtal. I korthet handlade det om att personen kände sig förföljd och personligen angripen. Det blev ett spänt samtal kan man säga. Jag hävdar att jag kritiserar sakfrågor och min meningsmotståndare att jag går på person. Under samtalet hävdades det också att jag enbart koncentrerar min kritik gentemot personen i fråga. Således skulle det röra sig om någons lags personförföljelse. Gällande det påståendet får man väl konstatera att vederbörande inte noterat mina bemötanden av utsagor som reportrar, politiker eller motsvarande offentliga personer levererat. Ansvar över den ouppmärksamheten kan jag knappast ta på mig. Jag har helt enkelt använt bloggen som plats för bemötanden av allehanda natur, miljö och klimatrelaterade aktualiteter som varit någorlunda lokala (typ Svenskfinland). Att den aktuella personen fått aningen fler kängor än andra beror på att den personen varit aktiv med uttalanden i pressen - via insändare och/eller intervjuer. Dessutom har hen också uttalat sig i flera olika ämnen som jag behandlat. Vi har s.a.s. rört oss inom samma områden och därmed innehållsmässigt tangerat varandra något oftare än vad som gäller för flertalet andra med offentliga uttalanden.

Så... i egenskap av moderator och ansvarig för den här bloggen bör givetvis jag stå för allt som här är skrivet, eller så ska eventuella otydligheter justeras ifall något är formulerat så att kritiken missriktas gentemot person istället för sakfrågor. Efter samtalet kände jag mig förstås tvungen att än en gång dubbelkolla och försöka utröna vilka presumtivt skakiga formuleringar kunde tänkas bli tolkade som personangrepp. Här i bloggen finns helt klart vissa formuleringar som är av mer satiriskt  och raljant slag - speciellt i kommentarer gentemot politikers uttalanden i kolumner o.dyl.

Nu ligger det egentligen väldigt långt från min grundläggande syn att "gå åt" någon rent personligt. Jag fattar inte vad sådant tjänar till. Så i min genomgång försökte jag som sagt syna texterna på jakt efter personkränkande formuleringar. Jag vill hävda - om jag inte missat mig kapitalt - att allt ändå handlar om att jag dissat sakfrågor. Med det sagt är det skäl att tillägga att en del människor tenderar ta kritik mot sakfrågor som personliga. Vad som förstås kan vara knepigt är ju om man känner att kritiken mot sakfrågorna i ens uttalande riskerar kasta någon skugga över karriär och värv. Då blir det lätt personligt. Men sådant kan inte jag ta ansvar över. Det är ingen mänsklig rättighet att inte bli kritiskt bemött ifall man råkar leverera information som inte stämmer med vetenskap oberoende vilken position man har.

Hittills har jag i min genomgång inte hittat något som handlar om person. Har jag missat något ber jag om upplysning. Däremot finns - eller fanns - en del plumpa formuleringar. Merparten av dem torde vara borttagna nu även om de primärt var plumpa kommentarer på plumpa uttalanden. Men man behöver ju inte sänka sig själv till det plumpa och därmed städas sådant just nu bort. Jag har även städat bort en del oväsentligheter även om det inte heller handlat om person utan om sådant personer påstått. Jag har i vissa inlägg skrivit raljant gentemot uttalanden som saknar huvud och fötter. När raljerande förekommer är det givetvis riktat gentemot ett ogenomtänkt publicerat uttalande och inte mot personen som sådan.

Vid den första genomgången beslöt jag även justera några formuleringar som eventuellt kunde uppfattas som överdrifter. Men om Fan läser bibeln så blir det förstås knas oberoende hur man gör.

Jag har tonat ner raljansgraden i dissandet av en del vetenskapliga förvillerier. Det har jag gjort som en försonande gest. Däremot kommer jag att bibehålla ord som just förvillerier, stolligheter, vetenskapsignorans och liknande beteckningar på ständigt upprepade uttalanden som går helt galet stick i stäv mot vetenskapskonsensus. Då ligger det förstås nära till hands att en person som möts av sådana ord kan uppfatta att jag skriver att hen är en stolle. 

Men se det är skillnad på att hävda att någon är en stolle och att hävda att ett uttalande är stolligt. Jag utgår inte från att stolliga uttalanden betyder att stolleriets upphovsperson är en stolle. Men jag bör kanske vara sparsam med just "stollerier". Förvilleri och vetenskapsignorans är bara rena definitioner på vad de är. Står man för sin fakta ska man knappast ta på näsan om det benämns som förvilleri, utan i stället fundera på varför det betecknas som förvilleri, samt se till så att man kan försvara sin utsaga med bakomliggande verifierad fakta. 

Det är ju inte precis som att jag hoppar på verifierade fakta (vetenskapskonsensus) och påstår att det är dumheter.

Jag kommer alltså att fortsätta ifrågasätta varför vissa personer inte lyckas se de vetenskapliga beläggen, varför de envisas med att sprida förvillande information som alltså inte är baserad på vetenskapliga resultat och jag kommer fortsättningsvis att kräva vetenskapliga källhänvisningar till påståenden som verkar helt tagna ut myternas värld.

Och när jag nu ändå är på gång så kan man ju plocka ut ett par påståenden ur det där fb-inlägget jag citerade här ovan. Det är ytterligare upprepningar på de påståenden som samma person skrivit i insändare senaste år.

"Jag tycks vara mycket farlig. Detta antagligen för att jag brukar komma med fakta och en röst som för fram fakta har man för det mesta under historiens gång försökt tysta ner för han anses som obekväm och farlig".
Nu var det väl kanske så att de fakta du presenterat och fortsätter presentera, inte varit i enlighet med vetenskapliga studier. Så det där med "farlighet" skulle väl i så fall vara tvärtom - dvs. farligheten ligger i att vetenskapligt felaktiga fakta framförs. Men det finns ju som sagt all chans att komma med källhänvisningar. Jag är en vetenskaplig vindflöjel som ständigt svänger mig efter konsensus och jag har ingen prestige i att ha "rätt". Det är ingen tävling.

"Jag har självfallet aldrig försökt förneka klimatfakta men däremot har jag alltid framhållit att ingenting speciellt sker nu som inte skulle ha skett tidigare. Jordens klimatcykler har alltid funnits och kommer alltid att finnas".
Det där med det ständigt växlande klimatet har här på bloggen avhandlats bl.a. här och här. Läs gärna referenserna under respektive inlägg. Så det handlar kanske inte om att förneka klimatfakta, utan snarare om att inte riktigt känna till klimatfakta.

"Koldioxiden är livets gas. Utan den gasen finns ingen växtlighet och utan växtlighet bildas inte syre. Så enkelt är det. Koldioxiden är dessutom tyngre än luften och kommer åter sakta ner till jorden. Den utgör dessutom knappa 2% av växthusgaserna och utan dessa gaser skulle vi stekas på dagarna och frysa ihjäl på nätterna"
Stämmer förstås, men det är en väldigt begränsad och körsbärsplockad formulering som på så sätt leder till förvillande information och missuppfattning angående den rådande ökningen av atmosfärisk CO2. Vill man skriva kort kring vad CO2 i atmosfären betyder och vad dess mekanismer är måste man nog omformulera sig en smula om det ska fungera i enlighet med vetenskapliga slutsatser - och framförallt i relation till de rådande klimatologiska bekymren som dagens snabba förändring av atmosfärens egenskaper leder till i praktiken. Annars blir formuleringen liktydig med att stoppa huvudet i sanden.
Det har behandlats i någon mån här. Många referenser att ty sig till i det inlägget.

Till dig som det här berör: Om du råkar läsa det här inlägget och är det minsta intresserad av att faktiskt debattera sakfrågorna och inte ständigt dra personkortet, så är jag idel öra. Telefonsamtalet var kanske inte den bästa starten i en relation, men vi kan försöka rätta till det.

Kom med riktiga referenser som stöder dina uttalanden. Leverera hänvisningar till studier och peer review-artiklar som fullständigt kastar mina föreställningar över ända. Jag lovar att jag med öppet sinne noggrant ska läsa allt du för fram och allt du länkar till.

Ta det som en spännande och rolig utmaning i ett ämne som intresserar oss båda. Ta det som en fantastisk möjlighet att få grotta ner sig i ny kunskap och nya insikter. Det gör jag i alla fall.

Om du vill kan vi debattera offentligt på min egen fb-sida, eller här på bloggen i kommentarsfälten, eller varhelst du önskar. Jag är öppen för olika lösningar.

Ifall du inte vill eller inte bryr dig så är det OK det också. Men du får tyvärr ändå vara beredd på att jag även i fortsättningen kan komma att kritiskt bemöta dina offentliga uttalanden ifall jag ser orsak till det. 


fredag 15 mars 2019

[Klimat]debatter - var, när, hur och gentemot vem?

Den första och mer allmänna frågan gäller själva poängen med att debattera klimat. Finns det överhuvudtaget en poäng? 
I ljuset av Greta Thunbergs gärningar ter sig förstås den frågan överflödig. I dag fredagen den femtonde mars 2019 skrivs nämligen historia genom en global klimatstrejk i över 2000 städer fördelade på fler än 120 länder enligt aktuell rapport. Möjligen tillkommer fler orter under dagens lopp.

Karta och grafer från fridaysforfuture.org

Hur många människor som deltar totalt lär det väl meddelas om så småningom. Hela den stora världsomspännande manifestationen är alltså huvudsakligen ett resultat av en enskild ung svensk flickas beslutsamhet att ta itu med sin egen förtvivlan över att vuxenvärlden ignorerar vetenskapen och fortsätter köra på i samma gamla invanda klimat- och miljö-förstörarspår. Eftersom Greta Thunberg och den efterföljande Fridays for Future-rörelsen baserar sig helt på klimatvetenskapskonsensus finns det egentligen ingenting att tillägga kring angelägenheten. Det är helt enkelt tokangeläget.

I det här enskilda klimatdebatt-fallet råder alltså ingen tvekan. Det har varit sanslöst effektivt arbete som rullat på av sig själv. Greta Thunberg har inte "eldat under" eller aktivt försökt få följare. Hon har inte förespråkat skolk eller demonstrationer. Snarare har hennes gärning varit en propp som slutligen släppte. En uppsjö andra unga människor vilka känt och känner samma som Greta har fått inspiration och kraft. Det är därför Fridays for Future är så livgivande, engagerande och självuppbyggande. Ketchupeffekten.

Samtidigt ser man på sociala media hur "förnekargruppen" också tycks växa sig större och mera högljudd. Det är då man frågar sig om klimatdebatt på nätet egentligen är någon höjdare. Känns ofta mest bara kontraproduktiv. För varje vetenskapligt inlägg dyker det upp fem länkar till Patrick Moores stolliga uttalanden och nio hänvisningar till diverse förvillarbloggar eller förvrängda temperaturgrafer. Polarisering var ordet.

Dessa förvillarprofiler har det ganska enkelt. De kan snabbt, fritt och "ansvarslöst" sprida allehanda lösryckta påståenden väldigt effektivt. Att sakligt svara på alla påståenden är ett stort och tidsdrygt jobb. Brandolinis lag är således fullt gällande ("The amount of energy needed to refute bullshit is an order of magnitude bigger than to produce it"). För övrigt blir klimatdebatter på sociala media ändå bara ett enda hysteriskt kackel utan någon som helst mening.

Folk tröttnar liksom också på klimatdebatter. Det finns en känsla av att "bara klimatsnacket upphör så upphör även problemen" och då kan vi gå tillbaka till vår vardag. Således grunnar jag förstås också på huruvida den här bloggen alls ska behandla klimatfrågor och om jag alls ska kommentera dessa ständiga floder av villfarelser som både medvetet och omedvetet sprids över internätosfären. Allt vore så mycket enklare om jag bara tog lite bilder av diverse kräk och skrev något gemytligt om blåmesen istället för att plita ihop tråkigheter som överlångt klimatsvammel.

Edit 15.3.2019: 
Enligt uppgift från olika håll beräknas det ha varit närmare 1,5 miljoner demonstranter ute under gårdagen. 
FN:s generalsekreterare António Guterres sammankallade till nytt klimatmöte. 

Gårdagens demostrationer råkade av en slump sammanfalla med 20-årsjubileet av Michael Manns berömda "Hockeystick" - ett diagram som visar sig ha anmärkningsvärt stora likheter med senare rekonstruktioner trots klimatförvillarnas stora förvissning om att allt handlade om blatant fusk.

Den här bloggen kommer by the way att fortsätta med tråkiga klimatinlägg.
Facebook-debatter får dock vara en god tid framöver. De är som sagt enbart poänglösa i enlighet med Brandolinis lag.


torsdag 14 mars 2019

Vinterharkrank


Det är nästan en smula spindelkaraktär på vinterharkranken medan den spankulerar över snön.

När temperaturen kryper över nollsträcket nu mot vårvintern finns det allt större chans att få syn på diverse småkryp uppe på snön. Fullbildade (vuxna) exemplar av vinterharkrankarna i släktet Chionea är i stort sett endast aktiva på vintern och torde även kunna ses när det är kallare.

I litteraturen (1) nämns september till april och framförallt november till slutet av februari som den bästa tiden ifall man vill hitta dem. I Norra Sverige ska de enligt uppgift vara möjliga att påträffa ännu i juni och rimligen gäller det förstås även Finland och övriga nordliga nationer. Exakt vad (var) som i det här fallet hänförs som "norr" vet jag inte.

Räknar jag rätt finns det nio arter i Europa. Tre av dem lever i Finland.

Det här är en hane. Det syns i aktern där han har sina arttypiska könsorgan. Honorna har en spetsigt utdragen äggläggningsutrustning på sin ändalykt. Enligt nyckeln (1) pekar antennerna och just fortplantningsapparaturen här på att det rör sig om Chionea araneoides. Verkar vara den vanligaste av våra tre arter och den kan hittas i hela landetC. lutescens har fyndprickar upp till Rovaniemi och C. crassipes verkar vara bunden till Lappland. Kroppslängden på den fotograferade vinterharkranken är ca 6-7 mm.

Släktet ingår i den stora familjen Limoniidae (småharkrankar) och underfamiljen Chioneinae som i Finland består av 22 familjer och totalt 85 arter.

Larverna lever av organiskt (förmultnande) material i förnan. Släktet är mest förknippat med barrträd. En del arters larver letar sig ner i hålor av gnagare där de även kan livnära sig av däggdjurens avföring. De fullbildade insekterna bildar glycerin (el. propantriol / glycerol) i hemolymf-systemet vilket hindrar dem från att frysa sönder. Vingarna är som synes nästan helt tillbakabildade (hos båda könen) men svängkolvarna (haltererna) är stora och tjänar antagligen något syfte som känselorgan av något slag. Vuxna vinterharkrankar kan ta upp vätska genom att dricka vatten från snön, men de verkar inte äta något.


1.
Pjotr Oosterbroek & Herbert Reusch
Braunschweiger Naturkundliche Schriften 8 (1): 173-220, Oktober 2008


lördag 9 mars 2019

Cembratallkottkvalster

Samlade här om dagen in trenne kottar som legat på marken under trädgårdens cembratall för att se om det fanns ett eller annat småkryp som tänkt sig övervintra i dessa. 

Efter en stund fick jag syn på ett minutiöst litet kvalster som sprang hit och dit på botten av asken. Kroppslängden måste vara kring 0,3 mm (max 0,4 mm). Bilderna är ordentligt bristfälliga. Hade inget annat val än att använda mig av stereomikroskopet för fotograferandet och kvaliteten är inte någon höjdare trots proper tillhörande kamerafattning. Mikroskopets kameraadapter har besvärande liten effektiv bländare vilken skapar diffraktion och optiken är totalt sett kanske inte den mest lämpade. Dessutom är det ganska många linser mellan motiv och kamerasensor. Men sådant snack kunde jag ju spara till det där mer ingående kamerautrustningsinlägget jag planerat i flera år.

Första intrycket var något i stil med familjen Erythraeidae. Men vid närmare koll började det kännas långt ifrån korrekt. Vet förresten inte om det finns så här små arter i den familjen. Nu är jag i och för sig inte heller toksäker på det här kvalstrets utvecklingsstadium, men det torde väl ändå vara en vuxen individ.

Sedd dorsalt är kroppen (Podosoma) av den "axelbreda" modellen som smalnar av bakåt och främre delen av kroppen (Prodorsum) är markerat genom en antydan till inbuktning ("hals"). Mitt på ryggen finns en längsgående ljus rand som tyvärr inte syns riktigt i den nedre bilden. Undersidan är ljus.

Underordningen Prostigmata - it det här kvalstret otvetydigt hör - inbegriper förstås många familjer. De flesta av dem är än så länge besvärande obekanta för mig.

Tänkbar familjetillhörighet är för närvarande Rhagidiidae. Men det finns många stora frågetecken i den tanken och jag är inte helt bekväm med den. Alternativ som passerat revy har varit bl.a. Eupodidae och Petnthaleidae. Det först nämnda släktet har dock oftast feta "lår" på bakersta benparet och den andra nämnda familjen tycker jag uppvisar lite annan generell form på sin kroppskonstitution och på det lilla jag kan se av palperna. Arbetet fortsätter med andra ord. I och med att kvalstret fick återvända ut lär jag inte kunna undersöka det närmare. tror det är svårt att hitta det igen.

Men poängen med att se närmare på kottarna handlade förstås primärt om att hitta liv. 
Mission accomplished.


torsdag 7 mars 2019

Sans, vett, fakta och logik om klimat? Del 4

Har du inte läst del 1del 2 och del 3 i den här lilla inläggs-serien så kan det vara en god start. Inte för att det är en enhetlig berättelse, utan snarare för att det kan ge en smula bakgrund till vad jag häver ur mig i det här inlägget. Referensnumreringen fortsätter från 34 eftersom jag delade upp inlägget innan publicering.

Vi fortsätter kika på sidan med "lättförståeliga fakta" av och med klimatförvillarnätverket "Klimatsans". Där har gubbarna (det är bara gubbar - tror jag) plockat fram kortfattade beskrivningar över hur det verkligen ligger till - enligt dem.

Följande infotext berör en hel del påståenden med klart potentiell förvillarklichékvalitet

Redan i första meningen snavar klimatsans över sig själv. Vilken "mer solaktivitet" är det Klimatsans hänvisar till? Hur var det nu med den där solaktiviteten?

Här skulle jag gärna lägga in bilder på några plottade kurvor sammanställda av Greg Kopp, men då jag i skrivande stund ännu inte fått svar på förfrågan om tillåtelse att lägga upp diagrammen så länkar jag än så länge hit och ber dig kika på - ja hela bildmaterialet. Det finns skäl att återkomma till den där solen i ett senare skede men redan nu kan man ju fråga sig vilken "mer solaktivitet" Klimatsans tänker på? Som nämnts i tidigare inlägg säger sig Klimatsans presentera fakta med sans, vett och logik. Så vilken "mer solaktivitet" frågar man sig än en gång.

Andra meningen där utgasning av koldioxid från varmare ytvatten nämns tycks vara viktig i sammanhanget. Visst kommer de senare till att kallt vatten "nära polerna" tar upp koldioxid, men de glömmer nämna att världshaven hittills upptagit - och fortsätter absorbera CO2 - i mycket högre grad än vad som ställvis släpps ut i atmosfären. Man räknar med att en tredjedel av alla antropogena CO2-utsläpp sedan 1800-talets mitt absorberats av världshaven (34). Studier har också visat att de tidvis varit väldigt effektiva på att ta upp CO2 ur atmosfären (35). Men det är nödvändigtvis inte bara en positiv sak.

Här drar Klimatsans också in klassikern 4%. Javisst stämmer 4%. Men vad är 4%? Jo vad Klimatsans försöker berätta är att vi människor tillför 4% kol till kolcykeln. 4% är ju liksom ingenting... skulle man kunna tänka sig att Klimatsans vill berätta. Vad Klimatsans konstigt nog inte berättar är att det i praktiken rör sig om ett tillägg på enbart 2%. 2% hade ju liksom varit mycket bättre siffra för Klimatsans.

Kolcykeln är ju en enorm kontinuerlig omsättning av just kol. Det är alltså det ständiga kolutbytet där kol (i form av koldioxid) går upp till atmosfären från hav, mark, organiska material och vulkaner och sedan tillbaka igen. Det lilla extra utflöde som vulkanerna bidrar med binds av tillväxt, hav och mark. På det sättet har den atmosfäriska CO2-halten hållits i stort sett konstant de senaste 8000 åren.

Men sedan kom vi människor och började omvandla gammalt bundet (fossilt) kol till koldioxid som vi släpper ut i atmosfären. Det står för ungefär 4% av den totala kolcykeln. Hälften av den koldioxid vi släpper ut har alltså dels hittills absorberats i haven och en del i biosfären (tillväxt). Då har vi de där två procenten kvar. Det är dessa två procent som i snart 200 år adderat koldioxid till atmosfären där det antropogent orsakade överskottet just nu faktiskt är en andel av 32%. Ett annat sätt att se saken är att vi höjt koldioxidhalten med 46% - men då talar vi förstås bara procentmatematik och det blev ju egentligen inte mera koldioxid i atmosfären för det.

Klimatsans kan återkomma efter att även ha läst följande exempel på artiklar (referenser 36-39) som behandlar kolcykeln och världshaven. Sedan har Klimatsans en kort utläggning om att haven inte alls blir surare och då kanske referenserna 40-42 kan vara av intresse.

Tillåts jag dra dumrepliken "vatten är inte heller ett gift - men dricker man för mycket av det för snabbt kan man dö"? Nej koldioxid är väl inget gift - vad som nu ska klassificeras som gift? Klimatsans har i ovanstående informationsstycke kapital missat allt som har med tidsaspekt och evolutionsrelaterade faktorer att göra. Vad har det för skillnad vilken medeltemperatur jordklotet haft eller hur hög CO2-halten varit om existerande organismer inte är anpassade för den snabba förändring vi idag har? Vad är det för blockering hos Klimatsans-skribenten Tege Tornvall som förhindrar honom att förstå korrelationen - nej kausaliteten - mellan tidigare dramatiska klimatförändringar och resulterande stora ekologiska omdaningar under vilka olika stora utdöenden ägt rum beroende på magnitud och tidsrymd?

Visst är det så. Första två meningarna är helt korrekta. Det visar även en av de färskaste färska studierna (43). Forskningsartikeln som i första hand koncentrerar sig på tidsperioden 2000 - 2017 listar CO2 och klimatförändringar som de två primära orsakerna. Globalt blir en tredjedel av ytorna med växtlighet grönare medan 5% av växtytan förlorar växtlighet. Två tredjedelar av den nya grönskan består av ungefär lika stora delar ny skog och odlingsmark. Indien och Kina sticker ut som två nationer vilka står för en stor del av nytillväxten. I båda länderna har det under de senaste decennierna satsats en hel del på nyplanteringar av skog men framförallt också nya odlingsmarker.

När Klimatsans sedan kommer in i styckets tredje mening börjar det lukta förvrängning av fakta. Fortfarande är informationen förmodligen korrekt. Jag har inte kollat uppgifterna och siffrorna, men det råder inga tvivel om att skördarna ökat markant under de senaste 100 åren. När Klimatsans här inte utvecklar informationen kan man lätt få för sig att ökade skördar enbart beror på CO2.

Det första man kan fråga sig är hur mycket mer markyta som odlas upp i dag jämfört med 1930. Jag har inte de exakta siffrorna för 1930-talet och spannmål, men från 1961 och framåt ser det ut så här:

Diagrammet taget från Our World in Data och för en interaktiv variant samt mera information rekommenderas ett besök på sidan. Arealen för spannmålsodling (cereals) har alltså inte ökat mer än ca 70 miljoner hektar mellan 1961 och 2014. Nu vore det tokprima med den globala arealen för 1930, men jag har hittills misslyckats med att hitta sådana uppgifter. Vad jag hittat är några siffror för Storbritannien (44) men jag kan inte svara på huruvida de trenderna är någorlunda överförbara till en global skala. Diagrammen nedan gäller bara två av spannmålen - vete och råg.


På grund av prisnivå (44) var odlingsarealen liten under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Båda sädesslagen fick dock förnyad popularitet under olika omgångar i mitten av 1900-talet. Under 1030-talet kunde man i Storbritannien skörda drygt 2 ton spannmål per odlad hektar. Från år 2000 har de siffrorna varit ca 8 ton/ha för vete och runt 6 ton/ha för råg och havre (Källa: ourworldindata.org). Det är onekligen en magnifik ökning av skördarna. En del av skörden anses dock bestå av större vatteninnehåll i grödorna.

Eftersom det är möjligt kan man ju passa på att kika på den globala utvecklingen av all odlingsmark (exkl. betesmark) för de senaste 10 000 åren.

1930 beräknas den totala odlade landytan ha varit ca 1,06 miljarder hektar och för 2015 anges 1,58 miljarder hektar. Det här gäller alltså alla grödor.

Så...
Sedan 1930 har den atmosfäriska koldioxidhalten ökat från drygt 300 ppm till drygt 400 ppm. Klimatsans ger i sin text sken av att det är odelat bra och att det genererar större skördar vilket givetvis är suveränt med tanke på den globala matsituationen.

Exakt hur stor del CO2 har i ökade skördar är förmodligen omöjligt att svara på. När CO2 och klimatförändringar nämndes ovan i samband med mer uppmätt grönska (43) gällde det åren 2000 - 2017. När bedömningar görs för en längre tidsperiod som de senaste 100 åren är det främst faktorer som utvecklad näringstillförsel, bevattning, långt mer förädlade grödor, hybridkultivering, fler skördar per år, effektiv bekämpning av ogräs och ohyra samt långt mer maskinell och därmed snabbare hantering av hela odlingsprocessen (43-45). Utöver det har alltså också den odlade arealen ökat - om än inte i så extremt stor andel. 

Poängen är således att det är alldeles för många koefficienter involverade i detta för att man enkelt ska kunna säga att ökad atmosfärisk CO2-halt har bidragit till ökade skördar. Dessutom förhåller det sig tyvärr också så att inte ens CO2 är ett vettigt tillskott alla gånger. Vissa växter gillar ökad CO2-tillförsel. Tomater är ett bra exempel på det. Men enbart ökad CO2-gödning är normalt inte tillräcklig. Växter måste i de flesta fall även få andra näringstillskott för att hålla önskad balans i tillväxten och för att bibehålla näringsinnehåll. Hos vissa växter ger CO2 visserligen bättre tillväxt men näringsinnehållet försämras. Sedan finns det växter som inte alls är så pigga på förhöjd CO2-nivå. Komplexiteten är helt enkelt för knepig för att man ska kunna dra enbart positiva slutsatser (46-56).

Sedan har den ökade atmosfäriska CO2-andelen lite olika inverkan på de "vilda" växterna. Vissa av dem kommer i en snabb omställning att få nya konkurrensfördelar mot andra och det innebär risk för förlorad biodiversitet med de kaskadeffekter det innebär. För att ytterligare krångla till allting verkar det inte nödvändigtvis vara helt klart att träden lyckas ta upp så stor andel CO2 som man tidigare trott (53). Det är spännande tider och hoppeligen fortsätter forskningen oförtrutet observera och skapa nya insikter i de ekologiska skeenden vi är inne i för tillfället.

Nästa inlägg i den här lilla klimatserien kommer bl.a. att handla om växlande CO2-halter och väder.


Referenser:

34.
Khatiwala, S., Tanhua, T., Mikaloff Fletcher, S., Gerber, M., Doney, S. C., Graven, H. D., Gruber, N., McKinley, G. A., Murata, A., Ríos, A. F., and Sabine, C. L
Biogeosciences, 10, 2169-2191, 2013
https://doi.org/10.5194/bg-10-2169-2013

35.
Tim DeVries et al.
Nature 542, 215-218 (09 February 2017)

36.
J. W, B. Rae et al.
Nature 562, 569-573 (2018)

37.
Peter Landschütter et al.
Nature Climate Change 8, 146-150 (2018)

38.
Catriona L. Hurd et al.
Nature Climate Change 8, 686-694 (2018)

39.
Ryan Pereira et al.
Nature Geoscience 11, 492-496 (2018)

40
Alexander T. Lowe et al.
Scientific Reports 9, Article number: 963 (2019)

41.
Sylvain Agostini et al.
Scientific Reports 8, Article number 11354 (2018)

42.
Ulf Riebesell et al.
Nature Climate Change 8, 1082-1086 (2018)

43.
Chi Chen et al.
Nature Sustainability 2, 122-129 (2019)
https://doi.org/10.1038/s41893-019-0220-7

44.
Yago Zayed
Agriculture: historical statistics
House of Commons Library Number 03339, 21 January 2016

45.
Navin Ramankutty et al.
Annual review of plant biology 69(1). April 2018
DOI: 10.1146/annurev-arplant-042817-040256

46.
Lucas C. R. Silva et al.
Recent Widespread Tree Growth Decline Despite Increasing Atmospheric CO2
PLOS ONE. July 21, 2010

47.
Timothy J. Brobribb et al.
Unique Responsiveness of Angiosperm Stomata to Elevated CO2 Explained by Calcium Signalling
PLOS ONE. November 20, 2013

48.
Jeffrey S. Dukes et al.
Responses of Grassland Production to Single and Multiple Global Environmental Changes
PLOS Biology. August 9, 2005

49.
Camilo Mora et al.
Suitable Days for Plant Growth Disappear under Projected Climate Change: Potential Human and Biotic Vulnerability
PLOS Biology. June 10, 2015

50.
Synopsis
Field Tested: Grasslands Won’t Help Buffer Climate Change as CO2 Levels Rise
PLOS Biology. August 9, 2005

51.
Daniel R. Taub
Nature Education 2010

52.
Naiming Yoan et al.
Extreme climatic events down-regulate the grassland biomass response to elevated carbon dioxide
Scientific Reports 8, Article number: 17758 (2018)

53.
Miriam Isaac-Renton et al.
Northern forest tree populations are physiologically maladapted to drought
Nature Communications 9, Article number: 5254 (2018)

54.
Wenjuan Huang et al.
Plant stoichiometric responses to elevated CO2 vary with nitrogen and phosphorus inputs: Evidence from a global-scale meta-analysis
Scientific Reports 5, Article number: 18225 (2015)

55.
Xiangnan Li et al.
Soil warming enhances the hidden shift of elemental stoichiometry by elevated CO2 in wheat
Scientific Reports 6, Article number: 23313 (2016)

56.
Matthew R. Smith et al.
Impact of anthropogenic CO2 emissions on global human nutrition
Nature Climate Change 8, 834-839 (2018)


ges122129 (2019)
volu2
pages122





44.