fredag 29 juni 2018

Samma sort eller?

Två larver jag fotograferade för ett par veckor sedan.

Prickmönstret är samma, så även om färgerna skiljer inbillar jag mig att de lystrar till samma namn men... vilket?
Jag har inte tagit mig tid att söka runt så värst aktivt. 

Båda var ca 13-15 mm långa.



onsdag 27 juni 2018

Takgeting

Här är ytterligare några testbilder tagna med Canon FD 200 f4 Macro. Det är bara med diffuserad blixt rakt från kameran. Inte jättebra precis. Men det är så länge sedan jag lagt upp några sociala getingar här, så det får duga.

Försökskaninen är i detta fall en takgeting - Dolichovespula saxonica - i färd med att förvandla vårt utebord till bomaterial. Det är dock inte samma individ i den första bilden som i de två andra. Det syns bl.a på munsköldens svarta teckning.



Östlig fläcklocke

Flera av våra lockespindlar kan vara aningen svåra att se skillnad på om man inte börjar undersöka små detaljer. Det här är dock en som går att artbestämma utan minsta problem. Det är nämligen den enda svarta lockespindeln hos oss.

Nemastoma lugubre - östlig fläcklocke - är knappa tre millimeter lång (hanarna något mindre än honorna), har en sträv ("kornig") ryggsköld och två ljusa fläckar. Många exemplar har större och mer tydligt ljusa parfläckar än vad bildens individ uppvisar. Vissa kan också sakna fläckarna. 



tisdag 26 juni 2018

Kålfjäril

I den här bloggens begynnelse planerade jag att innehållet enstaka gånger också skulle behandla kamerautrustning eftersom ett visst experimenterande med sådan sker ibland. 
Författandet av sådana inlägg har fungerat sisådär - om jag uttrycker mig beskedligt. Nu lovar jag ingenting längre. Dyker det upp något kamerautrustningsinlägg så gör det. Vi får se helt enkelt.

För några dagar sedan drog jag fast mitt gamla Canon FD 200 f4 Macro på 7D-huset och gick ut för att leta kryp som är för stora för mitt vanliga makro-objektiv (MP-E65). Vad vore då lämpligare än exempelvis  någon dagfjäril? Trädgårdslandet bjöd givetvis på kålfjäril.

Jag har ruggigt svårt att bemästra det där objektivet. Det är som om fokus (skärpan) inte stämmer med vad jag ser i sökaren. Oftast kommer skärpan en liten bit bakom det tilltänkta området eller så hoppar fokalpunkten plötsligt framför motivet i stället. Det är ett lynnigt objektiv liksom. Men med tillräckligt många exponeringar brukar det förr eller senare hitta rätt. Sedan tycker jag inte att skärpan är så bra även där den sitter. Det är som om gluggen inte riktigt vill leverera detaljer. Men jag får väl experimentera vidare med det.

Objektivet ger också lite annan typ av färgton och framförallt kontrasterna tenderar skilja sig från vad man är van med från dagens objektiv. Vissa av bilderna ser helt enkelt lite "gamla" ut. Visserligen genomgår de editering i Photoshop och en del av det "gamla" utseendet försvinner nog i den processen. Jag ska dock inte hävda att färgernas och kontrasternas karaktär nödvändigtvis är något negativt. Snarare en rolig detalj.

Kålfjärilhonan på bilderna var som synes rejält sliten. Såg inte att hon skulle ha duttat ut ägg på senapskålen (mera känd som rucola) men hon kanske redan gjort sitt, eller så var hon på väg att göra det men blev störd av min närvaro. Hur som helst. Kålfjärilar har minsann sett till så att bladen fått sina små prydliga samlingar av agg.

Ägg har jag dokumenterat tidigare. Jag tog förvisso in ytterligare en hoper ägg som jag skulle fotografera, men larverna hann kläckas innan jag kom till skott. 

Några larver är fortfarande okläckta. Flera av larverna som tagit sig ut är i full färd med att äta äggskal. Sedan är de nog aningen vilsna eftersom bladet redan torkat. Det kanske inte är exakt vad de hade tänkt sig.

Dessa två bilder är förstås tagna med MP-E65. Nämnt bara för klargörande.



söndag 24 juni 2018

Prickvarg

I detta "totalsamlande" ("bongande" på ren finlandssvenska) av organismer (observationer) jag håller på med, finns det vissa grupper eller familjer jag brottas lite extra med. Det har nämnts förut i den här bloggen då när jag gjort något inlägg med ett djur som är trixigt att arta. Eftersom jag mer eller mindre rör mig mellan allt som existerar från elefant till nematod blir en del områden mera suddiga än andra.

Spindlarna hyser jag lite extra intresse för. Så bland dem finns det sådana jag tror mig ha en del koll på. Men undantag finns och vargspindlarna (fam. Lycosidae) hör dit - speciellt de mer triviala arterna som frekventerar synfältet till vardags. Ett antal av dem är nämligen svåra.

Det finns flera arter inom släktet Pardosa som jag för närvarande känner sviktande insikter i. Det är som om jag har svårare att se de subtila skillnaderna hos dessa än hos småkryp som tidigare fågat större intresse. Sådant är väl i och för sig inget märkvärdigt. Så är det ju ofta med vårt mänskliga fokus. Alltid lättare att lära sig mer om det man är intresserad av. 

Nu är jag förstås inte ointresserad av vargspindlar. Det är ju bara det att de inte fått så mycket plats i min skalle än så länge. 

Mitt försök att arta denna Pardosa lyckades ändå. Fick nämligen bekräftelse på att det var korrekt. Jag gav mig helt enkelt den på att det skulle bli rätt. Det var en av dessa många honor som ju för närvarande springer omkring med sin äggsäck. Hon var också tillräckligt cool för att jag skulle få närma mig med kameran några gånger och därmed lyckas samla ihop ett antal hyfsade bilder.

Alla Pardosor kan inte artas på basen av dylika fotografier. De är aningen variabla och överlappar varandra utseendemässigt. Men den här honan kan spikas som arten P. amentata. Svenska namnet är prickvargspindel.  



lördag 23 juni 2018

Kanske trädgårdssand

En sliten hane av någondera Andrena-art. Han satt på en vattenslang och jag fick ta några bilder innan han sökte sig vidare.

Nu är det inte läge att spika art på den här. På dessa bilder syns nämligen inte avgörande detaljer. Möjligen kan det röra sig om A. haemmorrhoa (trädgårdssandbi) vilket inte heller skulle vara jättekonstigt med tanke på att arten är det enda sandbi jag observerat (eller artbestämt) här i trädgården tidigare. Men det är förstås heller ingen garanti.

I fräscht tillstånd har dessa hanar tätare och inte fullt så blek behåring. Att det är en hane syns på antennernas storlek.



torsdag 21 juni 2018

Lundkorn

En duo i färd med förökning - to state the obvious.

Efter konsultation på en alldeles genomprima fb-sida blev svaret till slut Amara gebleri - lundkornlöpare. Att arta på basen av dessa bilder gick inte. Åtminstone en annan art kunde inte uteslutas. Men efter en suddig bild där honans ena frambens-tibia ("skenben") syns någorlunda ovanifrån kunde arten spikas. Den viktiga detaljen handlar om taggar på tibians utsida.



tisdag 19 juni 2018

Nya gamla bekanta

Inget nytt under bloggsolen på Utgångspunkten.

Sitticus terebratus - laduhoppspindel - har jag ju lagt upp flera gånger tidigare. Möjligen en gång per sommarsäsong. De bor på husets södra gavel och på uthusets sydsida.

Man kan förresten fråga sig om en blogg kan innehålla för många hoppspindelbilder. Om så är fallet är det bara att skriva några rader i kommentarsfältet nedan.



Mindre hus ut ur uthuset

Mindre husspindel - Tegenaria domestica - med en bakkropp som skulle kunna tyda på att hon haft besök av en hane. Men jag är osäker. Hanarna brukar bli vuxna mot sensommaren och det kan ju hända att hon helt enkelt bara är välnärd. 

Hon klättrade omkring på en trädgårdsstol som togs från uthuset. Jag såg till så hon kom sig in i uthuset igen. Dessa spindlar vill hålla sig till våra byggnader och de har helt enkelt svårt att klara sig utomhus. 


måndag 18 juni 2018

Ängshalm

Stor ängshalmspindel-hona - Tibellus oblongus - som utöver de arttypiska parprickarna (det stora paret längst bak) på bakkroppen också har en del extra prickar. Vissa exemplar kan vara rejält prickiga och andra har knappt några prickar alls. Variationen är stor. 

Släktingen kusthalmspindel (T. maritimus) kan också vara prickig men saknar de där parprickarna. I bland kan det förstås bli knepigt att se skillnad. 



söndag 17 juni 2018

Pedagogiska citronbin

Dessa två citronbin - Hylaeus sp. - ägnar sig åt väldigt pedagogisk och informativ verksamhet. De har tacknämligt placerat sig så att vi tydligt ska kunna se ansiktsteckningens skillnader mellan hane och hona.

Och vilken art är det då?
Svar: Jag vet inte. De huvudmisstänkta är för tillfället Hylaeus annulatus (ringcitronbi) och H. cardioscapus (hjärtcitronbi). Hanarna hos båda arterna har det svällda och gula antennskaftet. Jag inväntar vittnesutsagor och juryutlåtande innan jag försöker mig på någon fällande dom.

Edit: Kan bekräfta H. annulatus.



lördag 16 juni 2018

Trixigt som Trichiosoma

Enligt laji.fi har vi i Finland 15 arter i släktet Trichiosoma. De är toksvåra att artbestämma och det tycks dessutom råda en viss osäkerhet kring arterna som sådana. 

Det syns kanske att hon hör till familjen klubbhornsteklar (Cimicidae). Trichiosoma-larver lever på lövträd. 



torsdag 14 juni 2018

Ormhalsslända

Det känns liksom lite extra exotiskt när en ormhalsslända spatserar förbi korpgluggarna. Inte för att de är ovanliga, men för att de helt enkelt har ett så pass säreget utseende. Sedan är det vid närmare eftertanke kanske inte heller varje dag man ser dem. Det börjar vara ett par år sedan jag senast kollade in en ormhalsslända.

I Finland har vi tre släkten med en art var - dvs. totalt tre olika arter. Alla tre ska vara möjliga att se i Utgångspunktens närhet. Själv har jag dock inte tidigare gjort några artbestämningar på de jag sett.

Den här gången är det således dags att ordna den saken. Alla tre arterna liknar varandra hyfsat mycket. De går ungefär i samma färgskala och med likartad teckning på kroppen. Skillnaderna ligger i vingribborna och i vingmärket (Pterostigma). Det långsmala fältet i vingens framkant heter Costa. Atnalet vingribbor (indelningar) i det fältet plus vingmärkets utseende är nycklarna för att arta dem korrekt. Här ser vi åtta stycken vingribbor och ett långsmalt, ljust vingmärke som är lika långt som cellen ovanför. Svaret man då får är arten Xanthostigma xanthostigma. Något svenskt trivialnamn har den inte. Den dag jag har fotograferat någon av de andra arterna får jag återkomma med deras vingribbor och märke.

Det här är en hona. Bakändan kröns nämligen av ett långt äggläggningsrör. Både fullbildade ormhalssländor och deras larver är rejält rovgiriga. De sägs även ha territoriella beteenden. 

Man skulle ju kunna tänka sig att ormhalssländor är nära besläktade med t.ex. guldögonsländor och florsländor i ordningen Neuroptera (nätvingar) eftersom utseendet kunde tyda på det. Men så är det inte. Visst är de släkt, men inte särskilt nära. 

Ormhalssländorna (fam. Raphidiidae) ingår i ordningen Raphidioptera (halssländor) som i sin tur är en av tre ordningar i överordningen Neuropterida - och det är först på den nivån som släktskapen möts. Ormhalssländornas och nätvingarnas gemensamma förfader levde därmed för galet många miljoner år sedan. De tidigaste kända fossilen av halssländor är från början av Jura-perioden (närmare 200 miljoner år tillbaka).

onsdag 13 juni 2018

Tömyggor, överhettning och somrig frekvens

Här är det enligt kunnigt folk antingen Aedes punctor (tidig tömygga) eller A. communis (skogstömygga) som fyller sig med mitt blod.

Onekligen en smula fascinerande att dessa små varelser har den fysiska kapaciteten att sörpla i sig så mycket så pass snabbt genom den tunna sugsnabeln. Det måste vara en effektiv apparat som sörjer för sugfunktionen.

Varmt blod gör också att myggorna är tvungna att ha funtioner som kyler ner dem under måltiden. Överhettning kan annars vara en risk. Läs mer nedan.

Och om någon vill gotta sig i funktionerna bakom det högfrekventa och somriga ljudet av flygande myggor så är Nature-artikeln perfekt nördgodis.



Chloé Lahondère, Claudio R. Lazzari 
Current Biology. Volume 22, Issue 1. p40-45. 10 Januari 2012
https://doi.org/10.1016/j.cub.2011.11.029

Richard J. Bomphrey, Toshiyuki Nakata, Nathan Phillips & Simon M. Walker
Nature 544, 92-95 (06 April 2017)


tisdag 12 juni 2018

Mera brokparasitoida frågetecken

Ännu ett björkstamskryp (se de senaste inläggen). Stora mängder av dessa hanar surrar runt stammen. Har även sett dem vid ett par andra träd. I bland landar de för korta ögonblick och då försöker jag snabbt komma åt att ta en bild. Det har varit allt annat än lätt och tålamodet har utstått svåra prövningar.

Hanar söker honor och man får förmoda att honornas dofter är samlade runt dessa trädstammar. Några honor har jag inte lyckats få ögonen på än. 

Bilder ligger ute bland expertisen, men det här är sannolikt en knepig nöt eftersom ingen svarat (eller sett dem). Jag har mina aningar om ungefär vad det kan tänkas vara. Vågar dock inte yppa mig.
Vill du leverera en gissning kan jag ju som ytterligare information nämna att de är ungefär 7 mm långa.



måndag 11 juni 2018

Svartfläcksfältmätare

För stor för kombinationen MP-E65-objektiv och APS-C-sensor. Fanns inget annat val än att beskära. Jag lovar dock att den vänstra vingen är likadan som den högra - men spegelvänt då förstås.

Xanthorhoe fluctuata - svartfläcksfältmätare - är vanlig och ganska kännspak eftersom det centrala vingbandet tonas bort (eller är "avkapat") så att det närmast bildar en fläck mot ytterkanten. I kombination med den mörka vingbasen och kantfläcken ute mot spetsen ska det vara relativt enkelt att arta denna mätare när man ser den. Vingspannet är mellan 18 och 30 mm. Det här exemplaret närmade sig det övre måttet.


Någon svampmyggestekel

Den där gårdsbjörkens stam har alltså verkligen blivit något av försommarens tema. Varje gång jag passerar den tycks där finnas ett nytt kryp - dvs. ett tidigare av mig odokumenterat kryp. 

Den som sett de senaste inläggen har noterat några olika brokparasitsteklar. Här är ytterligare en sådan. Hon är 5 mm och givetvis lika nervös som alla andra. Det betyder att fotograferandet ska ledsagas av en viss dos tur som komplement till koncentrationen. Två bilder utan alldeles för galet påträngande oskärpa blev resultatet innan hon kvickt drog vidare uppåt längs stammen.

Min gissning på denna stekel, som uppvisar en del relativt specifika drag, var underfamilj Orthocentrinae (svampmyggesteklar) och enligt svar på Hymenopterist Forum skulle det eventuellt kunna vara släktet Stenomacrus. I finska databasen laji.fi finns 25 arter uppräknade.



Gulplutt

Liten nymf i tidigt stadium. Eventuellt någon dvärgstrit (fam. Cicadellidae). Kreaturet var väl ungefärligen 1,5 mm långt. 


söndag 10 juni 2018

Liten fjärilsparasitstekel

Ja det är ju det - fjärilsparasitstekel - underfamiljen Ichneumoninae heter på svenska.
Det här är en liten representant på ca 5-6 mm. Man är ju van med att steklarna i denna underfamilj kan vara förhållandevis stora. Men det gäller förstås inte alla.

Släkte - och än mindre art - är obekant. Expertis gissar på tribus Phaeogenini och det är ju (om det är korrekt) en bit på vägen. Men det finns många släkten (28 st) i Finland och förstås än fler arter att rota bland.

Svenska trivialnamnet på Ichneumoninae är fjärilparasitsteklar.



Phygadeuontinae

En av de svåraste grenarna i sporten fotografera småkryp, är att få en hel och skarp brokparasitstekel (Ichneumonidae) på sensorn. De rusar konstant omkring i alla riktningar och lyckas man krångla hela insekten på plats i sökaren så är det inga garantier för lyckad bild. Merparten av alla fotografier är skräpsudd. Inget fusk med autofokus här inte.

Här är en 4 mm liten hona som rusade omkring upp och ner längs en björkstam. Hon sökte förstås efter någonting. Man kan väl förmoda att hennes letande handlar om att hitta en värd för larverna. Hon hör till underfamiljen Phygadeuontinae (enl. expertis) och enligt vad jag noterat i litteraturen ska en stor del av dem sikta in sig på puppor eller prepuppor. Offren kan vara ur flera olika insektsordningar men enskilda stekelarter har förstås sina egna specialiseringar. Man borde ju råka få syn på det där tillfället när en dylik stekelhona verkligen hittar det hon söker.