fredag 21 september 2018

"Ordinär" svart kortvinge

Att bara fotografera dessa långsträckta svarta kortvingar så här rakt av brukar ofta resultera i ett släktnamn plus ett frågetecken. Arterna är många och utseendemässiga skillnader är inte sällan subtila om man inte kommer åt att se rätt detaljer.

I det här fallet gissar expertisen dock på Philodonthus rotundicollis. Måhända är det med ett litet bifogat osäkert frågetecken, men gissningen är av högst kvalificerad sort och jag har absolut inget att invända.


tisdag 18 september 2018

Praktstövslända

Den här stövsländan blev fotograferad 7.9. Vad som tidvis sker när man skakar ner ett antal småkryp ur någon trädgren är att en del av de krypen inte dokumenteras i någon större utsträckning. Under den aktuella sessionen hade jag inga små enskilda insamlingskärl och en del småkryp kunde därför söka sig bort innan de blev fotograferade. Hann t.ex. bara ta två bilder av stövsländan här ovan innan den fladdrade iväg. En av bilderna (den här) blev någorlunda halvskarp på lämpligt ställe.

Har jag inte fullständigt kört i diket med artningen ska det vara Stenopsocus stigmaticus. På svenska heter den praktstövslända. Verkar vara ordentligt tunnsått med observationer på arten i fråga. Om det betyder att praktstövslända är en ovanlig varelse eller om det är så enkelt att folk alldeles för sällan ser till att ha dem framför korpgluggarna, arta dem och sedan rapportera är förstås en väsentlig fråga i sammanhanget.

Kroppslängden är kring tre millimeter och vingmärket är så vitt jag förstår ett artkarakteristiskt kännetecken.


söndag 16 september 2018

Mindre klubbgräshoppa

Som ett kombinerat namn mellan någon gallisk byinvånare och en romare ur serien Asterix, har den här gräshoppan det skojiga vetenskapliga namnet Myrmeleotettix maculatus. Dess svenska trivialnamn är mindre klubbgräshoppa. Namnet kommer sig av att hanarna har förtjockade och därmed klubblika antennändar. 

Gräshoppor - eller egentligen hela ordningen hopprätvingar (Orthoptera) - är ett ganska blankt kunskapsområde bland de synapser som i min skalle hanterar småkryp. Turligt nog finns ju även expertsidor för dessa insekter och där har jag fått bekräftelse och hjälp med bildens exemplar.

Det där vetenskapliga namnet är jag smått osäker på. Verkar ha något att göra med myrlejon. Kan det ha att göra med att de återfinns i samma habitat? Tettix torde vara grekiska för gräshoppa och maculatus betyder fläckig eller prickig.

Bilden är tagen ute vid Storsand (Monäs, Nykarleby) och miljön är typisk för arten i fråga.


lördag 15 september 2018

Inte svart. Gul men tegelröd

För en vecka sedan gjordes en vända till Storsand (Monäs, Nykarleby). Lagom smart hade jag enbart utrustat mig med makroglas till kameran. Någon kikare hade jag heller inte. Följaktligen kände jag mig tveksam till mitt egen tankeförmåga samtidigt som jag på stranden försökte bända fram nånon slags telefunktion ur ögonen medan jag spanade på höstflyttande vadare som givetvis höll sig på bekvämt avstånd.

Det var bara att ge upp och avlägsna sig från stranden för att inte bryta ihop. Särskilt många småkryp rörde inte heller på sig. Det börjar trots allt bli sent och även om temperaturen fortfarande bjuder på värme har väl årstidsklockan ändå klämtat för en hel del småttingar.

Vissa trollsländor skramlar förstås omkring långt in på höstarna. Den fotograferade sländan var i mina ögon inte riktigt klockrent någondera art. Tyckte den drogs med vissa drag av svart ängstrollslända men konsultation av expertis konstaterade att den nog ändå torde vara en ordinär tegelröd ängstrollslända - Sympetrum vulgatum. Svart ängstrollslända ska ha helsvarta ben och en tydligare mörk triangel fram på ryggen. Tyckte dock inte att den här hade så mycket ljust på benen som jag normalt upplever att de tegelröda har och jag hade för mig att undersidan är svart. Liten var den också. Helt i klass med den lilla svarta modellen.
 I bland luras jag också av mina egna föreställningar som tycks förstärka vissa egenskaper som kanske egentligen bara är vaga.

Men den är ju varken svart eller tegelröd!?
Nej, men de här ängstrollsländorna är variabla och har i olika ålder (och kön) sina också andra färgalternativ än vad namnen antyder.
För inte så länge sedan hade jag samma art uppe här på bloggen. De exemplaren gick i sina röda toner.



tisdag 11 september 2018

Klimattrollen har stamina

Varning!
Här ägnar jag mig åt viss trollmatning. Visserligen sker detta inte på samma forum som ursprungsinläggen och trollen lär således sannolikt inte se vad jag skriver. 
Det är ju föga hedervärt av mig. Men så hade trollen knappast heller för avsikt att dra igång någon saklig debatt. Därmed torde det vara sak samma var jag kommenterar. Rätta mig om jag har fel.

En liten varning även för möjliga bristningar i min egen förmåga att föra konstruktiva och/eller kvalitativa argument. Jag lägger inte ens in några referenser här. Jag vet liksom inte ens var jag ska börja med referenser. Det finns så vansinnigt många. 
Ibland är det befriande att få släppa sig till nivåer där tanklösheten tillåts regera fritt. Är man dessutom en mansplainande besserwisser som fortfarande 2018 orkar orera genom en blogg så är det berättigat enligt lag.

Så...


Det händer sig med jämna mellanrum att YLE publicerar någonting kring klimatet. Allt annat vore väl i och för sig konstigt. För några dagar sedan fanns bl.a. den här artikeln på Svenska YLE:s hemsida.

Artikeln har (antagligen) utlösts av det gångna sommarvädret som förstås varit en rejäl snackis på alla håll och kanter. Vi får i texten bekanta oss med hur det skulle vara i några finländska städer år 2080 baserat på beräknade temperaturhöjningar. Kommentarer låter förstås inte vänta på sig. Här har jag plockat ut några reaktioner från YLE:s fb-sida.

Föga förvånande dyker knasigheterna upp som de berömda svamparna. Vuxna personer, som rimligen borde vara någorlunda läskunniga, bildade och besitta insikter i hur vetenskap fungerar, gör sig lustiga över något de uppenbarligen tycker är löjligt eller bara fel. Fortfarande finns det alltså människor som kapitalt misslyckas med att se helheter och förstå vad den samlade klimatforskningen vet berätta utgående från ett galet digert material och stora mängder observationer.

YLE-artikeln i sig är förstås bara en enkel tankelek som endast ger exempel på plausibel framtida medeltemperatur på de valda finländska orterna. Andra aspekter inbegripet i klimatmodelleringar som exempelvis luftfuktighet, nederbörd (soltimmar) eller variationer årstiderna emellan går man inte in på. Sådana scenarier är givetvis ytterst svåra att sia om. Därför kan man bara se artikeln som ett simpelt och någorlunda lättförståeligt tankeexperiment. Det är knappast YLE:s mening att leverera en vetenskaplig avhandling. Däremot finns givetvis sådana avancerade modelleringar men då bör man gå till andra källor - källor som i vissa personers ögon endast är producerade av en global vetenskapskonspiration.

Frågan "är det något fel med Montenegro? Eller klimatet där?" är förstås egentligen helt irrelevant i sammanhanget. Frågan är som sådan fullständigt meningslös och så urbota dum att den inte blir annat än simpelt trollande. Vill man raljera om klimatet kan man väl ändå försöka komma med ens en gnutta substans? Men om nu inte fb-profilen kapats av någon illasinnad lurifax, så handlar det väl trots allt om medveten öppen självbesudlan av det egna intellektet? Sådana tilltag är fullt tillåtna.

Trots den höga poänglöshetsnivån i inlägget lyckas ju efterföljande kommentar ändå ta resoneringskonsten till ytterligare en dimension av obeskrivbar enfald.
Varför, varför letar sig fingrarna fram till tangentbordet och knappar ut sådana kommentarer i offentligheten? Men jag ska kanske inte klaga eftersom det ändå genererar komik för oss som är så enkla att vi i tillräckligt bortdomnat sinnestillstånd roas kungligt av dylikt.

Eller så har de båda kommentatorerna levererat något som gått mig totalt förbi. Kanske är det jag som dråpligt flashar min egen enfald och får sitta med händerna över ansiktet? Vi får se.

Därefter har en annan fb-profil tänkt att det är skäl att reda ut allt och peta in lite vetenskap i kommentarstråden. Synd bara att utredningen blev ett hemgjort försök att bygga Notre-Dame de Paris av glasspinnar baserat på enstaka bristfälliga referensbilder. Dessutom verkar delar av glasspinnebygget grundas på bilder av Sankt Savas tempel. Så kan det gå om man har pyssellådan på köksbordet och sorglöst limmar vidare enligt egen inbillning när referenserna inte räcker till.

Självklart har hela klimatvetenskapen glömt sommaren 2017. Kommentaren är en sådan klimatforskardräpare att all fortsatt debatt är överflödig. Vetenskapen är härmed avgjord.

Nu snackar vi dessutom också PK i vetenskapssammanhang - det där begreppet som alumner från "livets hårda skola" brukar ta till när de inte får uttrycka sig fritt och när egna åsikter av någon orättvis anledning inte erhåller samma tunga betydelse som andras verifierbara fakta. Den politiska politiska korrektheten (dvs. enkel hänsynsfullhet gentemot andra människor) lämnar jag därhän i det här inlägget.

Är det bara jag eller känns det inte som om PK-kortet alltid dyker upp som ett desperat famlande efter vilka halmstrån som helst när faktabaserade argument tryter? 

Tidigare brukade jag ägna mig åt att kommentera under YLE:s artiklar när förnekartrollen gick igång. Men i samband med att man skulle registrera sig kände jag att det var rätt läge att ha en ogjord registrering som lämplig buffert för mig själv. Det tjänar ändå ingenting till att gnabbas i de där kommentarstrådarna.

Men jag då? Jag som är så präktig, har rätt och sedan rackar ner på skriverier jag anser vara felaktiga eller på konspirationsantydningar? Varför skulle mina skriverier och mitt eget glasspinnepyssel på köksbordet vara mera rätt än någon annans? Jag är väl ingen klimatforskare? Nej det stämmer. Jag är ingen klimatforskare. Jag är heller inte raketforskare eller hjärnkirurg.

Skillanden är - som jag ser den - att jag inte tror mig bygga någon egen konstruktion. Min strävan är inte att ha någon som helst egen idé om något så komplext som klimatforskningen. Jag kan personligen helt enkelt inte avgöra huruvida beräkningar och modellering stämmer, eller exakt hur mycket si och så stor andel CO2 i atmosfären värmer klotet globalt. Därför tyr jag mig till vad den samlade vetenskapen säger precis på samma sätt som om jag blir sjuk och behöver söka läkarvård. Jag inte är helt enkelt inte intresserad av att bota förkylningar med silvervatten.

Stephen Hawking var inte heller klimatforskare - och med det sagt ska ingen läsare tro att jag jämställer mig med honom. 
Hawking hade inget som helst behov av att försöka främja några egna forskningsanslag med alarmistiskt snack eller verka "PK" bara för att behaga någon annan och få "rätt" publicitet. Han var överhuvudtaget inte någon typ som hade behov av att vara andra till lags. 

Men Hawking torde som teoretisk fysiker och väl inkommen i vetenskaplig forskning rimligen ha varit ypperligt kvalificerad att förstå klimatvetenskapen samt snabbt notera om den var ute på tunn is. Några sådana påpekanden levererade Hawking aldrig och av alla som slagit larm hör han tvärtom till en av de mer drastiska med sitt snack om Venus och svavelsyraregn. Till svavelsyran är det förstås långt. Men om någon frågar huruvida jag förlitar mig på omdömet hos Hawking eller valfri medelålders lekman med tangentbord lär svaret vara hyfsat självskrivet.


söndag 9 september 2018

Mindre björkbärfis

En rolig grej med att hålla hela djurriket som tema i denna blogg, är ju att jag efter mer än fem år av bloggande och först på 1365:e inlägget plockar in en så oerhört vardaglig insekt som mindre björkbärfis - Elasmucha grisea

Fortfarande finns det drösvis av riktigt triviala organismer som ännu inte nått in på dessa sidor och nytt material för fler inlägg tar aldrig slut.


Orchesella flavescens

Orchesella flavescens finns på bloggen sedan tidigare. Det var dock ett inlägg som publicerades för drygt fyra år sedan och det kan kanske vara skäl att låta hoppstjärten få förnyad plats i rampljuset.
Dessutom ser de två hoppstjärtarna inte riktigt likadana ut trots att de är samma art och även därför är det en viss poäng med det här inlägget.

Den tidigare fotograferade hoppstjärten är nämligen färgvarianten melanocephala. Arten finns alltså i två färgvarianter. Nu har jag inte koll på om någondera är mera talrik än den andra här i trakten eller om det är fifty fifty. 

O. flavescens är hur som helst en vanlig observation när man rotar omkring i lövförna och undervegetation. Ganska stor - 4-5 mm - och lättupptäckt art.


lördag 8 september 2018

Pogonogolallagnalollus lolligollis

Okej!
Jag har satt mig vid tangentbordet och gör mig redo att skriva namnet på hoppstjärten i detta inlägg. Jag samlar mig likt Stefan Holm inför ett höjdhopp. Handflatorna slås mot kinderna några gånger varpå fingrarna repeterar ansatsen mot tangentbordet och själva tillslaget. Allt bör genomföras med rätt avvägd kraft och rytm. Upprepar alla tvångsmässiga förberedelseprocedurer och ticks med eskalerad intensitet.

Pogonogno... grov rivning. Röd flagga.

Ett försök kvar. Jag dubbelkollar namnet på någon trovärdig internetsida.

Pogonognathellus longicornis.
Klang och jubelfest efter väl utförd stavning.

Här är en hoppstjärt man inte kan missa sig på vad artningen beträffar. Speciellt inte när man ser individer med den här längden på antennerna. Det finns ett par snarlika arter i familjen Tomoceridae men de har alltså kortare spröt. Enstaka P. longicornis lär dock emligt uppgift kunna ha kortare antenner och då är det givetvis svårare. Men om antennerna är längre än kroppen torde det inte råda några tvivel. Longicornis betyder förstås också "långhornad" eller "långa horn".

Dessa hoppstjärtar hittar man i ganska omfattande mängd nere i lövförnan. De hör till de största av våra hoppstjärtar och kan ha en kroppslängd på närmare sex millimeter. Som synes är de dokumenterade exemplaren ganska olika varandra. På den senare har kroppens gråsilvriga fjäll till stora delar nötts bort.


fredag 7 september 2018

Stor klubbhornstekel

Om jag inte misstar mig kapitalt så är det här stor klubbhornstekel - Cimbex femoratus - och inte släktingen C. connatus. Den senare arten borde ha en rad mörka prickar/fläckar högre upp på kroppen.

Under min Bådaviken-vistelse senaste söndag fanns denna tjusiga larv ihoprullad på fågeltornets räcke. Fastklamrad med sina krokar till fötter och med huvudet gömt under den ihoprullade kroppen låg den och försökte verka ointressant.

Jag petade försiktigt loss larven för att komma åt att ta bilder av annat än bara bakändan. Efter fotograferingstillfället placerades den tillbaka på räcket men eftersom den inte ville kroka sig fast i träet på sin ursprungliga plats fick den flytta till ett annat skyddat ställe på tornet. Där har den möjlighet att klättra upp i en björk som draperar sina grenar över räcket. Björkblad är också larvmat för denna art. 

Arten C. connatus tuggar al. Närmaste al är väl typ 15 meter från fågeltornet och det skulle alltså vara ytterligare en indikation på att larven är av den björkätande modellen - ifall det där med prickarna inte är tillräckligt.



torsdag 6 september 2018

Starrmosaikslända

En del av de där stora mosaiktrollsländorna (fam. Aeshnidae) är krångliga. Några av dem liknar varandra och ibland är det i mina ögon riktigt svårt att hitta de specifika artkaraktärerna. 
Det här ska enligt bättre tränade ögon belägna i ett mer trollslände-kunnigt huvud vara starrmosaikslända - Aeshna juncea. Av de stora mosaiktrollsländorna tippar jag den här hör till de vanligare i Bådaviken. Bildens exemplar är en hane. Det syns bl.a. på "midjan".



onsdag 5 september 2018

Svart ängstrollslända

Vid Bådaviken flyger just nu rikliga mängder svart ängstrollslända - Sympetrum danae.
Arten är vanlig och kan synas i flera olika våtmarkshabitat. Bara kring 30-35 mm lång och därmed mindre än de flesta släktingar bland övriga segeltrollsländor (fam. Libellulidae) dit även förra inläggets tegelröda ängstrollslända hör.



tisdag 4 september 2018

Tegelröd ängstrollslända

En kort utflykt till Bådaviken senaste söndagskväll gav inte särskilt många artkryss. Några nya sådana var det heller inte fråga om.

Mestadels handlade det om några standardtrollsländor som t.ex. tegelröd ängstrollslända - Sympetrum vulgatum. Det torde vara den vanligaste av trollsländorna vid Bådaviken den här tiden på året. Hanarna är överlag röda och honorna går i mer dämpade röda toner kombinerat med individuella skiftningar av grönt, brunt och/eller en smula gult.  

Dokumenterandet försökte jag utföra med mitt gamla Canon FD 200 f4 Macro-objektiv. Som jag skrivit tidigare är det ett aningen svårarbetat objektiv och någon riktigt kompis med gluggen i fråga är jag inte än. Men vid fotografering av stora insekter är det för tillfället det mest lämpliga jag har. Dessutom är det teoretiskt bra för exempelvis lättskärrade trollsländor eftersom 200 mm tillåter ett visst arbetsavstånd. Jag får dock skruva up ISO ordentligt för att kunna få någorlunda lämplig bländare för tillräckligt skärpedjup och samtidigt så pass kort slutartid att rörelseoskärpa undviks. 



söndag 2 september 2018

Asätarparasitoid 2

Förra inlägget ger bakgrund till det som syns här.

Det här är en större släkting till de små steklarna i föregående inlägg. Honan på bilden är kring 5-6 millimeter lång och jämfört med övriga representanter för underfamiljen Alysiinae (fam. Braconidae) är hon ju nästan rent av en bjässe.

Min gissning är att hon tillhör släktet Alysia eller åtminstone någonting närbesläktat. Men redan släktet Alysia inbegriper 20 st arter i Finland och utan insamling är det säkerligen omöjligt att artbestämma.

I mitt krysshäfte skrivs hon således in med ett väldigt svagt Alysia följt av en hel hord stora och kraftfulla frågetecken. Detta mest som en minnesanteckning över var i Alysiinae-taxonomin hon eventuellt kanske möjligen kan tänkas befinna sig.

Det roliga var ju att den här stekeln ställde upp och lade ägg medan jag hade kameran till hands. Visserligen var väl samarbetsförmågan sisådär och jag försökte förtvivlat få både ovipositor och huvud (ögon) samtidigt i fokus. Men på något sätt lyckades hon ständigt vrida sig så att jag inte träffade rätt eller att något dun var i vägen mellan stekel och kamera.

Hon deponerade ägg i rasande takt och befann sig på fågelkadavret åtminstone två dagar.



Asätarparasitoid 1

Här om dagen landade ett fågelkadaver på mitt bord.

Eventuellt återkommer jag till själva fågeln lite senare här på bloggen. Men i detta nu är det ännu inte riktigt läge för ett sådant inlägg. Därför får bloggläsaren istället hålla till godo med en liten del av det liv som sker på och i den döda fågelkroppen.

Vissa typer av flugor är självfallet snabbt på plats när en större organism kastat in handduken. Det krälade ymnigt i varje tänkbar kroppsöppning. Fågeln hade dött en dryg vecka innan den påträffades och doften underströk med kraft vilka processer de organiska mjukdelarna var involverade i. Ifall jag gör ett inlägg om fågeln ska jag också förklara varför jag vet när den dött och varför den är mig till låns (perfekt cliffhanger).

Det fanns mer än bara fluglarver. 
En stor rödbandad dödgrävare (Nicrophorus investigator) skyndade sig ner på undersidan av fågelkroppen varje gång man vände på kadavret (inga fotografier). Ett par små steklar kilade omkring bland dunen och en av dem hann jag dokumentera. De var ca 3 mm långa och inte heller de särskilt pigga på att befinna sig exponerat ovanpå fågeln. En av dem stannade ändå tacknämligt till på lämplig plats och jag fick några tillfällen att trycka på kameran.

Om jag inte ser helt fel ska det här vara en brackstekel (fam. Braconidae) i underfamiljen Alysiinae. Representanter för den underfamiljen har jag dokumenterat tidigare - bl.a. här under nattbelysning, här på svamp och här på bajs.

Bildens stekel är dock inte samma sort som någon av de föregående. Alysiinae är en underfamilj rik på släkten (typ 45 i Finland) och knökfull av arter (typ miljoners miljoner). Alla är små och många är mindre än så. De flesta (tror jag) är parasitoider på tvåvingelarver. Huvudrollsinnehavaren i det här inlägget är knappast ett undantag och det fanns som sagt oerhört gott om värddjur för en ny generation steklar. Kunde tyvärr inte se någon av stekelhonorna i färd med äggläggning. Hade varit kul med bilder av det.

Fågeln var blöt och den här stekelns vingar hade kladdat ihop medan hon trängt sig fram mellan dunen. Gissar dock att hon nog kom tillrätta med dem senare.



söndag 19 augusti 2018

Getingar - så förvirrat!

"Inte våra getingar gör det (nytta). Dom bygger bara bon av cellulosa som dom tar från trä".

10.8 publicerade Vasabladet ett litet "upprop" med fråga till läsarna hur man blir av med getingar. Den inköpta artikelbilden visar en pappersgeting i släktet Polistes. Geting som geting kan man kanske säga. Men jag utgår från att tidningen i någon kommande artikel om Juha Sipilä illustrerar texten med en bild av Rebecca Harms. Politiker som politiker liksom.

Folk har ju allehanda finurliga lösningar på getingproblem. Många lockar fram sin inre Ernst Kirchsteiger och kockar ihop något oemotståndligt av läcker jungfruhonung från en sydsluttning i Sarek blandat med muscovadosocker och hemgjord jäst. Detta serveras i en fiffigt tillskuren BP-oljekanister av 50-talsmodell fyndad på kallvinden hos en äldre släkting.

Andra bröstar sig testosterontufft med Raid (typ Radar i Sverige), ihoprullade biltillbehörskataloger och eld. Är man mera intresserad av husrestaurering än att faktiskt jaga bort ett oönskat djur kan bensin vara den givna lösningen.

På Vasabladets fb-sida dyker det som vanligt upp guldkorn bland kommentarerna. Där får man bland annat lära sig att våra getingar inte gör någon nytta och att deras enda syssla är att bygga bon av cellulosa. Utöver getingar med sådan meningslös tillvaro invaderas vi nu dessutom av mördargetingar.

Visst är det ju så att bålgetingar tenderar gå åt bisamhällen, men det råder nog en viss förvirring och sammanblandning med en längre söderut levande bålgetingsläkting (Vespa velutina - sammetsgeting) som av misstag introducerats i Frankrike.

Bakom vissa profiler döljer sig figurer som gallskriker "alarmism" innan man kommit halvvägs i ordet klimatförändring samtidigt som de för fulla halsar alarmerar om tillvarons totala undergång så snart vilda djur glömt hålla sig i den där orörda naturen långt borta. Kommentarer i den stilen brukar backas upp med hänvisning till sunt förnuft.

Jag ville också utföra några empiriska undersökningar kring vilka ämnen som eventuellt kan verka avstötande på getingar utifall jag själv skulle lämna in något tips till tidningen. Testade bland annat sirap. Helt klart verkade getingarna inte hysa någon större aversion mot just sirap på vit assiett. 
Jag avvaktar med tipsen än så länge.

Samtidigt har jag observerat ett flertal getingar som upprepat fångat och styckat flugor på löpande band. En geting gav sig t.o.m. på ett gammafly här om dagen, men efter en stunds brottningsmatch uppe på en träbalk ramlade de till marken varpå getingen tappade greppet om det vilt fladdrande flyet.

Nu trodde jag ju att detta utfördes av arbetare hörandes till arten vanlig geting (Vespula vulgaris) som ju ska höra till "våra getingar" så vitt jag kan förstå på basen av alla observationer och litteratur. Men enligt det sunda förnuftet i kommentarerna jagar "våra getingar" inga andra insekter. Därmed blir jag förvirrad.

Det börjar bli för sent för att testa getingfrånstötande anläggningar och metoder. Getingarna har de senaste dagarna börjat självdö i allt större omfattning eftersom säsongen lider mot sitt slut. Nästa år ska jag kanske experimentera med annat än sirap. Det viktiga är i alla fall att vi får bort getingarna för att skydda våra flugor.

Nä... vänta lite... var det så att getingarna inte äter flugor? Jo så var det väl. 
Eller vem bryr sig om fakta egentligen?



lördag 18 augusti 2018

Sirap är gott

För några dagar sedan hade jag ut en liten klick sirap på ett fat. Handlade mest om att se vem som råkade känna doften av sockret och låta sig smaka av det som bjöds - samt givetvis ett tillfälle att dokumentera matgästerna. De kryp jag främst hade i åtanke var getingar men hoppstjärtarna var först på plats.

Entomobrya nivalis är en art som förekommer överallt där det inte är för fuktigt. Man hittar dem ofta uppe i buskar, träd och på våra konstruktioner.

E. nivalis blir kring två millimeter lång och det är även precis exakt ungefär den längden på de fotograferade exemplaren.



fredag 17 augusti 2018

Gammafly

Årets nattfly alla kategorier måste väl ha varit Autographa gamma? Vart man än vänt sig har ett gammafly kurat halvt undanskymt rakt framför. De har suttit i buskar, i träd, på byggnader, i byggnader, i gräset, bland blommorna i rabatterna, bland allt ogräs, på varandra samt på alla andra platser.

Gammaflyet har i år förekommit i sådana mängder att nyhetsredaktionerna nämnt "invasionen" samt förstås de (för oss negativa) effekter larvernas ätande har på vissa odlade grödor. Larverna är inte så kräsna och kan livnära sig på allehanda olika växter.

"Invasion" är i någon mån en fungerande benämning eftersom gammafly inte riktigt klarar vintrarna här i Norden. De fjärilar  (och larver) vi hittar här om somrarna härstammar från söderifrån inflygande individer. Därför varierar också förekomsten av gammafly från år till år beroende på hur gynnsam väderleken varit för både deras förökning och migrationer.



Myxomycet

Slemsvampar (Myxomycota) hör till de där spännande grejerna man borde rota mera i. Just nu har jag bara basala insikter i deras liv och leverne. Men det är förstås en innerlig lycka att världen är full av ny kunskap tillgänglig att inhämta närhelst man så önskar.

Inga riktiga svampar i biologiskt hänseende. Bildens slemsvamp klättrade från en kort gammal stockstump över på ett strutbräkenblad. Efter några dagar blev den brun av sporer. Eller?