fredag 16 november 2018

Peter petar vidare i rödlistningen

Det kommer skum lukt ur distriktet. Jag nämnde unkenheten i ett tidigare inlägg och nu är det läge igen eftersom det verkar vara så oerhört svårt med vetenskapsförståelsen hos en del personer.

Verksamhetsledaren för Centerns svenska distrikt tycks ha fått för sig att populationsbedömningar och organismers hotbilder ska få påverkas av personer med subjektiva åsikter. Sannolikt har han den ståndpunkten eftersom han förmodligen tror att karteringar och undersökningsresultat som hotbedömningen baseras på just åsikter - men förstås från "grönt" håll.

Är illa rädd att sådan övertygelse är relativt utbredd i regionen. Jag hoppas ändå att jag har fel. Men mängden utbrott över t.ex. klimatvetenskap och ekologiskt relaterad forskning på sociala media tyder på eventuellt höjd aktivitet bland köksfönstertyckarna. Centerdistriktets uppträdande är ett exempel på sådan "vetenskaplig nivå".

Bör vi tänka oss att Peter Albäck anser att silvervattenproducenterna numera också bör sitta med i Fimea (läkemedelsverket)? Att oljebolagen pumpar pengar till klimatforskningen? Ah... vänta... det har ju pågått länge och de gjorde egen forskning de senare försökte dölja. Eller vill Albäck att asbestindustrin ska få påverka cancerforskningen? Eller att subjektiva åsikter ska få påverka utsläpp av miljöfarliga ämnen?

Det är liksom ingen skillnad hur hatat ett djur än är. Även om det gällde fästingar så skulle IUCN ändå klassificera sällsynta sådana enligt rådande hotbilder. Det är dylika funktioner som är vår buffert för att människan inte ska komma åt att exploatera bort all vild natur totalt. 

Med detta inte sagt att nämnda jägare, fiskare och jordbrukare skulle vara intresserade av ekologisk ödeläggelse, att de skulle vara opålitliga som personer eller att de inte skulle kunna leverera saklig information. Men ur rent vetenskapligt hänseende blir en inblandning ändå inte helt tillförlitlig. 

Mänsklighetens exploatering av naturen är stor och det är ett obestridligt faktum. Vi kompromissar konstant bort små bitar av naturliga ekosystem och fragmenteringen är ett pågående bekymmer. Vi klipper alltså inte sönder hela väven på en gång. Vi tar små bitar här och var vartefter tills allt färre fungerande ekologiska delsystem finns kvar i helheten. Det är inte Albäck och hans polare som behövs för att kompensera rödlistan. Det är rödlistan som behövs för att kompensera Peter och hans polare. Tyvärr.

Hade Albäck fått styra miljötillsynen i landet hade vi inte haft något kvar att syna. Det är i alla fall min tolknin efter att ha följt karlns skriverier under det senaste decenniet.

Nedan även en skärmdump från hans fb-sida.



måndag 12 november 2018

När konservatorn inte vill skrämmas

Eirik Granqvist fortsätter troget torgföra sin oförmåga att ta till sig vetenskap producerad efter 50-talet. Visserligen var det inte så många som på den tiden hade forskat i någon större utsträckning kring vad de ökade koldioxidutsläppen skulle innebära, men oljebolagen ExxonMobil och Chevron hade redan då en del kunskap på sina bord.

ExxonMobil hade under 60-talet kommit så långt i sina insikter att man började planera verksamheten i enlighet med mera isfria hav runt Arktis. Oljeplattformarna norr om Alaska konstruerades redan då utgående från kommande mildare isvintrar och oljetankern SS Manhattan fick isbrytande bog inför en expeditionsresa längs Nordvästpassagen 1969.

SS Manhattan. Privat foto.

Grundidén var att undersöka om det var ekonomiskt med tankbåtstrafik till borrplattformarna i norr eller om det var billigare att bygga pipeline över långa sträckor i Alaska. SS Manhattan tog sig med vissa bekymmer (och isbrytarassistans) genom isen längs Nordvästpassagen och man konstaterade att det ännu då inte var läge att satsa på tankertrafik den vägen. Således byggdes pipelines i Alaska och intressant nog så konstruerades de för att klara tinande permafrost och därmed potentiella rörelser i marken.

Därefter har oljebolagen frenetiskt skyddat sin verksamhet, hemlighållit sin tidigare forskning och sett till att sprida desinformation och sätta lämpliga "förnekare" på lönelistan. En hel del av de gamla konstruerade argumenten gentemot antropogen klimatförändring lever fortfarande kvar hos många av vetenskapsförnekarna.

Men tillbaka till Granqvist och hans 50 år försenade insändare.

Jag håller helt med. Man ska inte skrämma småbarn. Man kan nästan säga att jag och Eirik är helt överens för en gångs skull.
Men nu råkar det ju vara så att han hänvisar till den forskning som varnar för hur livet på jorden högst sannolikt kommer att te sig om vi inte åtgärdar utsläppen av växthusgaser. Klimatvetenskapen matar helt enkelt ut information. Hur tänker sig Granqvist att informationen ska förmedlas till barnen?

Åh... ja glömde. Granqvist tror ju inte på klimatvetenskapen. Granqvist berättar kanske för barnen att jultomten finns på riktigt och att han också kommer med på julresan till Thailand och firar högtiden där i många år framöver. För vi ska ju inte oroa barnen.

Men för oss som tycker oss ha goda bevis på att jultomten inte finns? Hur ska vi tolka våra bevis och hur ska vi berätta detta för barnen? Eller bör vi ljuga?
Vilken framtid ska vi egentligen måla upp i en värld där mänskligheten för närvarande kör ett chicken race vi omöjligen kan vinna? Anser Granqvist verkligen att vi ska undanhålla information från barn och unga?

Men skrämmas? Njäe....
Nedanstående skärmdump är från följande harrang

Även om ovanstående tragedier skulle vara helt korrekt beskrivna enligt verkliga händelser så förstår jag inte varför det skulle vara mer berättigad skrämselpropaganda. 
Är uppmålandet av sönderslitna barn mindre skrämmande än klimatrelaterade framtidsdystopier och således helt i enlighet med den gode konservatorns idé om sin egen "fientliga metod till dylika metoder"?

Sedan finns det ju en del noteranden om att alla de beskrivna vargrelaterade dödsfallen sannolikt inte var orsakade av just varg. Det är dock ett annat inlägg en annan gång och inte heller någonting som tar bort någon tragik ur såväl vargorsakade dödsfall som övriga.

Oj! oj oj oj oj!
Alltså oj!

Hur stor sten kan en människa leva under? Det måste vara ett helt stenröse, ett jätteblock, kanske ett helt berg eller en bit av kinamuren. Jag försöker läsa meningen om och om igen utan att etablera minsta gnutta förståelse över hur något av det beskrivna ens uppstått. 
Jo, vi kan räkna upp djurarter som ökat i antal. Speciellt här uppe i norr och speciellt om vi räknar med de sista hundra åren - på ett ungefär.
Älg är ett typexempel. Varg också förstås. De övriga stora rovdjuren har väl också något ökat i mängd och samma gäller rådjur som ju etablerat sig längre norrut vartefter. Undrar varför de har gjort det förresten.

Men karln skriver "de flesta arter har däremot ökat". Han måste ha haft minus 10 i mattebetyget. Eller menar han att vi inte ska räkna in hela världen utan enbart Finland? I så fall kan jag eventuellt ha en viss förståelse. Men då har han glömt fåglarna och i stort sett alla kräldjur samt hela hopen ryggradslösa småkryp. Sådana kanske inte räknas?

Så alla rapporter om att insektsbiomassan i Europa minskat med 70-80% sedan 80-talet är lögn och manipulerad data? Är det också lögn att ett flertal insektätande småfåglar röner samma öde, att vadarfåglarna minskar märkbart, att sjöfåglarnas populationer krymper och att skogshönsen försvinner? Det senare brukar Granqvist skylla på rovfåglarna vilket givetvis är allt annat än en hållbar hypotes.

Man räknar med att de vilda däggdjuren i dag är 4% av alla däggdjur på klotet. Dvs. människor och allt boskap (inkl. höns och andra hållna fåglar) står för totalt 86%.

Den nyligen släppta WWF-rapporten som beskriver 60-procentig minskning av monitorerade arter ska man förstås läsa korrekt. 60% betyder nödvändigtvis inte att det är en total minskning i ren mängd. Det är ett medelvärde på enskilda arters individuella minskning. Så om en fåtalig art minskat med 90% påverkar det själva procentsatsen mer än det reda antalet djur. Vi vet dock att antalet vilda organismer minskar i antal - utom ett visst antal arter som på sina ställen kan ta fördel av rådande ekologiska skeenden och klimatrelaterade förändringar. Resten av det Granqvist låter Vbl trycka på sina sidor är förstås ren gallimatias.

Avslutningsvis poängterar han de "reella" farorna och och därmed de faror som man absolut får skrämmas med. Jag vill gärna upplysas om hur logiken fungerar.


lördag 10 november 2018

När "Peter" och polarna hittar på

En (hyfsat) lokal verksamhetsledare (låt oss kalla honom "Peter") för Centerpartiets österbottniska distrikt (eller vad det heter numera) har samlat ett antal polares namn på en grön lista och vill röra om i IUCN:s rödlista.

"Peter" är uppenbarligen gramse över att politiken inte har någon makt när det gäller djurarters skyddsstatus och han anser att rödlistan behöver ses över och justeras på ett flertal punkter. Uppenbarligen har "Peter" missat ett stort antal faktum vad beträffar den där rödlistningens funktion, syfte och vetenskapliga relevans. 

Vargen är ju som känt ett hett ämne i västra Finland. Men rödlistan har ingenting att göra med vad människor känner och tycker i förhållande till valda djurarter. Rödlistan är enbart en bedömning av arters beräknade status beträffande fortsatta överlevnadsmöjligheter. Om vargstammen fortsätter bli större lär klassificeringen säkerligen justeras för Finlands del. Men om politikerna får makt att börja stöka omkring i vetenskapliga klassifikationer befinner vi oss på den kända hala sluttningen. Det är ju ungefär som om "Peter" skulle vara den som besluter över vaccin och andra medicinska frågor.

Aj! Nu missade jag mig en smula... men blunda när du läser de två första orden i ovanstående skärmdump så kan vi fortfarande använda pseudonymen "Peter". Jag vill ju helst inte hänga ut vederbörande i offentligheten bara för att hen ständigt uppvisar dåligt omdöme.

Det roliga är ju att "Peter" och hans polare missat sig ganska radikalt när det t.ex. handlar om storskarven som redan 2010 klassades som "livskraftig". "Peter" & polarna vill ha den klassad som "nära hotad".
"Fel dyker alltid upp" säger "Peter" och menar att det skulle justeras om det lokala distriktet hade tillåtits dryfta frågan med Centerledningen på något möte nyligen.

Jag håller helt med "Peter" när han säger "fel dyker alltid upp". Allt har blivit fel varje gång "Peter" låtit fingrarna hoppa omkring på tangentbordet och placera bokstäver efter varandra i miljörelaterade ämnen.

IUBN (International Union of Biological Knowledge) sägs numera ha klassat om "Peters" biologiska insikter från "akut hotade" till "utdöda". Villfarelserna är dock livskraftiga. Samma gäller "Peters" dikeskörda machosnack i sociala media. 



lördag 3 november 2018

Går bananas här inne medan solen lyser där ute

Regnet och rusket har dominerat i veckan. I dag är det lördag och jag sitter inne vid datorn medan solen och hela väderleken skriker utevistelse. Orsaken till mitt innesittande är närstudier av bananflugor och en alldeles för nära förestående deadline.

Här är en kort liten glimt av vad jag har på arbetsbordet. Resultatet dyker upp i kommande nummer av Finlands Natur om en månad.

En av de bananflugor jag kikat närmare på hade ett kvalster under armen... eller vingen. 
Har inte luskat ut om det är larv eller nymf/deutonymf av någon känd bananflugeassocierad kvalsterart. Tills kunskapslådan är öppnad är detta således ett Schrödinger-kvalster och alltså antingen en slumpmässig liftare eller ett kvalster som samlever med bananflugorna. Skulle tippa på att det senare alternativet är mer sannolikt. Osvuret är ändå alltid bäst i dessa sammanhang.


fredag 2 november 2018

Klimathysteri och argumentation

Efter IPCC:s SR15 i oktober har det säkerligen inte gått någon förbi att klimatet ältats och manglats i allehanda mediarelaterade sammanhang. Inte sällan har hysteri varit ett frekvent använt ord. Finlands utrikesminister manar uppenbarligen till lugn och hävdar att just hysteri är något vi kan avvara.

Som förväntat växer kommentarsfälten snabbt på höjden - eller djupet - i nästan samma takt som mänskligheten fortsätter trycka CO2 rätt upp i atmosfären.

Signaturen (anonymiserad) ovan hävdar att vi i Finland avvecklar kolkraft. Jag känner mig förvirrad och smått osäker på den saken. Resterande utsagor i kommentaren svävar mest ut i något som verkar vara vilsna fördomar.

Samtidigt som graden av klimathysteri debatteras har EU lagt fram förslag om att förbjuda en samling engångsartiklar av plast. Bland annat plastsugrör hör till den kategori prylar man önskar ska bli historia. 

Nu har jag i det här inlägget inte kopierat in några synpunkter (kommentarer) på EU:s förslag på plastförbudet, men det verkar som om plastsugrören är en så förvånansvärt omhuldad rättighet i vårt land att valda delar av befolkningen känner sig tvungna att spy salpetergalla över dystopin som ska drabba oss när vi inte längre kan sörpla sockerlösning genom dessa rör. IPCC:s CO2-varningar och förbudet mot engångsplast blandas ihop till en salig gnällsoppa med vämjeliga klimpar av desinformation, villfarelser och rena lögner.

Som vanligt handlar problemet om att nationen Finland har så försvinnande liten andel av globala CO2- och plastsugrörs-utsläpp att vi inte ens ska tänka på att lyfta lillfingret. Med andra ord är exempelvis sugrörsförbudet ett utslag av fullständig hysteri utlöst av den där förhatliga grönstalinistiska vegantalibanismen som är ute efter att förpesta livet för alla hedervärda och samvetsgranna människor vars sopor på sin höjd innehåller ett par plastgafflar och enstaka sugrör under ett helt års skräpproduktion.

Men det är ju exakt där som problematiken med engångsartiklarna ligger. 
Dvs. dessa gafflar, tallrikar, glas och sugrör verkar sällan vara i omsättning på platser där de kommer i kontakt med ordentlig sopsortering. Ser man på plastskräp som ligger fritt ute i spenaten (naturen) hör resterna efter smabbmatshaken definitivt till de återkommande synerna. Vi hittar dem i högar två meter från offentliga soptunnor, längs vägrenarna, på stränderna och vi hittar dem på torgen och i gathörnen. 

Man är tydligen hippie om man väljer bort plastpåsen. Underförstått(?) är det bara pårökta arbetsskygga flummare som väljer andra alternativ än plastpåsar. 
Argumentationen i kommentaren (ovan) är som helhet förstås bara ren mumbojumbo. Det finns alltså inte ett enda sakligt argument i sikte. Ingen enskild mening inbegriper någon som helst orsak att frångå idén om att vi i Finland skulle vinna på att minska CO2-utsläppen eller undvika engångsplast. Alla formuleringar är enbart en strävan till att förlöjliga en tänkt "motståndare"

Exakt vad som skulle vara så illa med det åtgärder skribenten motsätter sig är självfallet helt oklart. Förmodligen har personen inte en enda egen idé om vilka konkreta ändringar som skulle vara bättre alternativ för en miljömässigt mer hållbar framtid. Sålunda får man misstänka att kommentaren enbart är ett desperat uttryck för ren lättja och rädsla över att vara tvungen att ändra på något i sin livsföring.

Kommentaren ovan är för bedårande. Eftersom jag inte visste vad miljögas är, knappade jag in ordet på en sökmaskin. En del träffar kom upp men de är knappast det som skribenten avsett. 

Ordet miljö har oftast en positiv klang. De "klentrogna"  - eller antagligen vem som helst - skulle väl rimligen tolka "miljögas" som en miljövänlig gas om jag inte är ute och cyklar. Den överraskande twisten levereras i sista meningen där ösregnet blir miljögift. Men nog raljerat om enskilda kapsejsade meningar. Kommentarens innebörd uppfattar man ändå. 

Hela kommentaren är ytterligare ett exempel på hur oerhört genomknasig den här debatten fortfarande är och hur lätt en del människor uttalar sig om ämnen de uppenbarligen inte har ens de ringaste insikter i. Eller egentligen är kunskaperna uppenbarligen på minussidan snarare än på nollstrecket.

YLE hade länk till samma artikel på sin fb-sida och även där fanns ett antal kommentarer.

Jag frågar mig när vi har orsak att bli hysteriska. 
När uppstår skäl för oron att övergå i något som kunde benämnas hysteri? 
När har miljösituationen blivit så pass allvarlig att vi faktiskt tillåts alarmera om tingens tillstånd utan att bli beskyllda för hysteri?

OK... jag förstår givetvis att hysteri närmast är någon form av okontrollerat utbrott. Hysteri gör människor oförmögna att handla rationellt. Hysteri i dess rätta bemärkelse resulterar i förlamning, hyperventilering och anfall av epileptiska drag. Dessutom är begreppet hysteri historiskt förknippat med psykiska störningar hos kvinnor. 
Män är ju hormonellt så mycket mera stabila, sansade och klarar av att sitta stilla i båten när det blåser lite. Svaga personer (som kvinnor) bryter givetvis samman och blir hysteriska.

Utrikesminister Soini är minsann ingen kvinna. Han tar det lugnt och är manligt rationell i alla lägen. Självfallet är han t.ex. också den rationella och resonerande parten i abortfrågan. Eftersom kvinnor lätt blir hysteriska kan de heller inte bestämma över sig själva. 

Natur och miljö är antagligen ämnen som intresserar kvinnor och blödiga män i mycket högre grad än manliga (sansade & rationella) män. Alla vettiga människor vet också att maskiner är roligare än ekologi.

Men nu avvek jag i och för sig en aning från ämnet och raljerade i onödan om annat.
Vad jag egentligen vill förmedla är att klimathysteri snarast blir något som skapas av den där förnekarsidan vilken tycker att vi har hur god koll som helst på klimat och miljö, samt att det inte finns några som helst orsaker att ändra på nuvarande politik. Det är dessutom någon annan nation som måste skärpa sig först.

Jag har funderat en del på om jag känner till någon som kan sägas vara hysterisk över klimatfrågan.
Är till exempel Greta Thunberg hysterisk?
I min värld är hon självfallet inte det. Hon har tagit stark ställning för sin egen och kommande generationers framtid i en värld där ekologin står inför vetenskapligt verifierade problem av allvarliga slag. Thunberg är ett 

Är klimatvetenskapen hysterisk? Det var ju det där med definitionen av hysterisk då förstås. Men är klimatvetenskapens företrädare oroliga? Javisst. De ser sammanhangen, kausaliteterna och de förstår skeendena. De kan modellera allt bättre och de kan notera hur observationer bekräftar modelleringar. Det kan väl jämföras med huruvida läkarvetenskapen är "hysterisk" över vilka valfria observerat cancerogena ämnen som helst.

Nedan ännu en fb-kommentar för underhållningens skull.

"Det finns stoff att bekanta sig med". Jo bara mellan 1991 och 2015 kom mer än 54 000 peer review-artiklar (granskade) som vetenskapligt understryker att klimatförändringen är antropogent påverkad. Något säger mig att signaturen bakom ovanstående uttalande inte ens läst rubriken på en enda av de artiklarna.

20.10 var det dags för klimatmarsch i Helsingfors.

Jag välkomnar alla initiativ för miljörelaterade frågor. Det är också oerhört bra att manifestationer, marscher och demonstrationer utförs av företrädesvis unga människor och att inte enbart äldre gubbar med aktern fastvuxen i utdaterade föreställningar är de som syns och hörs.

Jag undrar om vi även ska hänföra andra former av demonstrationer och offentliga upprop i politiska frågor till kategorin "hysteriska". Råder det t.ex. österbottnisk jourhysteri i fallet med Vasa Centralsjukhus?

Är det där en kommentar skriven för att den som skriver ska känna sig bättre?

Givetvis är kommentaren ytterligare ett exempel på någon som enbart vill förstöra ventuella anspråk på konstruktiv debatt. Man kan göra djuplodade analyser på hur dylika demonstrationer fungerar i ett samhälle, vad de är resultat av och vad de brukar åstadkomma. Man kan hitta otaliga kopplingar till motsvarande viljeyttringar genom världshistorien och det är ju inte särskilt obekant att ungdomsrörelser med politiska förtecken de facto lett till förändring på många områden.

Jag kan omöjligt tro att de stora fredsrörelserna uppstått och blivit prominenta bara för att de enskilda deltagande människorna skulle känna sig bättre, att medborgarrättsrörelsen i USA agerade bara för att det personligen kändes bra, eller att medborgarna i Prag enbart sökte god självkänsla 1968.

Unga människor demonstrerar för klimat och miljö på många håll i världen för tillfället. Sannolikt lär det hålla i sig eftersom klimatpolitiken har hårda år framför sig och eftersom situationen trots allt är prekär oberoende vad diverse förnekare vill hävda.

Ännu en kommentar ämnad att förvilla eventuella villrådiga läsare. Den här klassikern är av aningen paradoxal modell och det är lite som att stänka valfri kroppsvätska i motvind när man häver ur sig motsvarande utsagor. Egentligen säger ju skribenten inget annat än att hen underkänner sin egen förmåga att förstå vetenskap. Ställer man några som helst klimatrelaterade frågor till personer som skriver dylika kommentarer erhålls aldrig vetenskapligt verifierbara svar. Således måste dessa personer rimligen basera sin åsikt på... tro... kanske?

OK. Vad har vi i Finland egentligen gjort hittills? 
Det där vänsterkortet är också intressant i sammanhanget. Klimatvetenskap har förstås inget med partipolitik att göra. Grejen är väl snarast att just vänstern var ganska snabb med att snappa upp klimatfrågorna och använda dem i sin politik. Man får förmoda att det på högerkanten - främst den extremhögra kanten - samtidigt blev viktigt att spjärna emot trots att man samtidigt snackade mot vetenskapliga observationer. Men extremhögern har i och för sig även viss historisk vana med att förneka vetenskap och andra verifierbara fakta.

Vad vi har under kontroll är ett annat frågetecken.


Här har vi en lite annan form av argumentation. Nämligen påpekandet om att en viss rörelse inbegriper individer som minsann själva inte lever som de lär. Men inte heller det här är ett hållbart argument i en klimatdebatt. Det finns väl t.ex. inga goda skäl för gemene man att börja slåss på gatorna bara för att någon fredsaktivist egentligen visat sig idka våld i något sammanhang?



"Argumentet" är med andra ord förmodligen utlöst av den där ovan nämnda självkänslan som behöver få en liten knuff uppåt genom att man pekar finger åt andra. Dvs. det finns ett behov av att poängtera dylika saker för att sabotera de verkliga och angelägna frågorna i klimatdebatten. Det är givetvis inte alls bra att personer som propagerar för kraftigt sänkta CO2-utsläpp själva flyger. Dubbelmoral är inte så klädsam. Oberoende beteende hos den ena eller den andra politikern måste mänskligheten givetvis se förbi olika dumheter och sträva till hållbar ekologisk framtid.

Det var förvisso inte mot de där plastsugrören som det demonstrerades i Helsingfors. Men vad gör det när man vill snacka bort alla viktiga aspekter i denna angelägna fråga?


torsdag 18 oktober 2018

Skjuten skräntärna

20.8 kl. 12:00 inleddes årets andjakt här i Finland.

Ungefär kl. två på natten (svensk tid) den 20.8 lyfte en årsunge av skräntärna från skärgården utanför Piteå och tog riktning mot sydost över Bottniska viken. Innan dess hade fågeln försetts med GPS-logger som skulle ge information om dess rörelser under flytten söderut. Ganska exakt fyra timmar efter avfärden från svenska kusten meddelar loggern att skräntärnan nått Kalajoki på finska sidan. Fågelvägen är det en sträcka på 160 km och därmed har tärnan hållit en hastighet på 40 km/h - eller något mer eftersom kursen inte varit spikrak. Flyghöjden har enligt loggern varit mellan ca 60 och 100 meter (loggerns höjdrapportering torde dock ha en felmarginal på ett par tiotal meter).

Snabb förflyttning över långa sträckor är inget skräntärnor är främmande för. De är eleganta och effektiva flygare som under höst- och vår-flyttning förmår tillryggalägga stora distanser i ett svep. Exempelvis kan man här läsa om Astrids (en tidigare logger-försedd skräntärna) höstflytt från Sverige till Senegal. På vägen dit korsar hon bl.a. Sahara.

Från Kalajoki följde skräntärnan kusten söderut. 
Kl. 09:30 (finsk tid) har den nått Larsmosjön där den tycks ha vilat samt kretsat runt i något som kunde vara födosök.

Kl. 17:00 fortsätter fågeln vidare söderut och loggas en halv timme senare på nästan 150 m flyghöjd över Bennäs. Därefter söker den sig ut mot kusten i Nykarlebytrakten. 
Kl. 20:00 är den framme vid den inre skärgården i Nykarleby. Där tar det stopp och efter 20:30 registreras ingen rörelse längre.

Allt detta var jag "lyckligt ovetande" om ända tills jag ett antal dagar senare fick ett telefonsamtal med förfrågan huruvida jag kunde leta mig ut till den senast registrerade positionen och söka en GPS-logger som antingen ramlat av sin skräntärna eller sitter fast på en förmodat död sådan.

Det gick ett par dagar innan jag fick möjlighet att åka ut och leta. Koordinaterna hade jag fått och direkt jag kom till den angivna positionen kunde tärnan hittas i strandbrynet inne bland vassen.

Vid det laget hade skräntärnan varit avliden i tio dygn och konditionen var givetvis därefter. Flugorna surrade, en rödbandad dödgrävare (Nicrophorus investigator) kravlade omkring under ena vingen och doften saknade de avgörande egenskaperna hos en lyckad parfym.

Vittnesuppgifter gav vid handen att det under andjaktspremiären 20.8 skjutits vilt på denna plats en god bit in på natten. Att skräntärnan skulle ha träffats av hagel var förstås bara en tanke. Ungfåglar kan dö av många naturliga orsaker. Men det krävdes ingen framlockad inre Sherlock Holmes för att uppleva kombinationen av tid, plats och död som något mer än en slump.

Kadavrets förruttnelseprocess var förstås inledd och fluglarverna hade påbörjat sitt mumsande. Fortfarande var fågeln dock någorlunda intakt och närheten till vattnet hade säkert hållit temperaturen så pass låg att asätarnas tempo inte varit högt. Tärnans allmäntillstånd medan den var vid liv är förstås svårt att avgöra beroende på hur muskulaturen ändrats efter döden samt hur och när eventuellt fett brutits ner. Fågeln gav dock inte ett intryck av att ha varit utmärglad och loggerns positionsrapporter tyder väl inte heller på en svag fågel.

Skräntärnan fick naturligtvis följa med hem för undersökning.

Jag inledde med att plocka fjädrar och dun från bröstsidan. Logiken dikterade att eventuella skottskador kunde tänkas hittas där. Huvudet var helt och jag kunde inte känna några skador på vingarna. Ganska omedelbart hittades två hål i huden på varsin sida om bröstkorgen. Båda hålen hade jämna kanter, var ca 4x5 mm och något förskjutna i förhållande till suspekta underliggande skador i bröstmusklerna. I bilden nedan skymtar en öppning i muskeln uppe till höger under hålet i huden. Fluglarverna gjorde sitt bästa för att fylla hålrummet.

I halsen fanns ett annat hål (ingen bild). Det var mer oregelbundet till sin form och kan ha orsakats av asätarna som uppenbarligen tidigt gått ner i tärnans kräva eftersom de var talrika där.  De två runda hålen i bröstkorgen stärkte förstås misstankarna om att fågeln blivit skjuten. Något allvarligt sök efter hagelkorn inuti tärnan gjorde jag givetvis inte eftersom vi har Evira för sådana sysslor. Det är också bättre om Evira får konstatera jakt-/naturskyddsbrott eftersom det den vägen får något större officiell tyngd. Det var dock inte längre aktuellt att få kadavret skickat till Evira under själva insamlingsdagen.

Förruttnelsen accelererade snabbt när tärnan kom bort från vattenbrynet och i något varmare temperatur inne i stan. Jag hade heller ingen större lust att uppbevara liket i frysen - inte ens i flera täta lager plast. 

Redan följande dag började mjukvävnaderna (musklerna) bli rejält sladdriga. Antalet fluglarver hade ökat explosionsartat över natten och konsumtionen av kadavret var i full gång på alla håll - och hål - och kanter av kroppen. Det var då jag fotograferade de två parasitoida bracksteklarna i underfamiljen Alysiinae vilkas hittas i detta och detta blogginlägg. Den senare stekeln kunde dokumenteras medan hon var i färd med att sticka ägg i fluglarverna.

Efter en del diskussion och kontemplation beslöt jag låta kadavret bli uppätet av fluglarverna innan paketering och försändelse till Evira. Det var ändå redan för sent för Evira att fastställa dödsorsak eller se exakt hurudana skottskador skräntärnan dött av - om den verkligen blev skjuten vill säga. Så tärnan lades på ett papper som kunde transportera bort en del fukt och i en öppen låda som tillät flugorna och andra asätare fritt tillträde. Samtidigt såg arrangemanget till att hålla eventuella hagelkorn kvar i kadavret.

Efter ett antal dagar var endast skelettet, en del fjädrar och någon svart sörja kvar. Måhända var den svarta sörjan mest bara fluglarvbajs. Stanken hade klingat av och därmed tyckte jag att det var dags för fågeln att åka till Uleåborg för närmare undersökning.

Ett par veckor senare kom svaret från Evira. Ett hagel med 3 mm diameter hittades i kvarlevorna. Därmed var det konstaterat att skräntärnan verkligen blev skjuten. Undersökningen visade också att korpbenet (coracoid) tryckts bort från fästet i bröstbenet (Sternum) där också en ca centimeterlång spricka var belägen. Om skadorna uppkommit före eller efter dödsögonblicket kunde inte fastställas.

Då kvarstår bara frågan varför?
Varför skjuter någon en skräntärna?
Solnedgången torde den 20.8 ha varit kl. 21:26. Det är en timme efter tidpunkten då fågeln troligen dog. Rimligen har ljusmängden den tiden ändå varit så pass god att skytten/skyttarna borde kunna se fåglarna någorlunda väl.

En skjuten skräntärna är inte ett resultat av misstag. Alla skott riktade mot vilda djur måste vara baserade på att man vet vad man gör och att det är jaktbart vilt man ämnar fälla. 

Kan man artbestämma? Om svaret är nej trycker man helt enkelt inte av.
Den enda jaktbara fågeln man eventuellt kan blanda ihop skräntärnan med är gråtrut. Men även en ung skräntärna är enkel att särskilja från gråtrutar och det borde aldrig vara någon risk för felbestämning. Osäkerhet ska som sagt inte resultera i några skott. Kan man inte artbestämma fåglar ska man inte jaga dem.

Mörkret är ingen ursäkt. Ser man inte vad man skjuter ska man inte heller skjuta. Men sådant har tyvärr inte hindrat en del andjägare tidigare eftersom det skjuts ännu långt efter mörkrets inbrott av jägare som inte ens har apporthundar. Dessvärre resulterar sådana dumheter också i att fåglar kan ligga skadskjutna inne i vassen utan att jägaren hittar dem. Dylikt "jagande" handlar inte om att skaffa fågel för matbordet utan endast om att skjuta för dödandet i sig.

Följande frågetecken är besläktat med ovan nämnda skjutande för dödandets skull. Det intressanta är ju nämligen att fågeln i det här fallet lämnats kvar i strandbrynet. 
Såg jägaren inte var den damp ner eller brydde hen sig inte ens om att leta? 
Man får ju för sig att en jägare som inser att "bytet" blev en sändarförsedd fridlyst fågel skulle bemöda sig om att kanske försöka dölja sitt naturskyddsbrott genom att gömma liket och slänga sändaren på någon annan plats.
Det tyder alltså på att den som sänt iväg hagelsvärmen inte heller gått för att se vad det var som sköts och vad som hände med fågeln. 

Hur vanligt är det i våra trakter med den här formen av jakt-/naturskyddsbrott? 
Drar vi in lite sannolikhetslära i ekvationen får man ett intryck av att det kan tänkas skjutas både ett och annat.
Utan logger på tärnan i fråga hade vi förstås varit helt omedvetna om det som skett.

Finns det hos jägarkåren intresse av att på allvar fördöma illdåd mot fridlysta arter?
Hur är det med beteendet överlag?
Ska det vara så att man även i framtiden stöter på platser nersölade av patronhylsor, ölburkar och annat skräp efter andjägare som suttit på pass?

Men jaktföreningarna har förstås begränsade möjligheter att ha koll på alla som sitter och utför individuella galenskaper ute i nejdens vassruggar. Tyvärr tycks det röra sig om en kultur som lever och frodas hos vissa kretsar av människor. Eventuellt kan man också tänka sig att skjutandet av en skräntärna kan vara någon form av medveten trotshandling gentemot alla sk. "gröntalibaner" och annat "löst fågelskådarpack" som propagerar för ekologisk hållbarhet och andra "löjliga onödigheter".

Givetvis ska inte alla jägare dras över den där kammen. Jag känner många som jagar och om jag känner dem rätt - vilket jag hoppas - är jag också förvissad om att just dessa sköter sig ypperligt på sina jaktturer. 

Men hela jägarkåren befläckas varje gång dylika illdåd utförs. När man inte vet vem som trycker i vassen blir de enskilda förbrytarna lätt representanter för hela kåren.

Edit 20.10: GPS-loggern återbördades förstås till ägaren.



onsdag 17 oktober 2018

Finglansstekel

Här på Utgångspunkten har ett växthus uppstått under sommaren. Det är huvudsakligen ett bygge gjort av återanvända komponenter och konstruktionen har tagit hela sommaren i anspråk. Helt färdigt är det inte än heller.

Uppe under glastaket har många olika flygfän samlats. Mestadels har det förstås rört sig om tvåvingar och steklar. Sent om sider slog det mig att jag kunde försöka samla upp sådana som eventuellt avlider och ramlar ner. Så för några dagar sedan placerade jag några skivor i takstolskonstruktionen och följande dag kunde jag vittja dem. Visst gjorde jag några fynd av döingar. De allra flesta var bevingade svarta bladlöss. Varken de eller tvåvingarna (flugorna) sparades den här gången och de enda jag tillvaratog var steklarna samt en strit.

Ovanstående information gör givetvis att du som läsare direkt inser att stekeln i detta inlägg hör till dem som fyndades i växthuset. Din slutsats är helt korrekt.

Hennes kroppslängd är någonstans i trakten kring 0,9-1,0 millimeter. Därmed torde hon platsa på topp fem-listan över bloggens minsta kryp. Det finns några kvalsterlarver som är aningen mindre.
Hennes familjetillhörighet är Eulophidae - finglanssteklar. Underfamiljen är Tetrastichinae och släktet torde enligt expertis vara Tamarixia.

laji.fi finns tre Tamarixia-arter upplistade. Jag kan dock inte avgöra om hon tillhör någondera och i så fall vilken art det rör sig om.

Huvudet är aningen ihopskrumpnat. Jag funderade om någon liten rovlevande skinnbagge hade varit och tömt hennes skalle på innehåll, men samma expertis som gav släktnamnet visste också berätta att dylikt insjunkna huvuden är vanliga hos lufttorkade Eulophidae-steklar.

En annan Tamarixia-art (T. radiata) används ställvis som biologisk bekämpning mot en citrusangripande rundbladloppa vid namn Diaphorina citri. Tamarixia-steklarna är ectoparasitoida och det innebär att deras larver sitter på utsidan av värddjuret samt att stekellarven ofta låter offret leva och vara aktivt relativt länge innan det är dags att avsluta parasiterandet genom att slutgiltigen sörpla i sig sitt offer och förpuppa sig.

Det finns en uppsjö arter bland finglanssteklarna. Många av dem är så förtvivlat små och lever så undanskymda liv att vi aldrig någonsin konfronteras med dem trots att de med bestämdhet finns i vår absoluta närhet. Att faktiskt bekanta sig med dessa (och andra små arter ur olika familjer) kräver således aktivt sökande och inte sällan även fällor av något slag.



torsdag 11 oktober 2018

Från älgfluga till hjortfluga

Den här flugan är ju känd som älgfluga. Det trivialnamnet lystrar den inte längre till. Numera bör det specialiserade krypet nämligen benämnas hjortfluga i stället. Jag har inte undersökt varför (svenska) namnkommittén valde att stadfästa just namnet hjortfluga, men möjligen kan det bero på att man ville belysa det faktum att hjortflugan även lever på en del andra hjortdjur än enbart älg.

De två exemplaren på bild i det här inlägget är hemtransporterade i hårbotten. De har efter avlägsnande förpassats till ett insamlingsrör som åkt in i frysen. Frysen är förvisso inte det optimala sättet att likvidera småkryp och det passar verkligen inte för alla sorter. I brist på annat fick det dock duga.

Vingarna har de hunnit riva av. Jag har även ett exemplar med intakta vingar. Den flugan har inte dokumenterats än men är på kommande i bloggen framöver.

Allt på hjortflugan är anpassat till ett liv inne i pälsen på stora djur. Att avlägsna en hjortfluga ur hår eller päls är alltså lättare sagt än gjort. Alla som fått närkontakt av tredje graden känner till problematiken. Hjortflugorna är kraftiga, relativt kvicka och mästerliga på att hålla greppet i hårbotten. Platt kroppskonstitution och stryktåligt svårgreppat glatt sklerotiserat kitinskal gör att de klarar av en hel del fysisk misshandel. 

Alla djur har förstås sina adaptioner. Hos hjortflugan och en hel del andra lusflugor (fam. Hippoboscidae) är anpassningarna dock speciellt tydliga när det handlar om hur de kroppsligen formats för sitt leverne.

Klorna har förstås briljant utformning ifall man vill låsa fast fötterna i hårstrån. 
Hjortflugans huvud är platt och sticker knappt ut från mellankroppen. Man får intrycket av att det här är en fluga som inte bryter nacken i första taget.

Det finns många vetenskapliga artiklar om hjortflugan men jag valde den här gången ut endast några enstaka lästips (nedan).



T. Paakkonen, A.-M. Mustonen. H. Roininen, P. Niemelä, V. Ruusila, P. Nieminen
Medical and Veterinary Entomology 2010. Vol. 24, Issue 4, p 411-217
https://doi.org/10.1111/j.1365-2915.2010.00910.x

Rainer Gothe, Heidrun Shöl
Parasitology Research (1994) 80:81
https://doi.org/10.1007/BF00932630

Atle Mysterud, Knut Madslien, Anders Herland, Hildegunn Viljugrein, Bjørnar Ytrehus
Parasites & Vectors 2016 9:95
https://doi.org/10.1186/s13071-016-1387-7