fredag 18 oktober 2019

Venedigresa. Del 3 - Bredsektorspindel

I Venedigs östra "ända" ligger området Giardini som på sydsidan mot "strandpromenaden" omgärdas av staket och en drygt två meter hög tät häck. Denna häck var fullkomligen översållad av små hjulnät.

I anslutning till alla de nät jag undersökte hittades en bredsektorspindel - Zygiella x-notata. De satt i vävda lyor gömda i ihoprullade blad intill någon av nätets fästtrådar.

Jag blev tvungen att lirka ut en av spindlarna för att alls kunna se vilken art det handlade om. Släktet Zygiella inbegriper nämligen också ett par andra tänkbara artalternativ.

En stor bredsektorspindel-hona kan bli lite drygt 10 mm lång (kroppslängd). Arten är inte påträffad (eller rapporterad) i Finland men väl i södra Sverige.

Närmare två meter innanför staketet/häcken fanns ett rejält spindelnät uppspänt. Tyvärr omöjligt att nå på laglig väg. Det var illa eftersom en rejäl rödaktig bit tronade mitt i nätet. Givetvis hade hon också undersidan mot mig. 

Kombinationen av benrandning, bakkroppens undersidas mönster samt epigynets scapus (den där snoppliknande grejen) är i mina ögon ändå något som antyder att det rör sig om en högst ordinär korsspindel - Araneus diadematus. Men det hade förstås varit kul att få kika närmare hur som helst.



torsdag 17 oktober 2019

Venedigresa. Del 2 - Medelhavstrut

Vad är väl en Venedigresa utan bilder av medelhavstrut - Larus michaellis?
Jag har ordat en del om dessa trutar förr och då framförallt en del kring Larus-trutarnas inbördes släktskap. Jag har varit långt ifrån fullständig i mina redogörelser och enbart skrapat lite vagt på ytan kring de Fylogeniska frågeställningar ornitologin/biologin hanterar. 

Medelhavstrut är i alla fall numera tveklöst en egen art och lär så förbli. Det finns tillräckliga morfologiska skillnader gentemot gråtrut och övriga närbesläktade arter (så som t.ex. kaspisk trut - L. cachinnans). Dessutom är detta styrkt av genetiska studier. Intressant nog verkar medelhavstruten vara närmare släkt med silltrut (L. fuscus) än med gråtrut. 

Man kan spekulera att de olika europeiska (ja även övriga) trutarna splittrats i olika geografiska subgrupper under de senaste istidscyklerna och att utveckling mot separata arter (inkl. underarter) varit en följd. De må i flera fall vara nära besläktade med varandra men hybridisering sker inte särskilt ofta (utom i enstaka och specifika undantagsfall där det gett fler frågetecken).

Något jag inte noterat under tidigare Venedigresor var att trutarna nu verkar ha höjt sin specialisering som mattjuvar när turister står med något gott i handen. Gärna hade jag fångat beteendet på bild men det blev inte av. 

Trutarnas taktik var att ta fart från lite höjd, svepa in bakifrån och blixtsnabbt gira förbi runt den intet ont anande människans huvud (öra) på nära håll och raskt nappa tag i glassen, brödet, pizzabiten eller vad personen i fråga än höll i. Längs vissa gator hördes ständigt de gälla skriken av överraskade och skrämda turister som försökte återfå normal hjärtrytm efter en oförvägen, resolut och blixtrande snabb trut-attack.

Trutar är i sanning spännande fåglar.


Venedigresa. Del 1 - Husvaxspindel

Arbetet ledde till en vecka i Venedig. Det har åter varit besök på stadens konstbiennal vilken är en av de viktigaste internationella samtidskonsthändelserna.  En lite haltande makroutrusting drogs med ifall jag skulle råka frå syn på något intressant i något lämpligt läge.

Särskilt många spännande möten lyckades jag inte skrapa ihop. Tiden ägnades som vanligt nästan helt och hållet åt arbetsrelaterade göromål. En spindelfoting hittade jag i hostellets trappa men hade varken kamera eller insamlingsmöjligheter just då. Så den fick vara.

Här är i alla fall en kompis som sprang omkring i lägenheten. Det är ingen riktigt galet exotisk spindel, utan en som också är påträffad enstaka gånger här i Finland. Själv har jag dock inte sett den tidigare. Spindeln är en släkting till vår vanliga fettspindel (Steatoda bipunctata) och heter husvaxspindel - Steatoda grossa.

Honorna liknar delvis fettspindeln, men är något större (uppemot 10 mm kroppslängd) och har aningen avvikande teckning på bakkroppen. Hanarna (bilderna) är mycket mer långbenta än fettspindelhanar och har tydlig, karakteristisk teckning som gör att de rimligen inte kan förväxlas med andra arter.

Husvaxspindel är kosmopolitisk och, likt fettspindeln, vanlig i mänskliga boningar och konstruktioner.

På engelska sidor florerar en del påståenden om att dessa kan vara obehagliga att bli bitna av och att det kan resultera i yrsel, illamående, feber, blåsor och allehanda andra symptom - dock inte symtomen död. Men dylika utsagor är inte förbundna med någon stor dos sanning, utan är resultat av en del missförstånd eller ren felinformation som gett upphov till myter. Släktet Steatoda kallas False Widows på engelska och det finns väl någon art som eventuellt kan ge lite obehag vid bett. Men farliga är de absolut inte. Benägna att bita är de heller inte och påminner på det sättet om våra fettspindlar vilka ju kan hanteras utan problem.

Även den här hanen plockade jag upp med händerna och hanterade. Nu var han dessutom så pass liten att han nog hade haft svårt att ens bita igenom skinnet om han fått för sig att flippa ur och frångått sitt normala beteende.

Egentligen tänkte jag inte ens orda om spindlar och bett då det ju är helt irrelevant. Men eftersom myter och desinformation ändå är i rörelse ute på the world wide web är det väl en viss poäng med att någon gång också lyfta fram sådant vid tillfälle.

Efter fotosessionen fick han givetvis återgå till sina sysslor i lägenheten.


onsdag 16 oktober 2019

C. marginatus-uppföljning

Vuxna exemplar av Coreus marginatus har jag lagt upp tidigare i samband med ett litet objektivtest. Här är ändå en liten uppföljning på det här inlägget från augusti där jag hade lagt upp bilder på arten i dess tredje och fjärde nymfstadium - samt länkar till bilder med första och andra nymfstadiet.

Arten sägs gilla skräppor (släktet Rumex) men här i trädgården är den primärt observerad på hallonbuskarna. Hur mycket de äter (suger växtsaft) av hallonbuskarna vet jag inte. Måhända väljer de mest att sitta i buskaget och enbart lapa sol eftersom det är skyddat och varmt vid en vägg i söderläge. I och för sig är det sparsmakat med skräppor på nämnda plats. 

Arten lär vara ganska benägen att flyga och kan säkert enkelt förflytta sig mellan mat och skyddad plats. Jag har dock inte sett dem flyga särskilt många gånger. Stör man dem i solbadandet kryper de oftast bara ner på undersidan av det blad de sitter på.

Dessa vuxna individer kommer att söka sig i skydd inför vintern varpå de parar sig och lägger ägg inkommande vår. Exemplar i första nymfstadiet brukar här i trädgården börja dyka upp i första halvan av juli.

Dessa bilder togs 3.10.



tisdag 15 oktober 2019

Endomychus coccineus

Endomychus coccineus är en svampbagge (fam. Endomychidae) som är vanlig, lätt att känna igen och möjlig att påträffa under nästan hela året. Vintertid måste man dock leta där de övervintrar under barkflagor eller i andra skyddade skrymslen. 

Trots vanligheten ser man dem ändå ganska sällan då de helst är nattaktiva och gömmer sig på dagarna.

Likheten med nyckelpigor återspeglas i såväl det vetenskapliga artnamnet (coccineus) som i finska trivialnamnet pirkkosieniäinen. Svensk namn har den inte ännu.
Intressant nog kan den likt nyckelpigor också "blöda" avskräckande hemolymfa från benlederna om den störs. I svambaggens fall är hemolymfan rosa.

De platta och breda larverna har jag aldrig rotat fram. De sägs hittas under bark på våren. Precis som familjenamnet (svampbaggar) antyder är arten svampätare vilket gäller både för larver och vuxna. Längden är mellan 4 och 6,5 mm.



måndag 14 oktober 2019

Riska under trädgårdseken

Svampar har jag tänkt ta mig an flera gånger. Särskilt mycket verkstad har den tanken inte resulterat i. Visst finns en del svamprelaterade inlägg redan på den här bloggen men många av dem handlar inte om de svampar vi normalt tänker på när vi hör ordet svamp - dvs. de svampar som bildar fruktkroppar med fot och hatt likt svampen på det här inläggets bilder.

Svampar är så mycket mer än bara de som vi människor ofta relaterar till som antingen läckra, ätbara, oätbara eller giftiga (basidiesvampar / Basiciomycota). Svampar är ju t.ex. också sådana som angriper insekter likt denna Entomophthora samt brödmögel och liknande.

Man räknar väl med att det finns någonstans kring 10 000 olika svamparter här i Norden. På Laji.fi är 7837 arter listade. och av dem är 3669 stycken basidiesvampar. Det är med andra ord ett digert arbete om man ska försöka sätta sig in i artning av svampar.

Men det är ju ungefär samma som med alla hundratals små parasitsteklar och tvåvingar vilka även de kräver partikelfysik-anläggningar à la CERN för artning. Så varför inte kasta sig in i ännu ett hopplöst område vad lekmanna-artning beträffar?

Under den stora, centralt belägna eken i trädgården finns den här riskan. Fruktkropparna dyker ofta upp i augusti men beroende på väder och temperatur kan det ibland ske senare. I år var fruktkropparna som mest talrika i slutet av september.

Vilken riska det rör sig om är fortfarande obesvarat. Den är liksom lite anonym i sin uppenbarelse, något den delar med ett antal olika tänkbara arter. I Finland är 69 olika riskor i släktet Lactarius listade.

Smaken är någorlunda stark med en viss bitter eftersmak. Dock inte med samma sting som skäggriska eller än mindre pepparriska. Expertisen i en större svampgrupp har inte heller lyckats plocka fram någon (enligt dem) kvalificerad gissning på basis av dessa bilder. Stinkriska och ekriska har nämnts då dessa är förknippade med just ek. Det är dock med tveksamhet de gissningarna framförts och det finns antagligen en del andra tänkbara alternativ. De båda nämnda arterna är här i landet enbart rapporterade från sydligare breddgrader.

Så riskan må vara vad den är. Får fortsätta rota i potentiella svar.



söndag 13 oktober 2019

Smalkantsupprepning

Bloggredaktionen har varit på arbetsresa en vecka. Lär bli inlägg om det så småningom. I väntan på det betar jag av några dokumentationer från medlet av september.

Återkommer här till Stictopleurus punctatonervosus

Orsaken till att jag fotograferat den här smalkantskinnbaggen ytterligare en gång handlade om att försöka få lite tydligare bild på pronotum (halsskölden) och huvudet. I Finland finns tre arter i släktet Stictopleurus och om man inte ägnar sig åt genitaliepreparering, som ställvis sägs vara den enda kassaskåpssäkra artningsmetoden, är det just halsskölden som kan ge indikation på vilken art man har framför sig.

Jag vidhåller fortfarande att det rör sig om S. punctatonervosus.

Bilderna tagna 13.9.



torsdag 3 oktober 2019

Ljungtorvblomfluga

Vissa inlägg är kanske av karaktären "fyllnadsmaterial" eller, som det ibland brukar heta i musiksammanhang, "transportsträcka".

Det här är möjligen ett sådant inlägg. Arten är inte ny på bloggen (även om det är drygt 6 år sedan senaste inlägget) och jag har ingen egentlig tilläggsinformation att addera.

Här är den ändå... ljungtorvblomflugan - Sericomyia silentis.
Det här är en hona. De två artfränderna i det länkade inlägget är båda hanar.
Hon har en del skavanker.

Fotograferad 13.9.


onsdag 2 oktober 2019

Nämen små hjärtan! Så sött!

Är det inte två små hjärtan på halsskölden hos den här vuxna individen av bredkantskinnbaggen Coreus marginatus
Eller vill jag bara det?


tisdag 1 oktober 2019

Bådaviken 6.9. Del 3 - Gammafly

Ett gammafly - Autographa gamma - satt i och såg visset ut i en trött flockblommig växt (Apiaciae) jag glömde artbestämma.



söndag 29 september 2019

Bådaviken 6.9. Del 2 - Tickfluga

Torde vara någon art i familjen Odiniidae (tickflugor). Möjligen släktet Odinia och i så fall kanske O. ornata eller O. czernyi.

Eller...?

Flugan bjöd inte på poser och positioner som medgav bilder ur andra perspektiv. 

Edit 1.10.2019: Släkte Odinia är bekräftat. Artningen lär dock vara toksvår eftersom beskrivningar (nycklar) sägs gå "i kors". Det innebär alltså att det kan finnas motstridiga uppgifter angående vad som gäller för en viss art.



lördag 28 september 2019

Bådaviken 6.9. Del 1 - korsspindlar

Från trädgårdskorsspindel i förra inlägget till artfränder i Bådaviken.

När jag 28.8 var ute vid Bådaviken sökte jag främst steklar och hade inte mycket fokus på hjulspindlarna. Det blev ändå dokumentation av ett par korsspindlar och marmorspindlar.

Så när jag 6.9 åter hade möjlighet att åka dit var det med en idé om att dokumentera olika färgvariationer hos de båda arterna. Men det visade sig att farhågan om att det skulle vara lite för sent på säsongen var befogad. Att hitta de stora hjulspindlarna var plötsligt mycket svårare än veckan innan och det var endast några enstaka korsspindlar som dök upp. De många stora fångstnäten var borta och honor som ännu var vid liv hade sökt skydd i skrymslen och vrår för äggläggning vakthållning.

Inne i den lite högre skogen ovanför alarna i strandskogen satt fortfarande någon enstaka korsspindel i fångstnät. Spindeln i fotografiet nedan var dock så liten att hon sannolikt ska övervintra och föröka sig först nästa år.

Jag får helt enkelt spara detta lilla "projekt" till augusti 2020. Man blir aldrig utan att göra i den här dokumentera-småkrypsbranschen.



fredag 27 september 2019

Bloggens tjugoandra korsspindel

Korsspindlar har som vanligt funnits lite här och var i trädgården under sommaren. I Från juli och fram till början av september kunde man lätt hitta en del nät av större individer såväl i vegetation som på och i byggnader.

Fotografiet är taget 1.9 och honan hade sitt nät i uthuset. Hon är lite mera grafiskt tecknad med sina mörkare bruna toner än många övriga som vanligen syns i trädgården. Orange-färgtoner  - som den här - verkar annars vara typiska på bloggredaktionens ägor.


torsdag 26 september 2019

Skåpmat ur källaren

Är man nere i husets jordkällare eller i bloggens källare (gamla inlägg långt ner i flödet) hittas bryggspindlar. 
Hade inte hälsat på de som befinner sig i källaren på två år, men 1.9 tog jag några bilder. 
De ser ut som de brukar (föga förvånande).

Ovan syns en hona och nedan en hane. 



söndag 22 september 2019

Lite om bihotellet anno 2019

I våras togs ett nytt stekelhotell i bruk. Det är ett litet hotell som dock visat sig vara omtyckt redan från början. Placeringen på en varm södervägg har säkert också sin betydelse.

En intressant detalj är att hotellet lockat till sig väggsidenbin (Colletes daviesanus). Dessa föredrar egentligen bohålor byggda i sten och murbruk, men kan ibland nyttja hål även i trä. Övriga Colletes-arter är enligt vad jag lyckats notera inte lika flexibla i sina val av boplats.
Väggsidenbinas valda bohålor har en diameter på ca 6 millimeter.

Chrysis angustula är ju en slags sekundär gäst i stekelhotell. Här är mera bilder och information om den.

Små rovsteklar i släktet Passaloecus är typiska hyresgäster. Här springer en hona omkring på fasaden med ett bladlöss i käkarna. Bladlösset ska bli mat till hennes larver. Troligen är det P. eremita precis som i det här inlägget från förra året.

Det här är ju en liten stekel på ca 6 millimeter och hon vill inte ha några stora hål.

Övriga bobyggare i hotellet är väggbin. Inga fotografier av dem i det här inlägget, men här är ett par bilder tagna lite tidigare i somras. Deras favoritdiameter på hålen har varit 4-5 mm.

Solitära getingar har jag inte noterat i det här hotellet. Har faktiskt sett extremt få solitära getingar överhuvudtaget den här sommaren. Om det är brist på observationsförmåga eller getingar vet jag inte. Samma gäller rovsteklar i släktet Ectemnius som som jag inte sett en enda av under hela sommaren.


söndag 15 september 2019

Myrmus miriformis - en hane den här gången

12.8 lade jag upp några honor av Myrmus miriformis på bloggen.
Så här kan den ena färgformen av hanarna se ut. Det finns en grön modell också. 
Bilden tagen 27.8.


lördag 14 september 2019

Dussin-Lygus nummer två

Man borde ju skärpa till sig och faktiskt fotografera dessa så att man kommer åt att se punkturen och behåringen på vettigt sätt. Dylika bilder gör föga nytta ifall man vill arta representanter för släktet Lygus. Det borde jag veta - eller det vet jag egentligen. Ändå slänger jag bara lättjefullt och slentrianmässigt iväg en exponering varpå irritationen sedan uppstår när bilderna kollas.

Chansgissningen på den här är Lygus punctatus. Men det är ingen artning och i egentlig mening får den stanna på Lygus sp.


Dussin-Lygus

Mera skinnbagge från bilder tagna 27.8. En av de fem hopplösa arterna i släktet Lygus. Tycker mig skymta tillräcklig mängd päls för att chansgissa på L. rugulipennis.

Arterna i släktet är möjliga att påträffa året runt. På vintern måste man förstås leta väldigt noggrant eftersom de övervintrar på skyddad plats. Men det rör sig om vanliga ängsskinnbaggar (fam. Miridae) och någon rationell tanke med att leta efter dem på vintrarna känns avlägsen.

Stictopleurus punctatonervosus

Ur artningssynpunkt ingen höjdarbild. Dessutom är det inte heller någon ny art för vare sig trädgård eller blogg. Men den får komma med ändå.
Namnet är Stictopleurus punctatonervosus om jag tolkar punkturen på pronotum (halsskölden) korrekt.



torsdag 12 september 2019

Chrysis angustula

Jag har hittills den här säsongen inte rapporterat något från gårdens stekelhotell. Gamla hotellet behöver restaureras (få nya klabbar med fräscha hål) och i det har inga gäster checkat in.

Ett litet nytt hotell kom upp i våras och där har det tagit fart i sommar. Bland annat väggsidenbi och väggbi har fattat tycke för det nya boendet. Jag ha dock inte varit så lyckosam med fotograferandet av bina tidigare i somras, men för några veckor sedan blev en del av dem dokumenterade vid själva hotellet. Jag återvänder till dem i kommande inlägg.

Kikar man på inläggen kopplade till etiketten "Insekter - Stekelhotell" noterar man att det förstås är annat än bara bin som bor i dylika hål. Faktum är att vi först i somras hade några egentliga mängder bin i trädgårdens hotell.

Här har vi en av dessa "andra" hotellgäster. Jag är glad att jag lyckats få bilder av gästen i fråga. Normalt beter de sig nämligen som om de druckit en handfull koppar espresso spetsat med kokain. Att följa dem med kameran och tro att man ska få dem på sensorn är förenat med stor fantasi.

Men plötsligt händer det - som någon reklam brukar hävda.

Blingblinget - eller guldstekeln - heter Chrysis angustula. Det är en representant för en grupp till utseendet liknande guldsteklar (inom släktet Chrysis) som går under namnet "ignita-komplexet" vilka kan vara svåra att särskilja utgående från enbart fotografier.

I någon slags fördoms-utlöst uppgivenhet kollade jag inte ens om det var möjligt att se om den här guldstekeln skulle vara möjlig att vaska fram ur den där soppan av väldans likadana arter. Men när bilderna gått en vända på en svensk fb-grupp kunde en av Nordens absoluta guldstekelexperter konstatera vilken art jag dokumenterat. När jag sedan kollade arten kunde jag ju snopet notera att det borde ha varit möjligt om jag bara lagt manken till. Men, men...

C. angustula känns kanske främst igen på kombinationen av relativt slank kropp och tergiternas (speciellt tergit 2) punktur i kombination med en del andra artkaraktärer. Skillnaderna är dock relativt små gentemot ett antal andra Chrysis-arter, och alla syns inte alltid på bilder som dessa. 

Orsaken till besöket vid stekelhotellet är deras parasitoida leverne. Primärt söker de efter bon av Symmorphus bifasciatus (husvedgeting) som ju gillar dylika hotell. Men även bon (larver) av andra Symmorphus-arter samt Ancistrocerus trifasciatus (trebandad murargeting) kan bli angripna. 

Jag har dock inte noterat några solitära getingar (underfam. Eumeninae) vid det här stekelhotellet. Tippar dock att guldstekeln har aningen bättre koll på sådant än vad jag har. Jag har ju inte spenderat tokmånga timmar spanandes mot hålen.

Bilderna togs 27.8 och jag matar på med onödigt många bara för att stekeln är så prålig.