lördag 25 mars 2017

Vinkelmatt

Vaskade lite bland barren på marken under cembratallen här hemma i dag. En av de framvaskade var denna dryga 2 mm ståtliga vinkelmattvävar-hane. 

Hans vetenskapliga namn är Anguliphantes angulipalpis. Det finns många svårbestämbara små brunröda täckvävarspindlar av olika släkten och arter. Den här krabaten har tack och lov ett synnerligen karakteristiskt kännetecken i form av pedipalpernas patella, som har en vinkelrät ovansida med ett stadigt hår mitt i "hörnet". Påträffar man denna och noterar dess vinklar, är det också lätt att komma ihåg såväl det vetenskapliga som det svenska namnet.

Jag störde honom mitt i maten. Svårt att se vad han fångat men en gissning god som någon är väl att det rör sig om en hoppstjärt av ett eller annat slag.


fredag 24 mars 2017

Under tallbarken

Knaprade fram gamla spindelbon under barkflagor på tallarna vid Storsand senaste helg. Tog hem några för närmare inspektion. I de flesta fallen är det förstås bara tomma rester av bon och gamla öms-rester från bosättarna. I det här fallet är det som synes någon hoppspindel. 

Att arta är givetvis närmast ogörligt, men tänkbara lågoddsare är t.ex. Pseudeuophrys erratica (hällhoppspindel) och Salticus cingulatus. Det finns säkert även andra alternativ och man bör väl åka dit på sommaren för att se dem in action.

I ett av bona finns inga öms-rester. Där finns i stället en tom kokong. I bilden har boet öppnats och kokongen vikts fram ur boet. Kokongen är givetvis tom och utgångshålet syns i ena änden.

Får se om det finns orsak till att återkomma i spekulationerna kring vem som huserat i kokongen. Spontana gissningar kan man ha, men de låter jag vara outskrivna än så länge.


söndag 19 mars 2017

Storsandspindlar

Den som läst gårdagens inlägg förstår att jag med detta spindelmarinerade innehåll håller mig kvar vid Storsand. Jag spenderade alltså en liten stund åt att söka småkryp. Skörden var väl inte överväldigande och jag orkade bära allting till bilen för transport hem där dokumentation och artbestämnning skulle få ta vid.

Spindelsmåttingar - ja de flesta spindlarna man hittar just nu är små barn - är inte helt lätta att arta alla gånger. Färgerna ändrar och mönstren framträder inte så tydligt. Några fortplantningsorgan att ty sig till finns inte heller.

Alla fyra fynden var dock hjulspindlar (Araneidae) och den familjen är inte så förtvivlat stor att jag känner mig som en totalt bortblåst Donald Trump inför tillgängliga faktakällor och alternativ.

De båda spindlarna på bilden ovan och bilden nedan är av samma modell. De är i alla fall av samma släkte - vilket är Araniella. Av våra fem finländska Araniella-arter får alla utom en grön bakkropp när de "mognat". Släktet behäftas med ändelsen gurkspindel i sina populärnamn. De två vanligaste är A. cucurbitina (gurkspindel) och A. proxima (nordlig gurkspindel). Arten som bibehåller röd-orange färg även i vuxen ålder heter A. displicata (brokig gurkspindel). De två övriga är i stort sett otänkbara fynd i Österbotten.


Spindeln ovan och nedan är samma individ. Den torde högst rimligen vara arten Araneus sturmi (ruterspindel). Den hör till de mindre Araneus-modellerna och maxar kring 5 mm. Bildens exemplar är exakt precis 1,5 mm.


Sist men störst har vi här den för alla så välkända Araneus diadematus - dvs. korsspindel. Att lirka loss en sådan är ingen överraskning. Den här är ca 3 mm just nu men ska förstås växa länge och mycket innan säsongen är över.

Efter tråkbilderna jag gör för att om möjligt utröna art, ordnade jag även med några andra bilder. Här är ena gurkspindeln i två versioner.


Därefter fick korsspindeln agera modell på den lilla ek-kvisten.




lördag 18 mars 2017

Storsand

Några timmar av lördagen spenderades vid Storsand. Inledde med den traditionsenliga bilden av Stubben. Isen har retirerat en del och man ser nu öppet vatten där ute nära horisonten. Tror dock det var mera is ännu längre ut.

Min plan var huvudsakligen att hålla mig vid träden en bit från själva stranden. Där skulle jag spana efter småfåglar och småkryp - främst den senare kategorin. En hel del av de låga tallar som växer i området har kapats ner och det är väl en del av den restaurering som är på gång vid Storsand. Vass och annan växtlighet ska också avlägsnas nere vid stranden. Jag gick omrkring bland de fällda tallarna och knaprade i barken. Där fanns ändå inte så mycket att hämta i nuläget. I grenverken fanns dock en del aktiva spindlar som jag plockade med mig för närmare koll. Ska återkomma till dem i ett annat inlägg.

Tippar att asparnas vägglav är den "vanliga" Xanthoria parietina. 

Lavarna är ju helt klart ett högst spännande "område" att röra sig i rent biologiskt. Det är ändå något jag hittills inte befattat mig med. För inte så länge sedan blev det klarlagt att lavarna inte bara består av en alg (eller cyanobakterie) i symbios med en svamp. Nej, det är två - eller kanske t.o.m. ibland fler svamparter i en och samma lavtyp. Flera olika organismer som tillsammans alltså lever i total symbios. Aspen, som denna vägglav växer på, är förstås också en enhet baserad på symbios olika organismer emellan. Allt avancerat liv på det här klotet är i stort sett resultat av intim samverkan mellan olika livsformer.

Havsörnen följde programmet plikttroget och kretsade omkring en stund över Lotan.

Sångsvanar har siktats lokalt i ungefär en vecka nu. Dessa två blev årets första för min del. De betade på en åker i Hirvlax. I Munsala syntes flera. Bland dem skymtades även mörka "fläckar" som eventuellt kunde ha varit gäss. Men den gruppen var för långt borta för att jag skulle kunna se ordentligt.

måndag 13 mars 2017

Kackurdunten

I östra utkanten av utgångspunkten finns en vandringsled. Vet inte när den har blivit officiell sådan, men delar av den har jag gått (och cyklat mtb) tidigare i olika repriser. Främst handlar det då om sträckan mellan Kovjokivägen och Kackurdunten. Kackurdunten är ett litet "berg" som länge varit ett utflyktsmål. På kartan här ovan syns det centralt i övre halvan som en liten brun fläck runt vilken spåret gör en liten krok. Kackurträsket är precis ovanför - eller med andra ord norr om Kackurdunten.

I går (söndag) släntrade jag iväg från Kovjokivägen och rakt mot den där dunten. I planerna ingick att bara gå den sträckan och inte resten av vandringsleden. Annat dagsprogram gjorde att tiden inte medgav ett helt varv. Dessutom vill jag ju gå sakta, kolla småsaker, stanna upp och dokumentera eventuella fynd. Med andra ord kan det ibland gå förtvivlat långsamt.

Jag har alltså aldrig gått hela vandringsleden och kan inte riktigt uttala mig om hur den är som sådan. Bra utmärkt tycks den dock vara. Gulmarkerade trädstammar och röda band finns det gott om. Det finns troligen ett antal ställen som kan vara relativt blöta vissa årstider. 

För denna lilla vända ut i de östliga vildmarkerna hade jag tagit med mig både kameran med långa objektivet och kameran med makrogluggen. Den först nämnda utrustningen nötte jag inte mycket på. En havsörn seglade omkring långt borta över skogen och jag slängde en exponering efter den, men det är ingen bild som behöver fläkas ut över internet via dessa sidor. Jag har - som synes nedan - ändå valt att presentera ett tillräckligt antal tokdassiga bilder och jag tycker att det räcker gott och väl med dem.

Nej du har inte plötsligt drabbats akut av dålig syn. Fotografierna ovan och nedan är behäftade med alldeles malplacerad skärpa. Jag kontrollerade inte resultaten tillräckligt väl ute i fält, och fick besviket konstatera att snösländan - släktet Boreus - inte fastnade på önskat sätt. Men eftersom jag inte har lagt ut dem på bloggen tidigare, så sväljer jag förtreten och presenterar dem trots allt. Jag får helt enkelt göra om och göra rätt vad kvaliteten beträffar.

Snösländor tillhör ordningen näbbsländor - Mecoptera. Det är en ganska gammal insektsgrupp och fossil från insekter med klara Mecoptera-drag har hittats i Perm-avlagringar. Man misstänker att tvåvingar (flugor & myggor) nattsländor och fjärilar härstammar från tidiga näbbsländeformer. Lopporna (Siphonaptera) är förövrigt en insekt-ordning med ännu närmare släktskap till näbbsländorna än de tidigare nämnda. Men fastän snöloppan har ordet loppa i namnet är den förstås i biologisk bemärkelse ingen riktig loppa - även om det finns undersökningar som tyder på att just Boreidae (snöloppor) dessutom faktiskt är närmare släkt med lopporna än med sina Mecoptera-kollegor skorpionsländorna. Det finns en del att reda ut i den här grenen på släktträdet. 

Tidiga näbbsländevarianter var högst antagligen pollinatörer med fokus på gymnospermer - nakenfröiga växter så som exempelvis barrträd, kottepalmer och ginkgo. Honan på bilden är en 4-5 mm liten krabat med knyckigt rörelsemönster (tell me about it). Blir hon oroad viker hon in benen, kastar sig på sidan och ser ut som skräp. Dessförinnan har hon antagligen hoppat ett antal centimeter.

Vingarna syns som små fjäll. Hanarna har fyra spetsiga (och även de rudimentära) vingar med vilka de håller fast honan på sin rygg under parningen. Jag vågar inte uttala mig om detta är arten Boreus westwoodi eller B. hyemalis. Det verkar dock som om den förstnämnda är den som är mest trolig. Osäker på om B. hyemalis (som verkar vara mer sydlig) ens påträffats i Finland.

Kackurdunten får inte plats i telefonkamerans bildsensor. Det säger väl något om storleken på berget.

Vyn mot väster. 

På väg hem träffade jag denna varelse som också var ute och vandrade på snön. Lurvlarven drog tyvärr ner huvudet en smula när jag närmade mig med kameran. Sedan visade larven ett långt bättre tålamod än fotografen och höll huvudet envist neråt utan minsta antydan att återuppta vandrandet trots lång väntan.

I "rak profil" fick den inte riktigt plats i sökaren (eller sensorn). MP-E65-objektivet och en APS-C-sensor har sin gräns där vid denna larvs längd. Arten i fråga är känd som en snölufsare. Dess vetenskapliga namn är Phragmatobia fuliginosa och populärnamnet är rostvinge. Vill du ha bild på en fullbildad individ får du googla, eller skrolla en bit ner i detta inlägg med nattflyn fotograferade i Italien.

Denna bladaktiga och vackert gröna lav med ljus undersida torde (enl. personer med bättre lavkunskap än jag) vara Tuckermanopsis chlorophylla - brämlav. Det fotograferade exemplaret växer på en tunn grankvist i lite djupare skog.


lördag 11 mars 2017

Tajgahjul

Man kommer inte ifrån att soliga mars-dagar är helt suveräna. Efter en mörk vinter blir det alldeles ljuvligt och friskt att ta del av högtrycken under senvintern. I dag bar det ut i skogen med småkryp i åtanke. Allra främst tänkte jag se om enstaka spindlar skulle börja röra på sig i finvädret. 

Det var väl ett par minusgrader. Men solen klättrar ju allt högre på himlen och där hon kommer åt att lysa blir det bara varmare för var vecka.

Några större förhoppningar om att hitta spännande grejer hade jag egentligen inte. Förväntade mig någon Pityohyphantes phrygianus eftersom de generellt är relativt vinteraktiva. Någon annan täckvävare eller kanske en snabblöpare skulle inte ha varit särskilt förvånande heller. Säkert fanns de överallt runtomkring mig, men jag var inte så aktiv med att skaka på grenar så de undgick upptäckt.

Från en torr kvist på en liten nödvuxen gran uppe på berghällarna utanför stan, hängde denna 5 mm (kroppslängd - alltid kroppslängd) långa spindelhona i sin tråd. Mina ögon är allt längre ifrån vad de en gång varit, så jag kunde notera att det var en hjulspindel men mer än så vågade jag inte riktigt gissa - även om jag kunde se att hon var närmast svartvit på bakkroppen vilket gav mig små spänningsladdade misstankar.

Det var således med stort intresse jag placerade henne framför kameran i akt och mening att försöka få ett artnamn adderat efter Araneus

Bingo!

Mönstret och knölarna på bakkroppen visade att det är fråga om A. nordmanni (tajgahjulspindel). 
Detta är nämligen min första. Har i och för sig inte letat efter dem mer än ett par enstaka gånger tidigare, men i dag råkar den enda påträffade spindeln vara just en sådan. Hade ju inte ens en tanke på att få se en A. nordmanni. Den fanns liksom inte i min mentala beredskapsplan. Inte illa. 

Tajgahjulspindeln påträffas inte överdrivet ofta. Vissa källor säger att den inte är så vanlig, men de är knappast egentligen så väldans ovanliga heller. De lever främst på ställen där folk kanske inte rör sig varje dag. Hjulnätet vävs på lämplig plats i barrträdens kronor (grenverk). Blir det högt upp i grenverket så missar man förstås spindeln ganska lätt. Granen som den här spindeln höll till i hade sin trädkrona i ögonhöjd. Utbredningsområdet (och habitatet) avslöjas av dess svenska namn. Norra halvklotets barrskogsbälte - tajgan - är var den håller till. Utöver det finns den även i mer höglänt och barrskogsdominerad terräng längre söderut.

Honorna ska växa till en storlek uppemot 13 mm enligt Michael J. Roberts (Spiders. Britain and Northern Europe). Andra källor säger drygt 10 mm (10,5 mm).

Laven på kvisten torde vara Hypogymnia physodes - blåslav


onsdag 8 mars 2017

Om när löften bryts och cynismen slår till

Jag hade med bestämdhet lovat mig själv att aldrig börja kommentera under artiklar i nyhetsmedia. Det löftet bröt jag för några år sedan med kraft, varpå jag blev indragen i en hel del "diskussioner" av högst knasigt slag (oftast på Vbl/ÖT och Svenska YLE). Mitt "kommentars-område" gällde dock enbart miljö- och klimat-relaterade nyheter som efterföljdes av rent miljömotstånd, felaktiga fakta bland kommentarerna och allmänt trollande. Kommentarsdebatter kring andra brännande nyheter (flyktingar, politik, språk, osv.) höll jag mig dock borta från - och gör fortfarande. Miljöområdet fick bli mitt enda slagfält. En huvudorsak till att jag tog mig an den uppgiften var att jag upplevde miljöförsvaret så glest och sällsynt bland kommentarerna. Jag frågade mig själv om alla... "alla"... verkligen är så miljöfrånvända eller om de har oerhört dålig koll på miljöfrågor... eller om de rent av är totalt felinformerade. Jag har tidigare i bloggen gjort några enstaka inlägg om detta. Det här inlägget är väl det mest omfattande.

Att storskarven orsakar inflammerad debatt är i och för sig inget märkvärdigt. Att vargfrågan gör det, är heller inte konstigt. Eller?
Tja, i någon mån är det ändå allt lite lustigt. Med is i hatten och fakta på bordet, skulle det eventuellt var möjligt att faktiskt inte bli så förtvivlat upprörd över förekomsten av dessa två exempel i vår natur. Men det finns en hel del människor som blir helt till sig av ursinne och spyr ut allsköns oegentligheter så fort skarvar eller vargar ens nämns. Den här ilskan är sedan spridd till i stort sett allt naturrelaterat innehåll. Det är bara att räkna upp ord som exempelvis skydd, klimat, skrattmås, fiskmås, flygekorre, ja t.o.m. ordet havsörn kan få vissa individer att tappa fattningen och uppenbarligen även förmågan att resonera i enlighet med kända fakta.

Bilden ovan lånad (med tillstånd - jag tackar!) från den här sidan.

Visst kan man tidvis känna ett visst nöje - ett slags absurt nöje med stor trollvarning - i att kommentera. Men det överväger ytterst sällan det negativa man utsätter sig för. Jag har för övrigt vanan att alltid kommentera under eget namn och får således "stå emot" en hel del anonyma repliker.

Jag har på senare tid, dyrt och heligt, lovat mig själv att sluta med detta kommenterande. Man får väl nämligen anta att det inte leder någon vart. Man omvänder som bekant aldrig någon, men man lever på hoppet att de som inte bildat sig kassaskåpssäkra åsikter, ska kunna ta olika former av information till sig och analysera det som läggs fram. Men gång på gång lyckas jag bryta mina löften och kliva ner i kommentarssandlådan. Här om dagen fick jag plötsligt för mig att slänga mig in i en klimatförändringsdiskussion på Svenska YLE.  Den är måhända över nu och förhoppningsvis ska jag alltså lyckas klara av att hålla mig från framtida inblandning i dylik aktivitet. Vissa människor måste kanske helt enkelt tillåtas få gå omkring med sina konspirationsteorier och sin mumbojumbohittepåvetenskap framgrävd på diverse bloggar som med sitt namn lovar "riktig och sann fakta" i valfritt ämne. Vissa människor behöver kanske få fortsätta skrika "balkongbiolog" åt utbildade biologer och samtidigt skrika ut sin egen gravt defekta biologikunskap. Men allt sådant är förstås spridning av det nya svarta - alltså alternativa fakta. Det är ju det jag så innerligt velat motarbeta.

Nyligen hade Vbl en artikel om att ett antal österbottniska miljöorganisationer gemensamt önskar fredning av några skyddsvärda skogsplättar med biotoper av viktigt slag. Detta skulle vara som en "gåva" till 100-åringen Finland. 
- Vi vet att biodiversiteten är ordentligt naggad i kanten - ja rent av kraftigt kapad på oerhört många håll. 
- Vi vet att mångfald är viktig även för oss människor. 
- Vi vet att helt orörd natur (i detta fall skog) är extraviktig för väl fungerande ekosystem och bibehållet frisk natur.

Under den nämnda artikeln följde kommentarerna som syns i bilden nedan. Jag hade tryckt fram svarsrutan och fladdrade med fingrarna ovanför tangentbordet, men den här gången backade jag tillbaka och klängde krampaktigt fast i mitt gamla slitna löfte. Antagligen kommer dessa fullständigt galna och snävt enkelspåriga kommentarer att stå oemotsagda. Men man kan förstås inte reagera så fort någon skrivit något galet på internet. Eller...?



Natur - den vi människor också ska leva i och av - är tydligen inte särskilt populär... trots att natur sägs vara något vi männsikor trivs i och av... Men den naturen ska uppenbarligen vara helt anpassad till vårt tycke och smak. Synd att tycke och smak inte inbegriper rim och reson.

Det finns förstås en uppenbar risk att jag med det här inlägget försöker bygga upp en föreställning om att jag anser mig utföra heroiska handlingar i naturens tjänst och att jag tycker synd om mig själv när de elaka fortsätter vara dumma. Buhuu, buhuu. Stackars mig!

Jo visst är jag en obeskrivligt stor hjälte. På alla sätt och vis...

Men kan det vara så att de där elaka egentligen är ytterst få till antalet? Kanske det bara råkar förhålla sig så att de hörs och syns eftersom de är skräniga och verksamma på många ställen - lite så där som olika typer av radikaliserade extremister

- Är det så att jag med mitt kommenterande bland miljönyheterna bara krånglat mot en liten skara antinaturextremister, vars agenda tillåter dem att fara fram med osakligheter? 
- Eller är det så att allt fler människor faktiskt får ett allt större avstånd mellan sig själva och någon slags bildning? 
- Är det coolt att vara ignorant?
- Är det inne med att tänka själv även i ämnen där det normalt krävs verklig expertkunskap?
- Är de som försökte rösta fram kufen Donald J. "Grab em" Trump till president bara en liten och ofarlig grupp? Eller har man all anledning att vara orolig? 
- Är det verkningsfullt att fortsätta försöka sprida existerande vetenskaplig fakta, eller ska man bara tyst glida med in i pågående trend och tidvis fälla diverse cynism-marinerade sarkasmer när andan faller på?


söndag 5 mars 2017

Såg inte fåglarna för alla träd

Det kunde vara en repris på detta två år gamla inlägg - men jag varierar innehållet en aning.
En orsak till den "variationen" är att jag inte kom hem med några bilder på duvhök. Deras läte spreds bland träden men snön är så förtvivlat höljudd att gå på just nu, så jag hade liksom ingen chans att vara tyst. När det gäller fåglar har man ju knappt ens en chans att närma sig trots att man är ljudlös och osynlig. Duvhökarna är just nu i färd med att börja fixa boet. Oftast bygger de på sitt gamla rede. "Mina" duvhökar har sin risboll i en stor gran och omgivningen är typisk duvhöksskog. Jag kunde höra enstaka kvistar brytas varpå deras karakteristiska stötvisa tjut hördes kort därefter. Äggen läggs antagligen först om en dryg månad. Fram tills dess är väl paret i bestyr med att upprätthålla relationen. 

Fåglar i häckningsbestyr ska tillåtas bestyra ostört. Antagligen störde jag dem ändå för en kort stund, men de har sitt bo på en plats där mänsklig aktivitet sker förhållandevis nära inpå, så de är troligen ganska vana med ett och annat.

Hackspettar av modell större, höll på med sina kottar. Betraktade dem enbart på avstånd. 


Jag stod stilla ganska länge på en plats där man brukar få sällskap av lite mesar - gärna någon tofsmes - men ingen sådan behagade ställa upp medan jag hade kvalitetstid i skogen. Enstaka flockar av siskor  och grönfinkar hördes här och var. Även en liten grupp stjärtmesar stannade upp i trädtopparna. Några bilder hade jag inte möjlighet att åstadkomma.

Förutom hackspetten är dagens fågelbilder tagna vid hemknuten. Det är trots allt i närheten av vintermatningarna som fågeltätheten fortfarande verkar vara högst. Turkduvorna besöker oss dagligen just nu.

Pilfinkarna kivas om holkarna. Även i kameraholken är det förberedelser på gång.

Grönfinkarna varvar ätandet vid matningen med cirkelsågning högt uppe i trädkronorna.


lördag 4 mars 2017

Talgosaurus mes i slooowmoootion

Ännu en dag med GoPro-kameran ute vid matningen och ännu en liten film med dagens skörd. Överlag magert resultat och huvudsakligen bara talgmesar som vågar sig fram. Alla andra fåglar är fortfarande skeptiska till kameran. En grönfink tog mod till sig och mumsade frön framför linsen en stund, men den finken är inte med i den här filmen. Han satt ändå en bit bort och det var inte så spännande.

Varen icke oroliga alla vintermatningspuritaner med bacillskräck. I normala fall är maten inte i dylik hög på marken. Det är bara tillfälligt nu när jag provar kameran och bekantar mig med avstånd, bildvinklar, fågelrespons och allt möjligt annat tokvetenskapligt.


Som vanligt trycker man på YouTube-logon eller i helskärmsläget om man vill se den rafflande filmen i större ruta. Eventuellt behöver man ställa om upplösningen också.


fredag 3 mars 2017

Anstaltar med GoPro vid vintematningen

För några vintrar sedan placerade jag häcken på en pall under en presenning intill fågelmatningen och krånglade ihop några simpla filmer med gårdsmatningens gäster. Ett sammandrag av några dagars filmande ses nedan.


Det slog mig för en tid sedan att jag ju kunde testa filma samma motiv med GoPro-kameran. Så jag placerade helt sonika ut den lilla tingesten och lät den göra jobbet medan jag drack kaffe. Inledningsvis fick jag inga resultat. Det visade sig att kameran inte lagrade det filmade materialet ifall batteriet dör mitt under jobbet. Man måste alltså fysiskt trycka av kameran för att filmen ska sparas på kortet. 

När det är kyligt - vilket det är på vintern även om det är "varmt" - så är förstås batteri-livslängden sämre än normalt. Det betyder att jag måste kolla hur länge kameran klarar av att filma innan batteriet dör. I dag mäktade den med ca 60 minuter - vilket är ca 1,5 h kortare än "normalt" - vilket i sig är kortare än vad batteriet egentligen borde kunna klara av. 

Jag testade även alternativet att styra kameran via telefonen. Problemet är att fågelmatningen och köksfönstret verkar vara typ tre-fyra meter utanför Wifi-räckvidden.

Hur som helst. Det är bara att prova sig fram.

Jag passade alltså på att skubba ut för att stänga av kameran precis när jag misstänkte att den skulle vara på väg att slockna. Att springa ut till kameran är förstås samma sak som att även störa pippifåglarna. Förutom att lära mig batteriets livslängd, var testerna också ämnade att vänja fåglarna med kamerans närvaro. Jag har inlett med att ha den placerad på lite avstånd. Det är med andra ord inga tuffa närbilder än så länge. Jag har också valt att använda kamerans vidvinkelinställning. Gillar nämligen vidvinkeln ganska mycket. Testade även 60fps men just då ville inga fåglar komma framför linsen. Så även om jag skriver "på lite avstånd" betyder det att kameran är ca 70 cm från fröautomaten i första filmen, samt ca 40 cm från nöthögen i andra filmen. Det betyder att kameran i stort sett behöver placeras rätt ner i nöthögen för att talgoxarna ska fylla ens en fjärdedel av bilden.

Nedan är härmed ett par galet rå-tråkiga klipp med nästand enbart talgoxar - i stort sett de enda som hittills vågat frekventera fågelmatningen i någon större omfattning när kameran var på plats. Ett lysande undantag var dock kajan i slutet av första filmen. Men det var tillfälligt. Så fort kameran lyftes in skockades kajorna så att hela kvarteret svartnade. Kajor är uppmärksamma rackare. Kan inte låta bli att tycka om dem.




Klickar man på YouTube-loggan i respektive filmruta, finns det förstås möjlighet att se dem i lite större format (på just YouTube)


torsdag 23 februari 2017

Kardinalbarn

Tyvärr har jag ingen bild på någon fullbildad Schizotus pectinicornis. Vid första anblicken kan en sådan förväxlas med Lilioceris lilii, så det gäller att vara en smula uppmärksam ifall man tänkt skydda sina Liliaceae med mordisk attityd i sinnet. Man bör ju inte ha ihjäl fel.

Här i Österbotten torde vi bara ha en art av kardinalbaggarna, men eftersom småkrypen generellt är stadda i "vandring" norrut är det alltid skäl att kolla lite extra. Djur med sydligare utbredning blir allt oftare påträffade norr om sina gamla utbredningsområden. Sedan kan man även tillägga att utbredningskartor för småkryp är något ungefärliga eftersom flera av dem kan existera oupptäckta av oss människor under lång tid. Men det gäller ändå sällan skalbaggar av det här formatet.

Att detta är Schizotus pectinicornis syns på de två taggarna i bakändan. Andra arter har lite annan utformning på dessa utväxter. Larven på bilden är ca 15 mm.

Den - och ett syskon(?) - påträffades 17.2 under barken på en gammal björkklabb som ligger ute på gården. Det är en okluven och ganska stor klabb. Jag brukar lämna en del dött trä här och var just för ändamålet att dylika djur ska hitta barnkammare till sina larver. Annars är det ju tämligen ont om lämpligt dött trävirke för den stora mängd organismer som för sin utveckling behöver olika former av träslag och grad av förmultning. Dessa småkryp är trots allt en väsentlig del av ekosystemet. Den ställvis stora "bortstädningen" av gammalt och dött i våra redan gravt fragmentiserade marker är ett bekymmersamt fenomen.


Snabblöparbarn

Bland barren på marken under cembratallen hittades (17.2) denna lilla Philodromus-unge på ca 1 mm. Art ids jag inte befatta mig med, men det skulle ju eventuellt kunna vara samma som denna vuxna (eller möjligen subadulta) snabblöpare.


måndag 20 februari 2017

Skarvdebatten. Del 8 - OA griper in

Ostrobothnia Australis r.f. (OA) kan sägas vara den "övergripande" svenskösterbottniska natur-/miljö-föreningen. OA bedriver aktiv verksamhet på flera plan och genom flera olika metoder. Mer om verksamheten och allt annat inom OA finns förstås att läsa på deras hemsida.

Nyligen kom 2017-numret av deras tidskrift OA-Natur ut. Artikelmaterialet är alltid högst intressant och innehåller allt från mer allmänna betraktelser till riktigt ingående undersökningar gjorda av sakkunniga inom respektive områden. En del av de senare artiklarna finns som länkar på OA's hemsida (under OA-Natur). Rekommenderas!

Det finns som sagt många intressanta artiklar att ta del av. Men eftersom jag i den här bloggen ägnat ett försvarligt antal inlägg och tecken åt den ständiga skarvdebatten, ska jag här ta mig friheten att specifikt lyfta fram artikeln Inte från Mittens rike: mellanskarvens europeiska historia, skriven av Henry Pihlström (filosofie doktor i fysiologi och neurovetenskap vid Helsingfors universitet) och Niclas Fritzén filosofie magister (morfologisk-ekologisk zoologi, Helsingfors universitet, samt doktorandstuderande vid Åbo universitet inom ämnet Spindelparasit- steklarnas mångfald, biologi och fylogeni). 


Den som läst mina tidigare skarvinlägg har säkerligen noterat att den där evinnerliga Kina-frågan varit ett ständigt återkommande ämne i debatterna. Samma gäller artfrågan som ju blev lite extra-aktuell när Eirik Granqvist för ett år sedan publicerade sin utläggning angående underarternas (Phalacrocorax carbo carbo / P. c. sinensis) släktskapsförhållande, morfologi och utbredningshistoria.

Granqvist har varit (och är) något av en husgud i vissa "läger" i ett flertal olika miljörelaterade frågor. Bl.a. har han debatterat storskarvarna ytterst frekvent. Han har vid upprepade tillfällen levererat biologisk desinformation och vetenskapligt felaktiga "fakta" kring fåglarna i fråga. Man får väl i enkelhetens namn konstatera att han är en stark anhängare av den nu så heta trenden alternativa fakta... samt yttermera att han tyvärr är hyfsat resistent mot fullständigt verifierbar fakta.

Hur som helst...
Pihlströms och Fritzéns artikel är baserad på en mycket diger undersökning gjord på basen av tillgängliga dokument. Artikeln tar inte ställning till debatten i sig, till stor(mellan)skarvens vara eller icke vara i ett samtida Östersjön, eller till fågelns betydelse för miljö eller fiske. Artikelns huvudsakliga syfte är att sakligt och vetenskapligt kväsa den desinformation och mytbildning som till stora delar tycks vara återkommande ammunition i debatterna - och som primärt används som starka argument till att fågeln inte hör hemma här.


lördag 18 februari 2017

Puppglans

Årets första observerade stekel är denna vackert blänkande plutt, som är en representant ur familjen puppglanssteklar. 

Familjens vetenskapliga namn är Pteromalidae. Familjen ingår i överfamiljen Chalcidoidea (glanssteklar) av vilka merparten är parasitoida.

Den här dryga millimetern lilla stekeln skulle eventuellt kunna vara arten Cyrtogaster vulgaris - men jag är synnerligen osäker. Oberoende om bildens stekel är den eller inte, så parasiterar just C. vulgaris på vissa arter bland minerarflugorna (Agromyzidae). Precis som namnet puppglanssteklar antyder, lägger de sina ägg på värddjuret medan det är i puppstadiet.

Stekeln skakades i går fram ur en rododendron-buske jag ofta kollar genom när det söks småkryp. Det är en lågt växande och relativt tät rododendron som tycks vara favorittillhåll för en hel hop med olika kräk. Jag brukar hitta mer i den busken än i flera andra tillsammans. Puppglansstekeln (och övriga småkryp som hittades) återbördades till samma plats.