söndag 12 november 2017

Broklocke

Har detta inlägg något med fars dag att göra? Inte vad jag vet.
Här plockar jag bara in ett antal Leiobunum gracile (broklocke) som fotograferades för en vecka sedan. När andan faller på brukar jag fotografera olika individer bara för att samla på de individuella skillnaderna i utseende (teckning och färgtoner). Kanske inte så markant hos just den här arten - men änddå.

Hona nummer ett. Samma som på första bilden.

Hane nummer ett - och den enda hanen i det här inlägget.

Hona nummer två.

Hona nummer tre.

Hona nummer fyra.


lördag 11 november 2017

Blomfluglarv

Om insikterna håller streck ska det här vara en blomfluglarv och möjligen tillhörande släktet Syrphus eller något närstående. I något skede letar den sig till lämplig förna där den övervintrar. Larvens längd är 5 mm. Bilderna togs 4.11.



fredag 10 november 2017

Lavbilder

Här får några bilder av lavar ta plats i bloggen. Bilderna togs 4.11.
Cladonia-lavarna har jag inte fått någon artmässig rätsida på. Skulle väl eventuellt kunna vara Cladonia pleurota - mjölig kochenillav - men det är som sagt bara en klen gissning. Det röda är deras fruktkroppar.

Lavar är för mig ett obevandrat ämnesområde.

Men de är fascinerande och den där klassiska vackra dagen ska jag inleda närmare bekantskap med dessa svampsvampalgcyanobakteriekombinationer.

Det här skulle eventuellt kunna vara Ophioparma ventosa - vindlav. För en uppfattning av lavens "storlek"  kan nämnas att den avfotograferade ytan är ca 23 mm bred. Även här är de röda kuddarna fruktkroppar.


söndag 5 november 2017

Extended remake av förra inlägget

Här repriserar jag nästan förra inlägget. Skillnaden är att det inte började regna (i går) och att jag således ägnade lite mera tid i den där skogen.

Inledningsvis hälsade jag än en gång på barkmattvävarna - Drapetisca socialis - som är vanliga på trädstammarna. Flest individer har jag hittat på några döda stående tallar. Försökte delvis se om jag skulle hitta någon med samma typ av kvalster som en av dem på bild i föregående inlägg. Är intresserad av att fotografera ett sådant på närmare håll. Bidde dock inget fynd.

På samma (döda) tallar håller sig sadellockar - Mitopus morio. Just nu delar de trädet med en uppsjö svampmyggor (fam. Mycetophilidae. Se förra inlägget) och det är ett gäng som nog får finna sig i att bli mat åt spindeldjuren.

Typisk barrskogsspindel är Pityohyphantes phrygianus (granbaldakinspindel). Den har ju också förekommit här på bloggen många gånger tidigare.

En annan skogsinvånare är Agnyphantes expunctus (grenmattvävare).

Den här honan verkar ha vissa ben-bekymmer och kroppen har en tendens att se aningen mager ut.

Spindlar kan få nya ben men det sker bara i samband med ömsning och de nya benen blir aldrig lika långa som de de ersätter. Har spindeln uppnått vuxen ålder och således inte heller har ömsningar kvar, ja då får de klara sig med sina kvarvarande extremiteter.

Barkmattvävarna är onekligen svåra att få syn på. Kroppen är väl typ tre millimeter och färgerna smälter in perfekt mot björken som denna sitter på.

Även på en avbarkad död tall smälter de in ganska väl. Men på den släta ytan "sticker de ändå ut" en smula. Under gårdagen var det någon enstaka grad på plus och aktiva spindlar höll sig på sydsidan av stammarna där de kunde lapa lite sol.

Till och med en liten brokparasitstekel (fam. Ichneumonidae) var ute på vandring. Tyvärr lyckades jag inte få till någon bild ovanifrån och därmed har jag inte några vingribbor att kika på - vilket alltså skulle vara till viss hjälp när det kommer till att placera stekeln i ett familjeträd.

En svampmygga (Mycetophilidae) stannade till framför kameran och drog iväg så snart blixten gjort sitt. Det är inte samma sort som dem i föregående inlägg.

Vintermyggor (fam. Trichoceridae) hör givetvis till de mer aktiva och synliga insekterna den här tiden på året.

Innan hemfärden gjorde jag ännu en sista sväng förbi "barkmattvävartallarna" och om nu ingen kvalsterangripen spindel syntes då heller, så hade i alla fall en av damerna försett sig med mellanmål.


lördag 21 oktober 2017

På en död tall i oktober

En dryg kilometer hemifrån finns ett skogsområde jag tenderar besöka relativt ofta. 
I går (fredag 20.10) gjorde jag en vända till nämnda plats. 

Särskilt länge var jag inte eftersom ett moln med regn dök upp och gjorde så att jag inte ville vifta med kameror helt öppet. Men fram tills dess ägnade jag tid åt några stående döda tallar. Närmare besiktning visade att de var hemvist för en stor drös svampmyggor (fam. Mycetophilidae). Svampmyggorna är ju en rent av hopplös familj när man ska försöka arta något. Arterna kommer i flera hundratal och de är små och gråbrungulsvarta och oansenliga och fladdriga och...

Tippar på att någon med insikt i alla fall ska kunna ta sig fram till släkte på basen av bilden ovan. Jag hade svårigheter med att få dem fotograferade. De var helt enkelt ganska harhjärtade och avvek så fort kameran närmade sig. Jag tror att det rörde sig om två arter som höll till runt tallstammarna. Noterade nämligen även några som hade fläckar på vingarna. Bilder av dem lyckades jag inte åstadkomma. Mestadels trängdes myggorna under de på stammen kvarvarande barkflagorna. Petade man lite i kanten på den relativt lösa barken kokade det av rörelse in under.

Bland alla svampmyggorna rörde sig förstås djur som trivs i myggornas sällskap.

Ett sådant djur är t.ex. denna Drapetisca socialis. Tänka sig att den heter barkmattvävare på svenska.

Det här exemplaret drogs med ett kvalster på carapax. Jag har lite svårt att avgöra till vilken familj (eller ens ordning) kvalstret hör. Tog inga riktiga närbilder på kvalstret. Jag vet därmed inte heller om det bara är en fripassagerare eller om det har andra avsikter med att sitta på spindeln. Spindeln blöder dock, men om det är kvalstrets fel vet jag alltså inte.

Lockespindlar vinglar omkring nästan överallt. Ofta är det Mitopus morio - sadellocke - som syns.

En annan barkmattvävare resulterade i lite extra använt kamerakorts-minne.

Den hade nyss försett sig ur det enorma matförråd som den formligen levde mitt i.

Barkmattvävare är vanliga och ser man en finns det ofta många andra i närheten.

Det finns en slags avkopplande känsla i att stanna upp på ett ställe och låta minuterna gå. Ibland tar det en liten stund innan man ser det som rör sig på platsen, men ofta upptäcker man fler och fler kryp.



fredag 20 oktober 2017

Bibio pomonae

30.9 fick jag ögonen på en hona av Bibio pomonae. De sorgliga kvarlevorna av en hane hade jag fotograferat tidigare.


onsdag 18 oktober 2017

Helcostizus restaurator

Den här brokparasitstekeln (fam. Ichneumonidae) drunknade i en av våra vattentunnor i somras. En del av årets tidigare inlägg har berört denna förädiska vattentunna ur vilken jag utört en del heroiska räddningsinsatser. Den här stekeln var vid fortfarande vid liv när hon lyftes ur tunnan men stod inte att rädda. Jag gråter dock inga störtfloder eftersom jag i stället fick undersöka henne lite närmare.

Hon har en kroppslängd på knappt nio millimeter. Frambenens tibia är tjockt och ihåligt men i övrigt uppvisar hon inga exeptionella karaktärsdrag. Känns med andra ord som en ganska "genomsnittlig" brokparasitstekel.

Men med nämnda tibia och de specifika detaljer man får fram genom ett antal närbilder, är det ändå möjligt att spika arten. Jag gjorde detta genom att lägga upp bilderna på fb-sidan Hymenopterists Forum där tillräckligt många galet kunniga stekel-nördar rör sig för att man ska få napp.

Svaret blev Helcostizus restaurator. Enligt Laji.fi är det släktets enda art i Finland. Stekeln ingår i den enormt stora underfamiljen Cryptinae. Exakt vilket (eller vilka) värddjur den angriper har jag inte lyckats luska ut genom de sökningar jag gjort. Men Långhorningar (fam. Cerambycidae) torde det i alla fall röra sig om. Jag gissar att den har en viss specialicering på en eller några enstaka arter.

När jag skulle ta porträttfotografiet lyckades jag klämma till henne med ett ljusdiffuserande papper så antennerna ramlade av. Synnerligen slött! Det är oerhört trångt och smått framför mikroskop-linsen längst fram på kamera-bälgen. Arbetsavståndet är bara några enstaka millimetrar. Bilden ovan är så utzoomad som jag kunde få den. Den är bar beskuren i sidled. Ville försöka tränga in lite av punktögonen och även tandningen på käkarna. Clypeus - munskölden - brukar också vara användbar när dylika kryp ska artas.

Drunknade insekter får en del skräp på sig. Det blir dessutom ganska svårstädat om det kommer åt att torka fast på krypet - vilket det gjorde i detta fall.

Detaljerna vid midjan (bl.a. första tergiten - plåten på bakkroppen) brukar också vara viktiga för artning.

"Borrkronan" - spetsen på ovipositorn (äggläggningsröret) är likaledes en god art-indikator. Här är de båda undre halvorna (de med tänderna) aningen indragna. De kan skjutas av och an i längsled och på så sätt kan spetsen borra sig fram till värddjuret som i det här fallet lever i träsubstrat.


tisdag 17 oktober 2017

Svamp på svamp

Bådaviken 29.9.
Även om jag primärt letade småkryp den där dagen ute vid Bådaviken, så måste jag ju också dokumentera den vackra röda flugsvampen (Amanita muscaria) nedanom fågeltornet.

Röd flugsvamp kan kopplas ihop med atomnummer 23 i periodiska systemet. Vill man veta mera kring varför, uppmanar jag till sökning på andra sidor i det världsvida nät du just nu befinner dig i.

Kikar man närmare på de vita prickarna, som är rester efter ett tidigare "skal", kan man se att vissa är små Gandalf-hattar. Men så är ju svampen också förknippad med allsköns verklighetsflykt.

Ett pluttelitet skräp uppe på flugsvampen hade egen svamp.


Svårplåtad piga

I fotograferandet av den här borde jag ha experimenterat och laborerat ordentligt med ljussättningen. Småkryp som har hög nivå på blankheten är knixiga utmaningar. Jag orkade inte riktigt ta tag i den utmaningen.

Så det blev en med blixt (ovan) och en med naturligt ljus (nedan). Den senare blev jag tvungen att göra med stor bländare (extra kort skärpedjup) eftersom ljuset inte längre var så hävt då när solen var på väg ner bakom trädtopparna i öster.

Hur som helst är det fråga om en skalbagge som heter Chilocorus renipustulatus. Tvåfläckig sköldluspiga är det svenska trivialnamnet. Namnet sköldluspiga kommer sig av att denna nyckelpiga gillar just sköldlöss.



fredag 13 oktober 2017

Septembersolar och gravgård

29.9 hade vi ännu ett antal solblomflugor (släktet Syrphus) i farten vid Kungsljusen (Verbascum thapsus).

Om jag inte dummar mig kapitalt ska det röra sig om Syrphus ribesii - gul solblomfluga. De är aktiva under stora delar av sommaren och långt in på hösten.

I övrigt upplever jag att den här sommaren bjudit på långt färre blomflugor än normalt. Måhända det förhållandevis ruggiga vädret påverkat deras förekomst.

Tidigt i våras - eller i slutet av vintern - kände vi oss tvungna att såga bort en stor kraftig gren från gamla gårdseken. Grenen hade spräckts i längsled och valet föll på att avlägsna den. Egentligen skulle det också ha varit intressant att låta den vara och bara följa dess fortsatta öde och skeenden.

Vad har då detta med blomflugorna här ovan att göra? Svaret kommer.

Stora delar av dess interiör var/är i olika stadier av röta.

Insekter har förstås hittat in i nämnda röta som därmed är full av gångar och hålrum. En del rester av småkryp hittade jag också. Fynden förbryllade mig inledningsvis en smula.

I ett antal utspridda klumpar låg resterna efter blomflugor. De tre hittade ansamlingarna innehöll 3 - 5 stycken flugor var. Jag plockade isär en klump och kikade på flug-resterna i mikroskop. Vill påstå att det rör sig om just Syrphus-flugor. Art kan jag inte spika.

Vad gör dessa blomflugor i dylika ansamlingar inuti denna gren? Det mest sannolika svaret är att de fångats av någon rovstekel och därmed fungerat som matpaket åt stekellarverna. Eftersom detta skett i trä, utgår jag från att den skyldiga är någon Ectemnius-art.