fredag 22 september 2017

Septemberflugor

Dessa flugor är vanliga på sensommaren och en bit in på hösten. Precis som jag skrev i det här inlägget, där samma fluga förekom, så misstänker jag Trichops semicinereus. Får väl göra bot och bättring ifall jag har fel.

Fortfarande finns ju en del blommor att besöka. Kungsljusen (Verbascum thapsus) är bl.a. omtyckta av dessa flugor samt av några kvarvarande blomflugor. Noterade idag bl.a. Episyrphus balteatus (flyttblomfluga) samt en Syrphus-art som jag inte kunde bestämma bara genom okulärbesiktning medan den surrade runt blommorna. Hade inte kameran med mig.



Klarvingad jättestövslända

Med tungan rätt i mun bokstaverar jag långsamt samtidigt som jag skriver Psococerastis gibbosa. Det är nämligen namnet på denna gigantiska stövslända. Svenska namnet klarvingad jättestövslända kommer verkligen till sin rätt för denna... ja... episkt stora jätte.
Bara kroppen sträcker sig uppemot fem millimetrar - en halv centimeter alltså. 

Han - för detta är en han - fotograferades 17.9. Hur vet man att det är en han då? Jo honorna har några mörka fläckar längre ut på vingarna. En mycket tjusigt färgad insekt minsann!



Ganska anonym typ

Denna 4-5 mm långa skinnbagge torde vara en som heter Acompocoris alpinus. Släktet har jag säkert korrekt men själva arten efterföljs av ett litet frågetecken. Familjen är Anthocoridae - Näbbskinnbaggar. Mötet ägde rum 17.9.


Ännu en hårmygga - en levande sådan

Det klumpar sig ordentligt med hårmyggorna just nu. För bara några dagar sedan dök bloggens första upp och redan nu ramlar den andra in. Den här gången är det fråga om en annan art. Notera också huvudet som har helt andra proportioner jämfört med föregående - främst ögonen då alltså. Det beror på att bildens hårmygga är en hona.

Det finns två höstflygande hårmyggor med förädiskt likadan färgsättning. Skillnaden ska vara storleken/utbredningen vingarnas stigmafläck. Enligt nycklarna är således det här arten Bibio clavipes.



torsdag 21 september 2017

Under palpens glans

Jag har för mig att det här är ett par Cyrtogaster vulgaris. Men familjen Pteromalidae (puppglanssteklar) är gigameganorm och det finns minsann gott om presumtiva alternativ. I det här fallet tror jag dock att hanens palper är en liten giveaway. De är inte särskilt stora de här steklarna. Ca 1,5 mm kanske. Storleken beror på vilka de parasiterar. Större "byten" resulterar i något större kroppstillväxt.

I februari skakade jag fram ett annat exemplar av denna(?) stekel. Den namngivna arten är i alla fall påträffbar under hela året. Stekeln är parasitoid på flera olika små tvåvingar (Diptera) och angriper deras puparier. Bl.a användänds stekeln också som biologisk bekämpning mot vissa ["skade"]flugor.

Det här paret satt på en vit stol ute i trädgården. Noterade inte att de skulle ha sträckt sig längre än till den dokumenterade nivån av umgängesgrad. Men jag var förstås inte med från början... eller så ville de inte fortsätta pga. mina närmanden och blixten... eller så fick han helt enkelt nobben. Kanske hon inte var så rysligt imponerad av hans palper... eller fotsvett...?



onsdag 20 september 2017

Där gick rösten upp i falsett

Informativt, men med en uppoffring värd namnet uppoffring.

Ectemnius cavifrons-hanen har nämligen drabbats av könsorgans-utfall (eller vad det kan heta) och var i skick därefter. Han dog ett par timmar senare. 

Orsaken till hans situation är ändå högst antagligen en nyligen utförd parning. Jag vet inte hur det ligger till med just dessa rovsteklar, men hos många hanar av olika steklar (kanske främst sociala sådana) går könsorganen i princip sönder under parningen. I fallet honungsbin pratar man t.o.m. om att de "exploderar". 

Hur som helst. Efter parningen dör hanarna oberoende om könsorganen rivits ut, gått sönder, exploderat, imploderat, emigrerat eller lämnat intakta. Uppdraget är fullföljt och generna fortsätter i en ny generation nästa säsong..

När arter är svåra att skilja åt på basen av utseende, är könsorgan (både hanar och honor) ofta den enda säkra metoden. På den här bloggen har det t.ex. ofta nämnts i samband med spindelinlägg. Ectemnius cavifrons är dock en art man kan spika utan så långt gången undersöknng.

Bilderna togs 21.8. Hanen är tillvaratagen. 

Edit 22.9: Tillvaratagen och tillvaratagen... Hade förstås glömt korken på röret han plockades hem i och därmed vara han i rent av vedervärdigt skick.



tisdag 19 september 2017

Städad art

Förra inlägget visade en ostädad nätvinge-larv. Här är en mer klinisk variant. Arten vågar jag mig inte på - men det är troligen någon av florsländorna (fam. Hemerobiidae). Längden var ca 7 mm och fotografiet togs 21.8.


När man ser ut som skräp

Här har vi fyra millimeter skrotupplag på vandring. Det är larven av någon nätvinge som kamouflerat sig med allsköns skräp. Hela menyn... eller vad som är kvar av den... eller vad som är kvar av måltiderna vill säga, är samlade på ryggen. Alla genomskinliga kadaver består primärt av uppmumsade bladlöss. Får de hålla på länge kan de vandra omkring med en abnormt stor hög på ryggen. Alla nätvingelarver gör inte så här - men vissa i alla fall.

Nätvingarna (ordn. Neuroptera) innehåller bland annat familjerna Chrysopidae (guldögonsländor) och Hemerobiidae (florsländor) av vilka jag har några inlägg här på bloggen sedan tidigare. Har för mig att den här larven hör till familjen florsländor.



Sober på björk

Hann bara få en bild av denna svartvita tingest. Den satt som synes på en björkstam - den enda björk vi har kvar i trädgården. I vilande ställning var den ca 7-8 mm lång.

Arten är Anacampsis blattariella - björksobermal. Den sägs vara svår att med säkerhet skilja från sin nära släkting aspsobermal (A. populella), men det måste rimligen gälla vissa exemplar. Båda arterna är variabla när det gäller andelen svart och vitt. Aspsobermalen är normalt mer jämngrå och/eller "melerad" av rastereffekten från fjällen. Björksbermalen uppvisar mycket mera ofta en klarare och renare svartvit teckning. Det finns dock säkerligen nästintill överlappande färgvarianter hos båda arterna.

Den här känns ändå som en ganska säker björksobermal. Att den satt just på en björk är ingen garanti för arten - men väl nog ytterligare en liten indikation. Dessa sobermalar tillhör familjen Gelechiidae - stävmalar. Bilden tagen 21.8.


Okontrollerad Bolyphantes


Visste ju att jag högst antagligen inte skulle kunna arta den här - dvs. skilja mellan Bolyphantes alticeps (spetsmattvävare) och B. luteolus (gullmattvävare) - utan närmare epigyn-kontroll. Men så skedde dokumentationen också bara mitt i ett göromål som inte alls handlade om att fotografera småkryp. Kameran var dock med ifall ett sådant där småkryp skulle uppenbara sig.

Estetiskt tilltalande i sin stilfulla färgsättning och eleganta kroppskonstitution.



måndag 18 september 2017

Nu också med rödsvarta ben

Här är ett inlägg med en närapå helsvart Doryctinae-stekel (hanar).
Senare dök en likadan - men rödbent - modell upp (också hanar).
I august fanns dessa bracksteklar ur samma underfamilj (Doryctinae) i vårt vedlider (vedförråd). 
Som synes har de rödsvarta ben. 

7-8 mm kroppslängd. Viss osäkerhet kan jag ha inför frågan huruvida de rödbenta hanarna (andra länken) eventuellt är av samma art. Har dock inte sett dem tillsammans eller ens samtidigt. Får utreda art någon kulen vinterkväll... eller fråga runt på the world wide web...



Liten och knepig citron

Här är ännu en stekel som räddats från en vattentunna och som sitter på en solvarm sten och försöker torka sig.

Jag kan säga så mycket som att det är en hona av något citronbi (släktet Hylaeus) men arten har jag knepigheter med. Lutar mot det vanliga gårdscitronbiet - Hylaeus communis - men inte så mycket att jag ramlar över ända och slår skallen i den artningen.

Edit: Har fått bekräftelse på gårdscitronbi.



Ouch!

Ajajajaj...
Sextonde augusti (eller dagen innan) hade denna hane av arten Bibio pomonae en verkligt dålig dag.

Den här hårmyggan (fam. Bibionidae) har inget svenskt trivialnamn. På norska heter den russeflue och på engelska Red-thighed St Mark's fly.


lördag 16 september 2017

Livräddad lervarg

Här är ännu ett litet kryp som fått ny chans i livet efter simtur i en vattentunna.

Rovstekeln är knappa centimetern lång - kanske kring 7-8 mm. Det är som synes en långsträckt modell som har samma typ av ögoninbuktning som getingar. 

Släktet är Trypoxylon. Vi har fem arter i Finland och alla är antagligen möjliga att påträffa här i Österbotten. Efter konsultation står valet mellan tre arter. Dessa heter Trypoxylon figulus, T. medium och T. minus. bilderna visar inte de detaljer som skulle krävas för säker artning. Men det finns vissa indikationer på att det möjligen, eventuellt, kanske, sannolikt kunde tänkas vara T. minus. Men om det inte framgick att den gissningen är baserad på hög tveksamhetsfaktor så ska jag poängtera att... ja... det är väldans osäkert.
Summa summarum sätter jag inget annat än Trypoxylon sp. på den här.

Efter en stunds putsning och torkning letade den sig vidare i tillvaron.

Deras bon återfinns i olika små hålrum (flyghål, ihåliga stjälkar, o.dyl.) vilket gör att de bl.a. kan ses vid bi-hotell. Honan samlar små bedövade spindlar som mat till sina larver.

Rubriken? Dessa steklar har ännu inga svenska trivialnamn. Men på finska heter de savihukat - typ lervargar alltså.



Ska bli scharlakansröd

Coccinella septempunctata.

Jovisst är det en helt vanlig sjuprickig nyckelpiga i barndomskostym. Bilderna tagna 17.8.

Rubriken? 
Att den här nyckelpigan har röd grundfärg vet antagligen alla. Släktnamnet Coccinella kommer från latinets coccineus, vilket betyder scharlakansröd. Populärnamnen Ladybird (Eng) och jungfru Marie nyckelpiga kommer sig bl.a. delvis av att Maria i tiderna ofta avbildades iförd röda kläder. Maria hade ju även nycklar till himmelriket och nyckelpigan är en möjlig hjälpreda när det kommer till att låsa upp. Yttermera kopplas sju dygder ihop med just denna nyckelpiga. Det är minsann komplexa förhållanden och relationer även vid sidan av de rent ekologiska.



fredag 15 september 2017

Augustibock

I början av augusti brukar dessa eleganter dyka upp. Så även i år. Fyrbandad blombock - Leptura quadrifasciata - Tar del av de sista blommorna i en rönnspirea. Bilderna tagna 16.8. Här är fjolårets fyrbandade blombock. Då var det en hona och nu var det en hane.



Gult är förföriskt

Jag är ägare av en gul sk. velomobil. Så fort den står framme skockas småkrypen på karossen. Här är det en brackstekel (Braconidae) på 4-5 mm som inte kan motstå attraktionen.

Jag har inte gjort några större ansträngningar i att ta reda på släkte eller ens underfamilj. Lade upp bilderna på en stekelsida men har inte erhållit några svar. De är knepiga de här små gynnarna men underfamilj ska nog gå att klura ut i alla fall. Bilderna togs 15.8.


torsdag 14 september 2017

Stänger hotellrummet

Här muras locket i ett hål med 6 mm diameter. Någon murargeting är det rent trivialnamn-mässigt ändå inte. Släktet Symmorphus heter vedgetingar på svenska.

Enligt Nationalnyckeln har vi här i Österbotten tre arter vedgetingar att välja bland. De två som torde vara vanligast - S. allobrogus (laduvedgeting) och S. bifasciatus (husvedgeting) - är normalt mycket mindre till växten än vad den här damen är.

Då återstår S. angustatus (sälgvedgeting) som kan växa sig uppemot 15 mm lång. De två tidigare nämnda är i 10-12 cm-klassen som störst (normalt). Ett annat alternativ - på basen av storlek - kunde vara S. crassicornis (ekvedgeting) men dess utbredning och förekomst är ett frågetecken för den här delen av landet. Dessutom torde den i normala fall välja lite andra typer av miljöer och platser för sitt bobygge.

För att ytterligare krångla till artningen har jag inte fotograferat ett antal detaljer vilka kunde vara bra att få möjlighet att kolla närmare. Det gäller bl.a. tillräckligt tydligt dokumenterad punktur lite här och var. Den exakta teckningen - dvs. de gula markeringarna - kan variera en smula inom arterna och är därmed lite vanskliga ledtrådar.

Dessutom har jag inte råkat få syn på någon bild av de ovan nämnda arterna där någon av dem skulle ha de gula fläckarna i ansiktet. Vet inte i hur stor omfattning de förekommer eller hur stor variationen är beträffande den saken.

Hur som helst har hon fyllt två 18 cm djupa bohål i hotellet. Det tackar jag för. Kul med gäster!



Jag är ett blindstyre

Den skärpta och minnesstarka bloggläsaren kommer garanterat i håg detta inlägg från början av augusti. En dryg vecka senare (15.8) riktade jag lite halvslött kameran mot praktklotspindel-honan ännu en gång. Först när jag editerade bilden (för jag tog bara en) såg jag att en del av hennes ungar hade kläckts och att det fortfarande var kläckning på gång. Hade jag bara synat bildresultatet lite noggrannare direkt i kameran, så hade jag matat på med fler bilder med ungarna i fokus. Men nu ska jag inte gråta över spilld mjölk. Gjort är gjort och en viss dokumentation blev det ju trots allt.


Färgvariationer

I något tidigare skede har jag nämnt att jag ofta fotograferar även vanliga kryp om och om igen. En delorsak är att många av dem uppvisar färgvariationer och det är av intresse att kunna jämföra dem. Nu ska det direkt sägas att jag verkligen inte tagit många bilder av Araneus marmoreus, men här, här och här hittas i alla fall tre stycken som alla har andra färger än spindeln i det här inlägget.

Den här fortfarande subadulta marmorspindel-honan hade sitt lilla nät i en renfana. Vid tiden för fotograferandet (en afton 15.8) höll hon som synes på att sörpla i sig ett bearbetat och mjukt paket.

Det är lätt att förväxla en dylikt färgad marmorspindel med de korsspindlar går i liknande färgtoner, men det finns vissa detaljer som indikerar vad det rör sig om för spindel. Det här exemplaret råkar ha en korsliknande teckning (oftast mindre tydligt "kors") men den generella formen är inte korsspindelkors-aktig. Det är iofs inte den detaljen som är central i sammanhanget. Bakkroppens teckning på sidorna är bättre ledtrådar. Dessutom är bakkroppen som bredast mer mitt på. Korsspindelns bakkropp är oftast bredast längre fram och den känns således mer "triangulär" om liknelsen tillåts. Benens randning är en annan giveaway. Visserligen kan korsspindlar också ha tendenser till motsvarande gles randning, men sammantaget pekar alla dessa detaljer i en riktning.