söndag 18 juni 2017

Att skrida på äppelblom

Gick ut för att försöka dokumentera de bin som surrar i äppelträden. Men med ett manuellt makro-objektiv som har ett fast arbetsavstånd på 10 cm vid lägsta förstoringen 1:1, så är det ruggigt knepigt att hinna med de snabba bina. Så jag riktade mig mot en del andra småkryp i stället. 

Bl.a. fick den här tjusiga flugan finna sig i att bli beblixtad. Det är Calobata petronella ur familjen skridflugor (Micrropezidae) som sakta flanerar på äppelblommorna.



Sprickhugg

Plötsligt sprang denna stora spindelhane omkring i huset för några dagar sedan. Han mäter 13 mm i kroppslängd och gör man det som spindelhane är man en ganska stor typ. Däremot är han en smula mager.

Med MP-E65-objektivet är det omöjligt att få med hela spindeln. Det objektivet är ju inte som andra makrogluggar. Finns ingen fokusring att vrida på och skärpan ställs alltså genom att man håller kameran si eller så långt från motivet. Fokus är beroende på förstoringsgrad alltid på ett bestämt avstånd. I grova drag är avståndet mellan lins och motiv 10 cm vid 1:1 (motivet 1:1 på sensorn) och 4 cm vid maximala 5:1 (förstoring). Spindeln är fotograferad i  1:1 och de millimetrar den fyller upp på kamerasensorn är lika med dess längd i millimeter. Sensorn är 22,5 millimeter bred och i den obeskurna bilden ovan tar spindeln drygt halva bildbredden. Så i stort sett är det enkelt att mäta och räkna ut kroppslängden på spindeln. Begränsningen är alltså den att jag inte kan fotografera djur som är större än 15 x 22,5 mm utan att de beskärs.

Stjälpte ner honom i en kopp jag tidvis använder när spindlar ska fotograferas. Tog bara några enstaka bilder innan han släpptes. De två första bjuder på en smula motljus och han verkar lite mörkare i färgen än han egentligen är.

Storleken och formen på palperna - samt kanske främst taggen längst ner på palpens tibia - är det som avslöjar att han ska hänföras till arten Drassodes villosus (sprickhuggspindel). Här på bloggen finns en tidigare bild av arten i fråga, men den var plockad på Jöusan i samband med en liten spindelrelaterad dagsutfärd dit.

Att hitta en hane inomhus var förvånande. Detta ska enligt uppgift dessutom vara Finlands nordligaste fynd av sprickhuggspindel. Det tidigare mest nordliga var just Jöusan-spindlarna. Eventuella läsare norr om Nykarleby kan absolut gå ut och leta, för chanserna är goda att ni kan "slå rekordet". Allt handlar ju bara om att upptäcka de små krypen.



Näckrosbagge

Chrysomelidae (Bladbaggar) är en artrik familj. I Finland ska vi ha en bra bit mer än 200 arter. Hittills återspeglas den artrikedomen inte särskilt bra på den här bloggen (5 st olika än så länge), men det får väl förbättras i sakta mak. 

Med 0,64 som osäkerhetsfaktor på en ickelinjär skala, slänger jag ur mig att den här bladbaggen är arten Galerucella nymphaeae. Den hittades i växtligheten närmast gränsen mellan land och älv-vatten nedan om Floraparken i centrala Nykarleby. På svenskspråkiga orter lystrar den till namnet näckrosbagge - om det nu är den då alltså. Den har ett antal närstående och delvis liknande släktingar, men jag har inte så stor koll på om någon av dem är vanliga i Österbotten eller i vilka habitat de normalt hittas.



lördag 17 juni 2017

Sorgsen vivel?

Limnobaris dolorosa är ett vackert vetenskapligt namn. Varför den fått artnamnet dolorosa har jag inte koll på. Det är ju ett ord förknippat med sorg och lidande. Men måhända prästen och naturforskaren Johann August Ephraim Goeze tyckte viveln såg bedrövad eller plågad ut när han år 1777 gav skalbaggen dess namn.

Jag hittade den på ett starr-strå nere vid älven intill Floraparken.


fredag 16 juni 2017

Vasshjul

Om jag inte gör bort mig totalt, så är ju det här Larinioides cornutus. De förekommer i riklig mängd längs älvkanten här i centrala Nykarleby. En vuxen vasshjulspindelhona blir närmare en centimeter lång och de har den där relativt fylliga hjulspindel-rondören som gör att de kan upplevas som ganska stora. Honan i första och näst sista bilden är i det närmaste så stor som de blir. De övriga är ungefär hälften så långa.

I den låga "häcken" utefter Floraparkens älvkant väver de sina hjulnät. Vissa syns även i gräset längre ner mot vattnet.

Precis som många andra spindlar är de variabla vad färger och kontraster beträffar. Grundmönstret är dock alltid det samma.

I Finland har tre Larinioides-arter påträffats. Två av dem finns i Österbotten är båda vanliga samt ofta påträffade. Den andra heter L. patagiatus.



torsdag 15 juni 2017

En av stritsäcksteklarna

Stritsäcksteklar är det svenska namnet på släktet Dryinidae.

Det är en utseendemässigt ganska variabel familj som bl.a. innehåller ett antal släkten/arter vars vinglösa honor påminner om spensliga myror. 
Stritsäcksteklar är parasitoider på - håll i hatten - stritar (Auchenorrhyncha). Angripna stritar kan lätt pekas ut eftersom stekellarven (när den nått viss storlek) i de flesta fallen delvis syns på utsidan av striten - inte helt olikt de Ichneumonider som är ektoparasitoida på spindlar. Stritsäcksteklarnas larver kan dock sägas vara endo-ektoparasitoida eftersom framändan/huvudet av larven är beläget inne i striten.

I första bilden kan man skymta det lite speciella framben som stritsäckstekelhonor besitter. De har nämligen en slags omvänd gripklo med vilken de håller fast sitt offer i samband med äggläggningen.

Den fotograferade stekeln är inte artbestämd. Jag vet inte heller vilket släkte hon tillhör. En förfrågan är ute på en för ändamålet bra www-sida. Uppdaterar här om ett svar eventuellt lossnar.

Hon är ca 3,5 mm lång och hon uppehöll sig på bladet av en björnloka.




Dryinidae (Hymenoptera Chrysidoidea) an interesting group among the natural enemies of the Auchenorrhyncha (Hemiptera)
Adalgisa Guglielmino
Universitá della Tuscia
Biologizentrum Linz/Austria. Neue Folge 176 (2002), 549-556


onsdag 14 juni 2017

Traditions-Dalopius

Den lilla knäpparen Dalopius marginatus brukar ha sin absoluta högtid i slutet av maj. Åtminstone är det då jag tycker de varit som absolut vanligast. I år verkar de vara något sena, men det är väl i och för sig inte så märkvärdigt med tanke på våren som var så kall.

Det må vara en liten, oansenlig och alldeles trivial knäppare. Av någon anledning har jag årligen ändå dokumenterat dem. Snart blir det säkert så att jag känner ett slags traditionsrelaterat tvång att fotografera dem då när de dräller överallt i början av sommaren.



tisdag 13 juni 2017

Pilfink

Gårdens pilfinkar är för närvarande i full färd med att mata avkommorna. Det tjittras på pilfink-språk i varannan holk och föräldrarna rusar som besatta mellan butikshyllorna.





måndag 12 juni 2017

Rosenfink

Rosenfinken - Carpodacus erythrinus - är en fågel som i mitt tycke tenderar vara lite opålitlig. Inte så att den snor dina bankkoder eller förfalskar din identitet och lyckas shoppa skivor av Britney Spears eller Justin Bieber genom din inloggning på Amazon. Nej, jag tänker mera på att rosenfinken liksom inte ställer upp och visar sig alla år.

Det går två, tre, kanske fyra eller fem år mellan observationerna. Plötsligt sitter han ju bara där och ser ut som om det är mitt fel att jag inte sett honom. Med sin "vad-glor-du-på?-min"  låtsas han vara helt oförstående ut och hoppas att uppsynen inte ska avslöja hans oberäkneliga fallenhet.

Oberoende vad han ämnar, så blir han förstås förlåten direkt. Vem kan motstå dessa färger way beyond rodnad? Han får mumsa maskrosfrön utan att jag ens tänker tanken att ställa honom mot väggen. 

Man blir helt enkelt bara lika glad varje gång han (och hans maka - som just nu har annat att göra) visar sig - vare sig det är med tillförlitlig frekvens eller ej. Kanske är den glädjen lite extra stor eftersom han håller sig osynlig vissa år?



söndag 11 juni 2017

Pilklot

Båten står på land ännu. På den har några pilklotspindlar (Theridion pictum) slagit sig ner med sina trasselnät. Den här 3 mm långa honan har fångat en rejäl munsbit i form av en liten knäpparbagge vid namn Dalopius marginatus.



Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 9

Svarthakedoppingen var kvar vid Svedjehamn när vi återvände med båten.

Vandringsleden är här och var inte överdrivet lättvandrad. Ställvis var det blött och på andra ställen ska man ta sig förbi steniga passager där balansen sätts på en smula prov. Men så ska det ju självfallet också vara på en vandringsled i naturen. 

Vill man gå leden bör man nog reservera tid - gärna en hel dag. Det är en vandringsled man i mitt tycke borde ta i ganska sakta mak. Då hinner man insupa omgivningen, miljöerna och detaljerna på ett helt annat sätt än om man bara fokuserar på att raskt motionera sig genom  sträckan. 

Vi befann oss på leden i ca 6 timmar och då tog vi alltså bara den 9,3 km långa biten över Rönnskäret och Slåttskäret fram till Stora Segelören. Vi gick sakta och hade ett antal pauser. Utöver vandringstiden tillkommer totalt nästan två timmar båtfärd.

Båtresan/resorna är förstås en väsentlig del av helheten. De adderar tjusiga vyer och ger ett visst perspektiv över platsen. Som heldagsutfärd och miniäventyr har den här vandringsleden god potential att bjuda på en riktigt fin upplevelse. Åtminstone hade jag en alldeles briljant dag (i gott sällskap) där ute bland stenarna och spenaten. Tror jag skulle upptäcka många nya saker om jag går leden ännu en gång. 



Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 8

När den 9,3 km långa sträckan över Rönnskäret/Slåttskäret är avklarad, åker man båt över till Björkö-sidan och har då ca 4 km kvar att gå. Sällskapet jag gick med hade dock tagit vandringen i sakta mak och den använda tiden började ge sig tillkänna. Med på resan var två småttingar. Den ena skulle bäras hela vägen och den andra både gick och blev buren. Vi insåg att det skulle bli sega avslutande kilometrar och beslöt ta båten hela vägen till Svedjehamn i stället. Efterklokheten kan inte annat än understöda det tagna beslutet.

Här följer således bara några bilder tagna under båtresan från Stora Segelsören till Svedjehamn.

Havstrut.

Snö på... Knölsvan (förstå det enormt roliga skämtet genom att läsa första delen av denna inläggsserie).

Silvertärna

Sångsvan

Knölsvan

Skrattmås

Samma skrattmås.

Nästa inlägg blir det sista i denna serie av bilder från vandringsleden i fråga.


Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 7

Förra inlägget innehöll ett av de många tusen anonyma doldiskvalster som dräller omkring i naturen. Här är ett mer berömt kvalster.

Nu vet jag förstås inte om det här är Ixodes ricinus (vanlig fästing) eller I. persulcatus (taigafästing). De båda är väl omöjliga att skilja åt i fält. Den här lilla krabaten hittades i pälsen på hunden som var en del av det sällskap jag gick vandringsleden med.

Men den här fästingen är inte särkilt brydd i vare sig jyckens eller någon människas blod. Att den hittades på hunden hade att göra med att den säkerligen hoppades hitta en maka. Det här är nämligen en hane och de letar honor framom blod. Hanarna känns igen på att de har större scutum som täcker i stort sett hela ovansidan av kroppen. Han hittade ingen hona och han fick finna sig i att bli förpassad bort från hundpälsen.


lördag 10 juni 2017

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 6

Kroppslängden på detta långbenta kvalster är ca 2 mm. Det är med andra ord en ganska rejäl bjässe för att vara representant för nämnda grupp. 

Sedan gammalt är kvalstren (Acari) placerade som underklass i klassen spindeldjur (Arachnida). De är den absolut största och mest variabla underklassen av spindeldjuren. Någonstans över 55 000 kvalster är kända men det verkliga antalet lär förstås vara mycket större än så. Pyttekryp som dessa kan leva oupptäckta för vetenskapen i en ofantlig mängd hörn av klotet. Huruvida Acari är underklass eller något annat tycks också vara ett litet frågetecken. 

Kvalster-ordningen Trombidiformes har troligen de flesta av oss stött på i form av de vackert och intensivt röda sammetskvalstren (Trombidium spp.) som ju är vanliga på marken. Även om de är små och även om man inte har för vana att rota i förnan, så syns de klart och tydligt genom sin starka färg.

Men Trombidiformes är i sig en sanslöst stor ordning. Den innehåller innehåller två underordningar, totalt över 150 familjer, drygt 2 200 släkten och närmare 26 000 kända arter (världen över). En intressant aspekt när det gäller beskrivningar av många Trombidiider är de fysiologiska skillnaderna mellan larver och fullbildade exemplar. Många är kända enbart som det ena eller det andra, vilket innebär att det inte sällan är svårt att veta om man har att göra med en eller flera arter så länge det är okänt vilken larv som kan matchas med en fullbildad individ. Har man då två arter eller en?

Det är inom Trombidiformes som bildens kvalster hittas. Familjen är Erythraeidae och släktet är Erythraeus. Larverna lever som "blodsugande" parasiter på olika insekter (ev. bladlöss och skinnbaggar). Sedan beror valet av offer sannolikt på vilken Erythraeus-art det är fråga om. Jämför med t.ex. Leptus-arterna som ofta syns på lockespindlar och harkrankar.

Fullbildade Erythraeus-kvalster är - för kvalsterförhållanden - snabba rovdjur vilka även mumsar småkrypsägg och [småkryps]kadaver. Detta exemplar hittades vid Bullriksörens rastplats (Vandringsleden Panike - Björkö). Något ovanligt fynd är det i och för sig inte, men kvalster hör till de mer bortglömda krypen i naturen och det är alltid lite extra spännande när man kommer ihåg att komma ihåg dem... och kolla närmare på dem.

Jo men nä men.. en form av kvalster är förstås inte bortglömda. Fästingar tenderar ju generera rubriker allt som oftast.



Towards resolving the double classification in Erythraeus (Actinotrichida: Erythraeidae): matching larvae with adults using 28S sequence data and experimental rearing
Jeanette Stålstedt, Andreas Wohltman, Johannes Bergsten, Joanna Makol
Org Divers Evol (2016) 16:761-790 DOI 10.1007/s13127-016-0283-5


fredag 9 juni 2017

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 5

I vindskyddet på rastplatsen vid Bullriksören hade sträckkäkspindlarna sina nät. Fångade in ett par för fotografering och kunde konstatera arten Tetragnatha dearmata (fläcksträckspindel). Visserligen kände jag mig inte kassaskåpssäker i min förmodan medan jag var där ute i grönskan, men efter hemkomsten och snabb koll på de eventuella alternativen kunde jag radera alla tvivel.

Honan (första bilden) är ca 8-9 mm (kroppslängd) och hanen nedan är väl kring sju på samma måttenhet.



Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 4

Stort tumult på vandringsleden. 
Tre hushästmyror - Camponotus herculeanus - hade råkat i slagsmål vid rastplatsen intill stenkumlet på Rönnskäret/Slåttskäret. 

Det var ett fasligt rullande hit och dit. Med dova dunsar tumlade de över på rygg. Marken vibrerade och trädens grenverk skakade så att kvistar bröts och barren regnade. Myrornas ben och käkar spretade och vevades runt i alla riktningar. Vi tvingades gå i en vid cirkel runt den våldsamma holmgången.

Vad den ursinniga kampen handlade om förblev obesvarat. 
Hade de tröttnat på varandra medan de gick vandringsleden?
Hade någon glömt matsäcken i båten?
Var de helt enkelt bara från rivaliserande kolonier?
Vem vet?






Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 3

Den här stilige herremannen kilade omkring intill en sten i närheten av en någorlunda fuktig liten gräsäng.

Han tillhör släktet Alopecosa men är dessvärre av en modell som gör honom tämligen svårbestämd på artnivå. Antingen är han en högst ordinär A. aculeata (skogsvargspindel), en lika trivial A. pulverulenta (ängsvargspindel) eller kanske t.o.m. en A. taeniata (blåbärsvargspindel).

Man borde förstås komma åt att kika närmare på hans palper, men dylik närgångenhet inledde jag inte. Dels hade jag glömt mitt araknoskop med vilket man har lite lättare att få se andra sidan av palperna och dels ville jag inte "samla in" honom (något jag ju egentligen aldrig gör). Eftersom ingendera arterna är ovanliga, så är det heller inga sömnlösa nätter på grund av utebliven artning.