tisdag 19 juni 2018

Nya gamla bekanta

Inget nytt under bloggsolen på Utgångspunkten.

Sitticus terebratus - laduhoppspindel - har jag ju lagt upp flera gånger tidigare. Möjligen en gång per sommarsäsong. De bor på husets södra gavel och på uthusets sydsida.

Man kan förresten fråga sig om en blogg kan innehålla för många hoppspindelbilder. Om så är fallet är det bara att skriva några rader i kommentarsfältet nedan.



Mindre hus ut ur uthuset

Mindre husspindel - Tegenaria domestica - med en bakkropp som skulle kunna tyda på att hon haft besök av en hane. Men jag är osäker. Hanarna brukar bli vuxna mot sensommaren och det kan ju hända att hon helt enkelt bara är välnärd. 

Hon klättrade omkring på en trädgårdsstol som togs från uthuset. Jag såg till så hon kom sig in i uthuset igen. Dessa spindlar vill hålla sig till våra byggnader och de har helt enkelt svårt att klara sig utomhus. 


måndag 18 juni 2018

Ängshalm

Stor ängshalmspindel-hona - Tibellus oblongus - som utöver de arttypiska parprickarna (det stora paret längst bak) på bakkroppen också har en del extra prickar. Vissa exemplar kan vara rejält prickiga och andra har knappt några prickar alls. Variationen är stor. 

Släktingen kusthalmspindel (T. maritimus) kan också vara prickig men saknar de där parprickarna. I bland kan det förstås bli knepigt att se skillnad. 



söndag 17 juni 2018

Pedagogiska citronbin

Dessa två citronbin - Hylaeus sp. - ägnar sig åt väldigt pedagogisk och informativ verksamhet. De har tacknämligt placerat sig så att vi tydligt ska kunna se ansiktsteckningens skillnader mellan hane och hona.

Och vilken art är det då?
Svar: Jag vet inte. De huvudmisstänkta är för tillfället Hylaeus annulatus (pärlcitronbi) och H. cardioscapus (hjärtcitronbi). Hanarna hos båda arterna har det svällda och gula antennskaftet. Jag inväntar vittnesutsagor och juryutlåtande innan jag försöker mig på någon fällande dom.



lördag 16 juni 2018

Trixigt som Trichiosoma

Enligt laji.fi har vi i Finland 15 arter i släktet Trichiosoma. De är toksvåra att artbestämma och det tycks dessutom råda en viss osäkerhet kring arterna som sådana. 

Det syns kanske att hon hör till familjen klubbhornsteklar (Cimicidae). Trichiosoma-larver lever på lövträd. 



torsdag 14 juni 2018

Ormhalsslända

Det känns liksom lite extra exotiskt när en ormhalsslända spatserar förbi korpgluggarna. Inte för att de är ovanliga, men för att de helt enkelt har ett så pass säreget utseende. Sedan är det vid närmare eftertanke kanske inte heller varje dag man ser dem. Det börjar vara ett par år sedan jag senast kollade in en ormhalsslända.

I Finland har vi tre släkten med en art var - dvs. totalt tre olika arter. Alla tre ska vara möjliga att se i Utgångspunktens närhet. Själv har jag dock inte tidigare gjort några artbestämningar på de jag sett.

Den här gången är det således dags att ordna den saken. Alla tre arterna liknar varandra hyfsat mycket. De går ungefär i samma färgskala och med likartad teckning på kroppen. Skillnaderna ligger i vingribborna och i vingmärket (Pterostigma). Det långsmala fältet i vingens framkant heter Costa. Atnalet vingribbor (indelningar) i det fältet plus vingmärkets utseende är nycklarna för att arta dem korrekt. Här ser vi åtta stycken vingribbor och ett långsmalt, ljust vingmärke som är lika långt som cellen ovanför. Svaret man då får är arten Xanthostigma xanthostigma. Något svenskt trivialnamn har den inte. Den dag jag har fotograferat någon av de andra arterna får jag återkomma med deras vingribbor och märke.

Det här är en hona. Bakändan kröns nämligen av ett långt äggläggningsrör. Både fullbildade ormhalssländor och deras larver är rejält rovgiriga. De sägs även ha territoriella beteenden. 

Man skulle ju kunna tänka sig att ormhalssländor är nära besläktade med t.ex. guldögonsländor och florsländor i ordningen Neuroptera (nätvingar) eftersom utseendet kunde tyda på det. Men så är det inte. Visst är de släkt, men inte särskilt nära. 

Ormhalssländorna (fam. Raphidiidae) ingår i ordningen Raphidioptera (halssländor) som i sin tur är en av tre ordningar i överordningen Neuropterida - och det är först på den nivån som släktskapen möts. Ormhalssländornas och nätvingarnas gemensamma förfader levde därmed för galet många miljoner år sedan. De tidigaste kända fossilen av halssländor är från början av Jura-perioden (närmare 200 miljoner år tillbaka).

onsdag 13 juni 2018

Tömyggor, överhettning och somrig frekvens

Här är det enligt kunnigt folk antingen Aedes punctor (tidig tömygga) eller A. communis (skogstömygga) som fyller sig med mitt blod.

Onekligen en smula fascinerande att dessa små varelser har den fysiska kapaciteten att sörpla i sig så mycket så pass snabbt genom den tunna sugsnabeln. Det måste vara en effektiv apparat som sörjer för sugfunktionen.

Varmt blod gör också att myggorna är tvungna att ha funtioner som kyler ner dem under måltiden. Överhettning kan annars vara en risk. Läs mer nedan.

Och om någon vill gotta sig i funktionerna bakom det högfrekventa och somriga ljudet av flygande myggor så är Nature-artikeln perfekt nördgodis.



Chloé Lahondère, Claudio R. Lazzari 
Current Biology. Volume 22, Issue 1. p40-45. 10 Januari 2012
https://doi.org/10.1016/j.cub.2011.11.029

Richard J. Bomphrey, Toshiyuki Nakata, Nathan Phillips & Simon M. Walker
Nature 544, 92-95 (06 April 2017)


tisdag 12 juni 2018

Mera brokparasitoida frågetecken

Ännu ett björkstamskryp (se de senaste inläggen). Stora mängder av dessa hanar surrar runt stammen. Har även sett dem vid ett par andra träd. I bland landar de för korta ögonblick och då försöker jag snabbt komma åt att ta en bild. Det har varit allt annat än lätt och tålamodet har utstått svåra prövningar.

Hanar söker honor och man får förmoda att honornas dofter är samlade runt dessa trädstammar. Några honor har jag inte lyckats få ögonen på än. 

Bilder ligger ute bland expertisen, men det här är sannolikt en knepig nöt eftersom ingen svarat (eller sett dem). Jag har mina aningar om ungefär vad det kan tänkas vara. Vågar dock inte yppa mig.
Vill du leverera en gissning kan jag ju som ytterligare information nämna att de är ungefär 7 mm långa.



måndag 11 juni 2018

Svartfläcksfältmätare

För stor för kombinationen MP-E65-objektiv och APS-C-sensor. Fanns inget annat val än att beskära. Jag lovar dock att den vänstra vingen är likadan som den högra - men spegelvänt då förstås.

Xanthorhoe fluctuata - svartfläcksfältmätare - är vanlig och ganska kännspak eftersom det centrala vingbandet tonas bort (eller är "avkapat") så att det närmast bildar en fläck mot ytterkanten. I kombination med den mörka vingbasen och kantfläcken ute mot spetsen ska det vara relativt enkelt att arta denna mätare när man ser den. Vingspannet är mellan 18 och 30 mm. Det här exemplaret närmade sig det övre måttet.


Någon svampmyggestekel

Den där gårdsbjörkens stam har alltså verkligen blivit något av försommarens tema. Varje gång jag passerar den tycks där finnas ett nytt kryp - dvs. ett tidigare odokumenterat kryp. 

Den som sett de senaste inläggen har noterat några olika brokparasitsteklar. Här är ytterligare en sådan. Hon är 5 mm och givetvis lika nervös som alla andra. Det betyder att fotograferandet ska ledsagas av en viss dos tur som komplement till koncentrationen. Två bilder utan alldeles för galet påträngande oskärpa blev resultatet innan hon kvickt drog vidare uppåt längs stammen.

Min gissning på denna stekel, som uppvisar en del relativt specifika drag, var underfamilj Orthocentrinae (svampmyggesteklar) och enligt svar på Hymenopterist Forum skulle det eventuellt kunna vara släktet Stenomacrus. I finska databasen laji.fi finns 25 arter uppräknade.



Gulplutt

Liten nymf i tidigt stadium. Eventuellt någon dvärgstrit (fam. Cicadellidae). Kreaturet var väl ungefärligen 1,5 mm långt. 


söndag 10 juni 2018

Liten fjärilparasitstekel

Ja det är ju det - fjärilparasitstekel - underfamiljen Ichneumoninae heter på svenska.
Det här är en liten representant på ca 5-6 mm. Man är ju van med att steklarna i denna underfamilj kan vara förhållandevis stora. Men det gäller förstås inte alla.

Släkte - och än mindre art - är obekant. Expertis gissar på tribus Phaeogenini och det är ju (om det är korrekt) en bit på vägen. Men det finns många släkten (28 st) i Finland och förstås än fler arter att rota bland.

Svenska trivialnamnet på Ichneumoninae är fjärilparasitsteklar.



Phygadeuontinae

En av de svåraste grenarna i sporten fotografera småkryp, är att få en hel och skarp brokparasitstekel (Ichneumonidae) på sensorn. De rusar konstant omkring i alla riktningar och lyckas man krångla hela insekten på plats i sökaren så är det inga garantier för lyckad bild. Merparten av alla fotografier är skräpsudd. Inget fusk med autofokus här inte.

Här är en 4 mm liten hona som rusade omkring upp och ner längs en björkstam. Hon sökte förstås efter någonting. Man kan väl förmoda att hennes letande handlar om att hitta en värd för larverna. Hon hör till underfamiljen Phygadeuontinae (enl. expertis) och enligt vad jag noterat i litteraturen ska en stor del av dem sikta in sig på puppor eller prepuppor. Offren kan vara ur flera olika insektsordningar men enskilda stekelarter har förstås sina egna specialiseringar. Man borde ju råka få syn på det där tillfället när en dylik stekelhona verkligen hittar det hon söker. 



Suddigt sandrör

Båten har sin vana trogen stått på gården för en del fix innan sjösättning. Medan jag höll på med flytetyget noterade jag en liten - typ 2 mm - spindel. Med mina dassiga ögon var det bara vilken liten anonym plutt som helst. Det finns ju miljoner små anonyma pluttar som är omöjliga att arta på basen av bilder. Men av någon anledning fick jag för mig att hämta kameran och ta några bilder.

Bra var ju det. För det här är nämligen Cryptachaea riparia - sandrörsspindel. 
Därmed fick jag ett nytt artkryss. Visserligen har jag en möjlig sandrörsspindel från förra sommaren, men den kunde inte artas med bestämdhet. I Vasa finns enligt uppgift flera fynd av arten men i övrigt börjar dessa breddgrader uppenbarligen vara så långt norrut som den observerats i landet.

Tyvärr hade jag av misstag vridit upp bländaren och noterade inte det medan jag fotograferade spindeln. Det blev onödigt smalt skärpedjup.



lördag 9 juni 2018

Bladlusjagande rovstekel

Gårdsbjörken har blivit den senaste tidens magnet för min del. En del olika småkryp rör sig längs stammen och jag försöker dokumentera vartefter.

Här ska det enligt expertisen troligen passa med Passaloecus corniger. Finns viss "risk" att det är någon annan art i släktet, så artningen får ackompanjeras av ett litet osäkert frågetecken.

P. corniger hör till de rovsteklar som söker bohålor i trävirke och kan därmed också ty sig till stekelhotell om hålens diameter är lämpliga. Det här är ju ingen stor insekt. 5-6 (kanske max 7) stycken millimetrar får väl plats mellan käkarna och bakkroppsspetsen. Som föda till sina larver fångar den bladlöss. Verkar vara en relativt vanlig art.



Grönt frågetecken

En växtstekel (underordningen Symphyta) hastar långsamt upp längs gårdsekens stam. Tror den kan hänföras till bladsteklarna (Tenthredinidae). Med osäkerhet redan på den nivån av artbestämning är det förstås totalstopp för min del vad beträffar fortsatta gissningar.


fredag 8 juni 2018

torsdag 7 juni 2018

Fjäder och fönster

Hör den ovanstående fjädermyggan (fam. Chironomidae) till släktet Chironomus? Är fönstermyggan (fam. Ansiopodidae, släkte Sylvicola) nedan bestämbar ner till artnivå? Frågorna bara kommer emot och ibland resignerar man så pass mycket i sökandet efter svar att man aldrig ens börjar leta eller ställa frågor.



onsdag 6 juni 2018

"Jag skulle bara ta en"

Att bara gå ut och ta en, kan i vissa fall resultera i rent kvistiga belägenheter. Innan man vet ordet av har man vaknat upp i en helt oredig röra och man har inte den blekaste vad som hänt.

Nej det här var inte Malte som gick från före till efter i samband med senaste helg.

Det är förstås två olika individer av flugbaggen Malthodes marginatus. Den andra uppvisar samma tillstånd som en jag fotograferade förra sommaren. Är den här arten lite extra benägen att råka ut för vad de nu än råkat ut för eller har jag bara råkat stöta på de stackare som drabbats. Det ser ju ut som om själva "kläckningen" ur puppan gått fel på ett eller annat sätt. Måste ju vara resterna av puppa-skalet som sitter fast i vänstra täckvingen och runt ena antennen - kanske även runt den andra.


tisdag 5 juni 2018

Humlemott

Humlemott - Aphomia sociella - är en vanlig fjäril som inte fått särskilt mycket utrymme på den här bloggen. Det har hänt en gång tidigare och då var året numrerat 2014.

Här är i alla fall tre stycken humlemott som för några kvällar sedan satt tillsammans vid ett brunnshus och vibrerade med vingarna. Alla tre ser ut att vara hanar. Honorna är oftast mörkare och har lite gröna toner på vingarna samt en svart fläck mellan vingarnas tvärband.