måndag 29 augusti 2016

Jöusan. Del 10 - Marmor

När det blir så här stora mastodonter får jag problem med MP-E65-gluggen. Bilderna är tagna med minsta uppförstoringen men skärpedjupet räcker inte på långa vägar till. Det går ju att fokusstacka men den här marmorspindeln - Araneus marmoreus - satt obekvämt till så det blev lite för skakigt kameraarbete. Det där objektivet må vara suveränt för små småkryp men så fort de blir i storlek med denna vackra hjulspindel borde man ha något annat att skruva fast. Ett sådant "annat" har jag inte riktigt... eller jo... på sätt och vis. Jag har ett FD 200 f4 Macro som kan fungera tillfredsställande. Håller på att försöka para ihop det med en diffuserad blixt just nu. Har dock inte hunnit utföra så många provbilder än. 
...Nej men nu har jag hamnat på villovägar med det här inlägget.

Marmorspindeln hör till våra största. Kroppslängden maxar i trakterna kring 14 mm men samtidigt har hon (för det är ju äggstinna honor som är stora) imposant bredd att ståta med.  Hon blir bara marginellt längre än en fullstor korsspindelhona, men rondören gör att marmorspindeln ändå upplevs som numret maffigare. Marmorspindlars färgmönster är oerhört varierande. Kanske bland de mest varierande vi har i landet. De två jag hittills lagt upp här på bloggen ser radikalt olika ut. Den här är dock den tjusigaste hittills. Synd bara att fotografen inte mäktade få skärpa över hela härligheten.

Hon hade sitt nät i en tallgren på knappa två meters höjd. Tyvärr sitter de förstås dagtid och hukar gömda någonstans intill en av hjulnätets trådändar. Så varje gång man hittar ett hjulnät, är det förstås läge att kika lite efter dess ägare. Det kan ju vara någonting annat än en korsspindel. Varför inte just en vackert tecknad A. marmoreus.


söndag 28 augusti 2016

Jöusan. Del 9 - Pärlsträck

Var hittar man Tetragnatha obtusa? En trädstam i närheten av vatten och/eller på en tallstam vid/på hedmarker kan ge hyfsade odds. Honan på bilden hade valt en tallstam bland klipporna en bit upp på Jöusan.
Hela hon fick inte plats på bilden när MP-E65-linsen var på kamerahuset. De är ganska variabla i färgsättningen men den här uppvisade ett relativt städat och rödaktigt mönster.
Typiskt för pärlsträckspindeln är det generellt mörka huvudet - jämfört med andra långsträckta Tetragnathor. Den är med andra ord en av de arter man relativt lätt artar endast på basen av utseende.


Jöusan. Del 8 - Barkmatt

Mitt tidvis aningen ovetenskapliga tillvägagångssätt med bristfälliga anteckningar gör att jag i fallet med Drapetisca socialis inte riktigt vet exakt från vilken typ av miljö den samlades in. Jag kan helt enkelt inte komma ihåg om den hittades nere bland stenarna på kumlet eller om den plockades från något litet buskage eller en trädstam. Jag vill minnas att det var alternativ ett, men det mest logiska är att det var det sist nämnda. Dessa ska nämligen normalt finnas just på trädstammar. Det må vara som det är med den saken just nu. 

Barkmattvävaren är en hyfsat kännspak täckvävare (Linyphiidae) med den svarta teckningen över carapax och de tydligt randiga benen. Denna uppemot 4 mm stora spindel är alldeles genomvanlig och hittas över hela landet. Tycks vara så att majoriteten av fynden är någorlunda kustnära (förutom i Lappland) men om det återspeglar dess utbredning eller inventeringsfrekvensen på respektive ställen låter jag vara osagt.


lördag 27 augusti 2016

Jöusan. Del 7 - Brygg

Måhända Metellina merianae fått sitt svenska namn på basen av att det ser ut som om någon hällt bryggmalet kaffe över bakkroppen? Eller ser det faktiskt ut så? Men jag bör erkänna att jag inte är helt hundra (som det ju heter).

Närmare en centimeter i kroppslängd och rejäla ben gör att artens honor upplevs som rätt betydliga. Bryggspindeln är vanlig och hittas nästan överallt i närheten av vatten. Strandvegetation, broar, de där anordningarna som båtar angör, samt andra skuggiga och lämpliga vatten-nära tillhåll är artens tekopp. Likt andra käkspindlar väver de förstås hjulnät.

Tack vare vatten i källaren har jag dem även här hemma - nere i källaren då alltså. Här och här finns mer om dem.


fredag 26 augusti 2016

Jöusan. Del 6 - Munk eller höst

Spindel nr 6 i raden av fotografier på spindlar vid Jöusan är ett frågetecken. Här är nämligen en hona av antingen Metellina mengei eller M. segmentata. Den senare skulle eventuellt kunna vara aningen mer logisk med tanke på årstiden. Dess svenska namn - höstspindel - antyder också varför. Men på basen av endast en dylik ryggbild (habitus) är bestämning totalt lönlös vad honorna anbelangar Hanarna däremot kan skiljas åt på basen av benens behåring. M. mengei-hanarna har nämligen många långa hår rakt ut (undertill) från första benparets metatarsus och tarsus (de två yttersta "bensegmenten"). Ser ungefär ut som om de har en kam på frambenen. Så för att arta detta exemplar borde jag ha fotograferat undersidan. Hade dock inget araknoskop med mig och jag brydde mig heller inte om att samla in henne för fortsatt kontroll. båda arterna är trots allt vanliga.

M. mengei heter förresten munkspindel på svenska. Avslutningsvis kan man ju tillägga att Metellina-släktet ingår i familjen Tetragnathidae (käkspindlar) och att dessa väver hjulnät.



torsdag 25 augusti 2016

Jöusan. Del 5 - Sprickhugg

Under stenarna vid Jöusans kummel (f.ö. där jungfrudansen finns) hittas ställvis riktigt stora spindelbon. Förresten... ifall man vänder stenar på dylika platser hör det absolut till att stenen återplaceras så som den låg. Stenar vid själva jungfrudansen rör man självfallet inte alls. Det finns tillräckligt med andra stenar att vända på i jakten efter spindlar. Förresten är det inte speciellt många arter som finns under de här stenarna heller. 

Den största av dem (arterna) syns på bilden här ovan. Drassodes villosus växer sig till ca 15 mm i kroppslängd (honorna) och boet är ibland säkerligen uppemot 4 cm i diameter - åtminstone om man tar de jag noterade i beaktande. Notera det något mindre vänstra frambenet. Under någon del i uppväxten har hon blivit av med det. Spindlars ben kan dock återfås i samband med hudömsningar. Men dessa ben blir förstås alltid småvuxna. När spindeln gjort sin sista hudömsning kan den inte längre förnya några förlorade extremiteter.

Sprickhuggspindeln - som den alltså heter på svenska - är liksom de flesta andra inom familjen Gnaphosidae (plattbuksspindlar) nattjägare som fångar byten aktivt. Dvs. de använder inga fångstnät. Vid de bon vi noterade fanns den här årstiden antingen ägg eller nykläckta ungar.

Ännu om det där med att vända stenar. Oberoende var man är och söker markbundna kryp under stenar eller annat, så är det förstås kutym att alltid återställa sådant man flyttat. 


onsdag 24 augusti 2016

Jöusan. Del 4 - Barkkrabb

Jag söker ett efternamn... Michael och Sarah har detta efternamn. De är inte släkt och den ena är rolig medan den andra är allt annat.
Sedan söker jag andra halvan av en fågel som börjar med rör.
Lägg ihop dessa två ord. Vad får man då?
Jo palindrom så klart!

Sedan tar man en palindrom och plussar ihop det med ett b samt ordet spindel. 
Vad får man då?

------------------

Utgångspunkten fortsätter beta av den lilla ynka del av Jöusans spindelfauna som Utgångspunkten fick dokumenterad under en liten utfärd till nämnda plats. Idag kommer turen till en knappa halvcentimetern liten, platt, brun och aningen skrynklig representant för familjen Thomisidae.

Dess vetenskapliga namn är Coriarachne depressa, som på svenska har fått namnet barkkrabbspindel. Hela dess lekamen är som gjord för att leva närmast osynlig på trädstammar. Det är i och för sig inte särskilt konstigt eftersom evolution förstås ser till att gynna vissa egenskaper, samt därmed bidra till att exempelvis just barkkrabbspindeln med tiden blivit fysiskt anpassad att röra sig bland bark och gömma sig i smala springor. Krabbspindlar väver inga fångstnät. Att inte vara allt för iögonenfallande är således positivt både i egenskap av jägare och jagad.

På Jöusan lever dessa krabbspindlar granne (på samma trädstammar) med både Salticus cingulatus (stamhoppspindel) och Pseudeuophrys erratica (hällhoppspindel).


tisdag 23 augusti 2016

Jöusan. Del 3 - Bräm

Dags för spindel nummer tre från Jöusan (se tidigare inlägg). Hjulnätet var spänt vid den lodräta sydsidan av en större sten några tiotal meter från stranden. Själva spindeln låg skyddad under en liten avsats högt uppe på stensidan.

Jag plockade dock henne med mig för att kika lite närmare samt för att låta någon mer kunnig fastställa arten. Hon är kring 6-7 mm lång och därmed så pass stor att jag inte riktigt kan få in hela spindeln i objektivets (MP-E65) skärpedjup. Den första bilden är fokusstackad av tre exponeringar men den undre är bara en.

Vad är hon för någon då? Jo, hon är av arten Larinioides patagiatus. Brämspindel på svenska. I Finland har vi tre Larinioides-arter, men den ena är endast funnen i de sydligaste delarna av landet. Förutom L. patagiatus kan man här i Österbotten även finna den snarlika L. cornutus. Dessa spindlar kan vara ganska variabla i sin teckning och tidvis är det knepigt at vara helt säker på art bara på basen av färger och mönster. Variationen gör ju att vissa individer nästan "överlappar" varandra i utseende.

Brämspindlar hittas förstås inte bara på sidan av större stenar. Buskar, träd eller konstruktioner går förstås lika bra. Dagtid sitter spindeln oftast gömd. Helst skulle jag sett att hon också hade slutat upp med sitt - för hjulspindlar så typiska - kurande, men under fotosessionen tyckte jag inte att jag hade riktig tid att vänta ut henne. Så det fick bli bilder med indragna ben. Efter fotograferandet återbördades hon till sitt nät.


måndag 22 augusti 2016

Jöusan. Del 2 - Kilhjul

Spindel nr. 2 från exkursionen till Jöusan (se förra inlägget) är en liten hane av Cercidia prominens (kilhjulspindel). Det här är en liten hjulspindel (Araneidae) som främst hittas i växtlighet lågt över marken. Honorna blir uppemot 5 mm och hanarna en millimeter mindre. Han på bilden var väl sisådär tre stycken millimetrar. Honorna är generellt något mer kontrastlösa i sin färgteckning och går således i jämnare bruna toner. Hans orange ryggstrimma lyste onekligen upp och syntes bra även med mina numera ganska kassa makroögon. Notera skölden (scutum) - den mörkare delen med tydlig punktur - över främre halvan av abdomen. Notera även taggarna på andra benparets tibia.

Han hittades under en sten vid kumlet på sydvästra sidan av ön. Vill man annars hitta dessa är det antagligen håvning i markvegetation som lämpar sig bäst. De lär nämligen ha en tendens att snabbt släppa sig till marken från sina nät, ifall fara hotar.


söndag 21 augusti 2016

Jöusan. Del 1 - Hällhopp

Fick förfrågan huruvida jag var intresserad av att åka med på en spindelexkursion till Jöusan. Jag var intresserad. 

Jöusan ligger längst ut, mitt i Monåfjärden och ön kan sägas avgränsa fjärden ut mot öppet hav. På östra sidan finns en skyddad naturhamn. Strandhugg kan med mindre båtar även göras på västra sidan inne i en relativt skyddad vik. Jöusan innehåller ett antal olika naturtyper och är absolut värd ett besök ifall man är intresserad av att ta del av skärgårdsmiljö. 

Bland deltagarna fanns det några specifika arter på "att hitta-listan". Några hittades. Men jag hade egentligen inga särskilda önskemål beträffande fynd och jag tänkte närmast att jag ändå får syn på ett eller annat jag normalt inte ser. I några inlägg plockar jag därmed i all enkelhet fram några av de arter jag själv noterade, samt förstås fotograferade. Eller rättare sagt - försökte fotografera. Alla jag hittade kom inte med på bild.

Tyvärr har jag inga habitatbilder. Med i kameraväskan var bara MP-E65-gluggen (som ju blott och bart är till för puttinuttiga motiv) och EF 400 5.6L (som stannade i väskan).

Inleder med Pseudeuophrys erratica (hällhoppspindel) som frekventerade tallstammarna intill stenkumlet på sydvästra sidan. Samma tallstammar bebos även av Salticus cingulatus (stamhoppspindel). Tog dock inga bilder på den.

P. erratica är släktets enda art i Finland (och Norden). Soliga och varma platser bland och på träd, är ställen där dessa uppemot 4 mm långa hoppspindlar huserar. Framförallt är det just på stammar de föredrar att sitta och spana efter byten och partners.



måndag 15 augusti 2016

Hallonglasvinge

Pennisetia hylaeiformis heter denna ca 15 mm långa glasvinge. Larverna lever i och av hallonbuskarnas rötter. Bildens exemplar hittades också på just denna växt.

Glasvingar (Sesiidae) är dagaktiva men syns ändå förvånansvärt sällan. Om de syns så syns de. Mimikry är ju deras strategi gentemot t.ex. fåglar. Här i Österbotten torde vi eventuellt kunna hitta 9 arter.


söndag 14 augusti 2016

Större tallvivel

Det här besöket gör ju att man funderar lite över hur cembratallen egentligen mår. Pissodes pini gillar ju tallar som är en smula försvagade. Men måhända räcker det ifall några grenar är dassiga.
Förlåt. Kunde inte hålla mig... kiss&bajs-humorn flödade ohejdat till.

Lovar att skärpa till mig i nästa inlägg.


lördag 13 augusti 2016

Firar 500 med ett statistik-inlägg

Föregående inlägg med en Ophion sp. (eller O. cf. pteridis) bjöd förresten på art nr 500 i den här bloggen. Nu ska jag förstås inte sitta här och benhårt hävda att jag verkligen har prick 500 arter, men det torde i alla fall vara hyfsat korrekt - säg med en felmarginal på plus-minus 3.
Alla publicerade kräk är inte artbestämda... men de är ju arter ändå.

Och för att jag gillar statistik följer här några siffror.

- Det här är inlägg nr 899 sedan 21.2.2013 då bloggandet inleddes.
- 361 inlägg inbegriper fåglar
- De tre fågelarterna jag bloggat mest om är havsörn (25 ggr), gråtrut (23 ggr) och storskarv (22 ggr).
- 335 inlägg handlar om insekter
- Flest insekts-inlägg har på familjenivå tillägnats blomflugorna. 30 st.
- Spindeldjur finns i 93 inlägg.
- 26 inlägg har handlat om täckvävarspindlar, som lokalt också är artrikaste familjen.

Reflexioner: 
- Det blir förhållandevis få spindlar trots att jag hyser ett aningen extrastort intresse för dessa.
- Det tog 3,5 år innan jag hade bloggat ihop 500 arter. En något avtagande inläggs-takt kan  antagligen innebära att jag tar ytterligare fem-sex år på mig innan bloggen når 1000 arter. Förutsatt att bloggen upprätthålls. Sådant vet man aldrig.

Jag gör förstås observationer på flera olika ställen, men lite extra koll håller jag inom den begränsade undersökningsruta som tomten (trädgård och byggnader) får utgöra. Samlandet är i stort sett endast okulärt och med dokumentation genom fotografi. Några enstaka fönsterdöingar, drunknade och andra förolyckade insekter har jag tagit till vara. Jag är inte alls särskilt systematisk eller intensiv i samlandet. Det har hittills skett under små korta stunder nu som då. Centralt är också att det bara är en kul grej jag gör när jag tycker att jag har tid. Inget "måste". Ett målmedvetet arbete skulle förstås betyda att antalet observerade arter skulle vara mycket, mycket större. Jag har således mycket kvar att upptäcka.

- Totalt 417 olika arter finns på listan över sådana som är observerade på tomten
- 59 spindeldjur (Arachnida).
- 52 spindelarter ur 15 familjer.
- 293 olika insekter varav t.ex. 85 tvåvingar (Diptera), 52 fjärilar (Lepidoptera) och 73 steklar (Hymenoptera).
- 1 representant för familjen Pteromyzontidae - ett levande nejonöga som troligen slarvats till trädgården av någon katt eller fågel.
- 42 fågelarter har någon gång observerats i trädgården. Regeln är att de bör ha landat i trädgården. Överflygande svanar räknas alltså inte. Värt att nämnas är kanske en period under 90-talet då vi hade hela tre olika ugglor som testade en vertikal sittpinne på uthustaket. På den pinnen satte sig såväl berguv, slaguggla och kattuggla vid några enstaka tillfällen - samt förstås vid skilda tidpunkter. Under de senaste 15 åren har dock inga ugglor synts till.

Det om det.

torsdag 11 augusti 2016

Stickning och tovning

"Blinding, fierce, shockingly electric. A running hair dryer has been dropped into your bubble bath. A bolt out of the heavens. Lie down and scream."

Citatet här ovan är hämtat från entomologen Justin O. Schmidt's beskrivning av smärtan levererad från sticket av en specifik stor vägstekel (fam. Pompilidae) i Pepsis-släktet. Den och övriga spännande liknelser i en skala av smärta hittas bl.a i den här länken.

Jag vet inte om han någonsin testat en stekel ur underfamiljen Ophioninae (nattflysteklar), men om han gjort det, tippar jag att de placerar sig ytterst nära jumboplatsen i serietabellen. Det intressanta är kanske snarast att - att - de faktiskt kan sticka. De hör ju nämligen till brokparasitsteklarna (Ichneumonidae) och bland dessa är det inte alls vanligt. 

Parasitsteklarnas ovipositor är i första hand anpassad för att lägga ägg och samtidigt spruta in vissa ämnen gynnsamma för ägget och larven. Men ovipositorer hos dessa steklar kan ofta mycket mer än så. Bl.a. fungerar de även som sensitiva känselspröt vilka kan lokalisera lämpliga värdorganismer gömda långt nere i ett svårtillgängligt bohål. På tal om brokparasitsteklar och ovipositorer passar det ju ypperligt att få länka till en lokalt anknuten och alldeles rykande färsk världsnyhet i form av "tovningsnålen" i ändan på en Clistopyga-art.

Nåväl. Det här inläggets nattflystekel fotograferades för ungefär en vecka sedan. Den hade förirrat sig in och satt på ett fönster. Dessa kangliga steklar är nattaktiva men dras gärna till belysning. Med andra ord syns de inte sällan vid gårdslampor nu när nattmörkret blir längre och svartare. När jag hade fotograferat färdigt och skulle ta ut den, fick jag ett stick i pekfingret. Om jag skulle försöka mig på en gradering av smärtan, är möjligen "en tredjedel" av ett humlestick... så där ungefär väldigt exakt på en skala. Stinget höll i sig en kvart och klingade ut efter 20 minuter. Andra jag "pratat med" har sagt att ingenting längre kändes så snart det fysiska sticket väl var över. Så antingen är det en viss skillnad på arter och/eller situation - eller så är jag helt enkelt bara väldans känslig av mig.

Dessa steklar kan vara vanskliga att artbestämma. Via vingribborna läser man ut huruvida det rör sig om släktena Enicospilus eller Ophion. Den här hör till det sist nämnda släktet. Arten är högst osäker men skulle kunna vara O. pteridis. Nattflysteklar är förstås parasitoider på nattflyn (larverna).

Självklart fick hon åka ut med livet i behåll. Brydde mig dock inte om att ta emot fler än ett stick, så jag använde mig av den klassiska tändsticksaskmetoden - dock försiktigt så att inga långa stekelben eller antenner kom i kläm.



Spider silk felting-functional morphology of the ovipositor tip of Clistopyga sp. (Ichneumonidae) reveals a novel use of the hymenopteran ovipositor.
Niclas R. Fritzén, Ilari E. Sääksjärvi
Biology Letters. DOI: 10. 1098/rsbl.2016.0350.
9 Augusti 2016


lördag 6 augusti 2016

Mätande mördarlarv

Bloggen knagglar sig framåt med nya småkryp.
Idag är det dags för en mätare som för några dagar sedan vilade på ett blad i en hasselbuske. Ifall man tänker sig att mätaren inte ville synas var valet av sittplats måhända en smula ogenomtänkt. Alternativet är förstås att mätaren siktade på att få komma med i Utgångspunkt Nykarleby. Mission accomplished!

Ockragul rovmätare hör till de nattfladder som är kännspaka tack vare särpräglad teckning. Rovmätare ja? Jo det har att göra med att larverna kan mumsa i sig andra larver som omväxling till bladen på de många olika buskar och träd de normalt konsumerar.

Några kalla fakta:
- Vingspannet är 37-43 mm
- Flygtiden är från andra halvan av juli och en bra bit in i augusti.
- Larven övervintrar som ung och blir färdig samt förpuppar sig på våren/försommaren.
- Heter Crocallis elinguaria.


fredag 5 augusti 2016

Liten bracka

Vissa har nattlampor och lakan för nattfjärilarnas skull. I mitt fall vill det nästan bli så att jag fokuserar mera på de steklar som samlas. Många (i stort sett alla) av dessa är små. Så även den här braconiden på ca 2 mm mellan käke och bakkroppsända. 

Den här fick jag fråga andra om. Brackstekeldjungeln är tät, djup och bred. Jag har hittills inte riktigt lärt mig navigera rätt. Nästa steg ner mot tydligare artning är underfamilj. Den ska tillhöra Alysiinae. Det artrikaste släktet bland Alysiinae är Dinotrema och den här stekeln anses höra till nämnda släkte.
Ca 320 arter är beskrivna världen över. Ungefär 250 av dessa har hittats i Europa. Det är dock så att artantalet högst antagligen är större än så. Många arter väntar på beskrivning. Det torde vara något som gäller för många av våra minsta kryp. För det här exemplaret (som inte är insamlat) får artandet därmed inskränka sig till Dinotrema sp.

Merparten av Dinotrema-steklar är parasitoider på små tvåvingar - t.ex. Phoridae (puckelflugor), Platypezidae (svampflugor) och Anthomyiidae (blomsterflugor).





New western Palaearctic Dinotrema species with mesoscutal pit and only medially sculptured propopedum (Hymenoptera, Braconidae, Alysiinae)
Thorkild Munk, Francisco Javier Peris-Felipo, Ricardo Jimenez-Peydró
ZooKeys 260: 61-76 (2013)


Stam med frågetecken

Det här torde vara ett ugglemott vars svenska artnamn börjar på stam - dvs. Eudonia truncicolella

Mottet fladdrade fram här om kvällen/natten då jag riggade lite förföriskt ljus där ute i mörkret.

... Alltså stamugglemott... ifall det råder någon slags oklarhet i saken. Däremot måste jag ju tillstå att det råder viss oklarhet huruvida det de facto är just den arten. Vi har några ugglemott med väldigt liknande teckningar.


torsdag 4 augusti 2016

Leende guldbruna ögon... Har jag förälskat mig i...

Leende guldbruna ögon
Har jag förälskat mig i
Just dina guldbruna ögon
Så blå kan de aldrig mer bli


Blickarna som du mig sänder
Tänder nå't varmt inom mig
Det är nå't härligt som händer
Som fångar och drar mig till dig

Refräng.

Ögon som lockar och leker
Och som kan få mig att tro
Mjuka såsom sammet dom smeker
Dom utstrålar lugn och ger ro

Refräng.

Sven Erik Magnusson och Olle Bergman träffade ack så rätt, när de med sång skulle hylla Leucochloridium perturbatum.

För någon dag sedan gjorde jag ett inlägg (med en liten film) om och med Leucochloridium paradoxum hos en bärnstenssnäcka (Succinea putris). Idag (tisdag 3.8.) dyker plötsligt denna snäcka upp. Hen är också infekterad, men inte av L. paradoxum - utan arten L. perturbatum. Man blir ju alldeles till sig av barnslig lycka när Leucochloriderna dyker upp och blinkar i snigelögonen på det här viset. 

Leucochloridium-arter har bestämts på basen av sporocysternas färg när de skickar sina pulserande yngelsäckar (ja - hur ska man egentligen översätta broodsac?) ut i snäckans ögontentakler. De könsmogna maskarna, som lever i fåglar, är svåra eller rent av omöjliga att skilja från varandra på basen av utseende.

Men idag kan man som bekant sekvensera DNA, RNA och hela faderullan. Den gröna och den bruna varianten av dessa parasiter har undersökts och man kunde då bekräfta att de verkligen är olika arter. De är dessutom så pass mycket skilda från varandra på artnivå att korsningar inte tycks ske. De verkar även finnas i lite olika miljöer och även om de kan gå i samma typer av fågelvärdar, har de uppenbarligen en viss egen inriktning. Men samtidigt har man hittat snäck-mellanvärdar innehållande båda arterna samtidigt.

Jag har använt namnet L. perturbatum. Den bruna varianten bemämns normalt L. variae, men verkar i sin europeiska form behäftas med artnamnet perturbatum istället - åtminstone enligt den undersökning jag nu sett och har som referens nedan. Har inte råkat få syn på undersökningar som belyser huruvida deras släktband retts ut fullständigt ännu.

Varför är jag så fascinerad av detta då? Dels är det nog för att fenomenet är en kombination av något så visuellt som de pulserande ögonen och det intrikata i att ta över och kontrollera en annan organism på det sätt som parasiten gör. Sådana övertaganden sker av många olika organismer i flera olika värddjur. Ta t.ex. diverse svampar som får sina insekt-offer att klättra upp på vindexponerade platser, klamra sig fast och sedan dö varpå svampen mer effektivt kan sprida sina sporer. Dessa snäckor är liksom en starkt visuell symbol för en hel hoper komplexa skeenden många olika organismer emellan. Planeten är full av dylika relationer och det händer på alla plan - både i mikro och makrovärlden. Dessutom har biologin högst antagligen så sanslöst mycket att ännu upptäcka inom området. Biodiversiteten och relationsväven organismerna emellan är en naturlig tanke-uppföljning. Det hisnar.

Och vem behöver egentligen Pokemon Go när det finns så många verkliga men ändå långt mer spännande varelser att lära sig något om?



Use of ITS rDNA for discrimination of European green- and brown-banded sporocysts within the genus Leucochloridium Carus, 1835 (Digenea: Leucochloriidae)
S.P. Casey, T.A. Bakke, P.D. Harris & J. Cable
Systematic Parasitology 56: 163-168, 2003


onsdag 3 augusti 2016

Glattstekel

Det har varit lugnare på fågelfronten för min del de senaste veckorna. Andra projekt har tagit vid och i samband med det har jag även återupptagit vanan att göra korta sessioner med makroutrustning ute i spenaten. En kväll riggade jag i all hast också upp en lampa för att se vilka småfladder som kunde tänkas förirra sig till ljuset.

Här är ett exempel på en av de nattlampsbesökarna.

Stekeln har en kroppslängd på ca 1,5 mm. Det här ska vara en representant från underfamiljen Eucoilinae. De i sin tur är inräknade under familjen Figitidae - glattsteklar. Eucoilinae-steklar är till stora delar parasitoider hos larver av diverse små tvåvingar (Diptera). Bl.a. borrflugor, daggflugor och stjärtflugor är värdar för dessa steklar. En hel del av dessa flugor (larverna) är något som ibland kallas "skadeinsekter" och vissa Eucoilinae-steklar är därför intressanta inom ekologisk bekämpning.



Skräddare

Vattenytans rovskinnbaggar. Insekter som fastnar i ytspänningens grepp blir snabbt lätta offer för dessa kvicka jägare.

Skräddarna bemästrar förstås den för landlevande och flygande insekter så farliga miljön alldeles ypperligt. Men i dammen här hemma är det just nu så mycket andmat att t.o.m. en tordyvel kanske kunde "gå på vattnet"

Dessa skräddare hör till Gerris-släktet. Jag har inte gjort någon mer genomgående analys av arttillhörigheten och det finns några att välja mellan. Merparten av våra Nordiska Gerris-arter torde dock gå bort av olika skäl. Min gissning på den här är G. lateralis - men det kan givetvis vara felaktigt.


tisdag 2 augusti 2016

Ack dessa nattsländor...

När - vilket år - ska jag börja ge mig i kast med att reda ut och få insikt i nattsländornas fylogeni, samt läsa in mig på hur man nycklar fram bestämningar? 

Jag må vara intresserad av allehanda djur och att artbestämma dem, men bland grupper av till synes likadana, bruna småkryp är artbestämningströskeln hög. Inspirationen räcker inte till som stege för den tröskeln.

Men om jag nu ändå säger Limnephilus sp. på den här så är jag kanske i rätt släkte trots allt.



Liten vuxen liknar liten

Bland näbbskinnbaggarna (Anthocoridae) finns en liten luring vid namn Temnostethus gracilis. Som vuxen ser den nämligen vid första anblicken ut att vara nymf. Men dessa 2,5 millimeter små stinkflyn har helt enkelt så här små vingar.

Likt sina större Anthocoridae-släktingar är den företrädesvis rovdjur, även om den på bilden varierar sig med lite sallad. Normalt är det små bladlöss och andra puttinuttiga småvarelser som får akta sig.



måndag 1 augusti 2016

Parasit rätt in i ögat

2013 såg jag den för första gången - en Leucochloridium paradoxum-drabbad bärnstenssnäcka (Succinea putris). 

För någon dag sedan var det dags igen. Den i fåglar parasiterande masken har bärnstenssnäckor som mellanvärdar. De reprogrammerar snäckan och får dem att dagtid krypa upp på väl synliga platser varpå sporocysten (ett slags parasit-mellanstadium) skickar ut rörliga partydekorationer i snäckans ögonantenner. Dessa är till för att locka fåglar - de värdar parasiten vill bo i.

Så här ska snäckan egentligen se ut och bete sig. Den här var bekymrad över sin exponering och skyndade sig raskt ner till bladets undersida. En infekterad snäcka skulle glida i den andra riktningen och flasha med sina stora mumsiga matpaket.

Spanade runt och hittade ytterligare en. Den var dock lite mera blyg.

Nedan följer några bilder jag tog 2013 då när det begav sig första gången. Längst ner också lite film som gjordes då. Den snäckan hade hela fyra parasiter. Alla fick förstås inte plats i snigelns ögon.