Silltrutskoloni 9.7. Några övriga fåglar

I förra inlägget brände jag på med silltrutar i mängd och massor. Andra fåglar syns också i (eller i närheten av) kolonierna och kameran riktas i förbifarten även mot dem när tillfälle ges

Exempelvis skärpiplärka (ovan) är en karaktärstätting på holmarna.

Gå även till det länkade silltrut-inlägget för en kort kommentar om varför fotografierna finns. Det är ju under inga omständigheter etiskt att besöka fågelbon och kolonier för att fotografera.

Kustlabbarna (1 st par) ser till så att trutarna, fiskmåsarna och tärnorna inte har hur fritt fram som helst när de ska "hem" med mat i näbb eller kräva. Under fotograferingstillfället höll de dock koll på oss inventerare.

Råkar man röra sig för nära kustlabbarnas ungar får man förstås hålla sig aningen vaksam. Rätt som det är viner det till tätt ovanför skalpen när de stridbara föräldrarna visar var skåpet ska stå.

Fiskmås.

Fisktärna.

Såväl matning av redan stora, flygga ungar som ruvning pågick. Det senare utfört av par som misslyckats i sitt första häckningsförsök.

Skräntärnparets två ungar kunde skymtas på stenar i vattnet en bra bit från holmarna. Föräldrarna gjorde förstås ändå sina spaningsflygningar över oss inkräktare.

Rödbenans ungar blev endast flyktigt, och dassigt, dokumenterade medan de hastade förbi mellan stenar och växter.

Roskarl hör också dessa holmar till. 

Det finns flera par i det undersökta området. Nedan det ena parets ena unge.

I juli är kärrsnäpporna på väg söderut. De är typiska observationer i skärgården den här tiden på året.

Utkikstornet på Rågårdsskatan i Fäboda

Längst ut på Rågårdsskatan en bit från kaffestugan ute vid Fäboda, Jakobstad, står ett nytt utkikstorn. Tornet är tillgänglighetsanpassat och från parkeringen vid kaffestugan sträcker sig träspångar de ca 400 metrarna fram till tornet.

Tornet initierades för många år sedan av Jakobstadsnejdens Natur r.f. (JNN) och efter en hel del förarbete blev uppförandet realiserbart 2022 tack vare material från UPM och arbete utfört av Alerte på beställning av staden Jakobstad.

Senaste lördag (15.4) besökte jag tornet för första gången. JNN planerar informationsskyltar för tornet och i egenskap av styrelsemedlem var jag där för att fundera på planeringen av skyltarna. Samtidigt var det förstås trevligt att se tornet och vad som kan ses från tornet. Kameran självfallet medhavd.

Vad som gjorde att jag aldrig tog en bild av själva tornet är ett mysterium. Med 84,2 på skamskalan medger jag härmed att jag totalbrutalt stulit ovanvarande bild från staden Jakobstads hemsida. Fotografens namn hittar jag inte. Eftersom fotografiet kanske inte har ett egenvärde ur försäljningssynpunkt hyser jag förhoppning om att min delning inte är av skadligt slag. Men frågat har jag alltså inte.

Vintern klamrar sig envist fast den senaste värmen till trots och isarna runt strandlinjen ser inte ut att ge med sig riktigt än. En del vind och vågor kunde kanske ändra på saken lite snabbare.

Särdeles artrikt var det inte på fågelfronten.

På Näsiskatahällan, 400 meter mot nordväst, låter fågelhäckningen vänta på sig. Gråtrutarna och enstaka silltrutar var dock färdigt på plats. 

Tofsvipor fladdrade gruppvis förbi med jämna mellanrum.

"Det börjar bli för många sångsvanar" har jag vid enstaka tillfällen noterat att vissa personer tycker. Någon numerär gräns för hur många de får vara lyckas jag aldrig få reda på. Är det en hemlighet?

Hur som helst drog förstås en del sådana förbi också. Sångsvanar alltså. Inte personer som vet att sångsvanarna börjar bli för många.

Knölsvanarna rörde sig två och två. De häckar längs kusten och många av dem har kanske redan kommit "hem".

Skräntärnan hade antagligen anlänt riktigt nyligen. Den drog några varv över Näsiskatahällan och vinglade sedan in en bit mot Fäbodaviken innan den återvände och passerade tornet västerut mot kaffestugan.

Bilderna togs med Canon FD 150-600 L f5.4 av fåglar som alla var på stort avstånd. 

 

Skjuten skräntärna

20.8 kl. 12:00 inleddes årets andjakt här i Finland.

Ungefär kl. tre på natten (svensk tid) den 20.8 lyfte en årsunge av skräntärna från skärgården utanför Piteå och tog riktning mot sydost över Bottniska viken. Innan dess hade fågeln försetts med GPS-logger som skulle ge information om dess rörelser under flytten söderut. Ganska exakt fyra timmar efter avfärden från svenska kusten meddelar loggern att skräntärnan nått Kalajoki på finska sidan. Fågelvägen är det en sträcka på 160 km och därmed har tärnan hållit en hastighet på 40 km/h - eller något mer eftersom kursen inte varit spikrak. Flyghöjden har enligt loggern varit mellan ca 60 och 100 meter (loggerns höjdrapportering torde dock ha en felmarginal på ett par tiotal meter).

Snabb förflyttning över långa sträckor är inget skräntärnor är främmande för. De är eleganta och effektiva flygare som under höst- och vår-flyttning förmår tillryggalägga stora distanser i ett svep. Exempelvis kan man här läsa om Astrids (en tidigare logger-försedd skräntärna) höstflytt från Sverige till Senegal. På vägen dit korsar hon bl.a. Sahara.

Från Kalajoki följde skräntärnan kusten söderut. 

Kl. 10:30 (finsk tid) har den nått Larsmosjön där den tycks ha vilat samt kretsat runt i något som kunde vara födosök.

Kl. 18:00 fortsätter fågeln vidare söderut och loggas en halv timme senare på nästan 150 m flyghöjd över Bennäs. Därefter söker den sig ut mot kusten i Nykarlebytrakten. 

Kl. 21:00 är den framme vid den inre skärgården i Nykarleby. Där tar det stopp och efter 21:30 registreras ingen rörelse längre.

Allt detta var jag "lyckligt ovetande" om ända tills jag ett antal dagar senare fick ett telefonsamtal med förfrågan huruvida jag kunde leta mig ut till den senast registrerade positionen och söka en GPS-logger som antingen ramlat av sin skräntärna eller sitter fast på en förmodat död sådan.

Det gick ett par dagar innan jag fick möjlighet att åka ut och leta. Koordinaterna hade jag fått och direkt jag kom till den angivna positionen kunde tärnan hittas i strandbrynet inne bland vassen.

Vid det laget hade skräntärnan varit avliden i tio dygn och konditionen var givetvis därefter. Flugorna surrade, en rödbandad dödgrävare (Nicrophorus investigator) kravlade omkring under ena vingen och doften saknade de avgörande egenskaperna hos en lyckad parfym.

Vittnesuppgifter gav vid handen att det under andjaktspremiären 20.8 skjutits vilt på denna plats en god bit in på natten. Att skräntärnan skulle ha träffats av hagel var förstås bara en tanke. Ungfåglar kan dö av många naturliga orsaker. Men det krävdes ingen framlockad inre Sherlock Holmes för att uppleva kombinationen av tid, plats och död som något mer än en slump.

Kadavrets förruttnelseprocess var förstås inledd och fluglarverna hade påbörjat sitt mumsande. Fortfarande var fågeln dock någorlunda intakt och närheten till vattnet hade säkert hållit temperaturen så pass låg att asätarnas tempo inte varit högt. Tärnans allmäntillstånd medan den var vid liv är förstås svårt att avgöra beroende på hur muskulaturen ändrats efter döden samt hur och när eventuellt fett brutits ner. Fågeln gav dock inte ett intryck av att ha varit utmärglad och loggerns positionsrapporter tyder väl inte heller på en svag fågel.

Skräntärnan fick naturligtvis följa med hem för undersökning.

Jag inledde med att plocka fjädrar och dun från bröstsidan. Logiken dikterade att eventuella skottskador kunde tänkas hittas där. Huvudet var helt och jag kunde inte känna några skador på vingarna. Ganska omedelbart hittades två hål i huden på varsin sida om bröstkorgen. Båda hålen hade jämna kanter, var ca 4x5 mm och något förskjutna i förhållande till suspekta underliggande skador i bröstmusklerna. I bilden nedan skymtar en öppning i muskeln uppe till höger under hålet i huden. Fluglarverna gjorde sitt bästa för att fylla hålrummet.

I halsen fanns ett annat hål (ingen bild). Det var mer oregelbundet till sin form och kan ha orsakats av asätarna som uppenbarligen tidigt gått ner i tärnans kräva eftersom de var talrika där.  De två runda hålen i bröstkorgen stärkte förstås misstankarna om att fågeln blivit skjuten. Något allvarligt sök efter hagelkorn inuti tärnan gjorde jag givetvis inte eftersom vi har Evira för sådana sysslor. Det är också bättre om Evira får konstatera jakt-/naturskyddsbrott eftersom det den vägen får något större officiell tyngd. Det var dock inte längre aktuellt att få kadavret skickat till Evira under själva insamlingsdagen.

Förruttnelsen accelererade snabbt när tärnan kom bort från vattenbrynet och i något varmare temperatur inne i stan. Jag hade heller ingen större lust att uppbevara liket i frysen - inte ens i flera täta lager plast. 

Redan följande dag började mjukvävnaderna (musklerna) bli rejält sladdriga. Antalet fluglarver hade ökat explosionsartat över natten och konsumtionen av kadavret var i full gång på alla håll - och hål - och kanter av kroppen. Det var då jag fotograferade de två parasitoida bracksteklarna i underfamiljen Alysiinae vilkas hittas i detta och detta blogginlägg. Den senare stekeln kunde dokumenteras medan hon var i färd med att sticka ägg i fluglarverna.

Efter en del diskussion och kontemplation beslöt jag låta kadavret bli uppätet av fluglarverna innan paketering och försändelse till Evira. Det var ändå redan för sent för Evira att fastställa dödsorsak eller se exakt hurudana skottskador skräntärnan dött av - om den verkligen blev skjuten vill säga. Så tärnan lades på ett papper som kunde transportera bort en del fukt och i en öppen låda som tillät flugorna och andra ryggradslösa asätare fritt tillträde. Samtidigt såg arrangemanget till att hålla eventuella hagelkorn kvar i kadavret.

Efter ett antal dagar var endast skelettet, en del fjädrar och någon svart sörja kvar. Måhända var den svarta sörjan mest bara fluglarvbajs. Stanken hade klingat av och därmed tyckte jag att det var dags för fågeln att åka till Uleåborg för närmare undersökning.

Ett par veckor senare kom svaret från Evira. Ett hagel med 3 mm diameter hittades i kvarlevorna. Därmed var det konstaterat att skräntärnan verkligen blev skjuten. Undersökningen visade också att korpbenet (coracoid) tryckts bort från fästet i bröstbenet (Sternum) där också en ca centimeterlång spricka var belägen. Om skadorna uppkommit före eller efter dödsögonblicket kunde inte fastställas.

Då kvarstår bara frågan varför?

Varför skjuter någon en skräntärna?

Solnedgången torde den 20.8 ha varit kl. 21:26. Det är ungefär samtidigt som tidpunkten då fågeln troligen dog. Rimligen har ljusmängden den tiden ändå varit så pass god att skytten/skyttarna borde kunna se fåglarna någorlunda väl.

En skjuten skräntärna är inte ett resultat av misstag. Alla skott riktade mot vilda djur måste vara baserade på att man vet vad man gör och att det är jaktbart vilt man ämnar fälla. 

Kan man artbestämma? Om svaret är nej trycker man helt enkelt inte av.

Den enda jaktbara fågeln man eventuellt kan blanda ihop skräntärnan med är gråtrut. Men även en ung skräntärna är enkel att särskilja från gråtrutar och det borde aldrig vara någon risk för felbestämning. Osäkerhet ska som sagt inte resultera i några skott. Kan man inte artbestämma fåglar ska man inte jaga dem.

Mörkret är ingen ursäkt. Ser man inte vad man skjuter ska man inte heller skjuta. Men sådant har tyvärr inte hindrat en del andjägare tidigare eftersom det skjuts ännu långt efter mörkrets inbrott av jägare som inte ens har apporthundar. Dessvärre resulterar sådana dumheter också i att fåglar kan ligga skadskjutna inne i vassen utan att jägaren hittar dem. Dylikt "jagande" handlar inte om att skaffa fågel för matbordet utan endast om att skjuta för dödandet i sig.

Följande frågetecken är besläktat med ovan nämnda skjutande för dödandets skull. Det intressanta är ju nämligen att fågeln i det här fallet lämnats kvar i strandbrynet. 

Såg jägaren inte var den damp ner eller brydde hen sig inte ens om att leta? 

Man får ju för sig att en jägare som inser att "bytet" blev en sändarförsedd fridlyst fågel skulle bemöda sig om att kanske försöka dölja sitt naturskyddsbrott genom att gömma liket och slänga sändaren på någon annan plats.

Det tyder alltså på att den som sänt iväg hagelsvärmen inte heller gått för att se vad det var som sköts och vad som hände med fågeln. 

Hur vanligt är det i våra trakter med den här formen av jakt-/naturskyddsbrott? 

Drar vi in lite sannolikhetslära i ekvationen får man ett intryck av att det kan tänkas skjutas både ett och annat.

Utan logger på tärnan i fråga hade vi förstås varit helt omedvetna om det som skett.

Finns det hos jägarkåren intresse av att på allvar fördöma illdåd mot fridlysta arter?

Hur är det med beteendet överlag?

Ska det vara så att man även i framtiden stöter på platser nersölade av patronhylsor, ölburkar och annat skräp efter andjägare som suttit på pass?

Men jaktföreningarna har förstås begränsade möjligheter att ha koll på alla som sitter och utför individuella galenskaper ute i nejdens vassruggar. Tyvärr tycks det röra sig om en kultur som lever och frodas hos vissa kretsar av människor. Eventuellt kan man också tänka sig att skjutandet av en skräntärna kan vara någon form av medveten trotshandling gentemot alla sk. "gröntalibaner" och annat "löst fågelskådarpack" som propagerar för ekologisk hållbarhet och andra "löjliga onödigheter".

Givetvis ska inte alla jägare dras över den där kammen. Jag känner många som jagar och om jag känner dem rätt - vilket jag hoppas - är jag också förvissad om att just dessa är de ansvarsfulla och ekologiskt medvetna naturvänner man förväntar sig. 

Men hela jägarkåren befläckas varje gång dylika illdåd utförs. När man inte vet vem som trycker i vassen blir de enskilda förbrytarna lätt representanter för hela kåren.

Edit 20.10: GPS-loggern återbördades förstås till ägaren.

Fastnar inga fåglar på hans kamerasensor längre?

Håller han bara på med insekter och småkryp på sin blogg numera?

Svaret är njaäejajomennääeemen. Det tenderar mest bli småkryp eftersom det hos dem dyker upp fler "nyheter" än bland de större djuren. Då jag ganska sällan stöter på några "nya" fåglar så tycker jag att det ofta är onödigt med fler bilder av gamla bekanta. Men visst finns det ändå lägen när det är berättigat. Och vad är kriterierna för "berättigat"? Jo det är när jag bestämmer att det är berättigat. Det gör jag vartefter och med makalös fingertoppskänsla.

Men visst har jag även i år varit med och assisterat i arbetet med den lokala silltrutinventeringen och uppföljningen av ungproduktionen.

Har nyligen arbetat med att försöka rädda bilderna från de gömsletillfällena. Lyckades i ett tillstånd av mental sinnesförvirring radera minneskortet. Men tack och lov finns det mjukvara som kan gräva fram de raderade bilderna så länge kameran inte skrivit över dem med nya. 

Det ser lovande ut och jag ska väl peta ihop ett inlägg eller två om gömslesittningarna.

Här är i alla fall en del bilder från några tidigare vändor ut till silltrutkolonierna. Skräntärnorna är som vanligt i farten och fick sina två ungar flygga.

Roskarlarna varnade. Hur deras häckningsresultat blev vet jag inte.

Skräntärnan är en fågel som har väldigt stor personlig bekvämlighetszon. Även när man är långt borta från boplats eller ungar låter de sina underbart klingande varningstoner ljuda ut över stenar och vatten.

Silltrutarna har "gått ganska bra" i år och det har jag skäl att återkomma till.

Tänka sig att även gråtrutarna fick ungar. Det kunde man inte tro men så är det.

Avslutningsvis en bild av vitkindad gås som ju numera också är en karaktärsfågel på dessa skär.

Stor dos skräntärna

Någon eventuell följare av denna blogg kommer kanske ihåg att det förra sommaren (juni - juli) blev ett antal inlägg från något lokalt fågelskär och de ringmärkningar av silltrut som där ägde rum. Den här sommaren har jag inte varit lika flitigt med om ringmärkningsprojektet som ju fortfarande pågår.

Mitt schema har helt enkelt inte tillåtit samma engagemang som förra året. Men för en dryg vecka sedan hängde jag på och vid sidan av sökandet efter silltrutungar blev det även några fotografier.

Silltrut må vara föremål för ringmärkningen. På skären bor förstås även andra invånare och i det här inlägget flaggar jag för den alldeles magnifika skräntärnan - kanske den finländska häckfågel som har den vackraste lätes-repertoaren (vrid upp volymen på max och njut) av dem alla.

Skräntärnan är ju ingen talrik fågel. Det finns enstaka par här och var längs kusten. I hela landet beräknas ca 850 par häcka. Våra Östersjö-skräntärnor flyttar huvudsakligen till inlandsdeltan och sjöar i Västafrika söder om Sahara. På grund av olika miljö- och jakt-relaterade orsaker i samband med flyttningen och vintervistet, har populationen tidvis sjunkit ganska markant under de senaste decennierna. I Europa torde det totalt finnas ca 4 700 par vilket ju är en noterbart låg siffra. 

I rödlistningen är skräntärnan numera klassificerad som nära hotad (NT) från att tidigare (2000) klassats som sårbar (VU). Orsaken är att skräntärnans minskning upphört och populationen stabiliserats, samt i viss mån ökat något på sina håll.

Lokala hot är främst mink och ställvis möjligen gråtrutspredation. Mänsklig störning vid fel tidpunkt kan också bidra till misslyckad häckning. Fortsättningsvis är de största bekymren ändå förknippade med flyttningen och övervintringen - precis som hos de flesta av våra långflyttande fåglar. Flyttfåglar som är beroende av specifika miljöer längs flyttstråken riskerar drabbas extra hårt när habitatförluster sker. Det räcker ju med några enstaka miljöförändringar på en rastplats för att flyttningen ska äventyras. Fåglarna har givetvis sina bunkringsplatser som bör fungera för att de ska klara transportsträckor där de inte kommer åt någon föda. Sahara - vilket många flyttfåglar flyger över - är ett sådant exempel.

Även skräntärnans ungar får sina ringar. De börjar vara så stora att de följer med sina föräldrar ut på stenarna runt holmarna, men den här tryckte i vegetationen och ansåg sig vara osynlig.

Osynligheten till trots fick den en läsring (läsbar genom t.ex. tubkikare eller tillräckligt bra fotografi).

Mamma och pappa skräntärna är mycket måna om sin avkomma. Det är ju i och för sig närmast regel inom djurvärlden (dit jag också räknar människor) men skräntärnorna visar sin omtänksamhet genom resoluta attacker på låg höjd. 

Det är tur att fåglarna har ett så vackert klingande varningsläte. Annars hade man nästan blivit smått skrämd när de tar fart och sveper över med sådan marginal att vinddraget drar fram fukt ur tårkanalerna.

Skräntärnans lekamen och uppenbarelse är nästan lite utöver det ordinära i fågelväg. Kombinationen av elegans och kraftfullhet är precis och välbalanserad.

Tidvis sätter man sig ner och avvaktar vad de där tomtarna sysslar med och vart de styr sina steg.

Och om tomtarnas rörelser inte är till belåtenhet bör de få en ny dos skrän och vinddrag över sig.

Och igen...

Fågelfaunan i Larsmo skärgård 1990 - 2013

Rune Jakobsson & Ralf Wistbacka

Jakobstadsnejdens Natur r.f. 2015

ISBN978-952-93-5016-2