Trädgården 2.8. Hoppstjärtar

Ibland blir det ju bilder som inte är så värst informerande om det djur som syns... eller knappt syns. 

Det här är hur som helst en hoppstjärt på typ 2 mm och jag får för mig att det rör sig om ett ungt exemplar av någondera art i släktet Entomobrya. Lyckas nämligen inte riktigt koppla ihop det som syns med något annat släkte. Jag kan har fel.

Den här hoppstjärten är kanske 1-1,5 mm och torde vara någon av arterna i släktet Lepidocyrtus... kanske L. lignorum men det är iunder inga omständigheter någon bestämning.

Hoppstjärtar är talrika på de förmultnande vedbitar jag "jagar" kvalster. Men det tenderar bli rätt sällan jag fotograferar hoppstjärtarna. De är vanligen snabba och svåra att fånga på bild när man hanterar optik med mer extrem förstoringsgrad.

Båda hoppstjärtarna och deras många artfränder betade mikroskopisk föda i mörka skrymslen  på murkna träbitar av vad som troligen är Salix.

 

Trädgården 1.7. Obestämd skålsvamp (Peziales)

"Jag får följa med och kanske göra en ny preparering när apothecierna öppnar sig. Om andan faller på får jag väl i det skedet även göra ett permanent preparat."

Citatet ovan är hämtat från det här inlägget.

Hur gick det med prepareringen av sporer ?

Fotografierna som syns här togs i all hast kort innan jag körde iväg till Vasa för att dra vidare västerut över Kvarken och jobba med utställningshängning i Järnäsklubb, Nordmaling.

Den resan återkommer jag till.

Efter hemkomsten fem dagar senare glömde jag bort att se om flera apothecier "slagit ut" och när jag väl kom att tänka på saken var det för sent.

Det blev med andra ord ingen mikroskoppreparering.

Redigering 25.7.2026: Slarv, slarv och åter slarv. Jag skrev inledningsvis att Apothecierna är Lasiophaeris hirsuta. Men det är ju inte korrekt. Det här måste vara en tredje svamp som växer i den lilla vedklabben (se kommentarer). Tack till Stefan Jakobsson som uppmärksammade saken!

Måhända någon Trichophaea/Wilcoxia... eller i den häraden i alla fall. 

Mikroskopering av sporerna hade verkligen varit av stort värde!

Här och var syns hoppstjärtar. Men i motsats till tidigare när klothoppstjärtar (underordning Symphypleona) vandrade omkring på denna svamp är det nu fråga om ledhoppstjärtar (underordning Arthropleona). Eftersom jag inte har närbilder på dem är bestämningen vansklig men det ser ut att röra sig om någondera art i släktet Ceratophysella.

Trädgården 31.8. Pogonognathellus longicornis

Missade med skärpan. Bilden får komma ut på bloggen ändå.

Hoppstjärten bör enligt antennlängden vara Pogonognathellus longicornis.

Ingen nyhet för trädgården men länge sedan jag valt att fotografera någon.

Det här exemplaret satt uppklättrat på ett Rodgersia-blad och jag tog tillfället i akt. Annars får man leta dem nere i förnan.

Frill 11.5. Del 2 - Orchesella flavescens

Orchesella flavescens hittar man lite här och var. Det här är sjätte fotografiet av arten på den här bloggen. Vacker art med viss individuell variation i mönstrets kontraster. 

Som ett av många "borden" borde jag förstås också hålla ögonen öppna för någon av släktets två andra arter potentiellt möjliga att hitta häromkring. Speciellt O. cincta torde gå att fynda.

God jul!

Min julhälsning är aningen sen. Det oaktat hoppas jag du har en riktigt fin och fridfull julhelg!

Här utanför bloggredaktionens fönster är det vintrigt. Vintern kom nästan redan i oktober den här gången och har liksom bara matat på med mera vintrighet vartefter. För tillfället faller några enstaka snöflingor som sakteliga höjer det redan ganska höga snötäcket. 

Under några år skrev och illustrerade jag för en artikelserie som heter Artporträttet i Natur och Miljös medlemstidning Finlands Natur. Inför julen 2014 knåpade jag ihop en artikel om småkryp i julgranen och då var hoppstjärten Entomobrya nivalis i fokus. Det är ett av många småkryp man har chans att hitta i sin julgran om man lägger manken till. Sålunda kändes det lämpligt att återanvända den illustrationen här och nu.

Måhända är E. nivalis, åtminstone här omkring, den vanligaste arten man kan se med blotta ögat ifall man synar sin julgran noggrant eller om man skakar den ovanför ett vitt lakan för att se vad som ramlar ner. 

Mest talrika är troligen gallmyggelarver och kvalster men dessa kräver specialundersökning och mikroskop. Dessutom lär de inte ramla ner på lakanet heller.

Bådaviken 6.6. Del 5 - Orchesella flavescens

Petar man i förnan hittas, om inte annat, alltid hoppstjärtar. Jag tenderar vara för lat med att dokumentera dem och missar antagligen en del nya artkryss. Ofta beror det på att jag inte har rätt objektiv på kameran. 

Denna stora och vackra Orchesella flavescens fick i alla fall bli föremål för ett fotografi fel objektiv till trots.

 

Storsand 7.5. Del 3 - Isotoma sp.

Tog i förbifarten bild av en av de talrika hoppstjärtarna som följer med när man kikar närmare i förna. Om jag inte tolkar kännetecknen fel hör den här till släktet Isotoma. Längre än så torde man inte komma utan mikroskop och granskning av specifika smådetaljer.

Som vanligt finns det en del "borden".... alltså bl.a. att jag borde ha bytt objektiv och tagit fler samt bättre bilder. Men när man sitter med allehanda småkryp på uppsamlingsytan tenderar selektiviteten ta över och fokus landar på dem som man för tillfället har "mest feeling" för att dokumentera.

Bådaviken 17.10. Del 8 - Pogonognathellus longicornis

Med antenner längre än kroppen torde det gå att sluta sig till Pogonognathellus longicornis som namn på denna. Ett trevligt färgat exemplar.

Arten har jag ordat om tidigare i samband med dokumentation hemma i trädgården.

Vid en strand 11.4. Del 4 - Orchesella flavescens

Orchesella flavescens är en variabel hoppstjärt. Grundmönstret är lika i alla färgformerna men de rödbruna och gulbruna tonernas intensitet och mörkhet varierar rejält. Hos vissa övergår de även i svarta fält. Färgvarianter med mörkt huvud kallas var. melanocephala.

Den här arten hittar jag även hemma i trädgården.

Lövförnan jag sållade i var förstås full av diverse hoppstjärtar men det här var den enda jag dokumenterade. Jag gick med anda ord säkerligen miste om något nytt artkryss.  

Orchesella flavescens

Orchesella flavescens finns på bloggen sedan tidigare. Det var dock ett inlägg som publicerades för drygt fyra år sedan och det kan kanske vara skäl att låta hoppstjärten få förnyad plats i rampljuset.

Dessutom ser de två hoppstjärtarna inte riktigt likadana ut trots att de är samma art och även därför är det en viss poäng med det här inlägget.

Den tidigare fotograferade hoppstjärten är nämligen färgvarianten melanocephala. Arten finns alltså i två färgvarianter. Nu har jag inte koll på om någondera är mera talrik än den andra här i trakten eller om det är fifty fifty. 

O. flavescens är hur som helst en vanlig observation när man rotar omkring i lövförna och undervegetation. Ganska stor - 4-5 mm - och lättupptäckt art.

Pogonogolallagnalollus lolligollis

Okej!

Jag har satt mig vid tangentbordet och gör mig redo att skriva namnet på hoppstjärten i detta inlägg. Jag samlar mig likt Stefan Holm inför ett höjdhopp. Handflatorna slås mot kinderna några gånger varpå fingrarna repeterar ansatsen mot tangentbordet och själva tillslaget. Allt bör genomföras med rätt avvägd kraft och rytm. Upprepar alla tvångsmässiga förberedelseprocedurer och ticks med eskalerad intensitet.

Pogonogno... grov rivning. Röd flagga.

Ett försök kvar. Jag dubbelkollar namnet på någon trovärdig internetsida.

Pogonognathellus longicornis.

Klang och jubelfest efter väl utförd stavning.

Här är en hoppstjärt man inte kan missa sig på vad artningen beträffar. Speciellt inte när man ser individer med den här längden på antennerna. Det finns ett par snarlika arter i familjen Tomoceridae men de har alltså kortare spröt. Enstaka P. longicornis lär dock emligt uppgift kunna ha kortare antenner och då är det givetvis svårare. Men om antennerna är längre än kroppen torde det inte råda några tvivel. Longicornis betyder förstås också "långhornad" eller "långa horn".

Dessa hoppstjärtar hittar man i ganska omfattande mängd nere i lövförnan. De hör till de största av våra hoppstjärtar och kan ha en kroppslängd på närmare sex millimeter. Som synes är de dokumenterade exemplaren ganska olika varandra. På den senare har kroppens gråsilvriga fjäll till stora delar nötts bort.

Sirap är gott

För några dagar sedan hade jag ut en liten klick sirap på ett fat. Handlade mest om att se vem som råkade känna doften av sockret och låta sig smaka av det som bjöds - samt givetvis ett tillfälle att dokumentera matgästerna. De kryp jag främst hade i åtanke var getingar men hoppstjärtarna var först på plats.

Entomobrya nivalis är en art som förekommer överallt där det inte är för fuktigt. Man hittar dem ofta uppe i buskar, träd och på våra konstruktioner.

E. nivalis blir kring två millimeter lång och det är även precis exakt ungefär den längden på de fotograferade exemplaren.

Gulaktig?

Hoppstjärtar myllrar det av så fort man vänder på minsta lilla sticka där ute. Har inte fotograferat några på länge men här om dagen klämde jag ändå till med en bild.

Gissar på Pogonognathellus flavescens, men den gissningen ska bloggläsaren verkligen ta med ett antal nävar salt. Jag registrerar inte heller observationen på hoppstjärtsministeriet. Ett alternativ kan vara Tomocerus minor, men om jag bedömer antennlängden någorlunda korrekt så är det första alternativet mer troligt. Jag är sannerligen inte så välbevandrad i grenen hoppstjärts-artning och har långt kvar till kvalgränsen för det kommande världsmästerskapet.

Flavescens betyder förresten gulnande/gulaktig - som ett litet klargörande så att ingen riskerar nattsömnen på grund av rubriken.

Diverse spindlar från senaste 10-minuters-jakten

Är inte helt hundra men jag tror honan som äter maten som kommer med gaffel - hoppstjärten Entomobrya nivalis - är en Gongylidium rufipes - morotsdvärgspindel.

Det här torde vara en subadult Neriene Montana.

Pityohyphantes phrygianus (granbaldakinspindel) brukar man inte behöva ta fel på.

Cryphoeca silvicola - gömslespindel.

Gömslespindelhonan var ca 2,5 mm.

Poeciloneta variegata (bollmattvävare).

Kroppslängd på ca 2 mm. Kännspakt kors (eller långhalsad alien med knubbiga armar) har dessa spindlar på bakkroppen.

Vacker liten spindel.

Slutligen ytterligare en liten täckvävare med dödlig fripassagerare. Har ännu inte artbestämd spindeln helt (måste fotografera epigynet) men lutar starkt mot samma art som jag skrivit om tidigare - dvs. Bathyphantes nigrinus.

Fram ur skuggorna

Jag tror att det här ska vara Pogonognathellus longicornis. Antennerna överskrider kroppslängden och det ska avskriva den annars likartade P. flavescens.

När skymningen är i antågande letar sig dessa hoppstjärtar fram ur sina skuggiga tillhåll. De är vanliga och håller ofta till längs trädstammar och uppe i trädkronor. Exemplaren (det är två olika) höll sig på blad i markvegetationen. P. longicornis hör till våra större hoppstjärtar och kan nå en kroppslängd på 6 mm. De på bilderna var kring 5 mm.

Massiv bjässe

Några inlägg "tillbaka i tiden" nämnde jag att det blir fler spindlar på bloggen. Efter det påståendet har jag inte lagt upp en enda spindel. Men känn ingen oro. De kommer.

När jag nu har varit på jakt efter småkryp i trädgårdens undervegetation, har fångsterna förstås egentligen bestått av hoppstjärtar, hoppstjärtar och hoppstjärtar. Det har säkert gått 50-80 hoppstjärtar på en spindel. Fångstkärlet formligen kryllar av dem efter varje skakning av en kvist.

Merparten av hoppstjärtarna har jag hittills ignorerat. Det beror huvudsakligen på att det objektiv jag vanligtvis nyttjar när spindlar och andra [marginellt] större kryp ska dokumenteras, inte riktigt räcker till för de minsta pluttarna. Jag har inte kontrollerat hoppstjärtskörden så värst ingående heller - men bland buskarnas grenar är det högst antagligen Entomobrya nivalis som är vanligast. Nere på marken har jag tidigare oftast stött på Isotoma-hoppstjärtar.

Under "safarin" 30.5 dök dock en bjässe upp. Kroppslängden var uppemot 5 mm och det är verkligen inte småpotatis. Många spindlar är dvärgar i jämförelse.

Orchesella flavescens har jag dokumenterat tidigare. Arten favoriserar förnan och döda löv.

Hoppstjärtar är fascinerande varelser. De har varit en del av klotets organiska nedbrytningsmekanism i över 400 miljoner år och därmed spelat roll för livets utveckling. 

En kvadratmeter "normalbördig" mark är inte sällan hem för ca 40 000 individer uppdelade i flera olika arter. Högre siffror än så har förekommit. I de mest bördiga markerna kan uppemot 200 000 hoppstjärtar hitta livsutrymme - på den där samma kvadratmetern. 

Man räknar med att en liter förna ur våra skogar ska husera uppemot 1000 individer. Då handlar det förstås om andra arter än giganten Orchesella flavescens.

En med frön på menyn

Här har vi en nymf av en markskinnbagge. Släktet är Scolopostethus och arten torde vara thomsoni.

Bland markskinnbaggesläktet (Rhyparochromidae) är frön en vanlig kost. Undantag finns alltid och dessutom kan många av arterna också förse sig av andra födokällor. Likt alla andra skinnbaggar äter de med hjälp av sin vassa sugsnabel.

Den här ca 3 mm långa individen må vara framskakad ur en Rhododendron men S. thomsoni lär annars förknippas främst med nässlor. 

Hoppstjärten torde vara Entomobrya nivalis, som gärna vistas i barrträd där den livnär sig av alger. Den här brokhoppstjärten hör sannolikt till ett av de mest talrika småkrypen inomhus under julaftonen.

Från "gårdssafari" 24.5.

Tvenne hoppstjärtar

Återvänder till kryp som skakats fram från små barkbitar och serverar här två hoppstjärtar. Inledningsvis två något mörka bilder av en sort det formligen kryllar av där ute i markerna. Hoppstjärten tillhör släktet Isotoma (familjen Isotomidae). Kanske I. viridis men osäkerhetsfaktorn är hög, bred och djup. Exemplaret på bilderna sträckte sig över ståtliga två millimeter i kroppslängd.

Edit: Högst sannolikt Isotoma anglicana.

Därefter är det dags att (akta er så ni inte skrattar er själva av stolen...) hoppa över till nästa gaffelbak. Det är en silvrig bjässe på tre till fyra millimeter. Inte den största bland våra hoppstjärtar men ändå så att man - så att säga - uppmärksammar storleken.

Silvriga fjäll, långa antenner, ganska stor... då är vi inne i familjen longhornshoppstjärtar (Tomoceridae). Min första gissning är Pogonognathellus flavescens. Den närstående P. longicornis har generellt en aning längre antenner vilka den gärna rullar bakåt i spiralform längst ut i ändarna. Det gjorde inte dessa. Det är inte heller omöjligt att det handlar om en Tomocerus-art och i så fall förmodligen T. minor. För att nå en säker artbestämning borde jag ha slängt hoppstjärten på rygg under ett mikroskop och räknat några "tänder" (trubbiga taggar) på hoppgaffeln.

Slutligen en bild som inte är så häv, men som får komma med för att man skymtar de vackra fjällen.

Liten, vacker, gullig och söt med gaffel i baken

Orchesella flavescens ska det här lilla krypet ur familjen brokhoppstjärtar (Entombryidae) heta. Arten  blir uppemot 4-5 mm lång och är därmed en av de större varianterna i en annars synnerligen småväxt insektsgrupp. Insekt och insekt förresten...

De räknas inte riktigt till insekterna heller. Hoppstjärtarna är en väldigt gammaldags grupp som hör till vad man kallar urinsekter (var noggrann med vokalbetoningen i det ordet).

Hoppstjärtarna i sig består av två underordningar. Den ena består av klotformiga sorter och den andra - som den på bilden - tillhör de segmenterade och mera långsträckta modellerna.

Orchesella flavescens livnär sig på dött lövmaterial och hittas ganska lätt där sådana (löv) fått ligga och mogna till sig. Arten är inte ovanlig men kan förväxlas med ett par närbesläktade hoppstjärtar.

Under sig har den det organ som gett dessa djur det svenska namnet. Den sk. hoppgaffeln är vikt, eller t.o.m. spänd, framåt in under kroppen och fasthållen av en slags spärrhake. Vid behov kan spärrhaken släppa hoppgaffeln och den lilla rackaren slungas iväg.

Orchesella flavescens är ett väldigt vackert litet djur med ett vackert vetenskapligt namn.