Svart murarvägstekel

Klara vingar och vita markeringar i ansiktet på denna i övrigt mörka vägstekel (fam. Pompilidae) ger hane av murarvägstekel Auplopus carbonarius.

Exemplaret hör till de steklar som samlades in 2020 (döda i trädgårdens växthus) och som jag för närvarande fortfarande går igenom, dokumenterar och artbestämmer.

Jag har varken påträffat svart murarvägstekel eller dess bokonstruktioner tidigare och arten verkar åtminstone enligt rapporterade observationer ha en ganska sydlig utbredning i landet.

Svart murarvägstekel kan hittas i ett flertal olika biotoper och det verkar råda stor flexibilitet gällande hur och var de murar sina boceller. Skrymslen under eller mellan stenar är måhända favoriserad byggplats men de kan även välja flyghål av skalbaggar eller exempelvis springor i träbyggnader som t.ex. vid fönsterkarmar. Det som behövs är någorlunda närhet till lera och vatten för insamlandet av "murbruk".

Vilka spindlar de fångar som mat till larverna är de inte heller så nogräknade med. Snabblöpare, krabbspindlar, säckspindlar, plattbuksspindlar och en rad andra familjer räknas upp.

Referenser:

Abenius, J., Hall, K. & Nyman, L. (2022). 

Nordiska vägsteklar och närstående (Pompilidae m.fl.). 

Uppsala: SLU Artdatabanken.

BWARS

Olesicampe fulcrans

Sista brokparasitstekeln (Ichneumonidae) av alla steklar som samlades in från trädgårdens växthus 2020. 

Brokparasitstekelavslutingen går härmed minsann i vackra färgkombinationer.

Bakkroppen dock aningen "fult" intorkad men sådant får man vara beredd på bland döingarna i växthuset.

Arten torde vara Olesicampe fulcrans (underfamilj Campopleginae, klämbaksteklar). Så vitt jag kan notera är O. fulcrans möjlig att särskilja från de övriga på basis av färgteckningen, men släktet genomgår för närvarande en revision och det återstår att se vad som framkommer när den är klar.

Släktet Olesicampe har 38 arter på Finlands artlista.

Exemplarets kroppslängd är 8 mm.

Många av släktets arter verkar parasitera på växtsteklar (Symphyta) men O. fulcrans nämns angripa kvarnmott Ephestia kuehniella, betmott Loxostege sticticalis och majsmal Sitotroga cerealella. Endast de två förstnämnda är med på Finlands artlisa. Kvarnmått är förövrigt en (ofrivilligt) införd art.

Referens:

Camil Ştefan Lungu-Constantineanu, Raoul Constantineanu
Ichneumonids (Hymenoptera: Ichneumonidae) From the Danube Delta biosphere reserve (Tulcea County, Romania)
ROM. J. BIOL. – ZOOL., VOLUME 61, Nos. 1–2, P. 33–42, 2016

Svår Phygadeuontinae-hane

Jag får vika ner mig. Jag står för närvarande till knäna i artbestämningsträsket och kommer ingenvart.

Till stora delar har den här hanen en hel del likheter med Mesoleptus laevigatus som jag hade i detta inlägg. Vad jag då främst tänker på är det "allmänna utseendet" rent helhetsmässigt och in enskilda kroppsdelar som t.ex.  huvud och första tergiten/petiolus. Jag rotade inledningsvis bland övriga arter i släktet Mesoleptus samt arterna i de två andra släktena (Atractodes och Stilpnus) som ingår i tribus Stilpnini (underfamiljen. Phygadeuontinae, fam. Ichneumonidae). Men svaret finns antagligen inte hos dessa.

Typiskt förresten med intorkad bakkropp hos de döingar som samlats in från trädgårdens växthus.

Framvingens längd är 6 mm. 

De flesta Ichneumonider har en en hästhuvudliknande vingcell (discosubmarginalcellen) intill vingmärket. Hästhuvudformen kommer sig av att två vingribbor försvunnit under evolutionens gång och sålunda har tre celler blivit en. Den här stekeln har ett (eller en?) ramulus - dvs. den lilla "knoppen" på "hästhuvudets undersida" som vittnar om var en av vingribborna (RS+M) tidigare fanns. Jämför t.ex. med en typisk brackstekelvinge.

Vingarna som sitter fast på arterna bland släktena i tribus Stilpnini har dock ingen ramulus.

Första tergiten är lång, rak och smal. När jag först lade ögonen på stekeln trodde jag spontant att den hörde till en annan underfamilj men kombinationerna av sternaulus (synlig som en längsgående fåra) i nedre kanten av mesopleuron (övre sidoplåten), utseende på den öppna aeroleten (den lilla vingcellen framför nosen på hästhuvudet) samt ansiktet gör, om jag inte är ute och cyklar helgalet tokigt, att det måste röra sig om Phygadeuontinae. Eller?

Jag har försökt leta bland Phygadeuontinae med dylikt utseende på första tergiten men det är inte så många släkten som har sådana. De flesta har alltså kortare, mer böjd och vanligen bredare första tergit. Detta till trots har jag hittills kammat noll.

Det hjälper ju inte precis att det är en hane. Hanarna är inte så viktiga i artbestämningssammanhang och beskrivs ganska sällan.

Antengisslets nionde till elfte segment (flagellomerer) har tre tydliga tyloider. På det tolfte segmentet finns en kortare tyloid och på det åttonde kan man skymta något som ser ut som antydan till en tyloid.

Bilderna är uppladdade i en fb-grupp för Ichneumonid-nördar men hittills har det inte genererat något svar. Hoppas få återkomma med en lösning på frågan.

Tillägg 14.2.2023: Efter diskussion på sociala plattformen Bluesky (där stekeln även postades) går funderingarna kanske ändå i riktning mot släkte Mesoleptus nämnda ramulus till trots. Ilari E. Sääksjärvi (medförfattare till Revision of the western Palaearctic Mesoleptus) vägde in att släktet (och tribus) kan inbegripa fortfarande outredd variation och därmed potentiellt behov av ytterligare revisioner framöver. 

Vad som kan sägas med säkerhet är att osäkerhet råder. 

Oxyrrhexis carbonator

Två artfränder plockades upp ur lådan med insamlade steklar (2020) vilka jag för närvarande går igenom, artbestämmer och dokumenterar.

Eftersom deras diagnostiska karaktärer tydligt hör ihop med underfamiljen Pimplinae (fam. Ichneumonidae) plockade jag upp Fitton et al., 1988 (se ref.) för att först ta mig till släkte och sedan art.

Nycklandet fram till släkte Polysphincta gick smärtfritt. Tyckte i och för sig att Polysphincta inte kändes klockrent. Ovipositorn är t.ex. kort och mina båda steklar är liksom lite "grövre" än intrycket man får av Polysphincta-arterna, men extra granskningar i nyckeln resulterade inte i några upptäckta misstag.

Sålunda var det dags att sålla ut arten ur släktet och där landade jag på Polysphincta rufipes. Kände mig fortfarande inte riktigt bekväm med svaret på grund av att mina exemplar hade lite annan generell "karaktär" men så länge jag inte kunde upptäcka något i nyckeln som talade emot resultatet hade jag heller inget annat att komma med.

Laddade upp bilderna i en stekelgrupp och då följde omedelbart kommentaren Oxyrrhexis carbonator varpå självkänslan drog rätt ner i källaren. Ridå!

Oxyrrhexis carbonator ser jag ofta i trädgården - i och för sig vanligen hanar. 

Det är en "gammal bekant". 

Jag känner igen dem i fält och på fältfotografier. 

Artens vanlighet beror på den stora mängden av fettspindel Steatoda bipunctata vilken är värdart för stekelns larver.

Så hur i hela fridens namn kunde det bli P. rufipes när jag kan artbestämma O. carbonator i fält och således på basis av långt färre synliga karaktärer än när jag har insamlade exemplar under mikroskopet?

*Mental fosterställning runt skämskudde*

O. carbonator finns inte i nyckeln eftersom den inte hade påträffats på brittiska öarna när nyckeln sammanställdes. I artbestämningsnycklar följer man vissa karaktärer. De enskilda valmöjligheterna råkade på denna nyckelstegsresa "fungera" och leda till helt fel slutdestination eftersom nyckelsteget som annars hade sorterat fram Oxyrrhexis inte existerade. 

Av någon helmysko anledning kopplade hjärnan aldrig in mina tidigare observationer av arten och jag började helt enkelt från noll... eller från noll med Pimplinae då alltså.

Tack till Oleksandr Varga som rättade till det hela!

Båda honorna är ungefär 7 mm långa.

Referens (som sist och slutligen inte blev en referens):

M. G. Fitton, M. R. Shaw, I. D. Gauld

Pimpline Ichneumon-flies. Hymenoptera, Ichneumonidae (Pimplinae).

Royal Entomological Society of London. 1988

Klimatsnacket har flyttat

Tog beslutet att föra över allt klimatsnack och käbbel till en skild sida för att låta denna blogg till fullo vara den naturblogg den ursprungligen var ämnad att vara.

Alla gamla och nya inlägg som annars skulle ha sorterat in enbart under etiketten "Debatter - Klimat" hittas således numera här.

Diplazon laetatorius

I december (2023) tog jag paus i genomgången av brokparasitsteklar (Ichneumonidae) insamlade 2020 för att fortsätta med några andra stekelfamiljer innehållande småväxta arter. Orsaken var objektivrelaterad. De mer storväxta exemplaren "fick inte plats" på sensorn med den optik jag hade i rullning. Nu är detta åtgärdat. Alla småttingar är avklarade och jag återgår till brokparasitsteklarna.

Först ut är denna Diplazon laetatorius.

Kroppslängden ca 7 mm.

Skönt att undantagsvis plocka upp en lättigenkännlig (finlandism) art ur lådan med ogenomgångna steklar.

Hos D. laetatorius är bakbenstibians (skenbenets) trefärgade benrandning lättnoterad och god vägledning. Svart - vit - svart - orange. 

Jag har dock inte åstadkommit vettig fotodokumentation av den detaljen noterar jag nu.

Visst! Det finns andra snarlika arter i släktet. Men färgkombinationerna hos vissa av arterna gör att man i vissa fall förhållandevis lätt når en någorlunda säker artbestämning. Notera de många orden som indikerar osäkerhet.

För säkerhets skull gick jag ändå genom släktes- och artbestämningsnyckeln i Klopfstein 2014 (se ref.). Utfallet var det förväntade... tack och lov.... typ.

Värddjur för D. laetatorius är en uppsjö (över 50 arter) blomflugor (Syrphidae) bland de aphidofaga (bladlusätande) grupperna. Det är alltså blomfluglarverna som parasiteras.

Här har jag några gamla och suddiga bilder av en annan art i släktet placerandes ett ägg i ett blomflugägg. Stekelägget/larven bidar sin tid och börjar äta av blomfluglarven när den kläckts och börjat växa till sig.

En intressant detalj är att hanar inte är hittade i Europa utan enbart Nordamerika och Indien. D. laetatorius har världsomspännande utbredning. Förökningen är alltså partenogenetisk i stora delar av utbredningsområdet.

D. laetatorius är vanlig i trädgården. Lådan med insamlade steklar 2021 innehåller ett flertal exemplar. Genomgång och dokumentation av dem sker så snart jag hinner. Om ett år kanske... eller ett par år... eller...?

Referens:

Seraina Klopfstein, 2014

Revision of the Western Palaearctic Diplazontinae (Hymenoptera, Ichneumonidae)

Zootaxa 3801 (1): 001-143

DOI: https://doi.org/10.11646/zootaxa.3801.1.1