Sidensvansar anno 2018

Lite bloggstiltje har det åter blivit här på Utgångspunkten. Jag har väl en del inlägg på G men de kräver en hel del förarbete som inte blivit av. Här kommer ändå en liten enkel uppdatering för att visa att bloggen lever.

Några dagar efter nyår försökte jag trotsa grådasket och ljusbristen i samband med lite dokumentation av gråsiskor vid gårdsmatningen.

Jag har väl anledning att återkomma till de där gråsiskorna, men först några sidensvansar som också ville vara med på banan. 

Tycker det är ganska sällan man ser dessa fåglar landa vid matningen. Det var också bara två individer som lösgjorde sig ur sidensvans-flocken och inspekterade matplatsen. De testade äta en del och jag misstänker att de främst tog små bitar av nötter.

Särskilt långvariga var sidensvansarna inte. När flocken drog vidare hängde förstås matgästerna också med.

Snart är det gårdskryss-dags. Vår gårdsmatning är numera öde och listan riskerar bli kort. Någon har i veckan glömt ladda fröautomaten och då har förstås fåglarna tappat förtroende för oss. I det kalla vädret har de garanterat förflyttat sig till mera pålitliga matleverantörer.

Sidensvansar

Sidensvansarna bryter bloggstiltjet. De (sidensvansarna) har kämpat hårt hela hösten med att få synas på bloggen. Ständigt har flock efter flock samlats i våra träd men inte förrän i dag plockade jag ut kameran. Egentligen är det inte heller så stor idé med att slänga exponeringar efter dem. Sitter de flera tiotals meter upp i en hög trädtopp blir bilderna ändå bara en massa fågelmagar bakom grenverk och kvistar.

Dessutom var de tydligen inte så intresserade av rönnens många kvarvarande bär och därmed brydde de sig heller inte om att vara fotografen närgågna. Mest ville de bara sitta i solen och kuttra på något slags sidensvansigt sätt.

Hade svårt att se exakt vad som försiggick, men någon slags uppvaktning var det allt fråga om.

Efter en stund togs det kollektiva(?) beslutet att dra iväg.

De gjorde ett varv över kvarteret och letade sig sedan bort över stan.

Tiden går snabbt när man har tråkigt

Jag velade mellan olika rubriker på det här blogginlägget. Lagen om alltings j*vlighet, Novis ute i vildmarken och Desperationsdriven friskluftstimme med fel (för många) kläder, var några tänkbara alternativ.

Jag tar det från början. På grund av naturrelaterat illustrationsarbete av (för min del) sällan skådad omfattning i termer av mängd och nära förestående deadline, har jag under de senaste veckorna inte alls gett mig tid till denna naturrelaterade blogg. 

Summa summarum... nästan all fritid har ägnats åt arbete vid datorn. I princip har det varit så ända sedan mellandagarna. Visserligen har jag ytterligare några timmar av putsande kvar, innan jag kan förklara arbetet helt och hållet färdigt, men idag blev jag helt enkelt tvungen att åka ut och insupa sol, syre och horisont.

Valet föll på Tisskärssand. Det är väl inte en särdeles fågeltät plats (om det nu är just sådana man bör söka upp) men det är oerhört avkopplande att få sitta på klipporna och bara glo. Dessutom ville jag ju kolla isläget på en plats utan skärgård mellan stranden och horisonten. Med lite tur kunde man kanske också få syn på någon eventuell tidig sjöfågel som fått extrafart av sydvinden. Vem vet? Kanske det faktiskt låg någon skrake eller knipa där längre ut bland vågorna - eller så inte. Jag ägnade sist och slutligen ytterst få minuter åt att spana. Både vågor och små lösa isflak gjorde spanandet en smula knepigt.

Hur som helst. Jag hade plockat med mig handkikare, kameran med EF 400 f5.6 L-objektivet samt stativ och stora FD 150-600 f5.6L-objektivet.

Väl framme slog det mig att jag glömde ta med någondera adaptern till FD-objektivet. Kände mig smått slö efter den upptäckten. Vad hade jag tänkt med när jag packade ihop prylarna? Merparten av min medhavda utrustning var därmed helt onödig att släpa på. 

Precis när jag fattade hur det stod till, råkade jag få syn på ett svart litet lock på marken. Där framför fötterna låg ett linsskydd till min kikare - ett linsskydd jag tappade i höstas. Vad är oddsen för något sådant? Tja... det andra linsskyddet finns också någonstans där ute vid Tisskärssand. Troligen ute vid klipporna norr om stranden.

Nåväl... Påbörjade vandringen längs vikens norra strand. Sidensvansarna som hastade förbi hann jag slänga en exponering på. Det blev en *jättebra* bild.

Kort därefter snubblade jag (nästan bokstavligen) över en gråsiska bland några små alar. Hen var inte överdrivet skraj och med lite bättre uppmärksamhet och koordinationsförmåga, hade jag helt garanterat fått goda chanser att föreviga siskan på bild. Jag hann se till så att objektivets närgräns var inställt på 3,5 meter (istället för 8,5 som är det vanligare - och som ger snabbare autofokus) eftersom fågeln var så nära. Men jag fumlade och dundrade så pass mycket bland alriset, så gråsiskan fann för gott att dra.

Vad är väl en högst vanlig gråsiska? Jo, för mig som dag ut och dag in, suttit vid en dator skulle det ha varit stort att få sitta och se en gråsiska kila omkring bland albuskarna. Osis!

Ute bland klipporna välkomnades jag ändå av två gråtrutar. Förvisso har vi väl haft trutar i trakten över hela vintern men det är något speciellt när de flyger omkring och vårskränar på platser som inte är förknippade med deras övervintring. Det känns som om de är där "på riktigt". För mig är gråtrutarna ett alldeles underbart vårtecken. Givetvis ska de få sin väl förtjänade plats i det här inlägget. Gråtrut - helt fantastiskt!

Utan användning av stora objektivet och stativet satte jag mig inte på klipporna. Istället vandrade jag sakta omkring och bara njöt av solen och blåsten. Jag hade sett till att klä mig varmt. Det är ju som bekant ruskigt kallt ute vid havsbandet på vårarna. Men mina rörelser fick verkligen hållas långsamma. Så fort jag ens försökte gå i lite mer normal takt, kände jag hur det inte var långt kvar till svettfloder. Att det är början av mars skulle man inte tro. Otroligt!

Till slut beslöt jag återvända in mot viken och till platser med lite lä. Förutom trutarna var det inga fåglar som ville hålla till ute i snålblåsten. Så fort jag hade återvänt till sandstranden dök några svanar upp. De flög norrut och givetvis rätt över klipporna jag nyss hade lämnat. det visade sig vara tre knölsvanar. Den ena uppenbarligen en fyrvingad sådan. Den hade jag gärna sett på närmare avstånd. Typiskt!

När jag kom hem var söderväggen full av nyvakna spyflugor som lapade värme. Sådant måste dokumenteras. Valde den här gången att göra det på enklast tänkbara sätt, utan ljusdiffusorer och andra tekniska åthävor som klart förbättrar de kvalitativa delarna i dylika småkrypsfotografier. Med bara en stark sol som ljuskälla blir ljuset egentligen alldeles för skarpt. Men så är det ju också den där solen flugorna vill ha - så varför inte låta den bli en tydlig del av ett dylikt dokumentärt fotograferande? Fjolårets första vårflugor fotograferade jag förresten 16.3.

Bilderna otillräckliga för att jag ska våga mig på någon säker artbestämning. Tror dock att det handlar om kompostspyfluga, Protophormia terraenovae.

Varför blev rubriken som den blev? Jo jag tycker om att ha tråkigt. Jag har roligt när jag har tråkigt. Det är faktiskt bland det roligaste jag vet. 

Vistelsen ute vid Tisskärssand blev väl bara en och en halv timme (måste tillbaka hem till datorn) och jag hade tråkigt kul precis hela tiden. Så den där en och en halv timmen gick alldeles för fort. Dessutom anspelar rubriken på att jag inte gjort ett endaste inlägg här på bloggen sedan 19.2. 

19.2 känns som igår. Så även om jag tycker det är tråkigt att inte ha varit ute på observations och friskluftssamlande sedan dess, så har jag inte haft tråkigt med det där pågående arbetet - som alltså gjort så att tiden gått snabbt. Vet inte om någon annan hänger med i mitt hastigt nerplitade resonemang, men det viktiga är att jag tror att jag själv fattar.

Nu är det dags att släppa den här bloggen och återgå till illustrerandet. Resultatet hoppas jag få återkomma till mot sommaren - ungefär.

Sidensvansar och rönnbär från Japanska havet

Rönnarna bjuder på rejäla mängder bär i år. Hittills har det trots allt varit relativt sparsamt med bärätande gäster. 

Idag hade vi ändå en samling sidensvansar i trädgården så jag vred upp ISO på kameran och trotsade novemberljuset.

I trädgården finns fyra rönnar. Två är av vår vanliga, inhemska art Sorbus aucuparia.

Tredje rönnen är en sk. Ullung-rönn. Dessa rönnar förekommer numera som prydnadsträd här och var i nordiska parker och trädgårdar. Ullung-rönnarna har sitt ursprung på den Sydkoreanska ön Ullung-do ute i Japanska havet (internationellt heter ön Ulleung-do) där den kände svenske dendrologen Tor G Nitzelius (1914-1999) samlat frön för odlingstester hemma i Alnarp. Frön från rönnen i fråga samlades in 1975. Det tycks fortfarande vara en aning oklart huruvida den ska beaktas som en egen art eller som en underart av japansk rönn (S. commixta). Klart är dock att Ullung-rönnen skiljer sig en aning från sin japanska släkting. Rönnarna som växte upp i Alnarp visade sig vara av lite olika varianter och de har numera sortnamnen 'Dodong', 'Ullung-do' och 'Ullung Pearl'. Vårt exemplar är av den förstnämnda sorten. 

Ön Ullung-do har varmare klimat än vad vi har här i Norden. Visserligen kryper kvicksilvret ner under nollstrecket på vintrarna men det är endast marginellt. En del av öns växter tål ändå ett mer kärvt vinterklimat vilket antas vara resultatet av ett slags genetiskt spår (eller minne) från gångna, kallare perioder. Det var också sådana frågor som Tor G Nitzelius undersökte. Han antog att flera av träden skulle kunna tänkas ha en kvarlämnad beredskap för kallt klimat och i fallet med Ullung-rönnen var det helt korrekt. Trädet är härdigt långt upp i Norden.

Hos oss har sidensvansarna länsat Ullung-rönnen först. Här sitter en sidensvans med ett av de sista bären i näbben. Jämfört med våra inhemska rönnbär är Ullung-rönnens bär större, droppformade och inte alls lika sura.

Ullung-rönnarna är väldigt estetiska träd. Precis när bladen bryter sig ut ur knopparna på våren ser de ut som spretiga, taggiga strutar och när hösten kommer blir de kraftigt orange-röda. Blommorna är större än hos S. aucuparia och har inte riktigt samma urin-karaktär i doften (lukten?).

Trädgårdens fjärde rönn är för övrigt en pärlrönn (Sorbus koehneana). De har små blad och vita bär.

Sidenuppsnofsade hagtornsmatgäster

Får intrycket av att jag konstant kör med astronomiska ISO-tal och största möjliga bländare för tillfället. Men klockan var redan kring halv tre när jag tillfälligtvis avbröt mina trädgårdssysslor och hämtade ut kameran på grund av dessa sidensvansar. Den minst mörka delen av dagen var alltså redan över.

Två sidensvansar idag gjort återkommande besök i och under vårt hagtornsträd. Jag fick som sagt möjlighet kombinera deras närvaro med min kamera och tryckte av drygt 230 exponeringar i hopp om att åtminstone ett par av bilderna skulle få någon slags skärpa. De flesta exponeringarna blev på hela 1/20 och jag hade inget stativ. Däremot tog jag behjälpligt stöd av en gammal kökspall som råkade finnas tillhanda.

Normala år brukar koltrastarna tömma hagtornsträdet redan på hösten. Vi har haft två koltrastar som ständiga gäster i snart två månader men de har av någon anledning inte rört bären.

Hagtornsbären, som normalt är för stora för sidensvansarna, hålls mjuka tack vare värmen och nu kan fåglarna lätt hacka bären till lämpliga portionsbitar.

Speciellt sugna var fåglarna på de bär som redan ramlat ner på marken.

Sidensvansen är verkligen en särling bland våra fåglar.

Dagens trädgårdssysslor handlade också om att fotografera fåglar men på annat håll och på annat sätt. För rätt länge sedan fick jag nämligen en kameraförsedd holk. Det var dock något sent för att holken skulle komma att användas i häckningen i våras och jag har dessutom först nu fått ordning på mjukvaran som ska hantera bildmaterialet från kameran. Idag har holken äntligen blivit "uppkopplad" och jag får följa med huruvida någon fågel nyttjar den som övernattningsplats i vinter. Avföring fanns i holken så nog verkar den ha använts i alla fall. Jag lär väl återkomma kring den saken vartefter.

Sidensvansar

Härligt höstväder idag. 

Ett härligt höstljud dök också upp när en grupp sidensvansar - Bombycilla garrulus - flög in över trädgården. Av någon anledning tar det mig alltid en extra sekund innan jag fattar att det pauslösa drillandet kommer från just dessa fågelflockar - trots att det inte liknar något annat och trots att det inte är någon ovanlighet.

Sidensvansarna konstaterade snabbt att rönnarna i vår trädgård inte har några bär i år. De drog istället vidare till Floraparken. Jag tog kameran och traskade efter.

Solen hann krypa ner bakom träden så det blev som det blev med ljuset.

Längs Floraparkens gångbana utefter älven står oxlarna på rad.

I motsats till rönnarna i vår trädgård har oxlarna bär.

Björken, som sidensvansarna satt i medan de funderade över bären, är en ornäsbjörk

En del av gänget valde också att sitta i toppen av en lärk.

Så småningom flyttade sig fåglarna bort ur parken och det var ändå på väg att bli alldeles för mörkt för fotograferande.

Alla bilderna är tagna med Canon FD 150-600 f5.6 L och Canon FD-EOS-konverter.