Rönnarna bjuder på rejäla mängder bär i år. Hittills har det trots allt varit relativt sparsamt med bärätande gäster.
Idag hade vi ändå en samling sidensvansar i trädgården så jag vred upp ISO på kameran och trotsade novemberljuset.
I trädgården finns fyra rönnar. Två är av vår vanliga, inhemska art Sorbus aucuparia.
Tredje rönnen är en sk. Ullung-rönn. Dessa rönnar förekommer numera som prydnadsträd här och var i nordiska parker och trädgårdar. Ullung-rönnarna har sitt ursprung på den Sydkoreanska ön Ullung-do ute i Japanska havet (internationellt heter ön Ulleung-do) där den kände svenske dendrologen Tor G Nitzelius (1914-1999) samlat frön för odlingstester hemma i Alnarp. Frön från rönnen i fråga samlades in 1975. Det tycks fortfarande vara en aning oklart huruvida den ska beaktas som en egen art eller som en underart av japansk rönn (S. commixta). Klart är dock att Ullung-rönnen skiljer sig en aning från sin japanska släkting. Rönnarna som växte upp i Alnarp visade sig vara av lite olika varianter och de har numera sortnamnen 'Dodong', 'Ullung-do' och 'Ullung Pearl'. Vårt exemplar är av den förstnämnda sorten.
Ön Ullung-do har varmare klimat än vad vi har här i Norden. Visserligen kryper kvicksilvret ner under nollstrecket på vintrarna men det är endast marginellt. En del av öns växter tål ändå ett mer kärvt vinterklimat vilket antas vara resultatet av ett slags genetiskt spår (eller minne) från gångna, kallare perioder. Det var också sådana frågor som Tor G Nitzelius undersökte. Han antog att flera av träden skulle kunna tänkas ha en kvarlämnad beredskap för kallt klimat och i fallet med Ullung-rönnen var det helt korrekt. Trädet är härdigt långt upp i Norden.
Hos oss har sidensvansarna länsat Ullung-rönnen först. Här sitter en sidensvans med ett av de sista bären i näbben. Jämfört med våra inhemska rönnbär är Ullung-rönnens bär större, droppformade och inte alls lika sura.
Ullung-rönnarna är väldigt estetiska träd. Precis när bladen bryter sig ut ur knopparna på våren ser de ut som spretiga, taggiga strutar och när hösten kommer blir de kraftigt orange-röda. Blommorna är större än hos S. aucuparia och har inte riktigt samma urin-karaktär i doften (lukten?).
Trädgårdens fjärde rönn är för övrigt en pärlrönn (Sorbus koehneana). De har små blad och vita bär.
Nyutsprungna rönnblad har ju en stark doft av bittermandel, säkert skydd mot betande djur. Det är ju något som skulle vara intressant för smaksättning, men försöker man t ex göra te på bladen så förlorar men den smaken, uppenbarligen är det mycket flyktigt och tål inte uppvärmning!
SvaraRaderaDen egenskapen - doften alltså - har jag inte reagerat på hos rönnen i inlägget. Den står dock precis intill en "vanlig" rönn så jag har helt enkelt inte kommit att tänka på saken. Ska försöka komma ihåg att doppa näsan i Ullung-rönnen inkommande vår.
SvaraRaderaPå tal om träd och dofter... bredvid dessa två rönnar finns en katsura och de är kända för sin tydliga pepparkaksdoft på höstarna när bladen gulnar. Doften finns runt hela trädet men när man går närmare och placerar näsan tätt inpå bladen (eller andra delar av trädet) är det precis som om doften försvinner.