fredag 30 december 2022

2022

Enligt normal ordning ska året avslutas med ett sammanfattande inlägg innan det är dags att byta kalender.

Jag får börja med att konstatera faktum kring min bloggaktivitet. Efter nionde november, när jag vek ut en av årets största händelser på denna blogg, har det varit stiltje.

Det beror på ett par sammanlänkade orsaker vilka benämns arbete och tid. Dels har jag varit ovanligt stillsam med utevistelser som i sin tur inte lett till något att skriva om och dels har jag inte orkat författa något i de ämnen - typ klimat och miljö - jag annars brukar kunna orda om. I samband med ändrade jobbvanor under hösten har min fritid sett lite annorlunda ut. Tänker mig inte att det ska vara ett permanent tillstånd.

På tal om jobb. Ett pågående - och arbetsdrygt - projekt jag jobbat ganska länge med har börjat leta sig ut i offentligheten. Det rör sig om habitusbilder av Sveriges krabbspindlar (fam. Thomisidae) för Artdatabanken.

Aldrig riktigt bekvämt att meddela om ett projekt innan det är helt avslutat, men eftersom delar av bildmaterialet blivit publikt kan jag kanske bryta mot mina egna principer och omnämna det trots allt. Just i detta nu är alla Xysticus-arterna, samt några arter i släkten som tidigare tillhört Xysticus, publicerade. De kan hittas här.

Några av de redan publicerade arterna ska kompletteras med ytterligare illustrationer av färgvarianter. Resterande släkten/arter bland krabbspindlarna är under arbete och publiceras senare. Jag lär väl återkomma till det när hela alltihopa är klart..





























Vid den här tiden på året brukar jag vanligen har börjat dokumentera och artbestämma sommarskörden. När vintern närmar sig hör det till mina vanliga aktiviteter. Inte ens det har jag kommit i gång med (än). Faktum är att sommarens insamlade exemplar inte heller sorterats och monterats. Det måste jag hur som helst lyckas åstadkomma inom kort.

Nämnbara höjdpunkter 2022:

- Rapssugare. Måhända en trivialitet, men ändå. Det var på tiden.
- Nya arter i stekelhotellen. Bl.a. storullbi och fäbodbi.
- Granskning av skogsrestaurering på Mickelsörarna. Del 1 och del 2.

Den obligatoriska statistiken.

Jag statistikför förstås mina artkryss. Dels handlar det om hur många jag observerat totalt, hur många jag dokumenterat (har fotografi på) och hur många arter som finns i den där "samlingen" samt vilka av observationerna som härrör från några utvalda, specifika platser.

Den som följt bloggen har antagligen koll på att en sådan "specifik plats" är trädgården. Regeln är att arten "kryssas" om den satt sin fot i trädgården. En förbiflygande svan räknas alltså inte in. Hittills har jag enbart räknat djur. Växter och svampar är således inte på listan för tillfället. En vacker dag borde jag självfallet ordna den saken också.

Jag är ju inte heller så metodisk och några fällor finns inte med i ekvationen (förutom växthusen). Det är oftast bara spaning och aktiv "jakt" som renderar artkryss. I statistiken saknas än så länge alla de osorterade och icke artbestämda insamlade insekterna (ur växthusen). Det rör sig sannolikt om uppskattningsvis kanske 150 - 200 arter som tillkommer (den dag jag hinner ta itu med saken).

2022 blev antalet nya observationer i trädgården 50 stycken. Totalt är jag således nu uppe i 740 arter.

2013: 142 st.
2014: + 33 = 175 st.
2015: + 213 = 388 st. (en hel hög äldre obestämda observationer som adderades)
2016: + 43 = 431 st.
2017: + 85 = 516 st.
2018: + 60 = 576 st.
2019: + 37 = 613 st.
2020: + 32 = 645 st.
2021: + 45 = 690 st.
2022: + 50 = 740 st.

Det senaste trädgårdskrysset är nötskrika. I det svaga gryningsljuset kunde jag nämligen skymta en sådan vid fågelmatningen för några dagar sedan. Typiskt nog råkade jag inte ha den nya julklappen "viltkamera" utplacerad just då. Bilderna i detta inlägg är testbilder när jag nyttjat fågelmatningen som provplats för att kolla olika fotograferings och filminställningar. Inget anmärkningsvärt vad bilderna beträffar och jag plockade bara ut några... vad ska jag kalla dem... "lustiga"?

Hur som... nötskrikor brukar man se i skogen en kilometer bort (fågelvägen) och eftersom jag, vartefter åren gått utan nötskrika i trädgården, börjat misstänka att den kilometern är för långt utanför nötskrikornas bekvämlighetszon hade jag slutat förvänta mig se dem vid matningen. Centrum av Nykarleby är kanske inte deras grej. Viltkameran åkte förstås ut i förhoppning om att få fågeln dokumenterad i händelse av dess återkomst. Den återkomsten har inte inträffat.

Antal trädgårdskryss (arter) ur några valda grupper:
Mollusca (blötdjur): 9 st. 
Arachnida (spindeldjur): 97 st (varav 73 arter spindlar).
Hemiptera (halvvingar): 44 st. Här finns stor potential för långt fler artkryss.
Hymenoptera (steklar): 185 st. Rimligen möjligt att hitta flera hundra olika arter.
Coleoptera (skalbaggar): 98 st. Minst dubbla borde vara möjligt i trädgården.
Lepidoptera (fjärilar): 84 st. Jag har varit lite lat vad fjärilarna beträffar och det finns många kvar att kryssa.
Diptera (tvåvingar): 132 st. Även här ska några hundra arter vara en rimlig mängd.
Fåglar: 49 st. 
Däggdjur: 7 st. [Tam]katt och hund inte inräknade.

Året gav 91 nya arter till bloggen och nu ska det totala antalet vara 1063. 

2013 -> 2015: 467 st.
2016: + 52 = 519 st.
2017: + 116 = 635 st.
2018: + 82 = 717 st.
2019: + 75 = 792 st.
2020: + 87 = 897 st.
2021: + 75 = 972 st.
2022: + 91 = 1063 st.

Bloggens tusende art blev - om jag räknat rätt - hedtaggfoting.

Bådaviken besöker jag med jämna mellanrum. Det har blivit en av de platser jag försöker följa upp lite extra. Mest beror det på biotopen i sig och det faktum att jag lokaliserat ett antal sällan rapporterade arter där.

Först nu i efterhand har jag kryssat i vilka artobservationer som är gjorda på den platsen och summan är inte i närheten av så stor som jag trodde. Några saknas säkert. Men inte heller här har jag varit systematisk och mycket av min aktivitet har trots allt handlat om sökande efter, och uppföljning av, de mer sällsynta småkrypen.

203 [djur]arter är jag för närvarande uppe i vid Bådaviken.
Spindeldjur: 29 st. Jag har inte aktivt tagit mig an t.ex. Linyphiiderna (täckvävarna) vilket innebär att siffran är låg.
Steklar: 31 st. Extremt liten siffra än så länge. Totala artantalet måste vara oerhört mycket större. Jag har dock koncentrerat mig en hel del på uppföljning av steklarna i släktet Xiphydria och de  steklar som parasiterar på dem. För steklar vore malaisefälla nästan det "enda rätta" ifall man vill ha verkligkoll på artförekomst. Då krävs tillstånd och tid för att gå igenom materialet.
Skalbaggar: 26 st. Väldigt fliten siffra. Jag ska medge att jag inte alls haft fokus på den här gruppen vid Bådaviken. Lite lustigt med tanke på den döda veden jag ordade om. Men många av skalbaggarna lever gömda och är sällan synliga när man ägnar sig åt ytliga inspektioner.
Fjärilar: 8 st. Anmärkningsvärt liten artlista. Ett tydligt bevis på min selektivitet. Det finns absolut många fjärilar i Bådaviken, men jag har helt enkelt inte ägnat mig åt dem.
Tvåvingar: 17 st. Väldigt liten fokus på dessa. Bättring framöver(?).
Fåglar: 63 st. Här saknas med säkerhet ett flertal observationer jag borde kolla upp.
Däggdjur: 5 st. Saknar dock artbestämda smågnagare och näbbmöss vilka hörs men är svåra att få syn på.

Jag vågar inte säga hur mycket bloggande det blir de kommande vintermånaderna. Men hur som helst har jag för närvarande i alla fall slopat planerna på att avsluta och släcka ner bloggen. Om inte förr så återkommer jag när det börjar röra på sig där ute i spenaten. Måhända fastnar någonting spännande i viltkameran innan dess också och då uppstår förstås något att skriva om. Jag hyser även förhoppning om att inom kort komma igång med dokumentation och artbestämning av insamlade insekter. Det lär nämnas på dessa sidor om eller när det sker.



Önskar härmed alla ett riktigt gott och biodiversitetsfyllt 2023!



onsdag 9 november 2022

Turdus... *trumvirvel*... torquatus

Söndagsförmiddag 30.10. Jag sitter vid köksbordet och läser genom senaste veckas skörd av Nature och Science. I ögonvrån registreras en mörk fågelskepnad på marken utanför köksfönstret. Något i dess karaktär får mig att flytta blicken bort från Nature-artikeln för att glo lite mer ingående på fågeln som sitter vänd rakt mot mig. Min första, spontana tanke var "det där är ju en helmysko liten kaja! Har den den något fel? Har den tappat fjädrar?"

Bråkdelssekunden efteråt brottas jag med tanken på att jag med största sannolikhet inte processar ögonens synsignaler ens i närheten av korrekt. 
En ringtrast?
Nu?
Nu på hösten?
Här?
Här utanför köksfönstret i centrala Nykarleby?
Skickas hjärnans elektriska impulser heltokigt omkring i skallen och fixar skumma projiceringar av genomtrevliga fågelkryss på näthinnan?

Jag hukspringer bort ur köket. 
Jag hukspringer för att mina rörelser inomhus inte ska synas ut genom fönstret.
Sedan sladdar jag med yllesockorna (vi har kallt golv och yllesockor är hala) in i arbetsrummet, river åt mig kameran, byter snabbt till ett teleobjektiv och hukspringer tillbaka till köksfönstret.

Ringtrasten är tack och lov kvar. 
Med elegans och smidighet glider jag raskt och lågt längs kökssoffan fram till fönstret och siktar in mig.

Jag vet inte när rutorna i köksfönstret är tillverkade och om de är gjorda i början av 1860-talet precis som huset. Gamla är de i alla fall. 
Glasens optiska inverkan, ifall man fotograferar genom dem, är av tveksamt slag. Här och var i den första bilden kan man därför upptäcka enstaka smärre ljusbrytningar som på sina håll eliminerar den mest krispiga skärpan. Allt sådant var hur som helst sekundärt så länge bevisdokumentation kunde frambringas.

Efter några exponeringar genom köksfönstret smög jag iväg till ett annat fönster vilket jag hade möjlighet att försiktigt öppna - dock med risken att skrämma trasten. Nu när jag ändå hade några första bilder av fågeln vågade jag ta den risken.

Efter ultra-slow-motion-öppning av fönstret kunde jag lirka ut objektivet och ta ytterligare några få bilder av fågeln som vid det här laget befann sig längre bort bakom kvistvirrvarret i en daggros (Rosa glauca). 

Vid ett tillfälle badade trasten i ett vattenfyllt blomfat men sikten var tyvärr för dålig för fotografering. Några minuter senare var den försvunnen.

En hane är det ju rimligen och, om jag inte missar mig med fjäderdräkten, en årsunge.


lördag 5 november 2022

Megalepthyphantes pseudocollinus

Höstarbete i trädgården är lika svårt som vilket annat trädgårdsarbete när som helst under den snöfria delen av året eftersom man ständigt störs av småkryp man måste kika närmare på.

10.9 försökte jag ignorera dem i samband med omhändertagande av en fälld gammal rönn vars stam, grenar och kvistar drällt kaosartat på helt fel ställe över ett år.

Till slut kunde jag ändå inte låta bli att gå in efter kameran för att ta några fotografier av de där "triviala" husmattvävarna, Lepthyphantes leprosus, som dök upp här och var så fort man plockade med rötangripna grenar på marken.

Jag hade sedan tidigare inga bilder av vuxna hanar (enbart subadulta individer) och noterade att det därmed fanns goda möjligheter att åtgärda den bristen.

Jag tog de där "några bilderna" precis som planerat och återgick därefter till arbetsuppgifterna utan att reflektera närmare kring vare sig spindlar eller bildmaterial.



Så här i efterhand kan jag kanske tycka att jag hade någon slags förnimmelse av att spindlarna inte kändes helt klockrena som husmattvävare. Men samtidigt är mina ögon inte riktigt ändamålsenliga när det handlar om att uppfatta alla detaljer på levande individer och fotografierna förblev ogranskade på kamerans minneskort. Min känsla är måhända en efterkonstruktion.

När jag nu snart två månader senare började kika närmare på spindlarna kunde jag ändå snabbt konstatera att hanen inte alls såg ut så som en husmattvävare bör se ut. Palptibian ska t.ex. inte inte ha ett dylikt utskott (tibial apophysis). 
Vem har ett sådant utskott då? 
Jo Megalepthyphantes pseudocollinus!

M. pseudocollinus är namngiven och beskriven av Michael Saaristo 1997 efter fynd av spindeln hemma i Åbo (ref.). Saaristo konstaterade att de spindlar han hittat inte stämde överens med M. collinus som fanns beskriven från "kontinenten" och kom fram till att det rörde sig om en tidigare obeskriven art i släktet. Likheten arterna emellan är dock så pass stor att de små skillnaderna troligen tidigare förbisetts. Dessutom finns utseendevarianter på palputskotten hos båda arterna (se ref.).

M. collinus har inte observerats i Finland och M. pseudocollinus är rapporterad enbart i södra delarna av landet. I den gamla och numera o-uppdaterade Atlas över Finlands spindlar (ovan) finns ett isolerat fynd i Vasa. Övriga observationer är tydligt mer sydliga. På laji.fi (nedan) är rapporterna ännu mer koncentrerade i söder, men där saknas gjorda verifierade (o-inrapporterade) observationer från Tammerfors och Jyväskylä. 

Det ser hur som helst ut som om "mina" M. pseudocollinus är det nordligaste fyndet i landet och därmed i hela Europa. Arten är inte hittad i Sverige och har rent generellt en östlig utbredning i Europa och över mot Asien. 

Vilken tur att jag föll till föga och hämtade kameran för att dokumentera några "triviala husmattvävare". Nästa år blir det aktivt sökande efter dessa spindlar.



Referens:

Michael I. Saaristo
Description of Megalepthyphantes pseudocollinus, n. sp. (Araneae: Linyphiidae: Micronetinae)
Bulletin of the British Arachnological Society 10, 257-259. 1997


fredag 4 november 2022

Gyttrad röksvamp

10.9 höll bloggredaktionen på med röjande av en gammal, fälld rönn i trädgården. 
Trädet fälldes på sensommaren 2021 då det självmant började vika ner sig av allt för tung krona i kombination med långt hunnen röta i stammen. 

Planen var att spara delar av den grova stammen som avgränsning och död ved i trädgården men på grund av beslutsångest och allmän oföretagsamhet låg stora delar kvar orörda sedan fällningen ett helt år tidigare. Dessutom krävdes en del tankearbete innan det stod klart hur de tyngsta bitarna skulle hanteras och placeras. 
Sådant tar tid... ibland ett helt år.

Ur stubben skickade gyttrad röksvamp, Apioperdon pyriforme, ut sina fruktkroppar i täta klungor. Jag glömde gå dit för att klämma lite på dem senare när de var "spor-mogna".


 

torsdag 6 oktober 2022

Äntligen hornlocke!

Folien skalas av champagnekorgen, metalltråden viras upp, övertrycket lämnar flaskmynningen när korken pressas ut och inom kort hör man porlet när den sprudlande vätskan virvlar ner i glaset.

Här har vi nämligen all orsak att slå klackarna i taket.

Är hornlocke, Phalangium opilio, en raritet?

Nej! 
Det är en högst vanlig art. Speciellt i södra halvan av landet.

Här i "norr" tunnas beståndet ut men jag har ändå förväntat mig att hitta dem lite överallt eftersom arten trots allt är trivial - speciellt då alltså längre söderut som jag redan nämnde.

Av någon märklig anledning har alla "hornlockar" jag någonsin hittat alltid varit sadellocke, Mitopus morio
Honorna av de båda arterna är ganska lika varandra och absolut förväxlingsbara. Varje hornlocke-lookalike jag någonsin spanat noggrannare på har alltså varit sadellocke. Jag började liksom tröttna till slut och har inte dubbelkollat trädgårdens hornlockelika [sadel]lockespindlar i någon större utsträckning de två - tre senaste åren.

Plötsligt händer det!

22.8 hade jag den omisskännliga hornlockehanen rakt framför mig (bilderna ovan). 

Omisskännliga? 
Jo, av våra lockespindlar är det endast hornlockehanar som uppvisar dylika stora, framåtriktade käkar. Palperna är också exceptionellt långa jämfört med palperna hos övriga arter här i trakten. Palperna är de där långa benliknande, gulsvarta armarna som hålls vinklade framför käkarna.

3.9 hittade jag en hona. Jag sökte egentligen inte. Hon bara råkade dyka upp på en skiva jag skulle flytta och när jag med hanen i åtanke synade lockespindlen lite närmare kunde jag konstatera att även detta rörde sig om det nya trädgårdskrysset.

"Vad har hon gjort" tänkte jag och spanade bakom hennes akter. Någon koppling mellan hornlocken och den bruna klutten existerar placeringen till trots inte. 
Den bruna tingesten är en puppa och jag tror att det är någon liten tvåvinge (ev. blomfluga?).


I bilden ovan ser man de två, små Nosferatu-framtänderna typiska för hornlocke.
Notera att ena ögat är lite mindre än det andra.  

Skål gott folk!


Störd av helikopter / bränsle är billigt

Nykarleby, lördagen 20.8.2022.

Ett gäng starar, en amiral, en ekorre och en nötkråka har i tur och oordning sett till så att min läsestund ute i trädgården drabbats av ständiga avbrott, koncentrationshaverier och uppgivenhet.

Lördagen 20.8 var andra dagen av den giganorma Juthbackamarknaden som går av stapeln det där veckoslutet i augusti.

I årets program ingick helikopterflygning över stan och nejden. 
För 60 € (vuxenpris) kunde man åka några svängar och det verkade vara stor efterfrågan med tanke på hur ihållande helikoptern körde varv efter varv efter varv över centrum och vispade sönder luft och idyll. 

På lördagen mattades flygandet av vid 16-tiden och således pågick oväsendet endast 15 timmar i stället för de programenliga 18 timmarna (fredag och lördag kl. 10 - 19). Misstänker att kunderna sinade samtidigt som marknaden började stänga ner.

I egenskap av allt grinigare och gubbigare person får jag konstatera att bränsle fortfarande är på tok för billigt och att det där med klimatmässig hållbarhet inte riktigt slagit genom än. Vi fortsätter obekymrat ägna oss åt nöjesaktiviteter som matar ut växthusgaser i atmosfären om vi bara får och kan.

... skriver jag som härmed blir en hycklare eftersom jag precis brutit mitt tidigare löfte om att aldrig mer flyga. 
Nu, tre år senare, bär det av på en jobbresa till Venedigbiennalen medelst flygplan. Nästa gång (om två år) ska det bli tåg. Det måste det bli.

Till slut fick jag hur som helst läst en hel del av det jag ämnade läsa.

 

Störd av nötkråka

Nykarleby, lördagen 20.8.2022.
Jag försöker sitta i trädgården och läsa i det fina sensommarvädret. Hittills har det gått sisådär.

När stararna, amiralen och ekorren stört klart var det dags för nötkråkan (den smalnäbbade underarten Nucifraga caryocatactes macrorhynchos). Visserligen hade den varit i farten hela tiden. Men den höll sig konstant utom synhåll högt uppe i bortre ändan av cembratallen och tidvis även på osynlig plats i gårdseken där de ofta sitter och lirkar fröna ur tallkottarna. Den här nötkråkan verkade inte vara fullt så oskygg som många av dem tenderar vara.

Till slut kunde jag ändå inte läsa vidare innan jag åtminstone fick lite skymt av fågeln genom sökaren. Tvångstankar är icke att leka med.
Sagt och gjort! 
Skymten erhållen och exponering avklarad.
Nu skulle det bli läsa av!

 

måndag 26 september 2022

Störd av ekorre

Nykarleby, lördagen 20.8.2022
Efter ett gäng starar och en amiral hindrat mig från att läsa koncentrerat i lugn och ro var jag åter på väg in i vetenskapstidskrifternas underbara universum. Hjärnan höll på att etablera grepp om innehållet. Precis då registrerade några ljuskänsliga celler precis i kanten av näthinnan en rörelse i cembratallen. 

Rörelsemönstret var lätt att känna igen även om det inte observerats i trädgården sedan 1990-talet.

En ekorre, Sciurus vulgaris, som lockats av vad cembratallen bjuder på.

Ekorrar har högst antagligen gjort korta besök i trädgården sedan 90-talet. Korpgluggarna har dock bara inte fått korn på dem. Orsaken till deras besök har även tidigare varit den stora cemtbratallen och dess rejäla frön som är god energikälla åt alla som kommer åt dem. Smalnäbbade nötkråkor och större hackspett brukar också låta sig väl smaka.

Läsningen fick förstås pausas än en gång. 
Vem kan sitta och läsa helt oberört medan en ekorre för ovanlighetens skull ses hasta omkring i trädgårdens träd?

Dessutom är ju faktiskt det här inlägget historisk ekorr-premiär på denna naturblogg. 
Med tanke på att bloggen snart fyller tio år, med tanke på bloggens ämnesflora och med tanke på ekorrars vanlighet är det ett ganska anmärkningsvärt faktum. 

Brukar få konstatera samma anmärkningsvärdhet för en del andra vanliga djur vilka dyker upp sent i det här lilla www-hörnet.

Så småningom var ekorren försvunnen och jag skulle äntligen få läsa i fred.



söndag 25 september 2022

Störd av amiral

Nykarleby. Lördag 20.8.2022. 
Jag sitter i trädgården och försöker efter distraktion återkomma till den litteratur jag ämnat insupa i det vackra och varma sensommarvädret. Det handlar om en försvarlig hög olästa nummer av Nature och Science som ständigt tränger sig före i kön av olästa böcker. De olästa böckerna har jag inte ro att läsa om jag inte läst de veckovis kommande tidskrifterna. 

Kampen mot den olästa litteraturen är högst ojämn. 
Det är samtidigt ändå en angenäm kamp.

Ännu en gång upptäcker jag att jag får läsa om ett stycke här och ett stycke där på grund av störande faktorer i omgivningen. Den här gången är det en amiral, Vanessa atalanta, som fladdrar runt de blommande dahliorna ett par meter bort. 

"Det här duger inte!" Tänkte jag... och blev tvungen att gå in efter makroobjektivet som förstås inte kom med ut när de där stararna skulle fästas på kamerasensorn.

Nåväl!
Efter tvångsmässigt utförd dokumentation kände jag mig tillfreds med situationen och kunde återvända till nämnda tidskrifter utan att uppleva fjärilen som störande. 



Störd av starar

Lördag 20.8. Jag placerade häcken i en trädgårdsstol med avsikt att minska - eller bromsa - det ständigt växande berget av oläst litteratur. Vädret var perfekt för den typen av utomhusaktivitet.

Särskilt mycket frid fick jag väl inte. 
Bl.a. började ett gäng starar störa koncentrationen och till slut blev jag helt enkelt tvungen att gå in efter kameran för att åstadkomma en gnutta dokumentation. Sedan satt jag och betraktade deras rörelser i och mellan träden. Häggbären lockade.

Stare, Sturnus vulgaris, är en fågel jag förknippar starkt med barndomen. Runt huset på hemmatomten (Replot) fanns bebodda starholkar i en stor mängd träd. Fåglarna blev en central del av både den visuella och audiella utomhustillvaron under våren och försommaren fram tills dess ungarna hoppade ur holkarna alla stararna plötsligt "försvann" ända tills det var dags för flytt söderut.

Här på nuvarande Utgångspunkt ser jag dem nästan enbart på sensommaren i samband med höstflyttningen. Centrum av en liten stad är inte vad de föredrar under häckningen.

Starens relativa vanlighet till trots har jag fram tills nu presterat endast ett enda inlägg. Det här inlägget är närmast en repris på det förra.




 

torsdag 22 september 2022

Mickelsörarna 12-14.8. Del 2

För introduktion till det här inlägget är det skäl att först läsa detta inlägg.

Sista dagen höll jag lite större fokus på småkrypen än föregående två dagar. Det ska dock sägas att provrutorna var många totalt och någon särdeles omfattande tid fanns helt enkelt inte för att rota mer ingående under bark, mossa och i ved.

En av provrutorna skilde sig radikalt från de övriga. Här var åtgärden endast ringbarkning av björkar och inget annat. Det handlar om björkar med en stamdiameter på 10 till 20 cm. Inga stora träd med andra ord.

Dynor - alltså någon svamp i den taxonimiskt splittrade samling svampar som på svenska inbegriper ordet dyna - fanns här och var på björkarna. Jag vågar inte svara på om det är björkdyna, Jackrogersella multiformis, björkskiktdyna, Daldinia loculata, eller någon annan "dyna". Den enda bilden jag tog var inte så värst informativ.

Vad jag däremot kan vara säker på är att skalbaggen är alplattnos, Platystomos albinus, som lever på skiktdynorna i släktet Daldinia.

Alplattnos är ingen ovanlig art. Jag har påträffat den i Bådaviken några gånger också. Den har för övrigt bytt trivialnamn sedan det inlägget skrevs.

Bland dess släktingar inom familjen plattnosvivlar (Anthribidae) finns dock ett antal arter som är rödlistade och som onekligen kan tänkas gynnas av ett naturskogsrestaureringsprojekt likt det på Mickelsörarna. Med förberedelse och teoretisk idé om vilka sällsynta arter som kan tänkas påträffas i de olika provrutorna kunde man utföra mer specifika undersökningar. Den här gången vista vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss och eftersom det var första riktiga återbesöket på tio år handlade allt mer eller mindre om att få god överblick.

Typiska invånare under bark på liggande stammar var förstås mångfotingarna. Stenkryparen (Lithobius sp.) ovan är troligen en ung individ av ordinär brun stenkrypare, Lithobius forficatus, men artbestämning görs inte utan specifik detaljbild.

Andra talrika mångfotingar var barkpärlfoting, Proteroiulus fuscus. Det är rent allmänt en vanlig dubbelfoting men Österbotten är långt norrut om man beaktar dess utbredningsområde och här är de inte riktigt någon dussinvara på alla ställen.

Varför de unga exemplaren befinner sig i boliknande kamrar här i bilden ovan vet jag inte (än).

De större individerna (honorna) kan närma sig 15 mm. I bilden ovan skymtar även några suddiga hornkvalster (Oribatida) och något som ser ut att vara ett foretiskt Mesostigmata-kvalster nära barkpärlfotingens bakända. Dock osäkert eftersom det syns så dåligt.



Barkmattvävare, Drapetisca socialis, är vanlig på stående döda trädstammar. Man hittar dem på levande träd också, men jag tycker mig oftast påträffa dem på just död stående ved. De är inte så nogräknade vad trädslag beträffar. Björk, gran, tall... you name it.

Här är en bladlusätande barkmattvävare från Bådaviken, Här är en vackert rödaktig hane (också från Bådaviken) och här flera individer på en död tall i skog nära Nykarleby.

Slutligen fuktögonlöpare, Notiophilus palustris, som inte är typisk för död ved, men som inte har något emot att ränna efter byten under den lösa barken på liggande stammar.

Summa summarum kan jag konstatera att det lite lätt slumpmässiga sökandet efter småkryp varken genererade några särdeles spännande fynd eller ens någon mångfald. Mer ingående granskning skulle med största sannolikhet ha gett bättre resultat. 

Den spontana konklusionen är ändå den att naturskogsprojektet verkligen har potential att göra skillnad. Slutgiltig rapport kring provrutorna är än så länge inte färdigställd och på basis av den görs knappast heller långt gångna slutsatser angående biodiversitet. Om möjlighet görs (allt är på frivillig basis) är det hur som helst skäl att göra nya besök. Dels finns ännu ett antal ogranskade provrutor från åren 2013-2015 och dels kunde man försöka göra specifika sökningar efter rödlistade arter av bl.a. lavar, mossor, svamp och evertebrater. 

Nu har vi i alla fall lite bättre bild av vad man kan tänkas förvänta sig och var (i vilka provrutor) man kan koncentrera fortsatt monitorering.