Turdus... *trumvirvel*... torquatus

Söndagsförmiddag 30.10. Jag sitter vid köksbordet och läser genom senaste veckas skörd av Nature och Science. I ögonvrån registreras en mörk fågelskepnad på marken utanför köksfönstret. Något i dess karaktär får mig att flytta blicken bort från Nature-artikeln för att glo lite mer ingående på fågeln som sitter vänd rakt mot mig. Min första, spontana tanke var "det där är ju en helmysko liten kaja! Har den den något fel? Har den tappat fjädrar?"

Bråkdelssekunden efteråt brottas jag med tanken på att jag med största sannolikhet inte processar ögonens synsignaler ens i närheten av korrekt. 

En ringtrast?

Nu?

Nu på hösten?

Här?

Här utanför köksfönstret i centrala Nykarleby?

Skickas hjärnans elektriska impulser heltokigt omkring i skallen och fixar skumma projiceringar av genomtrevliga fågelkryss på näthinnan?

Jag hukspringer bort ur köket. 

Jag hukspringer för att mina rörelser inomhus inte ska synas ut genom fönstret.

Sedan sladdar jag med yllesockorna (vi har kallt golv och yllesockor är hala) in i arbetsrummet, river åt mig kameran, byter snabbt till ett teleobjektiv och hukspringer tillbaka till köksfönstret.

Ringtrasten är tack och lov kvar. 

Med elegans och smidighet glider jag raskt och lågt längs kökssoffan fram till fönstret och siktar in mig.

Jag vet inte när rutorna i köksfönstret är tillverkade och om de är gjorda i början av 1860-talet precis som huset. Gamla är de i alla fall. 

Glasens optiska inverkan, ifall man fotograferar genom dem, är av tveksamt slag. Här och var i den första bilden kan man därför upptäcka enstaka smärre ljusbrytningar som på sina håll eliminerar den mest krispiga skärpan. Allt sådant var hur som helst sekundärt så länge bevisdokumentation kunde frambringas.

Efter några exponeringar genom köksfönstret smög jag iväg till ett annat fönster vilket jag hade möjlighet att försiktigt öppna - dock med risken att skrämma trasten. Nu när jag ändå hade några första bilder av fågeln vågade jag ta den risken.

Efter ultra-slow-motion-öppning av fönstret kunde jag lirka ut objektivet och ta ytterligare några få bilder av fågeln som vid det här laget befann sig längre bort bakom kvistvirrvarret i en daggros (Rosa glauca). 

Vid ett tillfälle badade trasten i ett vattenfyllt blomfat men sikten var tyvärr för dålig för fotografering. Några minuter senare var den försvunnen.

En hane är det ju rimligen och, om jag inte missar mig med fjäderdräkten, en årsunge.