För drygt ett år sedan, i månadsskiftet augusti september, avslutade jag arbetet med totalt sju menageri-illustrationer för en bok som skulle ges ut av Uppsala Universitet.
Någon gång i somras kom den ut ur tryckeriet och i september väntade mitt exemplar på posten här i Nykarleby.
Boken är historik och beskrivning över paleontologin knuten till Uppsala universitet samt de paleontologiska samlingarna i Evolutionsmuseet i Uppsala. Redaktionen har lagt stor vikt vid bildsättningen och det är ett bildtungt bokverk på drygt 150 sidor med text på svenska och engelska.
Innan jag drog igång med projektet i första halvan av 2024 hade paleontologiska illustrationer närmast varit något av ett avslutat kapitel för min del. Mellan 1995 och 2014 hade jag en liten och gles produktion som dock övergick till illustration av nu levande organismer i samband med att sådana uppdrag dök upp. Dylika projekt har dessutom varit mest en slags hobby vid sidan av mitt egentliga yrke.
Av olika anledningar - det brukar väl heta så när man drastiskt vill förkorta bakgrundshistorien - satt jag plötsligt med ett uppdrag om att göra 6 st menageri-bilder baserade på Evolutionsmuseets samlingar. Senare adderades omslagsbilden.
Alla målningar fick samma format och de som skulle vara inne i boken går över två sidor. Målningarnas komposition anpassades efter det för att undvika att mer "centrala" motiv skulle försvinna ner i falsen (bindningen). I layouten gjordes dock en liten förskjutning jämfört med hur jag hade planerat vilket resulterade i att ett huvud och ett (helt) djur kom lite i kläm. Men det är sådant som sker när bilder ska samsas med annat på ett uppslag.
Dessvärre uppstod ett annat problem. Det handlar om ICC-profilen (färgprofilen) för tryck och papper vilken inte blev helt anpassad med onödig kontrastförlust som följd. Bilderna blev med andra ord lite grådaskiga i trycket. Jag tar på mig det faktum att jag borde ha varit mera på tårna beträffande kommunicerandet kring den saken med dem som jobbade med det tekniska redigerandet.
Blir det en andra upplaga ska saken åtgärdas.
Så nu hoppas jag på en andra upplaga.
Men utöver min petighet kring egna bilder är det en fint sammanställd bok med härlig kombination av korta fakta, tjusiga svartvita illustrationer av Tomas Wigren, äldre målningar samt fina fotografier av museets fossiler.
Det scenario som är hämtat längst tillbaka i tiden är från silur-perioden för 445 - 420 miljoner år sedan.
Platsen är nuvarande Gotland som då låg nära ekvatorn och vars fossila avlagringar bjuder på korallrev.
Här, längst fram och i bakgrunden, finns större bryostromatolit-strukturer vilka byggs upp av mossdjur (bryozoer) och mikrober som t.ex cyanobakterier. Bryostromatoliter och koraller vill vanligen ha lite olika vattenkvalitet och växer normalt inte under samma förhållanden. Jag ville ha båda och således kan man tänka sig att miljön och förutsättningarna relativt nyligen ändrats så att bryostromatoliterna inte längre byggs på samt att korallerna börjat överta revet.
Längst fram till vänster (1) trilobiten Calymene tuberculata som blev ungefär 5 cm lång. Den röda snäckan framme till höger (2) är Poleumita discors. Mjukdelarna med, fot ögon, tentakler och sifon givetvis spekulativa.
Nummer tre (3) är musslan Atrypa reticularis. Till höger om den ytterligare en snäcka (4) i form av Euomphalopterus alatus. Centralt i mitten (5) en snäcka i släktet Platyceras. Det gula "nätet" i mitten (6) är ett mossdjur tillhörande släktet Fenestrella. Sjuan (7) som syns bland skalsanden något till höger om mitten är en armfoting (brakiopod) vid namn Leptaena rhomboidalis. Sjöstjärnan till höger (8) är Neopalaeaster hesslandi. Snäckan med nummer nio (9) långt till höger hör till släktet Bucania. Pentomeroceras mirum (10) var en bläckfisk (cephalopod) i underklassen Nautiloidea. Här har jag gjort ögon och fångstarmar lite mer som hos t.ex. vissa tioarmade bläckfiskar men fullt möjligt att någonting i stil med dagens Nautilus vore mer troligt. Nummer elva (11) är Celticystis gotlandicus som tillhör en utdöd grupp bland tagghudingarna (Echinodermata), Två olika liljestjärnor (klass Crinoidea) svajar med vattnet i bakgrunden. Det är Gissocrinus (12) och Eucalyptocrinus (13).
Därefter följer korallerna som här enbart nämns vid sina släktnamn. Cystiphyllum (14) var en "solitär" rugos korall, även kallad hornkorall då kalkskelettet med tiden blir hornformat De rugosa korallerna dog ut i slutet av perm. Halysites (15) hörde till de tabulata korallerna vilka även de försvann i samband med perm-utdöendet. Tabulata koraller bildade kolonier i vilka de individuella polypernas kalkrör, koralliterna, växte sammanlänkade med varandra i kedjeliknande strukturer av horisontella kalkskivor, tabulae. Vissa former växte sig stora och var kraftigt revbildande. Även Heliolites (16) hörde till de tabulata korallerna. Här var koralliterna positionerade relativt tätt sida vid sida i ett kalkskelett som bildade en platt kudde. Mellan koralliterna fanns små rör, coenenchymala tubuli, i kalskelettet. Än mer tätt packade koralliter hittas hos Favosites (17) som även kallas bikakekorall. Entelophyllum (18) var en kolonibildande rugos korall. Acervularia (19) hörde även den till de rugosa korallerna men inte till de hornformade varianterna och bildade i stället tät sammanhängande koloni där koralliterna kantas av radiära kalkstrukturer (septa) i ett vackert mönster. Coenites (20) bildade tunna, grenade kolonier.
Hallopora (21) kan kanske se ut som en förgrenad korall men var ett mossdjur (Bryozoa) hos vilka de enskilda mossdjuren levde i rörformiga hålrum. Bildens två sista livsformer är svampdjur (22) i form av t.ex. lithistida svampar (eller andra kiselsvamp-former) och stromatoporoider (23) som var svampliknande med kalkuppbyggt skelett.
Därefter hoppar vi från Gotland över Östersjön till Lettland och närmare bestämt Lode i Nordöstra Lettland. Samtidigt färdas vi också ungefär 50 miljoner år framåt i tiden till Devon-perioden.
På den tiden låg den berggrund som nu finns i Lettland nära ekvatorn och miljön var varm med subtropiskt till tropiskt klimat.
Scenen är en grund söt- eller bräckvattenmiljö. Längs stranden växer ormbunksliknande Rhacophyton. I vattnet ligger dryga metern långa Panderichthys rhombolepis, en dåtida tetrapod vars kroppskonstitution inbegrep anpassningar vilka var likartade med sådana som så småningom skulle leda till ryggradsdjurens kliv upp på land. Att fenor "blir ben" baserar sig vanligen på att fenorna redan under vattnet används som anpassade stöd eller hjälpmedel i en viss miljö och enligt ett visst levnadssätt. Evolutionen verkar inte förutseende.
Även pansarfisken Asterolepis ornata hittas här. Arten kunde bli uppemot 60-65 cm lång och var sannolikt primärt bottenlevande bedömt på basis av dess morfologi samt fossiliserade maginnehåll. Man får förmoda att den försökte göra sig så obekväm som möjligt i glupska Panderichthys munnar. Kanske spände Asterolepis ut bröstfenorna, likt de i akvaristiken tidigare vanliga kölmalarna (familjen Doradidae), i samband med hot?
Nästa geografiska och tidsmässiga hopp blir till dagens Spetsbergen och tidig trias för ca 249 miljoner år sedan. Då när det begav sig var Spetsbergen under vatten i en marin miljö på latitud ungefär som dagens södra Europa.
Grippia longirostris, en tidig fisködla, har fått korn på några små ammoniter vars släktnamn är Svalbardiceras. I bakgrunden skymtar ett stim Boreosomus som förföljs av några Saurichthys. Nertill i bild simmar hajar i släktet Acrodus vars platta, räfflade tänder tyder på att de primärt var bottenlevande och åt skalförsedda byten som t.ex. musslor, snäckor och kräftdjur.
Illustrationen skulle komma att utvecklas till en ny variant som blev omslag på tidskriften Science. Mer om det arbetet och djuren här.
Nu bär det av till Shandong-provinsen i norra Kina och tidig krita för ca 150 miljoner år sedan.
En 15 meter lång sauropod av arten Euhelopus zdanskyi har gått och dött i en strömfåra. Miljön var varm och relativt torr. I den hypotetiska scenen har dinosaurien dukat under i en pågående torrperiod. Regnet har dock återkommit lite längre upp längs vattendraget och strömmen börjar föra sediment mot och över kadavret som så småningom ska täckas och fossiliseras.
Euhelopus upptäcktes och grävdes fram av den svenska paleontologen Otto Zdanskyi under en expedition 1923. Kollegan Carl Wiman beskrev senare skelettet och namngav dinosaurien efter Zdansky.
Det bevarade skelettet är inte komplett och således är illustrationen spekulativt anpassad efter vilka ben som begravts i sediment samt vilka som kan ha förts bort av asätare eller strömmen och därmed inte fossiliserats med resten av skelettet.
Inne i bukhålan/bröstkorgen av fossilet hittades ett exemplar av en fisk som fått namnet Sinamia zdanskyi. Här har jag låtit några sådana intressera sig för godsakerna som bjuds men det sannolika är väl att en redan död fisk förts av vattenströmmen och fastnat i kadavret.
Sköldpaddan Sinemys lens delade utbredningsområde och tid med Euhelopus zdanskyi. sköldpaddorna ingår dock inte bland fynden tillsammans med det berörda Euhelopus-skelettet.
För omslagsbilden tar vi oss till Nordamerika kring nuvarande New Mexiko och sen Krita för 75-73 miljoner år sedan.
Två Pentaceratops sternbergii-tjurar är involverade i inbördes maktkamp medan yngre tjurar och honor håller sig i bakgrunden. Det fossil som finns på Evolutionsmuseet i Uppsala har skador som potentiellt kan ha uppkommit i någon dylik dust.
Växtligheten består av Ginkgo-träd, palmer, små cycadeer (kottepalmer) och ormbunkar vilka håller på att torka i det uppenbarligen lite regntörstande landskapet.
Pentaceratops sternbergii blev ungefär 7 meter lång, 2,5 - 3 meter hög och kanske kring 5 ton tung. Det är i runda slängar ungefär som en afrikansk elefant om än med lite andra proportioner.
Till vänster i illustrationen skymtar tyrannosauriden Bistahieversor sealeyi som måhända kunde tänkas intressera sig för någon av Pentaceratops-hjordens kalvar.
Tillbaka till Kina. Nu befinner vi oss på en träd- och buskbeväxt savann i vad som kallas Baode-faunan i norra Kina mot slutet av Miocen för 5 miljoner år sedan.
Sabeltandkatten Amphimachairodus horribilis har lyckats fälla en häst tillhörande släktet Hipparion.
Amphimachairodus torde, enligt nu rådande resonemang, ha haft sina långa sabeltänder innanför underläppen. Skallen var relativt långt utdragen och proportionellt smal jämfört med exempelvis dagens lejon, men även jämfört med Smilodon som kanske är den mest ikoniska av sabeltandskatterna.
En tidig giraffid, Samotherium sinense, och två exemplar av den hornlösa noshörningen Chilotherium anderssoni står stelt några sekunder och avvaktar situationen. Chilotherium hade två framåtriktade betar i underkäken.
Sista scenen är från Madagaskars högland nära dagens Antsirabe. Liksom på övriga Madagaskar fanns där en megafauna bestående av bland annat elefantfåglar, jättesköldpaddor, jättelemurer samt flodhästar i våtmarkerna. Med ett upptorkande klimat förvärrat av skogsskövlingar och allt hårdare jakttryck försvann de sista stora djuren för drygt tusen år sedan.
Traktens elefantfågel var Aepyornis hildebrandti. Den var inte Madagaskars största och tyngsta art men uppnådde ändå närmare tre meter i höjd och en beräknad medelvikt på drygt 280 kg.
Jättesköldpaddorna representeras här av Aldabrachelys abrupta som var den aningen mindre av släktets två arter på Madagaskar. A. grandidieri, som alltså var den något större arten, hade plattare skalform med bredare utåtsvängda kanter.
Hippopotamus madagascariensis var en av Madagaskars två rätt småväxta flodhästarter.
En något udda varelse var Plesiorycteropus vars anatomi gjorde att den inledningsvis ansågs besläktad med Afrikas jordsvin, Orycteropus afer. De anatomiska likheterna med jordsvin, bältor, myrkottar och, till viss del, myrslokar är dock ett exempel på konvergent evolution. Tilläggas bör ändå att existerande fossilfynd består av delar snarare än hela skelett och det exakta utseendet är inte klarlagt.
Plesiorycteropus' taxonomiska hemvist bör vara bland tanrekarna (Tenrecidae) och därmed var djuret något av en "jättetanrek". Existerande beräkningar på storlek tyder på att huvud och kropp (exklusive svans) kan ha varit kring 60-80 cm.
Lemurerna fanns också i storformat. En av dem var Megaladapis edwardsi som beräknas ha haft en medelvikt på ungefär 65 kg. Tanduppsättningen vittnar om att menyn bestod av blad. Sannolikt var livsstilen ganska sävlig likt dagens koalor i Australien. M. edwardsi kallas också "koalalemur".
Numera är det kanske också skäl att orda kort om AI.
När det kommer till bildskapande rör jag inte AI med tång ens. För min del handlar det inte enbart om att färdigställa en produkt, alltså tillverka en färdig illustration, utan även om att rota efter information, rekonstruera från grunden och laborera med allehanda anknutna frågeställningar kring miljö, anatomi och allt vad som hör dylika illustrationer till.
Jag vill helt enkelt lära mig om motiven och då tänker jag mig att lärdomarna erhålls bäst genom att faktiskt göra arbetet själv. Det är dessutom den roliga biten, så varför ge över allt kul till AI?

















































