måndag 30 november 2020

Vråkstumpbagge

Tredje skalbaggen på raken i denna "serie" av inlägg typiska för vinterhalvåret. Det handlar alltså om dokumentation och presentation av sommarhalvårets insamlade småkryp. Skalbaggarna är få i samlingen och jag hade väl tänkt ta dem en och en lite mer sällan som omväxling till de myckna steklarna och tvåvingarna. Nu blev det dock så här.

Det här är ingen stor bagge. Två millimeter från hjässa till akter med indraget huvud. I levande tillstånd skulle väl huvudet addera någon tiondelsmillimeter när det sträcks framåt.

Formen avslöjar att det är en stumpbagge (fam Histeridae). Generell okulärbesiktning av storlek, punktur och fåror på täckvingarna leder till släkte Gnathoncus - ett släkte med fem (i Finland) småväxta arter vilka främst förknippas med fågelbon där de lever som rovdjur på andra småkryp.

Inledningsvis lutade jag mot G. buyssoni (duvstumpbagge) som är en av de två oftast rapporterade arterna i landet. Den andra vanligen rapporterade är G. nidorum (starstumpbagge) verkar vara vanligast, men lustigt nog den mest sällan rapporterade i Sverige. Antingen är förekomsten i länderna verkligen så olika eller så handlar det om rapporteringsskillnader eller skillnader i var och hur undersökningar främst sker.

Starstumpbagge kunde jag hursomhellst avfärda direkt pga. utseende i punktur. Det borde jag ha gjort gällande duvstumpbagge också. Hade missat punkturens utseende ute i de bakre hörnen av täckvingarna. Där har duvstumpbagge lite tätare och grövre punktur samt antydan till längsgående veckning.

I fb-gruppen där jag frågade efter råd började expertisen gå i riktning mot vråkstumpbagge - G. rotundatus - men ville helst se en bild av pygidium (sista bakkroppsplåten) innan den kunde spikas slutgiltigt. Jag hade inte tagit någon bild av pygidium pga att den dött med vingarna utsträckta och för att vinkel och arbetsavstånd (objektiv till motiv) därför inte blev optimal med det mest lämpliga objektivet - samt pga. lathet. Bild av pygidium ordnades.

Här bekräftar punkturen att det rör sig om Gnathoncus rotundatus - vråkstumpbagge.

Arten är inte så ofta rapporterad. På Laji.fi är det den minst rapporterade av de fem. Observationerna är dessutom ofta gamla. Troligen handlar det om att den är rejält underrapporterad snarare än ovanlig.

Ett kul fynd är det med tanke på att den inte verkar vara vardagsmat och främst påträffad i undersökningsfällor ute i skogsmarkerna.



torsdag 26 november 2020

Pocadius ferrugineus

Andra skalbaggsinlägget på raken i den här "serien" av inlägg i vilka jag slänger upp dokumentation av insamlade småkryp. Det blev het enkelt spännande att spana in fler av nålarna i skalbaggslådan när den väl var öppnad eftersom jag faktiskt inte sett närmare på dem sedan hösten 2019 och därmed nästan glömt vad jag har.

Här är en art jag fick smärre problem med. Att det måste vara en glansbagge (fam. Nitidulidae) var jag ganska övertygad om med tanke på allmänna karaktärsdrag. Men ingen av de glansbaggar som passerade revy framför ögonen medan jag sökte på sidor med samlade artbilder verkade passa in. Några kikade jag närmare på men tyckte inte att de höll måttet.

Ett av släktena jag snabbt kollade en gnutta extra på var Pocadius, men den enda i Finland tänkvara arten P. ferrugineus såg alldeles för blank ut och jag fortsatte söka vidare bland andra släkten.

Till slut gav jag upp och kastade in bilderna på ett skalbaggsforum. Visst var det ändå Pocadius ferrugineus. Ny och mer noggrann kontroll av arten kunde bekräfta det. Vet inte om det finns individuell variation eller om det nämnda "blänket" enbart var en fototeknisk grej som tycks förekomma i många bilder. Hur som helst.

Arten är vanlig och påträffas in nästan hela landet. Längden på mitt exemplar är 4 mm. Den lever på por-röksvamp (Lycoperdon spp.), skålröksvampar (Calvatia spp.), äggsvampar (Bovista spp.), jätteröksvampar (Langermannia spp.), rottryfflar i släktet Scleroderma samt en del andra svampar som t.ex. svavelticka (Laetiporus sulphureus). Åtminstone por-röksvamp finns här i trädgården (skalbaggen hittad i växthuset).



Referens:

Andrew R. Cline. 2005
Revision of Pocadius Erichson (Coleoptera: Nitidulidae)
Zootaxa 1799(1799):1-120
DOI: 10.11646/zootaxa.1799.1.1


tisdag 24 november 2020

Mörk vårdyngbagge och Uropoda sp. (?)

Dokumentationen av insamlade småkryp stannade upp rätt rejält för en dryg vecka. Jag tog mig nämligen plötsligt i kragen och åtgärdade ett alldeles för länge oåtgärdat arbetsrumsproblem gällande organisation av skrivbord och arbetsytor. Nu börjar allt vara någorlunda omorganiserat och lilla makrostudion är åter brukbar. En vacker dag ska jag väl skriva om den också. Det har jag väl nämnt i något inlägg för ett par år sedan.

Så snart kamerautrustningen åter var brukbar tog jag mig an två dyngbaggar. Den ena blev nämnd i ett inlägg med foretiska Uropodida-kvalster. Mer om Uropodida-kvalstret längre ner i detta inlägg.

Den här dyngbaggen, en mörk vårdyngbagge - Melinopterus punctatosulcatus, kom troligen hem med dynga som hämtades till trädgården våren 2019. Den hittades kort därefter i växthuset. Man kan alltså lugnt konstatera att min dokumentationstakt inte matchar insamlingstakten trots att jag inte riktigt samlar... typ.

I Finland finns tre arter i släktet Melinopterus - ett släkte som ställvis hänförs till Aphodius. De två andra arterna är vårdyngbagge (M. prodromus) och brämdyngbagge (M. sphacelatus). I laji.fi är merparten av observationerna vårdyngbagge, men dessa är mest koncentrerade i södra halvan. De två andra arterna är rapporterade från mer utspridda lokaler runtom i landet. Mörk vårdyngbagge är minst rapporterad och lustigt nog inte alls i Österbotten eller ens i närheten. Enligt Finlands rödlista är arten NT (nära hotad) nationellt.

Alla arterna är en smula variabla och om man inte håller ögonen i styr riskerar man kanske bli lurad Det blev jag som inledningsvis trodde att det här är vårdyngbagge (M. prodromus). Detaljer att hålla koll på är bland annat halssköldens ljusa kanter, åttonde strimman på täckvingarna samt bakbenstibians sporre. Hos vårdyngbagge är åttonde strimman avsevärt kortare än den sjunde vid skuldran. Här tyckte jag att så var fallet precis i enlighet med en teckning i artbestämningsnyckeln i Nordens dyngbaggar

Vad jag missade var att strimman egentligen upphör att vara en strimma och blir en rad punkter längst fram, men ändå ska uppfattas som strimma. En sådan punkt är lokaliserad nära framkanten av sjunde strimman. Dessutom hade jag nog feltolkat proportionerna hos respektive strimmors längd. Det är ibland trixigt att hitta tillräckligt tydliga och informativa referensbilder. Vårdyngbagge ska ha en strimma som verkligen upphör tvärt och inte består av lösa punkter ute i "ändan". Bra att jag dubbelkollade artbestämningen och blev korrigerad i en skalbaggsgrupp på fb.

Då så... här följer den andra baggen med sin foretiska deutonymf.

Deutonymfen är alltså ett kvalster. Högst sannolikt är det en art i släktet Uropoda och möjligen kan det vara arten U. orbicularis som tycks gilla att transportera sig med dyngbaggar. Uppenbarligen är den ofta påträffad på vårdyngbagge (M. prodromus) men verkar rent allmänt vara en opportunist som liftar med en hel hög olika småkryp (ref. 1) även om den i hänvisade studie inte inte råkade sitta på den enda M. punctatosulcatus som hittades och undersöktes. En undersökt mörk dyngbagge säger förstås inget. 

Släktet Uropoda inbegriper i Finland nio arter. Fyra av dessa är rapporterade på laji.fi. Någon nyckel för släktet har jag inte hittat och således vågar jag förstås inte spika art i det här fallet. Dessutom finns det risk att man inte heller kan utesluta möjligheten att det är någon art i ett närstående släkte inom familjen Uropodidae eller t.o.m. infraordningen Uropodina. Det tar jag dock som mera tveksamt utgående från generellt utseende hos övriga släkten samt även utseendet på den stjälk kvalstret fäst sig i skalbaggen med.

En del av nedanstående beskrivning gäller således U. orbicularis men närbesläktade arter har liknande specialiseringar även om det troligen skiljer sig på detaljnivå.

Deutonymfstadiet är hos dessa ett transportstadium för att kunna röra sig till nya födokällor. Arten lever i vad man kunde betrakta som tillfälliga "habitatöar" - dvs. spillning, kompostliknande miljö, förna, fågelbon och motsvarande som erbjuder tillgång på föda endast under begränsad plats och tid (1). Eftersom ett dylikt litet kvalster inte själv kan ta sig från födokälla till födokälla är transporten central för dess överlevnad och därav det foretiska nymfstadiet. Deutonymf kan för övrigt också betraktas vara ett "andra larvstadium".

I spillning hittas företrädesvis tidiga (unga) utvecklingsstadier medan vuxna individer tycks vara mera flexibla och fyndas proportionerligt oftare i förna. 

I A Manual of Acarology (2) nämns U. orbicularis som svampätare vilket alltså betyder att arten lever av nedbrytande svampar i nämnda miljöer.

När deutonymfen är på väg att byta tillhåll behöver den klamra sig fast på ett transportdjur. Eftersom den delar habitat med flera större organismer är chanserna goda att få lift. Väl "ombord" pressar kvalstret bakändan mot det större djuret och pressar ur en körtel ett sekret som fäster mot underlaget. Därefter sträcker deutonymfen bakersta benparet (eller t.o.m. går på transportdjuret) och töjer ut sekretsträngen som stelnar i kontakt med luften och således bildar en stjälk (pedicel) (3). Slutligen drar kvalstret in benen i specifika gropar och intar ett slags passivt "liftar-mode". Valet av transportmedel sker troligen med hjälp av uppsnappade signalsubstanser (typ lukt).

När det större djuret kommit fram till en plats kvalstret finner lämplig lösgör det sig från sin stjälk som lämnas kvar på färdtjänsten. Man kan ibland skymta dessa tomma stjälkar på en del småkryp.

Stjälkens (pedicelens) längd varierar beroende på var kvalstret fäster sig. De längsta pedicelerna uppstår hos kvalster som finns på ovansidan av transportdjuret. Kvalster som satt sig på ben och undersida använder sig av kortare pedicel (3). Hypotesen är att en längre pedicel medför aningen mer rörlighet vilket kan vara bra när transportdjuret rör sig i trånga utrymmen eller gräver tunnlar varpå kvalstret har större möjlighet att positionera sig skyddat för att undvika att brytas loss. De flesta deutonymferna tenderar fästa sig längre bak på täckvingarna vilket troligen också ger bättre skydd i sådana lägen. Kvalster på undersidan är mera skyddade av själva transportdjuret och behöver inte den rörligheten. Pedicelens längd har också konstaterats variera beroende på hur mycket föda kvalstren tillgodogjort sig innan transporten samt om det är många kvalster som trängs på samma djur. Mer svultna deutonymfer producerar generellt kortare spedicel (3).

För artbestämning av kvalstret borde jag högst sannolikt avlägsna det för att kunna se undersidan ordentligt. Måhända gör jag det en vacker dag - speciellt om jag hittar fler som kan samlas in i enlighet med mina insamlingsprinciper.



Referenser: 

1.
DARIA BAJERLEIN and JERZY BŁOSZYK (2003)
Phoresy of Uropoda orbicularis (Acari: Mesostigmata) by beetles (Coleoptera) associated with cattle dung in Poland
Eru. J. Entomol. 101: 185-188, 2004
ISSN 1210-5759

2.
G. W. Krantz et al.
A Manual of Acarology
Chapter 6, page 65.
A Manual of Acarology. ISBN 978-0-89672-620-6. 2009

3.
Daria Bajerlein Wojciech Witaliski
Localization and density of phoretic deutonymphs of the mite Uropoda orbicularis (Parasitiformes: Mesostigmata) on Aphodiusbeetles (Aphodiidae) affect pedicel length
Naturwissenschaften (2014) 101:265272
DOI 10.1007/s00114-014-1150-x


Mer information om foretiska deutonymfer:

Daria Bajerlein et al.
To attach or not to attach? The effect of carrier surface morphology and topography on attachment of phoretic deutonymphs of Uropoda orbicularis (Acari)
Sci Nat (2016) 103: 61
DOI 10.1007/s00114-016-1385-9

Daria Bajerlein et al.
Morphological diversity of pedicels in phoretic deutonymphs of Uropodina mites (Acari: Mesostigmata)
Arthropod Structure & Development (2013) 1-12
Elsevier


tisdag 10 november 2020

Plutothrix acuminata?

Det går långsamt på bloggredaktionen för tillfället. Den absoluta merparten av all bloggrelaterad verksamhet lär för tillfället handla om att publicera dokumentation av insamlade kryp. På grund av diverse pågående projekt blir det sannolikt inte så bevänt med några rapporter från "fältet". Utevistelser med kamera tenderar ligga långt ner på att-göra-listan. 

Någon enstaka kväll trotsar jag ändå mina övriga arbetsuppgifter och placerar ett litet kryp framför kameran. Fotograferandet och efterföljande artbestämning är dock även det en långsam process för närvarande.

Bilderna visar en 2,5 mm lång puppglansstekel (fam. Pteromalidae). 

Jag tänkte egentligen vänta med det här inlägget tills jag har stekeln artbestämd (så långt det eventuellt går), men även det har hittills blivit ogjort. Det finns två omfattande nycklar att gå efter (1, 2). Vad jag inte gett mig tid till är att se på detaljer vilka inte syns på dessa bilder. En del av nyckelstegen kräver det.

Men i ena nyckeln råkade jag vid en hastig genomgång notera "porträtt-teckningar" av arter i släktet Plutothrix. Karaktärerna (poroportionerna) i "ansiktet" verkar vara ganska specifika i det släktet och "min" stekel är porträttlik (se sista bilden). Samtidigt föreslog en puppglansstekel-kunnig person ute på www att Plutothrix är en god kandidat.

Jag har i all hast också försökt "snabbnyckla" (gå genom nyckelstegen) både till och från nämnda släkte. Det finns dock en del steg jag inte fått klockren bekräftelse på. Jag hittar ändå inget riktigt "fel" när jag jämför beskrivningen av dessa steklar med den på bilderna. Ska dock tilläggas att det enbart gäller en art i släktet - nämligen Plutothrix acuminata (syn, P. cisae - vilket är dess namn i båda nycklarna). Övriga arter har mörka vingfläckar och en del andra avvikelser. 

Sålunda tror jag för tillfället att det här är just P. acuminata. Säker är jag absolut inte utan att ha nycklat den på allvar.

Skulle det råka vara P. acuminata så kan man om den arten ändå nämna att den tidigare gick under namnet P. cisae och att den verkar vara parasitoid på trädsvampborrare (fam. Ciidae). Kläckning av P. acuminata är i alla fall förmodad från Cis boleti (3). Stekelns gamla vetenskapliga artnamn är en smula avslöjande.

Den här individen är insamlad i ett av trädgårdens växthus. Några trädsvampborrare har jag inte hittat i trädgården (har inte aktivt letat), men förutsättningar för dem finns absolut.







Referenser:

1.
M. W. R. de V. Graham
The Pteromalidae of North-Western Europe (Hymenoptera: Chalcidoidea)
Bulletin of the British Museum (Natural History) Entomology 1969

2.
Zdenek Bouček & Jean-Yves Rasplus
Illustrated key to West-Palearctic genera of Pteromalidae (Hymenoptera: Chalcidoidea)
Institut National de la Recherche Agronomique. 1991
ISBN 2-7380-0343-5
ISSN 1150-3912

3.
Vikberg V. & Martikainen P.
Parasitoid wasps (Hymenoptera) reared from two polypore fungi on aspen in Kivach, the Karelian Republic of Russia
Sahlbergia 17.1 (2011), 28-31
ISSN 1237-3273