tisdag 30 maj 2017

Dvärggrävare

Tänker man på skalbaggarna inom familjen jordlöpare (Carabidae) föreställer man sig oftast den typiska stora, svarta snabbspringande racermodellen. Men familjen är stor och innehåller många olika typer av skalbaggar med vitt skilda anpassningar.

Lustigt nog har jag än så länge ingen bild på någon fullbildad skalbagge - inte förrän nu då alltså. Alla (fyra) tidigare blogginlägg med jordlöpare har bara innehållit larver. Härmed är det ändring på den saken och bloggredaktionen firar stort.

Dyschirius globosus är en max 3 millimeter liten plutt. Den heter dvärggrävare på svenska. Vi har ett antal arter av dessa midjeförsedda små rovdjur och den här arten är möjligen en av de vanligare. Dvärggrävaren vill främst ha någorlunda fuktig mark och förekommer t.ex. gärna i närhet till sjöar eller kust. 

Arten igenkänns på sin litenhet (en av de minsta), en kombination av de enskilda delarnas (pronotum & täckvingarna) rondör i förhållande till midjan, punkteringens mönster på täckvingarna, glansens färgtoner, samt benens färg och taggar.

Dessa djur tycks i huvudsak vara specifikt inriktade på att fånga och konsumera små kortvingar. Uppenbarligen är släktet Bledius viktigt som föda åt en stor del av de olika Dyschirius-arterna. Dvärggrävaren sägs dock främst jaga kortvingar i släktet Carpelimus


måndag 29 maj 2017

En av troligen bara två - men vilken?

"Piece of cake! Den här artar jag med en gäspning!" tänkte jag när jordkryparen dök upp på insamlingsfatet efter lite vaskning i lövförna. Enligt Nationalnyckeln har vi två av dessa jordkrypare (Ordningen Geophilomorpha) i Österbotten. Det är skogsjordkrypare (Geophilus proximus) och blodjordkrypare (Pachymerium ferrugineum). Båda är långa. Den förstnämnda blir uppemot 40 mm och den andra kan vara kring 50 mm. Med stark betoning på alla tänkbara vaghetsförstärkande adverb, kunde det finnas små, puttinuttiga chanser att ytterligare någon art skulle kunna påträffas här. Men njä...?

Med MP-E65-objektivet var det omöjligt att få plats med hela jordkryparen på bildsensorn. Jag borde ha rullat ihop djuret eller... typ... ja... Det gjorde jag inte. Att få med hela djuret skulle ha inneburit att jag kunde räkna kropssegmenten. Men eftersom jag så lätt skulle arta den ändå, så brydde jag mig inte.

När jag slog upp Nationalnyckelns mångfotings-band, blev jag ändå väldigt osäker. Plötsligt kändes det som om den fotograferade jordkryparen utseendemässigt var någonting mitt emellan de två lokalt förekommande.

Har konsulterat typer med större kunskap om dessa kryp och den bistra sanningen är att jag förstås borde ha räknat benpar och eventuellt tagit några bilder av undersidan också. Därmed är det ingen spikad artning på den här. Får söka nya, göra om och göra rätt.



torsdag 25 maj 2017

Skogsbalalajka

Lirkade här om dagen fram en Episinus angulatus - spindeln med ett av de tjusigaste trivialnamnen som finns. Skogsbalalajkaspindel.

Formen till trots hör balalajkaspindeln till klotspindlarna (Theridiidae). Ganska anspråkslös färg, någorlunda svår att få syn på men inte ovanlig. Här ett äldre inlägg med samma sort.



onsdag 24 maj 2017

Jordlöparfrågetecken

Den som läst de senaste inläggen förstår var den här hittats. De som inte läst hänvisas härmed bryskt till de nämnda inläggen.

12 mm långt axelbrett kraftpaket med effektiv matkvarn i framändan. Jag har helt gått bet på den här. 
En jordlöpare (Carabidae) är det. Så långt är jag kvar på vagnen. Men därefter blir det skakigt. Underfamiljen Harpalinae känns minst felaktigt i nuläget. 



Liten sadel

Lockespindlarna är ganska små än så länge. Tror det här är Oligolophus tridens - ljus smålocke.
Framvaskad ur samma marktäckning ("kvisthack") som krypen i föregående inlägg.

tisdag 23 maj 2017

Gulaktig?

Hoppstjärtar myllrar det av så fort man vänder på minsta lilla sticka där ute. Har inte fotograferat några på länge men här om dagen klämde jag ändå till med en bild.

Gissar på Pogonognathellus flavescens, men den gissningen ska bloggläsaren verkligen ta med ett antal nävar salt. Jag registrerar inte heller observationen på hoppstjärtsministeriet. Ett alternativ kan vara Tomocerus minor, men om jag bedömer antennlängden någorlunda korrekt så är det första alternativet mer troligt. Jag är sannerligen inte så välbevandrad i grenen hoppstjärts-artning och har långt kvar till kvalgränsen för det kommande världsmästerskapet.

Flavescens betyder förresten gulnande/gulaktig - som ett litet klargörande så att ingen riskerar nattsömnen på grund av rubriken.


måndag 22 maj 2017

Flink och fläckig

Eftersom det senaste årets inläggsfrekvens varit lägre än antalet sannfinländare dömda för hets mot folkgrupp, känns den nuvarande takten rent av fartfylld. Här är dagens andra inlägg. Datorn går varm.

Phrurolithus festivus hittades på samma ställe som krypen i de två föregående inläggen. Fyndet är det första av arten i den här trädgården - om nu inte de föregående ägarna som bodde här mellan 1860-talet och 1980 råkade påträffa spindeln. Jag har dock inte hittat några anteckningar som tyder på sådana observationer. Men kallvinden är i och för sig full av böcker och häften jag inte gått igenom.

På svenska heter den här max 4 mm stora spindeln fläckig flinkspindel. Ganska sympatiskt namn om man frågar mig. Bildens hona är ca 3 mm.

Ursprungligen har släktet Phrurolithus sammanförts med Clubionidae (säckspindlar). Så småningom separerades de och plockades in under en ny familj med namnet Corinnidae (flinkspindlar) och nu finns det vissa som skulle vilja splittra även den familjen, varpå Phrurolithus-arterna (bara en i Finland) bör placeras i familjen Phrurolithidae. Huruvida det är vedertaget än vet jag inte.

På tyska heter Corinnidae-familjen förresten Ameisensackspinnen (myrsäckspindlar) och den gamla kopplingen till Clubionidae finns därmed kvar i namnet.


Kraftiga överarmar


Scolopostheus thomsoni.
En fröskinnbagge - familjen Lygaeidae.
Nymf av samma(?) art här.
Särskiljs från sin mycket snarlika släkting S. affinis bl.a. genom att antennernas mörka färg börjar i yttre ändan av andra segmentet. S. affinis har gulbrun färg en liten bit ut på det tredje segmentet. Taggen på första benparets femur torde också vara ett kännetecken.

Denna och många av dess artfränder framvaskade från marktäckning i form av malda/hackade kvistar som legat ett par år. Längden på den stora här ovan är ca 3,5-4 mm. Nymfen här nedan - som sannolikt är samma art - torde vara kring 1,5 mm.



Kortvingefrågor... och svar

Ny sållnings-session ute i trädgårdens olika förnor gjordes i fredags (19.5). Resultatet presenteras i detta och kommande inlägg.

Börjar med en kortvinge.

Fråga nr 1: Hur många ungefärligen centimeter-långa svarta kortvingearter finns det?
Svar: Löjligt många.
Fråga nr 2: Kan man artbestämma dem?
Svar: Självklart. Annars skulle de ju inte vara namngivna och beskrivna.
Fråga nr 3: Vilken art syns då på bilden?
Svar: Haha! Jo tjosan. Säkert!
Följdfråga på fråga nr 3: Vad menas med det?
Svar: Jomen att arta från bild liksom... Duuuh!
Fråga nr 4: Så det går inte då, eller?
Svar: Vissa går säkert, andra går kanske och en del går knappast alls.
Fråga nr 5: Hur gör man då?
Svar: Man skickar den till Cern där de kör kortvingen i sin Large Hadron Collider för att utröna den art-typiska higgsbosonen för skalbaggen i fråga.

Men nu är ju den här kortvingen inte skickad till Cern. Släktet torde dock vara Bisnius (subtribus Philonthina, tribus Staphylinini). Exemplaret var ca 7-8 mm långt och vaskades fram ur bitar av "kvisthack" vilket fungerar som marktäckning. Dessa kortvingar är - precis som de flesta kortvingarna (fam. Staphylinidae) kvicka och rörliga rovdjur som gillar olika typer av förna och motsvarande labyrint-liknande trånga omgivningar.

"Ögonen" i dess "nacke" är kameran som speglas.

torsdag 18 maj 2017

Snäckätande asbagge

Asbaggarna - Silphidae - är en familj som föga förvånande innehåller asätare. De vi kanske mest förknippar med asbaggarna är de vackert rödsvarta dödgrävarna ur släktet Nicrophorus.

Den här asbaggen är dock ingen asätare. Dess vetenskapliga namn är Phosphuga atrata och svenska trivialnamnet har blivit snäckätande asbagge. Första namndelen på grund av att den äter snäckor och andra delen för att den tillhör asbagge-familjen. Enkelt, logiskt, pedagogiskt och sakligt.

De blir uppemot 15-16 millimeter långa, de är relativt breda och när de störs drar de in huvudet mellan axlarna... eller typ liksom...

Det smala och något förlängda huvudet är ett praktiskt verktyg när baggen ska nypa tag i en snigel som dragit sig in i sitt skal.

Det finns flera snarlika asbaggar men just huvudets form är avslöjande. Mönstret på täckvingarna är förstås även det artspecifikt. En rödaktig variant av arten förekommer också, men någon sådan har jag aldrig fått ögonen på. Så där i allmänhet är det här en vanlig skalbagge vilken hittas gömd under diverse bråte på marknivå. 


måndag 15 maj 2017

Larv på skogsmattan

Våren 2016 påträffade jag ett par skogsmattvävare (Bathyphantes nigrinus) med Acrodactyla degener-larver. Har förstås förväntat mig samma typ av fynd i år.

I fredags (12.5) dök det första spindeloffret upp. Den här gången är det en hane som dras med stekellarven i fråga.

Fjolårets skogsmattvävare (med parasitsteklar) hittades i en rododendronbuske. Hanen på bilderna vaskades fram ur en strutbräkens (Matteuccia struthiopteris) torra fjolårsblad.

I motsats till de flesta spindlarna jag lirkar fram och fotograferar, får dylika parasiterade exemplar finna sig i att bli tillvaratagna för fortsatt kontroll.

När en parasitoid sitter så här på utsidan av sin värd, kallas den ektoparasitisk (äv. t.ex. loppor och löss). I det här fallet är den också koinobiont, vilket innebär att den inte påverkar värddjuret på särskilt många andra sätt än att den suger näring - fram tills den dag det är dags att döda värddjuret och förpuppa sig vill säga. Det finns dock många koinobionta parasiter som påverkar väddjurets beteende. Koinobiont strategi innebär alltså att parasitoiden kan suga näring från värddjuret en längre tid. Därmed behöver värddjuret inte heller vara så stort men ändå bjuda på tillräcklig mängd mat. Spindeln äter ju och tillför därför ny näring vartefter larven äter sin andel.

En "motsats" till ektoparasitisk koinobiont är endoparasitisk idiobiont. Idiobiont innebär att parasitoiden hejdar värddjurets verksamhet och utveckling. Värddjuret paralyseras eller på annat sätt förhindras att fungera normalt. När det gäller parasitoida steklar behöver idiobionta varianter välja tillräckligt stora värddjur för att existerande mängd mat ska vara tillräcklig för stekellarvens egna utveckling. En endoparasitoid (som lever inuti värddjuret) behöver förstås inte nödvändigtvis vara idiobiont. 

När jag nu ändå började orda om dylika saker kan jag ju även fortsätta genom att i korthet nämna skillnaden mellan parasit och parasitoid (ifall det är obekant för någon läsare). Den förstnämnda dödar ju normalt inte sin värd eftersom parasiten är i behov av att hålla värden levande (t.ex. inälvsmaskar), medan parasitoida varelser alltid avlivar värden till slut. Så även om man till vardags pratar om parasitsteklar, är de ju i egentlig mening parasitoida.



söndag 14 maj 2017

Nordmatt

För två år sedan skakade jag ur en buske fram några pyttesmå juvenila spindlar vilka torde ha varit av släktet Incestophantes. Eftersom jag inte kollade deras undersida förblev den slutliga artningen oklar. När jag i fredags åter hittade en spindel ur samma släkte var jag förstås mer angelägen om att kontrollera dess - eller hennes - mage.

Den här gången handlar det undantagsvis om att inte se hennes epigyn. Det skulle i och för sig inte heller hjälpa eftersom hon uppenbarligen har något öms kvar innan hon är könsmogen. Epigynet framträder alltså inte så som det gör på en vuxen individ.

Men det som är avgörande i det här fallet är de ljusa fläckarna på undersidan. Främst den som skymtas precis framför spinnvårtorna. Incestophantes crucifer (korsmattvävare) är helmörk undertill, medan bildens I. kochiellus (nordmattvävare) har denna ljusa fläck. Saken alltså biff.

Exemplarets kroppslängd är ca 2,5 mm. Väldans tjusigt tecknad spindel må jag säga. Det är knappast bekvämt mellan skumplasten och plastfolien, men hon återfick förstås sin frihet efter ett par bilder.


lördag 13 maj 2017

Knätofs

Nu firas en alldeles speciell bloggdebut. På med folkdräkten, stäm upp fiolerna och dansa så knätofsarna studsar av och an.

För några dagar sedan kontaktades jag av Sandra Neuman som är florist på blombutiken Amalia här i Nykarleby. Hon hade nämligen fyndat några obekanta spindlar bland blommorna i butiken.

Det visade sig vara den i blomaffärer tidvis påträffade knätofsspindeln (Uloborus plumipes). 

Knätofsspindlar är säregna små typer. De hör hemma i Medelhavsområdet och Afrika. Därifrån har de sakteliga spridit sig med krukväxter norrut och kan nu påträffas lite här och var i växthusmiljöer och hos blomförsäljare - även här "uppe i norr". Jag har flera gånger tänkt att jag borde plocka kameran med mig och söka upp några knätofsspindlar hos lokala blomförsäljare, men som så mycket annat har det bara inte blivit av.

De tidigare påträffade Amalia-exemplaren hade smitit, men jag skulle få meddelande ifall de hittade någon ny i butiken. Nytt fynd gjordes för ett par dagar sedan och därmed traskade jag iväg till affären. I stället för att fotografera fyndet på plats, fick jag glädjen att ta hem spindeln i fråga. Det är en ca tre mm (kroppslängd) liten hona som därmed ännu inte är fullvuxen. De blir uppemot det dubbla. Hon huserar nu i en genomskinlig glass-ask och jag får väl lov att försöka hitta lite föda (små flugor) till henne.

Knätofsspindeln har långa och kraftiga framben med en samling långa hår på tibia (ja, även i viss mån på femur). Det är förstås de håren som gett spindeln dess trivialnamn. Honorna har två pucklar på bakkroppen och dessa blir allt mer prominenta vartefter hon växer till sig. Färgen kan variera individer emellan. Vissa är ljusbruna (nästan gräddgula) och andra kan vara mörkbruna på gränsen till svart.

De sitter/hänger gärna i en uppspänd tråd (eller förstås i sitt nät) och sträcker på sig så att den typiska spindel-siluetten raderas ut. De sitter helt enkelt och ser ut som skräp.

Familjen Uloboridae (krusnätspindlar) Har en typ av silkesspinnar-apparat som kallas Cribellum. Det är förenklat sagt en konstruktion med rader av tusentals pyttesmå silkes-munstycken i stället för de "typiska" spinnvårtorna vi känner från de flesta av våra spindlar. Silkestrådarna arrangeras med en rad hår (ca 50 st) på fjärde benparets metatars. I det här inläggets andra bild syns hårkammen (Calamistrum) vagt som en vågformad konturlinje ovanför den vita metatarsen på ena bakbenet (se även referens)
Den här typen av silkestråd har andra egenskaper än de klibbiga varianter vi är mer bekanta med. Tråden är helt enkelt lite lurvig (på mikronivå) och småkrypen trasslar således in sig och fastnar. Sedan är knätofsspindeln kvickt på plats och paketerar in bytet med gladpack-silke - en med calamistrum kammad, bred tråd.

Äggen vävs in i en silkeskokong som med sina konformade taggar påminner en smula om honans bakkropp. Honan hänger kokongen från nätet och sitter sedan på "vakt".

En annan speciell egenhet med knätofsspindlarna är att de saknar gift - vilket alltså hör till ovanligheterna bland spindlarna. Knätofsspindeln får således förlita sig helt på sina silkestrådar och på att den är starkare än bytet.

Hur blir det om dessa spindlar kommer sig ut i den finländska naturen?
Det blir ingenting av det. Knätofsspindeln tycker inte om minusgrader. Den ogillar frost så till den milda grad att den dör. I blomsteraffärerna och växthusen gör den ju ingen skada. Tvärtom kan den ju istället ägna sig åt att fånga presumtiv ohyra på växterna.

Gå nu in till nämsta blomaffär och syna grönskan på hyllorna, så har ni chansen att få ögonen på en riktig särling bland de spindlar vi kan träffa på här i landet. Och varför inte köpa hem en blomma i vilken knätofsspindeln huserar? Duscha blomman ofta (dagligen med en liten spray-/dusch-flaska så får spindeln inte för torrt.



Anna-Christin Joel, Ingo Scholz, Linda Orth, Peter Kappel, Werner Baumgartner


fredag 12 maj 2017

Traditionella fyrbilder

Jag har lagt upp motsvarande bilder förr, jag gör det nu och jag kommer att göra det igen. Detta är en naturblogg, men precis som jag nämnt i ett tidigare inlägg, så hör fyrar, båkar och diverse sjömärken ändå hemma på den här bloggen. 

Eftersom kameran var med när jag åkte tur retur över Kvarken senaste lördag (6.5) hittas härmed en drös bilder på vyer man kan se under resans gång - mest på finska sidan. 

Replotbron är avklarad och då matar jag således på med resten... (en del saknas - t.ex. Utgrynnan, Valsörarna, Nordvalen, Väktaren...)

Ensten (Einsteinin).

Ensten med Korsöfyren ovan trädtopparna i bakgrunden.

Rönnskär med den kännspaka båken på Fälisgrund.

Enstenen igen... och Replotbron förstås.

Norrskär segar sig upp ovanför horisonten (till höger).

Mera Rönnskär.

Korsöfyren.

Vasklot.

Norra Gloppstenen med Rönnskär.

Vasa fyr.

Norrskär ungefär då man passerar som närmast - eller minst långt ifrån.

Fjärdgrund vid Holmsund.

Revet (Holmsund).

Norra gloppstenen i kvällsljuset.

Norrskär.

Norra Gloppsten och Rönnskär.