måndag 1 maj 2017

Traditionell första maj med knaggligt flyt

Första maj har jag för vana att leta mig till Bådavikens fågeltorn. Visserligen brukar jag besöka tornet även annars under våren, men just denna speciella dag är det liksom lite tvångstanke över det hela. Jag brukar även vara länge på plats. Helst stiger jag upp kring fyra-tiden och brukar då nå tornet kort efter kl. fem, varpå hemfärden sker vid 11-12-tiden.

Att det blivit en tradition innebär inte att jag lyckats alla år. Förra året blev det t.ex. inget och året innan var jag på plats andra maj i stället. Därmed tyckte jag att det var på sin plats att skärpa till mig lite.

Helt skärpt var jag inte. Med snooker-vm som pågår med match in mot natten, var jag trög och tillät mig ha väckning klockan sex. Att vara ute vid tornet från sju-tiden tyckte jag var alldeles inom rimliga slapphetsgränser.

När jag stegade in i köket för lite frukost och kaffe, kunde jag snabbt konstatera att jag hade städjobb att sköta. En av mjödflaskorna på köksbänken hade gett vika för det inre trycket och spridit ut sig i köket. Det var klibb, russin och glassplitter om vartannat. Merparten av allt mjöd hade redan letat sig ner mellan golvplankorna under bänken. Städningen av det som var åtkomligt tog en timme i anspråk. Först därefter fixade jag kaffet och frukosten.

Det tog sedan osedvanligt länge att cykla eftersom cykelns bakbroms har fått för sig att nypa tag i bromsskivan. Bådaviken nåddes i svettigt tillstånd kvart över åtta. 

Direkt när jag kom mig upp i tornet fick jag rikta kameran mot en ung-örn med kråkmobben efter sig. Örnen flaxade bort över träden på andra sidan viken, men återvände kort därefter och satte sig i en av de större granarna på motsatta sidan.

Efter en lång stund passerade han/hon igen och drog iväg ut mot havet.

Bådaviken var kall och blåsig. Särskilt livat var det inte. Änderna höll sig mestadels inne i vassen eller vilade i lä för snålblåsten. Artuppsättningen för dagen var krickor, gräsänder, bläsänder, skedänder och knipor... ja och en till. Mer om den längre ner.

Ringduvor syns ofta runt tornet.

Jag hade filmutrustningen (Panasonic GH2 + Canon FD 150-600 L f5.6) med. Duvan här ovan blev också filmad. Men jag glömde trycka på mikrofonen och att greja med ett klipp utan ljud känns omotiverat.

Det var mer än den sprängda mjödflaskan, cykelbromsen och opåslagen mikrofon som var snett denna morgon. Kort efter duvfilmandet dog batteriet till den externa, stora bildskärmen som jag är tvungen att ha för att kunna se huruvida skärpan är korrekt inställd. Kamerans egen bildskärm är för liten och mina ögon är för klena. Några reservbatterier hade jag förstås inte med i väskan. Så då använde jag filmkameran som stillbildskamera (vilket den också är) för några enstaka bilder - bl.a. just duvbilden här ovan. .

Alla andra bilder (utom den sista i detta inlägg) är tagna med "standardutrustningen" Canon EOS 7D Mark II + Canon EF 400 L f5.6. Nu råkade det förhålla sig så att jag hade autofokusen inställd på "One shot", vilket innebär att kameran mäter avståndet en gång och håller fokus på den mätta punkten så länge exponeringsknappen hålls halvvägs nertryckt - vilket man (jag) oftast har när man (jag) pekar med objektivet mot motivet. Det betydde att jag kom hem med en hel drös suddiga bilder eftersom fåglarna inte alltid håller sig på det där ursprungligen uppmätta avståndet. Rätt autofokus-inställning är på Canon "AI Servo". Just 7D Mark II har väldans snabb fokus och följer galant med fåglar i flykt. Men vad hjälper det när fotografen sjabblar?

Nåväl. Bilder från fågeltorn är ändå ytterst sällan spektakulära. Det är ren och skär dokumentation och inga prisvinnande mästerverk.

Tranorna var förstås på plats.

Det var när den här tranan kom närmare som jag upptäckte att kameran inte justerade fokus vartefter avståndet minskade. Lyckades trots allt få till en någorlunda skarp bild.

... Och så är det då de där änderna jag skulle återkomma till. 
Här är de centralt i bilden. Lååååångt borta från tornet. För min del är det Bådaviken-premiär för dessa änder. Klang och jubelfest således!
- Ett snatterandspar!!! 
Honan till vänster och hanen således självfallet till höger. Detta kompenserade allt sjabbel och slarv för dagen - om det nu finns någon sådan "balans"?

Jag avslutade sessionen efter traditions-otypiskt kort tid och trampade hemåt med bristfällig rotationsvillighet hos bakhjulet och allt starkare svettutsöndring för varje meter.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar