tisdag 31 mars 2020

Trädgårdssafari 28.3. Del 5 - en sån där anonym.

En liten brackstekel på ca 2,5 mm, med ovipositorn inräknad, skakades fram ur en rododendron där den sannolikt övervintrat.

Underfamilj Braconinae torde det i alla fall vara. Därefter är jag frestad att ännu våga gissa tribus Braconini. Det är nästan så att jag börjar tänka på släktnamn som Bracon. Men då är isen fasligt tunn, vattnet djupt och flytvästen långt upp på land.

Dylika kryp behöver nog in under ett mikroskop. Troligen är den ännu i det skedet mycket svår att artbestämma. Jag skrev "troligen", för jag vet inte. Men man kan tänka sig att det är små detaljer som ska bedömas. 

I Finland fins 56 st Bracon-arter registrerade. Även om jag skulle få bekräftat att den hör till släktet, så är det ganska hopplöst att utreda även om jag skulle sitta med hyfsat bra beskrivningar av arterna. Det gör jag inte - inga heltäckande beskrivningar i alla fall. 

Och! Jag vet ju inte ens om det är en art i släktet Bracon - eller ens tribus Braconini. 

Med tanke på hur trixigt det kan vara att artbestämma trots riktigt bra nycklar och mer artfattiga släkten så känns det som galen överkurs att i egenskap av lekman börja sätta ner tid på denna stekel. Den är ju förresten inte insamlad heller.

Bilderna är dock ute bland expertisen i en diskussionsgrupp för dessa kryp. Braconinae verkar vara godkänt. Får se om experterna ser något som tar svaret lite längre ut på den taxonomiska grenen.



Trädgårdssafari 28.3. Del 4 - barrsäckspindel

När man befinner sig under trädgårdens cembratall och rotar i såväl undervegetation som den översta delen av förnan - alltså tallbarr - stöter man förr eller senare (oftast förr) på barrsäckspindel - Clubiona subsultans. Det är den av våra lokala säckspindlar om har dylik markant mörk rand på bakkroppens främre halva.
Den dokumenterade spindeln är ca 5-6 mm och har en bit kvar till vuxenlivet.



måndag 30 mars 2020

Trädgårdssafari 28.3. Del 3 - smågurkor

Gurkspindlar (släkte Araniella) tenderar upprepat dyka upp när jag är ute och söker spindlar den här tiden på året. Givetvis har detta även att göra med var man söker, men på något sätt verkar de vara av hyfsat stor numerär i förhållande till andra arter i samma biotop och habitat. Eller beror mitt intryck bara på att jag tenderar upptäcka dem lite lättare eftersom de ännu är så vackert rödorange?


Spindeln i de två bilderna ovan hittades i toppen av en enrisbuske. Kroppsstorlek är runt 2,5-3 mm.
Spindeln nedan är en gnutta större - ca 3 mm. Den hittades i en rododendron som tycks vara ett ganska vanligt val av övervintringsplats för en hel rad olika småkryp. Vintergröna och lite lätt ihoprullade rododendronblad der antagligen bra skydd.

Jag ska väl tillägga att alla krypen som observeras och doukmenteras återbördas till den plats där de hittats.



söndag 29 mars 2020

Trädgårdssafari 28.3. Del 2 - en tuberkelfråga

Del 1 i trädgårdssafarin hette inte del 1. Men det var ändå del 1.

Denna markskinnbagge vid namn Scolopostethus thomsoni (! se nedan) befann sig i samma barrhög som lundsvartlöparen i föregående inlägg.

Fyra Scolopostethus-arter ska vara möjliga att hitta i Österbotten. Alla är ganska lätta att skilja från varandra. I södra delen av landet finns dock en art (S. affinis) som liknar S. thomsoni ganska mycket. Bra kännetecken för respektive art är var byter från gul till mörkbrun. Hos S. thomsoni går den gränsen i yttre ändan av andra antennsegmentet. 

S. thomsoni äter främst frön av brännässla men kan även livnära sig på från av andra växter. Dess finska trivialnamn är nokkoskirjolude. Övervintringen kan ske både som vuxen och i olika nymfstadier.

Arten är vanlig i utgångspunktens domäner och har dokumenterats tidigare.

Edit 31.3.2020: Bloggredaktionen har av uppmärksam läsare emottagit information som omkullkastar inläggets påstående om att man relativt enkelt kan särskilja S. thomsoni från S. affinis genom antennsegmentens indelning av färg. Skulle inläggets författare ha kollat litteraturen i redaktionsbokhyllan ens en gnutta noggrannare skulle självsäkerheten ha fått sig en viss törn. Chefsredaktören har nu tagit inläggsförfattaren i örat angående dessa brister i källgranskningen.

För att vara mer säker bör dessa skinnbaggar vändas på mage - eller snarare på sidan - så att man kommer åt att se hur det ser ut med tuberkler mellan första och andra benparet. Antennerna visar sig uppenbarligen inte vara kassaskåpssäker artkaraktär.

S. affinis är i Finland rapporterad enbart i södra delen av landet. Radien till de närmaste artbestämda observationerna är ungefär 250 km (rapporterad lite längre norrut i östra delen av landet).

Det blir bakläxa på detta och när fält-teamet igen är ute på "trädgårdssafari" bör ett antal av Scolopostethus-fynden kontrolleras bättre. För närvarande finns inga bilder där tuberklerna skulle vara synliga. Vinkeln i bilden nedan torde inte vara tillräckligt lateral.



Tomhet, uppgivenhet och sedan trädgårdssafari

Inte sedan mitten av oktober förra året har jag varit ute och sökt småkryp. Det var nästan så att jag kände mig ringrostig och ännu värre var det när jag skulle fotografera de jag hittade. Här är de genomdåliga bilderna på årets första insekt jag aktivt sökt fram.

Egentligen började det hela med att jag skulle cykla ut till Bådaviken för att se hur våren avancerat där ute. Det skulle liksom vara någon slags motsvarighet till det här inlägget från förra året.

Jag packade kamera och tre st olika objektiv i ryggväskan. För första gången i år tänkte jag lufta makrogluggarna också. Planen var att rota efter diverse spindlar och andra småkryp. Utöver makrogrejerna fanns ett teleobjektiv med för potentiella fågelobservationer. Jag hade alltså utrustning för att täcka ett antal timmar av friluftsliv med totalfokus på allehanda organismer som eventuellt kunde tänkas dyka upp.

Jag hade även sett till att ladda flera extra batterier för både kameran och blixten. Man vill ju liksom inte sabba allt på samma sätt som jag gjorde vid Storsand förra året.

Med ryggsäcken nertyngd av kamerautrustning satte jag mig på cykeln och började leta mig mot Bådan. Den där vägen ut dit hade typisk vårkaraktär vilket innebär lerig, mjuk och förtvivlat tungcyklad. Men det gjorde inget. Jag gnetade på i sakta mak. Ville inte bli svettig. Jag hade trots allt ganska många lager varma kläder eftersom det kan vara kall snålblåst ute vid havet.

Sträckan är inte mer än drygt 5,5 km och cyklandet är egentligen inget bekymmer. Jag har ju trots allt ägnat mig åt lite tävlingscykling för flera år sedan, åkt runt Vättern några gånger och rent allmänt cyklat ofta och mycket. Men hujedamej så sakta och tungt det gick.

När jag äntligen var framme vid bådaviken släntrade jag traditionsenligt först till fågeltornet för att därifrån spana ut över viken och ta några översiktsfotografier i dokumentationssyfte. 

När jag tryckte på slutarknappen för att fotografera isläget utanför viken meddelade kameran att den inte hade något minneskort.

Då måste jag sätta mig ner en stund och stirra tomt framför mig. Kamerans minneskort satt intryckt i datorn där hemma. 

Ridå!

Uppgivenheten blev så monumental att jag inte orkade söka efter småkryp trots att jag hade några insamlingsrör med mig. Istället satte jag mig apatiskt på cykeln och segade mig saaaakta hem igen.

Nåväl. Dylika lyxbekymmer är förstås fåniga jämfört med annat - speciellt i dessa Corona-tider.

När jag kommit skärpte jag mig och gick istället ut på en första liten trädgårdssafari - nu med minneskortet i kameran. Vid första vaskningen av barr på marken under cembratallen ramlade denna lilla lundsvartlöpare - Pterostichus strenuus - fram. Min ringrostighet med kameran, objektivet och blixten genererade inga mästerverk. Dessutom är skalbaggen pinsamt dammig. Det dammet kommer ur det kärl jag använde för att hålla och fotografera småkrypen i.

Det blev några relativt vanliga fynd där ute i enrisbuskar, förna och rododendron. Ska presentera dem  i några kommande inlägg.

Lundsvartlöpare är förresten ingen nyhet för varken trädgård eller blogg. Här är den i ett inlägg från slutet av april 2018.



lördag 28 mars 2020

Brunsmalbi

Genomgången och dokumentationen av kryp insamlade 2018 och 2019 fortsätter. 
Smalbi-hanen i detta inlägg är plockad ur trädgårdens ena växthus där någon liten asätare tydligen fattat tycke för hans långa ståtliga antenner och mumsat i sig innehållet ur merparten av segmenten. Jag har inte koncentrerat fotograferandet på antennerna men i några bilder syns deras anskrämliga tillstånd.

När art ska bestämmas  kommer man snabbt till två hos oss vanliga arter. Lasioglossum fratellum (svartsmalbi) och L. fulvicorne (brunsmalbi). Båda arternas hanar har rejält långa antenner som är gulaktiga undertill. De har gul clypeus (som på denna blivit genomskinlig) och i stort sett identisk punktur och färgsättning.

Svartsmalbi ska ha klarare gul antennundersida än brunsmalbi. Men det känns lite vanskligt att gå på den karaktären när just undersidan av antennsegmenten är så angripen. Min hjärna har dessutom ännu inte programmerat in de mer känsliga fininställningar som krävs för att avgöra dylika saker.

För att vara helt säker på art sägs det att man bör kolla bakbenets andra fotled.
Zoomar väl in på bakbenet och kollar detta då...

Längd och bredd på svartsmalbiets bakersta andra fotled (andra ovanifrån av de fem gula fotlederna i bilden ovan) ska vara i stort sett lika. Brunsmalbiets dito ska vara längre än bred. Jag har främst följt Artdatabankens online-nyckel för smalbin. Där finns också bilder på de båda arternas bakben. 

Enligt bilden ovan fick jag intrycket att det skulle kunna vara svartsmalbi trots att de gula markeringarna på tibia (skenbenet) de facto signalerar brunsmalbi. Svartsmalbi ska vanligen ha helmörk tibia. I beskrivningarna på Artfakta (där nyckeln ingår) nämns att fotledssegmentet bör kollas för att man ska vara helt säker.
Jag blev inte helt säker. Därför kollade jag med expertisen i en diskussionsgrupp där bin är huvudämne. Där håller även en del av dem som sköter om artnycklarna till.
Det visade sig att jag hade fått fel intryck.

Enligt expertisen är fotledens proportiner hos svartsmalbiet framförallt påverkat av att ena "nedre hörnet" skjuter ut och gör segmentet "brett". Detta stämmer inte helt med utseendet av fotleden i mina bilder som i stället alltså passar bättre med Lasioglossum fulvicorne - brunsmalbi.

Här är en dassig bild på en levande hane av svartsmalbi fotograferad på Mickelsörarna 2017.



onsdag 25 mars 2020

Ringcitronbi

Dessa två citronbin föll offer för instängdhet i växthuset senaste sommar. Jag brukar göra ett eller t.o.m. två varv per dag i växthusen för att försöka få ut sådana insekter som verkar vara vilse bland glasrutorna. 

En hel del kryp tycks dock själva hitta in och ut genom ventilationsluckorna när de är öppna dagtid. Men några offer vill det onekligen ändå bli.

Citronbin kan sägas likna små getingar. De har dock inte getingarnas omfattande gula varningsmarkeringar, utan uppvisar varierande grad av enstaka små gula fläckar beroende på art och kön. Hanarna är ofta mera gula (eller ibland nästan vita) speciellt i ansiktet. Se t.ex. på ringcitronbina i det här inlägget.

Även här är det ringcitronbin - Hylaeus annulatus - som är på bild.

Citronbin tillhör familjen Colletidae - korttungebin. I Finland finns två underfamiljer; Colletinae och Hylaeinae. Vardera underfamilj inbegriper hos oss i Finland endast ett släkte var. 
16 arter av citronbin (Hylaeus) är rapporterade inom landets gränser.

I bilden ovan är de komplexa mundelarna en gnutta utfällda. Ganska fascinerande att hela det där paketet försvinner nästan helt när det fälls in under huvudet.

Mundelarna är många. Bilden är inte tillräckligt klar och tydlig för att på vettigt sätt peka ut alla bitarna, men här är ett försök ändå: 
Maxillarpalpen är den del som ser ut som en slags antenn (flera segment). Den sitter fast i en armliknande sak som heter stipes
I stipes, bredvid maxillarpalpen, är även galea fäst. Galea syns som en slags platta längst framför tungan (glossa) som är det gula längst ner i mitten. Se mer längre fram i inlägget.

Tungan är i sin tur monterad på en slags "platta" vid namn prementum. Det är den långa bit som bildar "underrede" och som tillsammans med stipes (på vardera sida) agerar lock när allt är infällt under i huvudet. 
På vardera sida om tungans fäste mot prementum sitter även labialpalperna. I bilden skymtas en labialpalp längst ner.

Ringcitronbi är i fält ganska svårt att skilja från gårdscitronbi (H. communis), men pronotum (framryggen) har hos gårdscitronbiet kantiga "hörn" medan samma del av pronotum är rundad hos ringcitronbiet.

Pronotum är det som ser ut som en "krage" längst fram på mesosoma (mellankroppen) i bilderna ovan och nedan. Egentligen är pronotum också den del som kan uppfattas som "hals" i bilderna. Det är dock den där "kragen" som alltså skiljer sig mellan arterna i fråga. 

I bilden nedan syns den rundade kanten på respektive sida mellan "halsen" och första benparet - vid "axlarna" alltså.


Ansiktet kan hos många citronbin användas för artbestämning. Den generella formen varierar mellan vissa arter och det finns även en viss skillnad i punkturen och enskilda proportioner. De gula markeringarna är inte alltid ett kännetecken eftersom de tenderar variera inom arten. Hos hanarna är antennskaften i vissa fall helt artkarakteristiska.

De två skårorna (fovea) bredvid ögonen uppe på huvudet innehåller vaxkörtlar.

I motsats till långtungebina (fam. Apidae) med sina förlängda och spetsiga tungor har vi här något av ett svampigare och "svabbigare" instrument med en bred och undertill platt ända.

På sidorna hänger maxillarpalperna och bakom tungan sticker labialpalperna fram med sina yttersta segment. Framför tungan ses de båda galea (galeorna i bestämd form plural?). Överallt finns här receptorer som registrerar alla tänkbara doftspår och motsvarande kemiska signaler biet behöver ha koll på för sitt liv och leverne.

Citronbin är hyfsat unika bland våra nordiska bin. De är nämligen de enda bina som transporterar sin insamlade mat i magen. I världen finns ytterligare en underfamilj som har samma strategi, men i övrigt är normala metodiken att fästa pollen på olika ställen på kroppen där bina har speciella hår vilka håller all pollen på plats. 

Honungsbin, humlor och övriga i underfamiljen Apinae samlar på tibia (skenbenet) och basitarsus (första fotleden), Sandbin (underfam. Andreninae) samlar främst på femur (låret), tibia (skenbenet) samt trochanter (lårring) medan buksamlarbin (fam. Megachilidae) transporterar pollen under magen där de har sin speciella behåring. 

Att samla pollen i magen anses vara ett primitivt drag och tros vara den metod som den här stekelgruppen - alltså bin - använt sig av tidigt i utvecklingsstadiet. Citronbin bjuder dessutom larverna på ett mer flytande matförråd än vad många andra bin gör. Det är alltså en ganska stor andel nektar i citronbinas matblandning inne i bo-kamrarna. En annan intressant detalj är att cellens väggar måste vara täta så att larvens matförråd inte sugs upp av cellväggen. Hos arter som har sina bon i marken har de täta bocellerna även funktionen att de håller vatten ute. Marklevande korttungebin kan alltså i larvstadiet (med övervintringen) klara sig ganska väl trots eventuell blöta - t.o.m. mindre översvämningar - som annars kan vara förödande.

För bokammaren tillverkar citronbina ett cellofan-liknande material bestående av naturlig polyester från Dufour-körteln i kombination med silkesprotein från en körtel i käkarna. Dufour-körteln är förenad med äggläggningsröret/gadden. Det tunna materialet är oerhört motståndskraftigt mot olika former av kemisk nedbrytning vilket givetvis är nödvändigt eftersom det är en livsviktig kuvös för larven under lång tid.

Vill man ha citronbin i sitt bihotell är hål med diameter på 3 mm lämpliga. Jag har även noterat citronbin i 4 mm breda hål, men det börjar vara onödigt stort. Även om man råkat missa att se vilka bin som byggt bokamrar i hålen kan man ofta bestämma släkte på den karakteristiska förseglingen av hålet. Hos citronbina är det den alltså den där skira cellofanliknande - eller kanske rispappersliknande - hinnan som avslöjar dem.



Referenser:

Eduardo A.B. Almeida. 
Colletidae nesting biology (Hymenoptera: Apoidea). 
Apidologie, Springer Verlag, 2008, 39 (1), pp.16-29. hal-00891941 

Bryan N. Danforth, Robert L. Minckley, John L. Neff.
The Solitary Bees. Biology, Evolution, Conservation.
Prinston University Press. 1019
ISBN: 9780691168982


söndag 22 mars 2020

Lördag (i går) på Storsand

Storsand ute i Monäs är väl inte nödvändigtvis den plats man först ta emot våren på. Öppet hav rakt utanför gör att det ofta är kylslaget på stranden. Någorlunda skydd från kylan kan man ändå hitta bakom den trädlinje (se inlägg om skogssandjägare) som sträcker sig längs strandlinjen en bit upp på dynerna.

Av någon anledning känner jag mig tvungen att alltid ta en bild av Stubben där ute mot horisonten varje gång jag besöker Storsand första gången på vårarna. Stubben består primärt av Storskäret med träbåken (har inte hittat byggnadsår) och Lillskäret med fyren byggd 1954. Det är ganska exakt 6,5 km mellan stranden vid Storsand och träbåken på Stubben.

Åtminstone trodde jag att jag alltid brukar ta en sådan bild. 
"Brukar och brukar"... Jag hade också för mig att jag brukar åka ut till Storsand på ett första vårbesök exakt den här tiden (andra halvan av mars). Stämmer det?
Källgranskning brukar ge svar...

Förra året var skedde första Storsandsbesöket 27.4. Jahapp? Det var sent minsann.
Det var ingen större höjdare heller. Jag hade väl inte heller med mig några normala objektiv (inkl. tele) om jag minns rätt. Någon Stubben-bild blev inte aktuell den gången.

2018 var jag dit första gången så sent som 19.5. Helt galet sent.
Då var många kryp i farten och flera dokumenterades. Här är första inlägget från den omgången. Jag hade nog inte heller då kopplat något annat än MP-E65-gluggen på kameran. Ingen Stubben-bild då heller

2017 var jag vid sunda tvångstankevätskor och faktiskt skötte om den där bilden av Stubben. Det besöket skedde minsann 18 mars och med andra ord helt i parentes med när jag trodde att jag "alltid" åker dit för en första vårinspektion. Den gången minns jag att det var varmt i solen. Jag samlade in några små hjulspindlar som fick följa med hem för dokumentation.

2016 var jag tydligen inte alls dit.

2015 såg det ut så här femte april. Det är kanske inom rimlig första-vårbesöket-tidsperiod?

Första mars (!) 2014 var det riktigt lite is vid Storsand.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig se. Gråtrut hörde väl antagligen till kandidaterna. Normalt brukar gråtrutarnas skrik vara en första underbar signal om att något är på väg att hända med årstiden. Dessa fåglar flyttar ju inte mer än de måste men oftast så börjar deras läten ljuda från skyarna någon gång i mars - åtminstone över stan där bloggredaktionen huserar. Men det här året tycker jag mig ha hört dem nästan hela vintern. De har med andra ord inte behövt stryka några långa vägar för att hitta mat.

Isen låg några hundra meter ut från stranden och var i stort sett helt sönderbruten. Vågorna gick ganska höga där ute.

Stranden är långgrund och här har isen smält och frusit om vartannat.






Förutom gråtrutar hade jag väl tänkt att någon havsörn kunde ses. De brukar stryka omkring vid Storsand. Någon sådan såg jag inte den här gången. 

Inne bland träden kan man förutom vissa mesar den här tiden ha förhoppningar om t.ex. kungsfågel. Sådana visade sig inte heller. Tippar att de inte gillade den kyliga blåsten.

Sångsvanar och kråkor höll dock liv i luftrummet och ute bland isflaken.

Besöket var väl ändå i slutändan viktigare ur den synvinkeln att man kom sig ut än att faktiskt observera djur. Det är ju corona-tider nu. Läser du detta i framtiden så är det skäl att kolla Corona-pandemin 2020.

Jag har skött mitt jobb (undervisning) hemifrån senaste veckan och kommer att fortsätta med det. Hur länge vi nu ska hålla oss försiktiga och lite halvt isolerade för att få bukt med virus-spridningen är oklart. Tippar att det blir ganska många veckor än. 

Att åka ut utanför hemmet känns liksom lite extra viktigt just nu. Men då bör man förstås leta sig till ställen där man inte trängs med andra människor. Det var dock ganska många ute vid Storsand under gårdagen. Små familjegrupper hade picknick lite här och var väl avskilda från varandra. Tycker mig överlag ha sett och mött fler människor än vanligt ute i skogen nu när många av oss blivit tvungna att hålla oss från varandra. Det finns något gott med det hela också.

När skogssandjägarna (länk tidigare i inlägget) har vaknat i maj ska jag tillbaka till Storsand och ta revansch angående bra bilder av de snabba rackarna. Skulle då också gärna fotografera fler guldspindlar och gärna någon vargvägstekel med byte. Varför inte hitta dynhoppspindel som möjligen skulle kunna hittas där? Dess släkting guttaperkaspindel, som gillar liknande habitat, är observerad och dokumenterad vid Storsand.


onsdag 18 mars 2020

Trädgårdsrödmyra

Åter till småkrypen efter två inlägg med långa utläggningar om sådant man inte borde ha långa utläggningar om.

---

Samtidigt som jag höll på med dokumentation av insamlade rovsteklar (se inlägg från februari 2020) slog det mig att jag hade några insamlade rödmyror (släktet Myrmica) i frysen. Den här gången handlade det om sådana som verkligen var insamlade i akt och mening att bli artbestämda och inte sådana som är hittade i självdött tillstånd... som ju också insamlas för artbestämning... men... ja... jag har ordat om detta tidigare.

Myrorna är plockade ur ett silltrutbo i en av några kolonier vars häckningsresultat jag varit med och följt upp de senaste åren. Jag ville nämligen ta reda på om rödmyrorna, som ofta påträffas på äggen och bland ungarna i vissa bon, är vår vanliga trädgårdsrödmyra (Myrmica rubra) eller om det är någon av de andra arterna som enligt sina utbredningsområden torde kunna påträffas i regionen. Totalt sju arter ska gå att finna i Österbotten. Ytterligare tre arter kan tänkas vara möjliga att påträffa om man skulle ha tur.

Ute på ett fågelskär som tidvis drabbas av högvatten är det dock inte många Myrmica-arter som trivs. Trädgårdsrödmyra är känd från dylika platser. En art som är rapporterad från sporadiska platser runt om Östersjön, och bland annat även i Österbotten, är strandrödmyra - Myrmica gallienii. Den skulle teoretiskt kunna vara möjlig i silltrutskolonin även om den kanske främst är intresserad av lite annan typ av våt kustmark. Typiskt för arten är att den faktiskt gillar just fuktiga platser och att den inte blir särskilt bekymrad över högt vatten. Sådant kan strandrödmyrorna härda ut genom att i koloni flyta omkring på vattnet och bita sig fast i lämpliga förankringar.

Så... för att få arten bekräftad hade jag med mig några insamlingsrör i samband med en inventeringsrunda i silltrutskolonin förra sommaren (2019). Först nu i vintras kom jag alltså ihåg att plocka rören ur frysen för att se närmare på myrorna.

Myrmica-arterna är ganska enkla att särskilja från varandra. Många av dem kan artas i fält om man har en liten lupp eller genom ett hyfsat fotografi av levande djur i miljö. Men den här gången ville jag ändå plocka med mig några för mer noggrann dokumentation - samt för att säkerställa att jag har möjlighet att verkligen se alla detaljer klart och tydligt.

Resultatet är det förväntade - alltså att det rör sig om helt ordinär trädgårdsrödmyra. Arten är sanslöst anpassningsbar och bosätter sig nästan var som helst utom i rena skogsbiotoper.

Ursprungligen hade jag fyra myror med mig hem. Den ena - den som jag kanske fick finast position (kroppsställning) på - lyckades jag tappa bort genom stöta till nålen (med den pålimmade myran) så att myran sköts iväg från sin plats längst ute på den spetsiga kartongbiten. Myran återfanns aldrig trots intensivt letande. De är ju små de här myrorna.

Det här är inte riktigt det vanliga sättet att limma kryp på kartonglapparna. Oftast limmas de ovanpå kartongen nära spetsen. Jag limmar dem gärna ute på själva spetsen för att frilägga så mycket som möjligt av insekten inför fotograferingen och för att kartongen sålunda inte ska bli så stor del av bilden. 

Nu lite bilder och mindre text...
Vitbalansen är inte helt och hållet konsekvent bilderna sinsemellan. Fotografierna är tagna med flera dagars mellanrum och med varierande vitbalansinställning på kameran. Jag har även använt olika bakgrunder för de tre myrorna och det tenderar påverka vitbalansen samt hur man upplever den. Jag brukar kolla vitbalansen (mot den vita kartongen) med "pipetten" i photoshops raw-verktyg, men det leder inte alltid till konsekvent resultat. 
Hur som helst... bortförklaringar...

Myra nr 1 (grön bakgrund).

Myra nr 2 (blå bakgrund).

Myra nr 3 (grå bakgrund).

Myra nr 1.

Myra nr 1.

Myra nr 3.

Myra nr 1.

Mesosoma på myra nr 2.

Hur ser man då att detta är Myrmica rubra och ingen av de andra arterna?

Bilden nedan visar väl nästan allt man behöver se. Petiolus är första leden efter den smala midjan och det är en prima start för artbestämning. Böjen uppåt ungefär vid mitten av petiolus är karakteristisk men kan vara lite svår att bedöma om man inte kan jämföra med hur det ser ut på några av de övriga arterna. Längre bak är formen av petiolus unik för våra nordiska Myrmica-myror. De andra arterna har nämligen en obruten konvex övre konturlinje hela vägen bakåt mot postpetiolus (den andra knölen i "skaftet") eller så har de en kantigare och knöligare form. Hos trädgårdsrödmyra är det en ganska elegant övergång från konvex till konkav övre konturlinje på petiolus bakre halva. Utöver det är petiolus ganska slät ovanpå. Hittar man en myra med skrovlig petiolus så är det någon annan art.

Petiolus på myra nr 2.

Taggarna på propodeum är också en nyckel. Förväxlingsarterna har längre taggar. Det är förstås en svårbedömd sak då skillnaden ibland tenderar att vara lite lätt subtil. Men eftersom petiolus redan avslöjat arten så behöver man inte ligga vaken om nätterna och fundera på om taggarna är långa eller korta på den där j*kla myran man haft framför korpgluggarna hela dagen.

Myra nr 3. Dorsal bild av propodeum (uppe i bild), petiolus (aningen under mitten) samt postpetiolus (bollen nere i bild).

Slät petious? Javisst! Alldeles tillräckligt.

Myra nr 1. Lite för lila i nyllet.

Här kan man se den relativt svaga böjningen nära antennskaftets bas. andra Myrmica-arter har mera tvär böj och i flera fall nästan en rät vinkel och i några fall med tydliga lister och skulpturala former. Trädgårdsrödmyra har helt enkelt lite lätt tråkiga antennskaft - om man tillåts skriva så. Eller bör man istället skriva att det är ett spänstigt och elegant antennskaft?

Myra nr 2. 

Myra nr 1.

Myra nr 2.

Myra nr 1.

Myra nr 3. Jag tog inte något porträttfoto av den myran. I stället denna bild lite snett ovanifrån som komplement.

Avslutningsvis måste man väl även ha ett par bilder av det som gör att dessa små varelser är så bra på att ge sig till känna. Myra nr 1 (ovan) har "gaddskenorna" relativt lika långt utskjutna. Jag är osäker på om gadden hos dessa består av tre skenor så som ovipositorn hos steklar i övrigt, eller om den på något sätt är förenklad till två sinsemellan rörliga delar. 

I bllden nedan har hur som helst myra nr 3 den undre halvan av gadden längre utskjuten. Jag tippar att den är delad i två skenor som arbetar mer eller mindre tillsammans. Den halvan är hur som helst ruggigt vass och man förstår ju att det är busenkelt att peta ner störande och svidande ämnen i huden på oss människor med den där utrustningen även om storleken är av moderat slag.

Här är några bilder av hur dessa myror ser ut i trädgården. 
"Så röd jämfört med myrorna på bilderna här!" utbrister du kanske.
Jovars. Här spelar den där vitbalansen in en smula. Men även det faktum att myror är variabla med åldern. Graden av färgmättnad och mörkhet varierar under deras livstid. Som riktigt unga är de ljusa. Sedan blir de röda och därefter kan de i viss mån blekna igen. Det är som om deras röda färg inte är riktigt ljusäkta. Sedan tillkomer viss förändring baserat på ljusets riktning och de optiska effekter som det för med sig när våglängder ska studsa från myran rätt in i våra ögon.

Jag har noterat att det verkar som om myran blir "gulare"  vartefter uppförstoringen ökar. I inläggets makrobilder med hög förstoring ser man ju även en bit in i myran. Kutikulan ("huden"/exoskelettet) är lite transparent och när ljussituationen (i detta fall hög grad av ljusdiffuion) tillåter oss att se en bit in i myran uppstår antagligen en del effekter som förändrar intrycket av myrans färg. Detta är dock ren spekulation från min sida och ska inte tas som någon bekräftad förklaring. Det kan också finnas helt andra orsaker och förklaringar.

Många bilder på en alldeles tokvanlig organism blev det. Men nu är det gjort. Då återstår bara att försöka få några dokumentationer på övriga Myrmica-arter i regionen. Det finns alltid ett nytt uppslag och ett nytt tänkbart inlägg i bloggens tematik. Av utlovade ämnen i det här inlägget från december 2019 har jag i alla fall lyckats påbörja (eller återuppta) dokumentationen av insamlade småkryp. En del har publicerats men det finns många kvar i insektlådorna. Det är en långsam process. Analys av den där tidningsledaren är klar och publicerad. Men inlägget om de där kameramojängerna skjuts effektivt framför mig och är inte ens påbörjat.