Trädgårdsrödmyra

Åter till småkrypen efter två inlägg med långa utläggningar om sådant man inte borde ha långa utläggningar om.

---

Samtidigt som jag höll på med dokumentation av insamlade rovsteklar (se inlägg från februari 2020) slog det mig att jag hade några insamlade rödmyror (släktet Myrmica) i frysen. Den här gången handlade det om sådana som verkligen var insamlade i akt och mening att bli artbestämda och inte sådana som är hittade i självdött tillstånd... som ju också insamlas för artbestämning... men... ja... jag har ordat om detta tidigare.

Myrorna är plockade ur ett silltrutbo i en av några kolonier vars häckningsresultat jag varit med och följt upp de senaste åren. Jag ville nämligen ta reda på om rödmyrorna, som ofta påträffas på äggen och bland ungarna i vissa bon, är vår vanliga trädgårdsrödmyra (Myrmica rubra) eller om det är någon av de andra arterna som enligt sina utbredningsområden torde kunna påträffas i regionen. Totalt sju arter ska gå att finna i Österbotten. Ytterligare tre arter kan tänkas vara möjliga att påträffa om man skulle ha tur.

Ute på ett fågelskär som tidvis drabbas av högvatten är det dock inte många Myrmica-arter som trivs. Trädgårdsrödmyra är känd från dylika platser. En art som är rapporterad från sporadiska platser runt om Östersjön, och bland annat även i Österbotten, är strandrödmyra - Myrmica gallienii. Den skulle teoretiskt kunna vara möjlig i silltrutskolonin även om den kanske främst är intresserad av lite annan typ av våt kustmark. Typiskt för arten är att den faktiskt gillar just fuktiga platser och att den inte blir särskilt bekymrad över högt vatten. Sådant kan strandrödmyrorna härda ut genom att i koloni flyta omkring på vattnet och bita sig fast i lämpliga förankringar.

Så... för att få arten bekräftad hade jag med mig några insamlingsrör i samband med en inventeringsrunda i silltrutskolonin förra sommaren (2019). Först nu i vintras kom jag alltså ihåg att plocka rören ur frysen för att se närmare på myrorna.

Myrmica-arterna är ganska enkla att särskilja från varandra. Många av dem kan artas i fält om man har en liten lupp eller genom ett hyfsat fotografi av levande djur i miljö. Men den här gången ville jag ändå plocka med mig några för mer noggrann dokumentation - samt för att säkerställa att jag har möjlighet att verkligen se alla detaljer klart och tydligt.

Resultatet är det förväntade - alltså att det rör sig om helt ordinär trädgårdsrödmyra. Arten är sanslöst anpassningsbar och bosätter sig nästan var som helst utom i rena skogsbiotoper.

Ursprungligen hade jag fyra myror med mig hem. Den ena - den som jag kanske fick finast position (kroppsställning) på - lyckades jag tappa bort genom stöta till nålen (med den pålimmade myran) så att myran sköts iväg från sin plats längst ute på den spetsiga kartongbiten. Myran återfanns aldrig trots intensivt letande. De är ju små de här myrorna.

Det här är inte riktigt det vanliga sättet att limma kryp på kartonglapparna. Oftast limmas de ovanpå kartongen nära spetsen. Jag limmar dem gärna ute på själva spetsen för att frilägga så mycket som möjligt av insekten inför fotograferingen och för att kartongen sålunda inte ska bli så stor del av bilden. 

Nu lite bilder och mindre text...

Vitbalansen är inte helt och hållet konsekvent bilderna sinsemellan. Fotografierna är tagna med flera dagars mellanrum och med varierande vitbalansinställning på kameran. Jag har även använt olika bakgrunder för de tre myrorna och det tenderar påverka vitbalansen samt hur man upplever den. Jag brukar kolla vitbalansen (mot den vita kartongen) med "pipetten" i photoshops raw-verktyg, men det leder inte alltid till konsekvent resultat. 

Hur som helst... bortförklaringar...

Myra nr 1 (grön bakgrund).

Myra nr 2 (blå bakgrund).

Myra nr 3 (grå bakgrund).

Myra nr 1.

Myra nr 1.

Myra nr 3.

Myra nr 1.

Mesosoma på myra nr 2.

Hur ser man då att detta är Myrmica rubra och ingen av de andra arterna?

Bilden nedan visar väl nästan allt man behöver se. Petiolus är första leden efter den smala midjan och det är en prima start för artbestämning. Böjen uppåt ungefär vid mitten av petiolus är karakteristisk men kan vara lite svår att bedöma om man inte kan jämföra med hur det ser ut på några av de övriga arterna. Längre bak är formen av petiolus unik för våra nordiska Myrmica-myror. De andra arterna har nämligen en obruten konvex övre konturlinje hela vägen bakåt mot postpetiolus (den andra knölen i "skaftet") eller så har de en kantigare och knöligare form. Hos trädgårdsrödmyra är det en ganska elegant övergång från konvex till konkav övre konturlinje på petiolus bakre halva. Utöver det är petiolus ganska slät ovanpå. Hittar man en myra med skrovlig petiolus så är det någon annan art.

Petiolus på myra nr 2.

Taggarna på propodeum är också en nyckel. Förväxlingsarterna har längre taggar. Det är förstås en svårbedömd sak då skillnaden ibland tenderar att vara lite lätt subtil. Men eftersom petiolus redan avslöjat arten så behöver man inte ligga vaken om nätterna och fundera på om taggarna är långa eller korta på den där j*kla myran man haft framför korpgluggarna hela dagen.

Myra nr 3. Dorsal bild av propodeum (uppe i bild), petiolus (aningen under mitten) samt postpetiolus (bollen nere i bild).

Slät petious? Javisst! Alldeles tillräckligt.

Myra nr 1. Lite för lila i nyllet.

Här kan man se den relativt svaga böjningen nära antennskaftets bas. andra Myrmica-arter har mera tvär böj och i flera fall nästan en rät vinkel och i några fall med tydliga lister och skulpturala former. Trädgårdsrödmyra har helt enkelt lite lätt tråkiga antennskaft - om man tillåts skriva så. Eller bör man istället skriva att det är ett spänstigt och elegant antennskaft?

Myra nr 2. 

Myra nr 1.

Myra nr 2.

Myra nr 1.

Myra nr 3. Jag tog inte något porträttfoto av den myran. I stället denna bild lite snett ovanifrån som komplement.

Avslutningsvis måste man väl även ha ett par bilder av det som gör att dessa små varelser är så bra på att ge sig till känna. Myra nr 1 (ovan) har "gaddskenorna" relativt lika långt utskjutna. Jag är osäker på om gadden hos dessa består av tre skenor så som ovipositorn hos steklar i övrigt, eller om den på något sätt är förenklad till två sinsemellan rörliga delar. 

I bllden nedan har hur som helst myra nr 3 den undre halvan av gadden längre utskjuten. Jag tippar att den är delad i två skenor som arbetar mer eller mindre tillsammans. Den halvan är hur som helst ruggigt vass och man förstår ju att det är busenkelt att peta ner störande och svidande ämnen i huden på oss människor med den där utrustningen även om storleken är av moderat slag.

Här är några bilder av hur dessa myror ser ut i trädgården. 

"Så röd jämfört med myrorna på bilderna här!" utbrister du kanske.

Jovars. Här spelar den där vitbalansen in en smula. Men även det faktum att myror är variabla med åldern. Graden av färgmättnad och mörkhet varierar under deras livstid. Som riktigt unga är de ljusa. Sedan blir de röda och därefter kan de i viss mån blekna igen. Det är som om deras röda färg inte är riktigt ljusäkta. Sedan tillkomer viss förändring baserat på ljusets riktning och de optiska effekter som det för med sig när våglängder ska studsa från myran rätt in i våra ögon.

Jag har noterat att det verkar som om myran blir "gulare"  vartefter uppförstoringen ökar. I inläggets makrobilder med hög förstoring ser man ju även en bit in i myran. Kutikulan ("huden"/exoskelettet) är lite transparent och när ljussituationen (i detta fall hög grad av ljusdiffuion) tillåter oss att se en bit in i myran uppstår antagligen en del effekter som förändrar intrycket av myrans färg. Detta är dock ren spekulation från min sida och ska inte tas som någon bekräftad förklaring. Det kan också finnas helt andra orsaker och förklaringar.

Många bilder på en alldeles tokvanlig organism blev det. Men nu är det gjort. Då återstår bara att försöka få några dokumentationer på övriga Myrmica-arter i regionen. Det finns alltid ett nytt uppslag och ett nytt tänkbart inlägg i bloggens tematik. Av utlovade ämnen i det här inlägget från december 2019 har jag i alla fall lyckats påbörja (eller återuppta) dokumentationen av insamlade småkryp. En del har publicerats men det finns många kvar i insektlådorna. Det är en långsam process. Analys av den där tidningsledaren är klar och publicerad. Men inlägget om de där kameramojängerna skjuts effektivt framför mig och är inte ens påbörjat.