Våren i Bådaviken

Letade mig ut för att njuta av långfredagens kyliga snålblåst vid Bådaviken. Vår-avancemanget har ett tillfälligt uppehåll. Trots att jetvinden för tillfället snirklar sig så att kall polarluft dras ner över Norden, så är vintern dömd att gå under för den här gången. Senaste dagars kyla och nysnö är endast de sista konvulsionerna (hoppas jag). Nu är det bara att räkna in återkommande flyttfåglar vartefter de anländer.

Sångsvanarna har förstås frekventerat våra österbottniska åkrar länge redan.

Fjärden utanför Bådaviken släpper sin is. Det är säkerligen främst strömmen från älven som rivit upp den breda isrännan.

Bland träden inne i viken stressade rödhaken omkring.

Tofsviporna höll på med sitt fladderkrumbuktande och tjoflöjtande.

Passade på att ta några dokumentationsbilder över dagsläget fredagen den 14.4.2017. Alltid intressant att jämföra vårarnas antågande år från år.

Skogen bakom fågeltornet består till stora delar av björkar.

Svanar efter svanar passerade. Troligen var de på väg in mot någon betesplats.

På väg hem stannade jag till och spanade in vilka fåglar som håller till i älven. Andfåglarna representerades av storskrake, bläsand, gräsand och kricka.

Lördagen

Våren anno 2016 råder undantagstillstånd. De normalt närmast tvångstanke-mässiga återkommande utfärderna till diverse lokala lokaler har i princip uteblivit helt. Igår (lördag) företog jag mig ändå tvenne korta vändor till några olika strandkanter.

På väg ut mot Bådan kunde jag inkassera fyra sångsvanar. Inget märkvärdigt. De ramlar ju ner på var och varannan åker i dessa dagar.

Vid Bådahamnen ligger isen ännu ganska stadigt förankrad (ingen bild). Det är bra. Borde nämligen ännu hinna peta på båten en smula innan den kan sjösättas. Isläget var förresten mitt egentliga ärende ut till Bådan.

Inne i Bådaviken är det ganska stora vattenspeglar. Kunde räkna till ca 12 gräsänder där ute i motljuset. Bilden illustrerar alltså inte det totala antalet.

En ensam grågås knarrade förbi ovanför fågeltornet. Egentligen var det flera gäss som flög förbi men just den här var ensam - och den enda som var inom något slags vettigt fotograferingsavstånd.

Mot kvällen fick jag ärende till Monäs och passade på att samtidigt åka ut till Storsand. Grågåsen här ovan var en av många ute på åkrarna i Monäs.

Vid Storsand hade isen gett upp och det var öppet vatten.

Kompletterade med en vända ut till Klubbskatan samtidigt som solen segade sig ner mot horisonten.

Här ligger ofta rätt stora mängder svanar med och utan knöl. De låg dock mestadels på andra sidan fjärden ut mot Låghällorna och Nörr-/Södergrundet. 

Två storskrakar landade precis när jag letat mig ut på vågbrytaren.

I riktning mot Märagrundet/Stora Rönnskäret låg några svanar som inte orkade hålla sig lugna. Det var en del plaskande och klappande svarta siluetter som stressade varandra.

Flera små grupper knipor och storskrakar drog tätt förbi hamnen i riktning mot norr.

Knölsvanar.

Sångsvanar.

Och när jag kom hem var månskäran sylvass.

Några andfåglar i Kvarken 18.3 + bokreklam

Det är ju inte så att det ännu kryllar av fåglar i våra vatten. Ett gäng svärtor kunde jag i alla fall notera medan de cirkulerade runt Wasa Express.

Svärtan är en fågel med bekymmer. Antalet har stadigt minskat och vissa år är förändringen närmast dramatisk. I den relativt nykomna publikationen Fågelfaunan i Larsmo skärgård 1990-2013 (bild/presentation längre ner) redogör Rune Jakobsson och Ralf Wistbacka för bl.a. svärtans situation. Orsakerna antas vara många och det är eventuellt en smula svårt att se exakt vilka de värsta bovarna är. Ändrade biotoper med ökad sorkmängd och därav större inflyttning av mink, mårdhund och räv på sjöfåglarnas häckningsplatser kan vara en möjlig orsak. Försämrad vattenkvalitet med viss ödeläggelse av bottnarna med sina organismer är en annan plausibel pusselbit. Småbåtstrafik under häckningstiden - och framförallt när ungarna är nykläckta - kan tänkas vara en tredje orsak. Honorna skräms av båtarna varpå ungarna lämnas för kortare/längre stunder, vilket i sin tur kan leda till minskat födointag och näringsbrist - alternativt predation. 

Antalet Svärtor har i Larsmo skärgård minskat från 381 par 1994 till 49 par 2008. Minskningen har därefter fortsatt. Även längs övriga Finlands kuster har svärtorna minskat i antal. Ställvis är det fråga om branta kurvor neråt. 

Kniporna började synas längre in mot Vasa. Knipornas naturliga häckningsbiotoper har förändrats en del men tack vare flitig holktillverkning erbjuds paren bostäder. Populationen är fortfarande livskraftig.

Storskraken har i undersökningsområdet minskat med ca 75%. 12 häckande par i hela Larsmo skärgård 2013, låter anmärkningsvärt lågt.

Jakobstadsnejdens Natur har alltså nyligen utkommit med nämnda bok. För att vara en publikation/rapport av det slag den är, tycker jag att resultatet är synnerligen genomarbetat och bra. Många motsvarande publikationer tenderar bli "gråa" textstycken som är intressanta endast för dem som ska ha tag på själva informationen. Fågelfaunan i Larsmo skärgård 1990-2013 presenterar textmaterialet tillsammans med en uppsjö av bra bildmaterial (teckningar & fotografier) samt informativa diagram och kartor. Boken är kanske inte den klatschigaste av alla Coffey Table Books där ute, men den är tillräckligt bra utformad för att locka även dem som vill ha mer än "bara en rapport". Förhoppningsvis kan även de som inte visste att de ville (behövde) känna till rådande fågelsituation i skärgården nu också lockas ta del av sådant som rapporten vill berätta.

Boken kan eventuellt ännu finnas tillgänglig. Se mer på JNN's Facebook-sida (som jag tror är öppen även för dem utan fb) och kontakta föreningen ifall du är intresserad av ett exemplar.

Herr och fru wetlook

Brist på nya äventyr innebär att bloggen inte lever på dagsfärskt material för tillfället. 

Detta nyduschade storskrakspar snubblade jag över vid Pörkenäs 27.4. De hade uppehållit sig bakom några stenar invid strandkanten när jag släntrade ner mot vattnet. Både skarvarna och jag var lika överraskade när vi plötsligt fann oss själva med bara några metrar emellan. Överdrivet stressade blev de ändå inte och drog bara några snabba tag med paddelfötterna för att komma iväg till ett mer tryggt avstånd.

Kimo åmynning 5 - Storskrakarna

Skrakarna är sportiga fåglar. Storskraken kombinerar sportigheten med kraftfullhet.

Så länge molnen inte släppte genom så mycket ljus hittade jag inte rätt exponering. Eller tja... jag underexponerade helt enkelt. Det gör att deras grönskimrande huvud blir helsvart. En aning längre slutartider hade nog fungerat utan att jag för den skull bränt ut det vita helt. Lite mer rörelseoskärpa hade givetvis också tillkommit.

Av någon anledning blev det nästan bara hanar. Men det var huvudsakligen också ensamma sådana som flög förbi tornet på nära håll.

Det här paret flög fram över ån medan jag var på väg tillbaka mot bilen.

Helgresa i västerled

I lördags styrdes näsan mot Umeå. Det var prima väder när Wasa Express skulle lägga ut från Vasklot kl 9 på morgonen. De obligatoriska gräsänderna fanns utspridda lite här och var.

Gråtrutarna är även de ett givet inslag i hamnen. De väntar ivrigt på att båtens propellrar ska börja röra upp vattnets godsaker mot ytan.

Kråkorna håller koll på läget från sina utkiksplatser.

Perspektivet uppifrån soldäck och teleobjektivet placerar fåglarna i en relativt platt yta - men även tidvis stökig yta. Det är något som kan vara ganska roligt att ta vara på.

Storskrakarna har befunnit sig i området ganska länge redan. De som befann sig i Vasklot var dock de första jag sett hittills i år. Det tyder på en viss inaktivitet från min sida.

Molnfabriken.

Kvarvarande sjöfåglar

Stormen Eino som passerade förra helgen fick för sig att välta ett par granar vid sommarstugan. Denna lördag ägnades bl.a. åt att göra något åt dessa granar. Givetvis passade jag på att ha kameran med mig och dokumenterade lite fågelliv när tillfälle gavs.

Mitt ute i Holversksärsbottnen (mellan Replot och Korsören) ligger en liten holme som heter Skarpgrund. Dit är det drygt en halv kilometer från vår sommarstuga och dessa sångsvanar som befann sig i vassen vid den holmen var länge de enda sjöfåglarna som syntes till. Vädret var riktigt gråtråkigt.

I träden runt sommarstugan pep stjärtmesar och talltitor men dessa försvann innan jag hade kameran redo. Någon enstaka kråka kraxade någonstans i närheten.

Så småningom syntes i alla fall några andra fåglar.

En knipa drog förbi på långt avstånd. Jag fotograferade lite halv-apatiskt även sådana som var alldeles för långt borta för att ens vara i närheten av att ge ett halvdåligt bild-resultat. Det blev lönsamt. På bild fastnade då nämligen detta par salskrakar - Mergus albellus. Samtidigt slog det mig att jag faktiskt inte råkat se salskrakar tidigare detta år och även om jag inte är någon kryssjägare så är det ju trots allt ändå ett kryss.

När det var dags för kaffepaus gav även molnen vika och ställvis började solen ge lite färg.

Storskrakar susade förbi ett antal gånger.

Gråtrutar var nog också på plats.

Som tidigare nämndes flög även knipor omkring över Holverskärsbottnen.

Utöver dessa fåglar syntes ytterligare några sångsvanar. Ett par med två ungar simmade omkring mot Stickgrundsströmmen i norr, en grupp på fyra stycken flög söderut längre bort vid Korsören och ett gäng på åtta svanar lyfte från vattnet i söder.