Utterjakt nummer två

I söndags (8.2) gick jag åter till kraftverket för att se om någon utter var närvarande. En del relativt nya spår hade avsatts men dessa var sannolikt minst ett dygn gamla med tanke på snöflingorna som nyligen hade dalat ner och bildat tunt lager på spåren.

Nej! 

Ingen utter.

Men Bottenhavets och Östersjöns låga vattenstånd syns tydligt.

I förra utterjaktinlägget tog jag några bilder mot kyrkbron i söder. Här ovan en bild av älvfåran mot norr. 

Fortfarande frostbeklätt landskap.

I staden finns numera ändå en ny "art" vilken härmed är dokumenterad. 

Jag tog bilden med 800mm-bränvidd på stort avstånd trots att jag de facto visste att jag skulle komma att möta leveransroboten längre fram på trottoaren. 

Det kändes helt enkelt roligare att zooma in och "smygfotografera" på håll. 

Jag har förresten ingen ekonomisk koppling till S-kedjan och därmed heller ingen vinning av smygreklamen (än... kontakta mig gärna så förhandlar vi). 

Utterjakt

I samband med de dagliga hundpromenaderna har jag följt med huruvida någon utter börjat vistas nedanom kraftverket i älven ett kvarter hemifrån. Svaret är ja. 

Nya spår på isen bredvid den öppna vattenytan och flera spår upp och ner för dammvallen har avsatts närmast dagligen i en dryg veckas tid. För några dagar sedan skymtade jag också uttern på iskanten.

Har rätt länge tänkt att jag borde åstadkomma lite bättre bildmaterial på djuret i fråga. Kraftverksuttrarna har gäckat mig i flera år. När jag ser dem har jag inte kameran med mig och när jag har kameran med mig ser jag dem inte. Ett enda undantag skedde för flertalet år sedan. 

Gångna veckas jobbsituation har hållit mig borta från utterfotografering medan dagsljuset så tillåter.

När det nu blev ledig lördag tänkte jag följaktligen att det var värt att se om kamera och utter alls kan existera samtidigt vid kraftverket. Gårdagens nya spår kändes i alla fall lovande.

Från gångvägen ovanpå kraftverksdammen drog jag till med några fotografier av älvstranden norrut mot kyrkbron. Rejäl frost har smyckat träden rätt länge här i nejden. Luftfuktigheten uppenbarligen ganska hög.

Synnerligen sällan jag tar dylika fotografier. Vet ej varför.

Där kunde uttern vara medan den tuggar i sig av sin fångst.

Där kunde den kanske också vara.

Men nej. Ingen utter. 

I det tunna lagret nysnö fanns heller inga färska spår.

Vart den gynnaren tagit vägen vete fåglarna.

Glömde fråga stadsduvorna som tillfälligt satte sig ner på kraftverkskonstruktionen.

Det var bara att inse faktum, utbrista "typiskt", himla med ögonen, ge upp, ta några slentrianmässiga rimfrost-bilder (med teleobjektiv) och gå hem.

Bådaviken 10.11

I går skakade jag nytt liv i detta just nu något slumrande internetskrymsle. Troligen är det bara lite tillfälligt eftersom det jobb som håller mig borta från produktion av nytt bloggmaterial lär hålla i sig ett tag framöver.

Bådaviken blev hur som helst utflyktsmål i söndags.

Relativt hög luftfuktighet och någon minusgrad. Dimmigt på flera håll samt vacker frost på växtligheten.

Utanför viken doldes allt som där annars syns. Jämför med bilderna i det här inlägget från första maj i år.

Solen bröt genom och kom åt på sina håll.

Sångsvanar hörs trumpeta någonstans i närheten av åmynningen. Denna lilla grupp passerade på stort avstånd över Bådaviken.

Om ungefär fyra månader dyker de väl upp igen som vårtecken. Detta sagt ifall jag inte hör eller ser dem fler gånger denna senhöst.

Tänka sig att den här bloggen hittills inte inbegripit spillkråka Dryocopus martius!

Nu är detta genomdassiga fotografi visserligen knappt ens ett inbegripande av spillkråka det heller.

Jag klev länge omkring på den knastriga marken i hopp om att lyckas få klar sikt på lite närmare håll. Den höll sig dock ständigt högt uppe i lövträden och tillät mig inte komma ens halvnära. 

Dessutom var det konstant flera lager av kvistar mitt i synfältet mellan mig och spetten. 

Skärpan skulle ställas manuellt men inte ens med rätt ställd skärpa fanns chans att få vettig bild pga alla framförvarande kvistar.

Men här är den nu ändå... spillkråkan... art nr 1332 i bloggen.

Här (nedan) lastas och lossas Highlandkossorna som betar vass om somrarna.

Fågellivet var rent allmänt lågmält. Några blåmesar och talgoxar hördes. En större hackspett hördes och skymtades. Ett gäng domherrar var på knoppjakt blad virrvarret av småträd intill Djupstensvägen. De var inte heller pigga på att låta mig komma nära.

Lördag (i går) på Storsand

Storsand ute i Monäs är väl inte nödvändigtvis den plats man först ta emot våren på. Öppet hav rakt utanför gör att det ofta är kylslaget på stranden. Någorlunda skydd från kylan kan man ändå hitta bakom den trädlinje (se inlägg om skogssandjägare) som sträcker sig längs strandlinjen en bit upp på dynerna.

Av någon anledning känner jag mig tvungen att alltid ta en bild av Stubben där ute mot horisonten varje gång jag besöker Storsand första gången på vårarna. Stubben består primärt av Storskäret med träbåken (har inte hittat byggnadsår) och Lillskäret med fyren byggd 1954. Det är ganska exakt 6,5 km mellan stranden vid Storsand och träbåken på Stubben.

Åtminstone trodde jag att jag alltid brukar ta en sådan bild. 

"Brukar och brukar"... Jag hade också för mig att jag brukar åka ut till Storsand på ett första vårbesök exakt den här tiden (andra halvan av mars). Stämmer det?

Källgranskning brukar ge svar...

Förra året var skedde första Storsandsbesöket 27.4. Jahapp? Det var sent minsann.

Det var ingen större höjdare heller. Jag hade väl inte heller med mig några normala objektiv (inkl. tele) om jag minns rätt. Någon Stubben-bild blev inte aktuell den gången.

2018 var jag dit första gången så sent som 19.5. Helt galet sent.

Då var många kryp i farten och flera dokumenterades. Här är första inlägget från den omgången. Jag hade nog inte heller då kopplat något annat än MP-E65-gluggen på kameran. Ingen Stubben-bild då heller

2017 var jag vid sunda tvångstankevätskor och faktiskt skötte om den där bilden av Stubben. Det besöket skedde minsann 18 mars och med andra ord helt i parentes med när jag trodde att jag "alltid" åker dit för en första vårinspektion. Den gången minns jag att det var varmt i solen. Jag samlade in några små hjulspindlar som fick följa med hem för dokumentation.

2016 var jag tydligen inte alls dit.

2015 såg det ut så här femte april. Det är kanske inom rimlig första-vårbesöket-tidsperiod?

Första mars (!) 2014 var det riktigt lite is vid Storsand.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig se. Gråtrut hörde väl antagligen till kandidaterna. Normalt brukar gråtrutarnas skrik vara en första underbar signal om att något är på väg att hända med årstiden. Dessa fåglar flyttar ju inte mer än de måste men oftast så börjar deras läten ljuda från skyarna någon gång i mars - åtminstone över stan där bloggredaktionen huserar. Men det här året tycker jag mig ha hört dem nästan hela vintern. De har med andra ord inte behövt stryka några långa vägar för att hitta mat.

Isen låg några hundra meter ut från stranden och var i stort sett helt sönderbruten. Vågorna gick ganska höga där ute.

Stranden är långgrund och här har isen smält och frusit om vartannat.

Förutom gråtrutar hade jag väl tänkt att någon havsörn kunde ses. De brukar stryka omkring vid Storsand. Någon sådan såg jag inte den här gången. 

Inne bland träden kan man förutom vissa mesar den här tiden ha förhoppningar om t.ex. kungsfågel. Sådana visade sig inte heller. Tippar att de inte gillade den kyliga blåsten.

Sångsvanar och kråkor höll dock liv i luftrummet och ute bland isflaken.

Besöket var väl ändå i slutändan viktigare ur den synvinkeln att man kom sig ut än att faktiskt observera djur. Det är ju corona-tider nu. Läser du detta i framtiden så är det skäl att kolla Corona-pandemin 2020.

Jag har skött mitt jobb (undervisning) hemifrån senaste veckan och kommer att fortsätta med det. Hur länge vi nu ska hålla oss försiktiga och lite halvt isolerade för att få bukt med virus-spridningen är oklart. Tippar att det blir ganska många veckor än. 

Att åka ut utanför hemmet känns liksom lite extra viktigt just nu. Men då bör man förstås leta sig till ställen där man inte trängs med andra människor. Det var dock ganska många ute vid Storsand under gårdagen. Små familjegrupper hade picknick lite här och var väl avskilda från varandra. Tycker mig överlag ha sett och mött fler människor än vanligt ute i skogen nu när många av oss blivit tvungna att hålla oss från varandra. Det finns något gott med det hela också.

När skogssandjägarna (länk tidigare i inlägget) har vaknat i maj ska jag tillbaka till Storsand och ta revansch angående bra bilder av de snabba rackarna. Skulle då också gärna fotografera fler guldspindlar och gärna någon vargvägstekel med byte. Varför inte hitta dynhoppspindel som möjligen skulle kunna hittas där? Dess släkting guttaperkaspindel, som gillar liknande habitat, är observerad och dokumenterad vid Storsand.

Midvinter, datorsemester och skogsbad

Adertonde januari 2020. 

Dimma och ca +3°C. 

Ungefär så har vädret varit sedan början av oktober - känns det som.

Runt om i landet balanserar temperaturerna nära värmerekorden för årstiden. Första halvan av januari har varit en av de tre varmaste första halvorna av januari sedan temperaturmätningarna påbörjades. I mitten av månaden hade hyfsat stora delar av landet uppemot 10 grader över medelvärdet för referensperioden 1981-2010. Här följer de senaste 30 dagarnas temperaturkurva för Karleby som är den närmaste orten för vilken dylik statistik finns att hämta. Temperaturen för Vasa är ganska likvärdig.

December var också en varm månad. Det syns i medeltemperaturernas avvikelser från referensperioden i bilden nedan. Motsvarande karta med januari månads medeltemperatur är i skrivande stund självklart inte tillgänglig.

Visst får man ju räkna med någon slags vinter än. Vädret på våra breddgrader är till stora delar beroende av polarvirvelns nycker och jatvindarnas meandrande. Om polarvirveln får för sig att vrida sig kan vi få rejäl dos av kall polarkyla norrifrån. Det är ju dylika beteenden som varit vanliga de senaste vintrarna runt norra halvklotet. Vissa delar har haft ordentligt varmt medan andra fått dras med kyla.

De för tillfället rådande temperaturanomalierna syns nedan.

Enligt Climate Reanalyzer ska tiodagarsprognosen inte inbegripa några markanta förändringar. Om prognosen stämmer är det alltså mycket varmare än normal medeltemperatur även i slutet av januari.

I Österbotten ser medeltemperaturen över dygnet att vara någon grad över nollsträcket och temperaturanomalin därmed rejält över referensmedelvärdet som hos Dlimate Reanalyzer baseras på åren 1979-2000. 

Är det den där globala uppvärmningen - den där klimatförändringen - som alla tjatar om? Det finns ju en hel massa köksbordsklimatforskare som ser till att kommentarsfälten i sociala media fylls med utsagor om att det minsann varit varma vintrar förr. Visst har köksbordsklimatforskarna på sätt och vis också rätt. 

Men frågan är om rådande varma vädertillstånd är av motsvarande avvikelse som under rekordvarma perioder i mitten av 1900 talet. Sådant beror liksom på vad utgångspunkten ("normaltillståndet") är. Vetenskapligt står det ju klart att medeltemperaturökningen givetvis också ökar sannolikheten för att ovanligt varmt väder ska inträffa allt oftare. Det blir alltså en förskjutning i "normaltemperaturen" och "normalvädret". Att dylika händelser äger rum allt oftare blir således en tydlig indikation på att klimatförändringen är ett faktum. Det gäller alltså att fundera en extra gång innan man säger att det "bara är väder" - även om det ju "bara är väder". 

Med andra ord finns det en liten risk att de senaste 50 dygnen av anmärkningsvärt varmt väder inte alls är någon exceptionell avvikelse från "normaltillståndet". Det här kan alltså vara i närheten av det nya normala. Sådant återstår att se. För som tidigare nämnt ska vi i våra trakter ändå vara beredda på den där kylan även på en generellt varmare planet. Det var ju det där med polarvirvelns nycker och jetvindarnas meandrande. Rimligen ska vi alltså tidvis också ha riktiga vintervintrar i framtiden. Detta sagt utan koppling till  Golfströmmens framtida utveckling. 

På tal om klimat presenterades nyligen en studie som klargjorde att världshavens samlade värmeenergi fått en tydlig höjning 2019 jämfört med den höjning som varit rådande sedan slutet av 80-talet. Men det ska jag inte orda något om i detta inlägg.

En god vän ringde och frågade om jag ville följa med ut till ett skogsskifte vederbörande införskaffat senaste år. Det ville jag absolut.  Jag har suttit inne vid en dator i tid och otid senaste månaderna. Just nu handlar datorsittandet ganska mycket om naturrelaterade grejer i form av illustrationsprojekt. Visserligen dyker en deadline upp inom kort, men det var trots det helt nödvändigt att få upp aktern från skrivbordsstolen och släpa den (aktern - inte stolen) ut för åtkomst till frisk luft och vädring.

Illustrationsprojekt ja? Sådana pysslar jag ju med. Jag har av någon anledning inte plockat in mer än små glimtar av den sysslan i den här bloggen. Då har det dessutom bara handlat om illustrationer av gångna tiders livsformer. Egentligen gör jag mest hela tiden illustrationer av nu levande småkryp. En vacker dag kanske jag ordar någonting om de illustrationerna också. Jag har dock vissa tvångstankar kring hur jag helst vill dela upp mina göromål i olika "sektioner". Någon diagnos har jag ännu inte fått.

Och där släpper vi det...

Som sagt. Det bar alltså av till skogs.

Dimman var tät på ännu på förmiddagen. Skogen upplevdes så som jag inbillar mig att en molnskog ska kännas att vistas i. Mossorna och lavarna var mättade och fräscha av fukten i luften. Överallt funderade vattendroppar på om de skulle släppa greppet från kvistarna och ramla ner i backen.

Skogsskiftet har varit orört under lång tid och därmed finns olika stadier av död ved här som var. Tickor och andra vedlevande svampar var det gott om. Här ovan en något trött och slokande stinkmussling - Phyllotopsis nidulans.

Det är ett långsmalt strandnära område som inrymmer varierande skogstyp. Där finns en liten del med ekonomiskog (tall) men framförallt olika naturliga variationer av gran och lövträdsblandningar samt övergång till strandskog med allt större inslag av al närmare vattnet. Landhöjningen syns genom hela skogsskiftet.

Enligt uppgift ska detta tjusiga område nu vårdas ungefär enligt idén om att det får vårda sig själv. Dvs. den döda veden får fortsätta finnas kvar och ny död ved tillåts bildas. Det är glädjande att dylik filosofi existerar i denna värld full av hets över kontroll av minsta grässtrå och kvist. 

Samtidigt verkar det onekligen finnas en viss liten trend i att allt fler faktiskt försöker börja bevara skogsnaturtyper. Föreningar och grupperingar köper upp skogsområden och skyddar dem frivilligt från att bli ekonomiska investeringar. Att investera i bevarande av biologisk mångfald är en investering för livet som sådant.

Och så gott det gjorde åt lekamen och psyke att med trevligt sällskap spendera några timmar i denna strandnära [moln]skog.