tisdag 4 juni 2019

Skogssandjägare

Bloggredaktionen genomförde senaste torsdag en expedition till Storsand i Monäs (Nykarleby). Blåsten var hyfsat frisk och nere vid stranden piskade sandkornen både kinder och kameror på elakt sätt. Jag höll mig därför i lä på det öppna området som mot stranden avgränsas av en rad småväxta tallar samt enstaka lövträd. 

Och se!
Den här gången tog jag några översiktsbilder av biotopen!

Marken varvas av öppna sandytor och ställen täckta av mossa och lav. Träden som omgärdar platsen må vara relativt låga men skapar ändå skyddade områden. Där brukar småkrypen ofta vara aktiva.

Myror regerar på området. Det handlar om gråmyror - Fomica cinerea - vars kolonier måste sträcka sig både vitt och djupt. Jag återkommer med dem i ett senare inlägg. Här är de dock nämnda i ett tidigare Storsandsbesök.

Här hittades också de flesta aktiva krypen för dagen. Träden kollade jag dock inte så ingående den här gången och "missade" därmed säkerligen en hel del.

Huvudmålet var att möta skalbaggen skogssandjägare - Cicindela sylvatica. Nu på försommaren är de fullbildade skalbaggarna aktiva och de finns i hyfsat stort antal på området.

Särskilt lätt är det inte att få ögonen på dem medan de sitter stilla på marken. Men går man runt en liten stund skrämmer man snart upp någon som tar till vingarna och då är det bara att följa dem med blicken tills de landar. Mycket längre än 5-10 meter brukar de inte flyga. Då får man fixera platsen där baggen landat och smyga fram.

De sista tre metrarna fram till sandjägaren bör man röra sig varligt. Långsamma rörelser är rekommendabelt eftersom de annars lätt åter flyger iväg. 

Kamerahuset var utrustat med Canon FD 200 Macro f4 vilket är ett gammalt och och lite svårarbetat objektiv. Jag har nämnt knepigheterna med objektivet ett antal gånger i tidigare inlägg.

Rent teoretiskt är det en lämplig glugg för dylika skalbaggar. Brännvidden gör att man inte behöver komma sig så förtvivlat nära att man skrämmer iväg dem. Men objektivet dras med en del besvärligheter som kromatisk aberration och en märkvärdig förmåga att placera fokus på fel plan.

- "Jamen det kan ju inte stämma!" Säger du då.
- "Hur skulle ett helmanuellt objektiv ställa skärpan fel? Det är ju förstås fotografen som missar sig med fokusringen!

Förvisso är det påpekandet helt korrekt. Men det är någonting som gör att jag ständigt lyckas få fokus på fel ställe. I och för sig är det lätt hänt med makro eftersom skärpedjupet är så smalt. Men om jag i sökaren har skalbaggens öga tydligt i fokus och trycker av tenderar skärpedjupet ändå missa och aningen slumpmässigt vara bakom eller framför tänkt ställe (alltså ögat). Det är som om sensorn och sökaren inte är synkroniserade med varandra - vilket inte kan stämma eftersom samma problematik då skulle uppstå även med andra objektiv. 

Oftast tar jag därför galna mängder exponeringar med en liten variation i fokusplanet för att vara någorlunda säker på att få någon bild där det klaffar. Man skulle kunna säga att objektivet är lynnigt på något sätt.

En blänkande skalbagge med många små fåror och detaljer belyst av direkt solljus är ju inte heller optimalt för ett objektiv med lite onödigt mycket kromatisk aberration. Många av de små detaljerna "bryts sönder" och försvinner pga. effekterna. 
Det finns fler bekymmer också, men nu skiter vi i att käbbla om den gluggen och återgår till krypen.

Sandjägarna är snabba rovdjur som ofta fångar sina byten genom kvicka ruscher. Ibland kan de även flyga på sina byten. De har excellent syn och toksnabb reaktionsförmåga. 

Vi har fyra arter sandjägare (släktet Cicindela) i Finland och alla torde vara möjliga att hitta i den här bloggens hemtrakter. Vid Storsand tycker jag att det åtminstone teoretiskt vore möjligt att också hitta C. hybrida (brun sandjägare) och C. campestris (grön sandjägare). Hittills har alla mina observationer ändå alltid varit C. sylvatica.

Fullbildade exemplar av skogssandjägare hittas lättast i maj, juni och juli. Enstaka individer kan synas i augusti. Vid den tiden är det ändå vanligare att man hittar bohålorna där deras larver huserar. De lever i samma sandområden som myrlejonlarverna men väljer ofta platser med aningen mer fast sand. Sandjägarlarverna konstruerar inte den grop av lös sand som myrlejonsländorna gräver, utan sitter högst upp i sin djupt grävda bohåla och håller huvudet som ett lock vid markytan. När t.ex. en myra kommer för nära gör larven ett blixtsnabbt utfall och griper den stackars munsbiten. 

Närmar man sig bohålen brukar man sällan se larverna sitta i öppningen. De känner vibrationerna av fotstegen och kryper snabbt djupt ner i sitt hål.

Känner jag mig själv misstänker jag att det blir fler resor till Storsand för att försöka få till den typ av bilder jag egentligen vill ha av dessa alldeles fascinerande skalbaggar.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar