lördag 15 juni 2019

ÖT trånar efter klick

Wikipedia: "En ledarsida eller ledare är en sektion i en tidning där tidningens och redaktionens åsikter i politiska frågor uttrycks. Vanligen avgör ägarna tidningens allmänna politiska inriktning. En politisk redaktör eller chefredaktör tillsätts därefter i enlighet med detta, och brukar därefter kunna anställa ytterligare skribenter, vilka tillsammans bildar tidningens ledarredaktion.

Ledarsidan är i svensk press traditionellt på sidan två, eller en annan sida med framträdande placering i tidningen. En ledare kan vara osignerad, i vilket fall den anses representera hela tidningens hållning, eller signerad (till exempel i krönikeform), i vilket den ofta uppfattas som representativ främst för skribentens åsikter. Svenska ledarsidor har ofta minst en osignerad text varje dag, vilken brukar beskrivas som "huvudledaren"."

HSS Media (Ägare av Österbottens Tidning) om sig själv: "HSS Medias ambition är att driva utvecklingen av mediebranschen i Österbotten. Vårt mål är att erbjuda kvalitativt och relevant journalistiskt innehåll i de kanaler som konsumenterna använder. HSS Medias tidningar Vasabladet, Österbottens Tidning och Syd-Österbotten är regionens språkrör och bevakar dess intressen, främjar utvecklingen och deltar aktivt i samhällsdebatten. Via våra olika kanaler kan du dagligen ta del av nyhetsinformation, samhällsanalys och annonsering. HSS Media utövar sitt publicistiska uppdrag med journalistisk integritet och respekt för åsiktsmångfald i dialog med läsare och det omgivande samhället."

Det här inlägget har legat och pyrt ett antal veckor. Därför har det inte något större nyhetsvärde vad det enskilda ämnet - ledartexten - beträffar, men däremot är det fortfarande aktuellt på ett generellt plan och lär så förbli under många år framöver. 

Jag ställer mig ofta själv frågan kring relevansen med att reagera på en ledare som denna. Det finns sannolikt ingen större poäng med det. Men detta till trots är här ändå ytterligare ett inlägg om dylika mediala utsagor.

Ledaren i Österbottens Tidning 15.5.2019 läste jag tre gånger på raken samma dag den publicerades. Jag försökte förstå om jag missförstod något eller om ledarskribenten faktiskt ville förmedla det jag tyckte mig förstå att han gjorde. 

Man kan väl förenklat säga att tidningsledare är baserade på åsikter som backas upp av journalistiska analyser vilka förklarar redaktionens och/eller skribentens ståndpunkter. HSS-medias tidningar utger sig för att vara politiskt obundna och jag kan väl uppleva att så också är fallet om man ser övergripande på de olika ledarna, krönikorna och kolumnerna. Hos enskilda redaktionsmedlemmar är det förstås möjligt att notera dragning till vissa politiska åsikter och/eller avstånd till andra. Så får det vara och det blir en del av kontexten för enskilda publicerade utsagor. Man lär s.a.s. känna personerna bakom texterna.

Oftast försöker ledarskribenterna särskåda politiska, sociala och andra angelägna samhällsfrågor. De rör och för i komplexa ämnen där det är sanslöst svårt att hålla reda på alla detaljer och perspektiv. Det är i åtanke på ledarskribenternas vana att hantera komplexa frågor jag funderar på hur det kan bli så konstigt så fort miljö och ekologi behandlas. Upphör vissa skribenter då utnyttja den källkritiska och analytiska förmåga de normalt dagligen tränar?

Miljö- och klimatpolitik är en högst angelägen politisk och samhällelig fråga. Därför är det inte märkligt att ledartexter tidvis berör dessa ämnen. Klimat och och andra ekologirelaterade förändringar är mätbara både kvantitativt och kvalitativt. Den mätbarheten ska det inte råda några tvivel om oberoende hur högt och ofta diverse förvillare hävdar motsatsen. I den bemärkelsen torde en ledarskribent på en obunden och saklig redaktion alltså ha gott om granskade och vetenskapliga källor att ösa ur och ta stöd av. Det ska alltså inte vara några åsiktsfrågor i den bemärkelsen.

Det är numera lätt - oerhört lätt - att hitta saklig information vars fakta är möjlig att kolla bakåt till den utförda forskningens resultat. Visserligen kan man också lätt falla i förvillarfällor där ute på the world wide web, men med journalistiskt källkritisk hållning torde det inte vara några större bekymmer. HSS Medias tidningar har dessutom öppet betonat vikten av korrekt källgranskning och det är i ljuset av det jag blir förbryllad med tanke på nämnda ledare.

Ska försöka bena ut några valda stycken i texten och börjar med rubriken. "Forskare trånar efter klimatpengarna".
Här kan vi väl tänka oss att Myntti vill få läsare. Det är en relativt saftig rubrik som säkerligen lockar fram ett antal extra klick på nätet. Man kunde orda länge och väl om rubriken. Det finns dock skäl att återkomma till det där trånandet längre fram...

... t.ex. i ingressen:

Myntti utgår från att forskarkåren följer pengarna och han beskriver det så att vi får intrycket av att de enbart fungerar på basen av suget efter klirr i kassan. Mer om dessa rader längre fram.
Ingressen har förstås också som uppgift att hålla fast läsaren.

I inledningen av ledaren drar han upp han larmrapporterna från IPBES samt diverse olika beskrivningar över hur det går åt skogen för miljön på flera olika plan. Det är förstås formuleringar och exempel som utmålar en dyster framtid.

Jahapp?! Skam och ångest? 
OK!
Det brukar ju hetta till och sedan bli unket i de oändliga diskussionstrådar där skam (typ flygskam) kommer på tal. 
Vad jag ändå undrar är hur forskare och miljöorganisationer ska uttrycka sig utan att vi ska uppleva att någon skuldbelägger oss. Finns det någon som formulerat det djupt allvarsamma läge mänskligheten (och livet på klotet) befinner sig i på ett sätt så att man inte upplever sig skuldbelagd? Är det måhända inte så att vi alla tenderar skuldbelägga oss själva en smula för vår tidigare oförmåga att vilja se det som trots allt redan under lång tid varit hyfsat uppenbart på ett vetenskapligt plan? Vi har således mot bättre vetande fortsatt med business as usual.

Forskarkåren har alltså meddelat om allt sämre klimatologiska och ekologiska framtidsutsikter i flera decennier. Förvillarna raljerar om nya domedagsprofetior och katastrofer som aldrig hände. Men vad man blundar för är att denna "katastrof" är en enda besvärande långsam katastrof. Den är så långsam att vi med vårt mänskliga perspektiv har svårt att uppfatta och begripa hur den framskrider. Ur ett geologiskt perspektiv pratar vi om en försvinnande kort tidsperiod men vi människor har oerhört svårt att förstå det perspektivet. Varför inte lita på forskarna i dylika fall?

Visst finns det också en del personer och organisationer som vill peka finger och orsaka skamkänslor. Men den här ledaren hänvisar inte alls till de som försöker med en sådan strategi.

Det råder heller ingen tvekan om att vi skapat ett välfärdssamhälle som gett oss möjlighet att upprepat åka på semesterresor långt bort, att ständigt beställa prylar och mojänger från Kina, att köra bil stup i kvarten även på sträckor som går utmärkt att cykla eller t.o.m. gå, att byta mobiltelefon så snart batteriet är urladdat och att ha igång datorer, surfplattor och TV-apparater, att dra igång gräsklippare så snart gräset växt sig över 2,5 cm och att starta förbränningsmotorer för att blåsa omkring löv, att... ja... så fortsätter det.

All denna typ av verksamhet nöter de facto på naturresurser i väldigt hög grad och vi lever tveklöst och bevisligen över tillgängliga resurser räknat per capita.

När t.ex. IPBES eller IPCC publicerar sina vetenskapligt sammanställda rapporter fulla av oroväckande information så kan vi inte utgå från att det handlar om att skuldbelägga. Det handlar självfallet enbart om att informera. Måhända smakar det skit ifall någon säger att vi helst borde sluta förbränna fossil energi eftersom den ger oss så stor bekvämlighet. Då tycker vi att vi blir skuldbelagda. Läkaren konstaterar att du har en allvarlig sjukdom. Är din första - och kanske enda - respons då att läkaren skuldbelägger dig för att du genom ditt leverne ökat risken för denna sjukdom?

Här luftar Myntti sin misstanke om att IPBES bakslugt tänker sig att finanserna ska kanaliseras i deras önskade riktning och samtidigt kastar han ut idén om att forskarkåren enbart tycks följa pengarna. Vilka indicier bygger han egentligen det ställningstagandet på? Har han sådana stora och breda kontakter inom naturvetenskapen att han vågar generalisera och dra de slutsatserna?

De forskare jag har någorlunda koll på har alla verkat söka sig i riktning mot det område där deras intresse får näring. Vad Myntti också tycks glömma - eller inte känna till - är att den privata sektorn (stora företag) generellt betalar forskare mycket högre lön än vad universiteten eller statliga anslag någonsin gör. Skulle naturvetenskaparna söka sig efter pengar - vilket säkerligen en hel del gör - så letar de sig in på den privata marknaden och forskar kring det företagen vill att de ska forska kring.

Mynttis resonemang är helt enkelt galet skevt och jag är mäkta förvånad över att han misslyckats så kapitalt med att ta reda på fakta kring ämnet han behandlar. Har förutfattade meningar grumlat omdömet?

Han fortsätter...

... och understryker sin tes.

Sedan belyser han risken att forskarna manipulerar sina resultat ("förstärker hotbilder") och därmed visar han även sin egen misstro gentemot en hel forskarkår.

Därefter drar han in Darwin och det är nu det blir riktigt intressant.

"Att vissa djurarter utrotas som en följd av ändrade förhållanden..." Här lyfter han fram det självklara. Problemet är förstås det att de förändrade förhållandena numera är ett resultat av den rovdrift och överexploatering vi människor håller på med. I någon mån kan man kanske säga att det är naturliga förändringar eftersom vi människor är ett resultat av naturen (evolutionen) och i den bemärkelsen är inget av det vi gör "övernaturligt". Men vi har samtidigt ställt all form av evolution på ända och vi kan manipulera vår omgivning med en effektivitet och snabbhet som är helt oslagbar och som den här planeten aldrig någonsin upplevt (om vi bortser från gigantiska geologiska händelser med stora asteroidnedslag och kontinentalförskjutningar då jordskorpan i princip varit helt öppen över stora ytor).

"Men Darwin sa också att en arts död sannolikt leder till att det uppstår nya arter". 
Nu vet jag inte om Darwin verkligen sade just detta, hur det i så fall formulerats eller om det går att uttolka från något han sagt/skrivit. Jag har inte lusläst allt Darwin skrivit så att jag minns eller har sett alla hans formuleringar.

Darwin publicerade Om arternas uppkomst 1859 och dog 1882. Hans naturvetenskapliga gärning var givetvis enorm och på allt sätt revolutionerande - även om vi på den punkten inte heller ska glömma Alfred Russel Wallace som ju samtidigt bearbetade hypoteserna om det naturliga urvalet men som i stället för att publicera sina idéer konsulterade Darwin och... ja... nog om det. Hör ändå inte till det här inlägget.

Vad jag menar är att det gått 160 år sedan första utgåvan av Om livets uppkomst och 137 år sedan Darwins död. Det finns alltså massor av nyare evolutionsforskning att rota i ifall man vill fundera över utdöende och uppkomst av nya arter. Darwin må vara en ikon men i slutändan är det vetenskap vi pratar om och då finns det kanske en del mer fräsch information att hänvisa till ifall man verkligen är intresserad.

Dessutom finns flera avgörande skillnader mellan Darwins 1800-tal och Myntis 2000-tal. Myntti ger inte sken av att reflektera över de skillnaderna - eller så vill han blanda in evolution som något slags argument i sin ledare utan att begripa ett endaste dugg av evolutionsmekanismerna. Samtidigt faller förstås hans eventuella argument ihop.

Vi kan tänka oss att Myntti har för sig att det finns "utrymme" för en ny art att uppstå när en art dött ut och lämnat en ledig nisch. Det är ju i viss mån en korrekt tanke. Men problemet är ju i de flesta fall att arter i dag dör ut eftersom deras nisch försvinner då biotopen/habitatet/kontexten försvinner. En ny art - eller egentligen först ett förändrat beteende och ny adaption hos en befintlig organism - måste ju få tid att anpassa sig för att alls kunna ta till sig det lediga utrymmet. Det är ju den tiden som inte längre finns eftersom alla förändringar är så ohemult snabba. Så även om nya habitat och nischer dyker upp så har extremt få organismer någon större möjlighet att ta dem i besittning.

Misslyckas Myntti med att förstå detta faktum trots att det är en återkommande förklarad orsak till dagens radikala minskning av biomassa och utdöende av såväl populationer som arter? När Darwin funderade över de teoretiska bitarna hanterade han primärt inte globala massutdöenden på grund av radikala ekologiska omdaningar. Därför känns det en smula konstigt att dra in Darwin i en ledare som handlar om katastrofscenarier och alarmism - speciellt om man ändå inte har koll på evolutionens mekanismer. Även om massutdöenden givetvis "öppnat upp" för nya djurgrupper, så är det ju en process som kräver mer tid än vad arten Homo sapiens ens existerat. De "nya arterna" dyker alltså inte upp till 2050 och fyller tomrummet efter den massutrotning vi orsakar.

In med lite Toby Young i ekvationen...

Av alla skribenter där ute i den stora vida mediavärlden väljer Myntti att dra fram Toby Young som någon slags referens när IPBES-utlåtandet - eller "IPBES-påståendet" - ska behandlas. Det är väl ungefär som att fråga Teuvo Hakkarainen om råd i samband med författandet av någon ledartext som behandlar vårddistriktet och jouren vid Vasa Centralsjukhus.

Ovanstående stycke är ett lysande exempel på högst spekulativ argumentation. Fortfarande får Toby Young stå bakom Mynttis kontorsstol och agera expertis.

Självfallet är beräkningen svår. Young och Myntti verkar dock utgå från att IPBES inte vet vad de gör - eller att IPBES vet exakt vad de gör medan de manipulerar och styr resultatet. Oberoende vad Young och Myntti tror eller tror sig veta så baserar de förstås sina hypoteser på ren spekulation. Båda sitter bakom en dator och tycker någonting. Ingen av dem verkar ha ägnat en enda minut åt att analysera arbetet som IPBES gjort och gör. De verkar inte heller ha ägnat tid åt att analysera andra rapporter kring krympande populationer och raserad biodiversitet. Framförallt verkar ingendera vara intresserad av att läsa utlåtanden från någon annan journalist som satt sig in i problematiken.

Att ca 86% av jordens arter beräknas vara oupptäckta är en korrekt siffra enligt hyfsat nya studier. Det intressanta är att den uppgiften skulle vara ett argument för att misskreditera IPBES-rapporten eller observationer av minskad biomassa. Visserligen säger även entomologer att det är vanskligt att uttala sig om t.ex. insekters minskande antal i termer av siffror och procentenheter. Rapporterna inbegriper ju extrapolering av de studier som gjorts men som inte är heltäckande.

Ändå finns det i stort sett ingen som konstaterar att insekter inte skulle minska i antal. Det finns inga studier som påvisar att biodiversiteten ändrar på ett sådant sätt att ställvis förbättring skulle kompensera de många försämringarna. Att en liten fläck mark skyddas och/eller återställs till en artrikare biotop är guld värt, men dylikt sker inte i sådan omfattning att det nämnvärt skulle bromsa den globala trenden.

Enstaka växt och djurarter kan gynnas av människo-orsakade faktorer och därmed öka sina populationer och utbredning rejält. Det är heller inget som regelmässigt gynnar biodiversiteten. 

"Lejonparten"?
"Lejonparten av forskarna"?
På riktigt?... som man brukar säga. 
"Lejonparten av forskarna" rusar i en annan riktning när bidragen ändrar pga. en "pendelrörelse".
På riktigt?

Jo jag vet vad lejonpart betyder.
Wikipedia: Lejonparten är en metafor som innebär den största delen, en (orättvist) stor andel av något.

Myntti gissar alltså att största delen av forskarna rusar i pengarnas riktning. Vilka forskare och vilka forskningsområden menar han egentligen? Generaliseringen är så omfattande att det blir svårbegripligt. Det är väl lite som att säga att lejonparten av alla textarbetare (journalister, kolumnister, författare, poeter, översättare, manusförfattare och you name it) rusar i riktning mot pengarna.

Hur ser det ut på tidningshusen i dag? Känns det som om redaktionen rusar efter pengarna? Marknaden ser väl ut så? Det gäller att generera klick och samtidigt kämpa med sin journalistiska integritet eller? Kan sådant påverka hur man skriver ledaren?

Varför ökar då anslagen för vissa forskningsområden under vissa perioder? Myntti verkar inte ställa den frågan. Visserligen har en ledartext begränsat utrymme, men samtidigt väljer skribenten rimligen vad hen vill förmedla med sin text. Ledarskribenten väljer vad som sägs, vad som inte sägs samt hur det formuleras.

I en ledare där politik och samhälle analyseras på mer filosofiska plan kan jag förstå och omfatta ledarskribenternas personliga ståndpunkter, tonfall och budskap oberoende om det passar med min egen syn på saken eller inte. Men i det här fallet blir den biten kapitalt fel.

Myntti insinuerar konstigheter hos människor inom naturvetenskapsområdet - ja nästan existensen av manipulativt beteende - i frågor som kunde vara väldans lätta att kontrollera. Följdfrågan på det är om den ståndpunkten gäller för hela redaktionen och om HSS Media ställer sig bakom dylika ledartexter. Ledartexterna är ju ändå ett fönster till redaktionen och tidningshuset som helhet. Visserligen är den här ledaren signerad och därmed är den knuten till en specifik skribent. Den skribenten är i det här fallet chefsredaktör.

Det är fint om Myntti tar miljöhotet på allvar. Jag försöker dock febrilt komma på något tillfälle då han öppet verkligen gett uttryck för allvaret på antingen ett teoretiskt eller praktiskt plan. Att han skriver den meningen i den här ledartexten ökar inte precis trovärdigheten i hans allvar - speciellt med tanke på den tröttsamt uttjatade fortsättningen om att inte låta sig psykiskt brytas ner av larmrapporter.

Han dissar helt enkelt larmrapporterna eftersom de enligt honom bara handlar om pengar snarare än om klimat, miljö och ekologi. Då blir de inte längre trovärdiga och vi behöver i praktiken inte bry oss i dem.

Vi ska alltså ta miljöhot på allvar men egentligen finns det inget miljöhot. Ungefär så tolkar jag Myntti.

Han avslutar:

Jag hoppas Myntti kritiskt analyserat vilket spel han gått med i. Det känns dock tvivelaktigt med tanke på den ledartext som föregår hans avslutande två meningar.

För saken skull kan vi väl också kika på några kommentarer till ledaren.

Först mer allmänt dravel.

Sedan en kommentar skriven av en djurkonservator vars namn jag numera måste försöka undvika nämna. Han räknar antalet gånger jag nämnt hans namn och det blir så tjatigt... även om det är intressant ur rent statistisk synvinkel.

Djurkonservatorn konstaterar att vi inte har någon "utdöendevåg" och backar upp det med siffror. Men konservatorn är måhända museal i sin ståndpunkt och verkar tycka att det är OK så länge arter finns kvar på jorden i något slags bevarandesyfte. Dvs. det skulle räcka bra om populationerna av respektive arter är just så stora att de kan fortsätta existera. 

Sedan nämner även han att tusentals småkryp beskrivs varje år och ger med detta sken av att nya arter på något sätt uppstår i högre grad än vad som dör ut. Han vet förstås att så inte är fallet men formuleringen är sannolikt medveten.

Nej vem vill ha domedagsprofetior? Huvudet ner i sanden nu bara och så förnekar vi vetenskapliga rapporter som ändå bara är fram-manipulerade av folk som suktar efter anslag och pengar.

Det fanns även en kommentar skriven av en entomolog och den dristar jag mig till att kopiera så här:

"Njae.. nu måste jag nog lite säga ifrån. Visst brukar jag skämta om att jag borde skriva "implications for climate change" i alla mina ansökningar, men jag tycker nog att de flesta forskar i det som råkar intressera dom. Snarare så att man formulerar ansökningarna så att de aspekter som ger pengar lyfts fram.

Vad gäller klimatförändring och artutrotning (=minskande biologisk mångfald), så är dessa verkliga problem som forskare har försökt lyfta fram i årtionden. Det som IPCC och IPBES gör är att sammanfatta decenniers forskning. De är larmrapporter eftersom situationen på riktigt är alarmeran
de.

Det kan jag dock hålla med om att skam, ångest, eller att psykiskt brytas ner knappast hjälper. Problem kan och ska lösas. Inte förminskas, men inte heller ses som övermäktiga. Man kan jämföra med ett brandlarm: när larmet ljuder bör man inte 1) skrika och springa runt 2) låtsas att allt är okej, utan 3) släck branden.

ps. Jag forskar själv i just den 86% av jordens arter som ännu inte har upptäckts. Jag kan lova att deras ställning är mycket sämre än de kända arternas. Ibland känns mitt forskning som ett kapplöpning där många arter försvinner före vi ens upptäcker dom..
Med andra ord: om något så underskattar IPBES hur många arter som hotar dö ut."


Hens synpunkt ska vi inte ta på allvar. Hen är antagligen enbart ute efter pengar i den ekonomiskt lukrativa branschen Tropiska parasitoida steklar.
OBS: Ironi.

Avslutningsvis ytterligare en kommentar (nedan) i dravelklass. Det är den här typen av tjafs som redaktioner med journalistisk integritet och saklig källkritik kunde motverka. Men de traditionella mediahusen har kanske kasserat sina gamla pedagogiska folkbildningsprinciper. En gång i tiden hade t.ex. Vasabladet ett vetenskapsråd.

Folkbildning? Hur hett är det på en skala liksom? Folkbildning betalar sig inte.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar