tisdag 22 augusti 2017

För stor för sensorn

När man dras med det objektiv jag dras med, får man acceptera att alla motiv inte fungerar. En sådan acceptans gäller t.ex. det faktum att Geotrupes stercorosus är alldeles för stor.

Och nej, jag kan inte flytta mig bakåt för att få med hela skalbaggen. Då blir den oskarp. Finns ju ingen fokusring på MP-E65 och fokus handlar bara om avståndet mellan objektiv och motiv.

Skogstordyvel... Dessa skalbaggar har en helt underbar blå ton som tränger fram bakom det svarta. Speciellt undersidan är ljuvligt blå.



Lingonhakvecklare

Där sitter den - lingonhakvecklaren - på en vitmålad sten längs Rummelskärets naturstig.
En vanlig vecklare som lever på Vaccinium-växter. Sådana finns det gott om på Mickelsörarna och blåbären knaprade vi på medan vi vandrade längs stigen.
Vecklarens vetenskapliga namn är Rhopobota ustomaculana.


Blodutgjutelse på Kummelskäret

Naturstigen på Kummelskäret (forts. från föregående inlägg) var belamrat av diverse insekter som var intresserade av blod. Myggorna bildade små moln och bromsarna fastnade i våra (vi som gick naturstigen) gravitationsfält.

Det passade ju bra, eftersom jag fick passa på att ta en bild medan denna regnbroms försåg sig. Jag tog ingen bild som visar de arttypiska karaktärerna för de två arter detta kan röra sig om. Men jag tycker mig se en brun anstrykning på antennerna, vilket skulle tyda på Haematopota pluvialis snarare än H. crassicornis. Jag vet heller inte hur långt norrut H. crassicornis har sitt utbredningsområde, men den är betydligt mer sällan rapporterad här "längre norrut" i alla fall.


måndag 21 augusti 2017

Det stora brokparasitstekelfiaskot på Mickelsörarna

Körde ut till Mickelsörarna för ett par veckor sedan. Tänkte kolla en smula på småkrypslivet där ute.

Bland det första jag stannade vid var ett gäng steklar i färd med födointag. Tre stycken olika brokparasitsteklar hastade runt på - vad jag tror var - sprängörtsblommorna (Cicuta virosa).
Jag fotograferade och fotograferade. Inget bidde till någonting. Den ena stekeln drog direkt, den andra rusade bara runt de enskilda små blomflockarna och jag lyckades aldrig vrida motivet rätt. De två första bilderna är de enda (av många) med någorlunda skärpa någonstans.

Har på basen av dessa bilder inte brytt mig om att försöka mig på någon artbestämning - inte än så länge i alla fall. Den här är dessutom en hane och de känns lite svårare. Han är typ 7-8 mm lång.

Sedan gick jag lös på de mindre - ca 5 mm små - steklarna. 

Magra resultat även med dem. Till slut blev jag modfälld och gav upp. Tyckte att det skulle kännas bättre att leta spindlar i stället. Dessa steklar tror jag hör till underfamiljen Cryptinae - men jag är osäker.



Mötte en slags vägg

Jag har en uppgift till mig själv. Kolla hanarna mer ordentligt!
När man tar sig an dessa solitära bin vill det ju nästan bara vara honor som får uppmärksamhet. Hanarna har därför blivit en ganska blank fläck i mitt medvetande.

Så när jag dokumenterat en hane som denna, känner jag mig vilsen och nästan uppgiven redan från början. Det är verkligen inte omöjligt att sitta och leta sig fram till rätt modell. Så förtvivlat många buksamlarbin (Megachilidae) har vi inte i Finland. Särskilt många av dem kan den här hanen inte heller sammanblandas med. 

Så åter igen kände jag mig böjd att fråga angående detta kryp. När svaret kom - och det kom snabbt - kände jag mig en smula nolo (eller nålo. Korta vokaler)... österbottniskt ord för en viss typ av dumhet. Honor av Heriades truncorum - väggbi - har jag ju fotograferat tidigare. Den artningen borde jag ha lyckats genomföra.



söndag 20 augusti 2017

Ingen konkurrens om hagtornsbären

Är inte Anomoia purmunda ett vackert namn så säg? Och visst är det vackra namnet behäftat med en vacker fluga! 

Borrflugor - familjen Tephritidae - är i och för sig generellt vackra med sina delikata mönster på vingarna. Den här flugan är således inget undantag.

Borrflugor är kanske annars inte allas absoluta favoritflugor. Vissa människor hänger säkert upp sig på att många av borrflugorna tycker om bär och frukt. Kanske det helt enkelt då handlar om en viss konkurrens mellan fluga och man. Båda vill skörda frukterna. Anomoia purmunda komkurrerar inte med oss (eller mig) eftersom flugan i första hand gillar hagtorn (Crataegus) och några andra inom familjen Rosaceae.


Nej det var inte ett Gandalf-fly

Bilden ovan är felsvängd. Fjärilen sitter med huvudet neråt. Trots god litteratur och bra websidor vågade jag inte löpa linan ut med den här. Hade fyra-fem nattflyn jag inte vågade gallra vidare från.

Efter en kort vända på lämplig facebook-sida rasslade svaret Euxoa nigricans in efter 6 minuter. Helt briljant!

Euxoa nigricans heter svartaktigt jordfly på svenska. Flyger i juli - september och larven lever i rötterna av ett antal olika örter. Vingspannet är 36 - 40 mm. Fjärilen är ganska variabel i färgton.

Fotografierna är genomgångna vid skilda tillfällen och den första är något för varm i färgtonen. Den nedre stämmer bättre med verkligheten. Sedan var jag lat och orkade inte justera. 



lördag 19 augusti 2017

Antennframtung

Stekelhanar ur underfamiljen Doryctinae (fam. Braconidae) har vid upprepade tillfällen besökt bi-hotellet. Några honor av samma modeller har jag inte påträffat.

Här är sommarens tredje Doryctinae-representant vid hotellet. Den här är dock aningen mer kännspak än de två föregående. Möjligen har jag en hona av samma art i detta inlägg från 2014. Hon är... sisådär lite försiktigt... artad som Spathius exarator. Artningen på basen av helhetsintryck och ovipositorns längd. I Finland är sex stycken Spathius-arter registrerade.


Fjärilsmygga

Här är en ny bekantskap för bloggen. Det är ju nämligen inte så ofta man träffar på fjärilsmyggor. Förvisso är ju det där en mening som i någon mån inte stämmer. Visst träffar vi på dem nu som då. Det finns många släkten, ännu fler arter varav en del nog är vanliga. Men det är förstås så att vi inte lägger märke till att vi träffar på dem.

Kroppslängden på den här och många av dess släktingar i familjen Psychodidae (fjärilsmyggor) är av en magnitud vi lätt förbiser. Den dokumenterade myggan har t.ex. en kroppslängd på ca 2-3 mm (svårt att avgöra exakt. Totallängden var dock max 5 mm.

Larverna hos dessa lever i vatten eller möjligen slam-aktiga miljöer hos vissa arter. De är på sina håll bl.a. kända för att vistas i badrum och andra våta miljöer. På engelska kallas de Drain flies (men äv. Sink flies, Filter flies och Sewer gnats ) vilket belyser deras van att lägga ägg i avlopp. Stanklås och deras sköna avlagringar med allehanda mumma, ska tydligen vara ett favorittillhåll. Fullbildade individer är huvudsakligen nattaktiva.

Artbestämningen måste jag - åtminstone för tillfället - lämna därhän. Får kanske återkomma till den i ett senare skede. Uppdatering sker i så fall i det här inlägget.

Edit: Det verkar alltså vara så att familjen fjärilsmyggor är störtomöjliga att artbestämma (annat än i enstaka undantag) på basen av dylika bilder. 


fredag 18 augusti 2017

Några småsvampar

Jag skrev tidigare om att jag för ett par veckor sedan var ute och kollade den då rådande svampförekomsten. Huvudorsaken var jakt på en specifik typ av insekt.

Jaktlyckan blev inte så stor. Obefintlig är kanske rätta ordet. Men här följer lite bifångst i form av några småsvampar jag passade på att dokumentera. Den första och största har väl en hattbredd på ca 7 mm medan de övriga är maximalt 5 mm breda. Artbestämningar låter jag vara än så länge.



Hoppstjärtar och oordnad ordning

Mesofaunans stora sävliga ko Allacma fusca vandrar omkring på svamphatten och betar i sig av någonting mumsigt. Fick nästan intrycket att den åt av svampens lite slemmiga ytbeläggning, men jag är osäker. 

Allacma fusca är en av de största klothoppstjärtarna vi har. Den kan växa sig till drygt tre stycken millimetrar lång och rör sig ganska sävligt. Därför är den också lätt att få syn på - samt inte fullständigt hopplös att fotografera. Klothoppstjärtar (ordn. Symphypleona) har varit en helt förbisedd ordning i den här bloggen. De långsmala hoppstjärtarna i ordningen Entomobryomorpha finns ju i ett antal inlägg redan. 

Nu bakar jag ihop de båda ordningarna i en enda "etikett" - "Hoppstjärtar". Den här bloggens etikett-indelning ska således inte ses som en korrekt beskrivning över olika djurs inbördes släktskap. Ordningen Hymenoptera (steklar) och ordningen Diptera (tvåvingar) har jag delat in i flera olika skilda etiketter. Fåglarna går ner på artnivå. 

Att lägga de båda hoppstjärtordningarna under samma etikett är ju således som att också lägga alla steklar och tvåvingar i samma låda. Men bloggens indelningar bygger förstås lite på hur många inlägg jag tror mig skapa inom respektive etikett. Om jag snöar in mig totalt på hoppstjärtar och samlar varje tänkbar art, kan det förstås i framtiden finnas skäl att dela upp dem. Fram tills dess fortsätter jag min aningen inkonsekventa etikett-indelning. Det får ni helt enkelt leva med.

Så det så!

Förresten är Allacma fusca väldigt vanlig. Så det så också!

En slags "del 1" till det här inlägget finns här.



onsdag 16 augusti 2017

Rovsteklar i hotellet

Stekelhotellet har fått lite fart på ruljansen. Hittills har jag mestadels bara stött på olika parasitoida steklar som antingen bara undersökt veden i sig eller som letat värdar för sina larver. Några solitära bin har jag inte noterat den här sommaren heller. Däremot nog solitära getingar. Dem återkommer jag till senare.

Flera av rovsteklarna bor i gamla skalbaggs-flyghål. Därför är även de intresserade av stekelhotell. Jag har försökt få till några bilder av dem mitt i deras vardagssysslor, men dessa steklar är enormt nervösa till sin natur och knycker både hit och dit i rask takt. hittills har jag bara dessa två fotografier varav det ena (nedre) har fokus på besvärande fel ställe. Ändå får bilden komma med och jag tänker inte ens skämmas.

Första bilden är en av de större modellerna - en rovstekel i släktet Ectemnius. I Finland har vi 12 arter. Vilken av dem det här är vågar jag inte uttala mig om. Bakkroppens teckning har jag sett, men inte klarat av att memorera så att jag kan avgöra något på basen av det. Ett är dock klart - det är en hane vilket syns på antennerna. En gissning är att det kan röra sig om E. cavifrons men den får officiellt ändå gå som E. sp.

Bilden nedan är en mindre släkting till Ectemnius i underfamiljen Crabroninae. Det är en Rhopalum clavipes, men jag gick en svår brottningsmatch med min egen observationsförmåga innan jag till slut gav upp och slängde in den på fb-sidan Steklarnas liv för att få hjälp. Jag hade sett en drös Crossocerus-steklar surra runt hotellet och trodde det var en sådan jag försökte fotografera när den återvände ut ur växtröret. Sedan blandade jag ihop min minnesbild av Crossocerus-steklarna med stekeln på det här fotografiet. Den blandningen ledde inte till någon artning (även om jag faktiskt kollade på Rhopalum-steklarna) och det behövdes assistans utifrån i form av fräscha ögon i kontakt med en nollställd hjärna för att jag skulle få detta uppordnat.



På jakt efter svampinvånare

För drygt två veckor sedan var jag i behov av att få tag på en specifik typ av insekt som gillar svamp. Orsaken var en illustration som skulle göras. Eftersom det hade regnat en del vid det tillfället letade jag mig ut till ställen där svampar kunde tänkas ha skickat upp fruktkroppar.

Mycket riktigt fanns det även en del svampar att kika närmare på. Givetvis fanns det också lite andra insekter än just de jag var på jakt efter.

Den här 3 mm lilla stekeln är möjligen själv på jakt efter nästan samma typ av kryp som jag letade. Det är en brackstekel i underfamiljen Alysiinae. Däremot vet jag inte vilken art det rör sig om. Den där lite lustiga ovipositorn med förtjockad ända torde dock rimligen kunna ge några indikationer på släkte. Än så länge har jag kammat noll.

Nu är det ju förstås så att det i Finland finns åtminstone 43 olika släkten inom underfamiljen Alysiinae. Flera av dem kan säkert snabbt avfärdas, men många av släktena innehåller i sin tur avsevärda mängder arter.

Flera av dessa steklar huserade på de gula kremlor som för tillfället lyste upp här och var i den glesa skogen intill Bådavikens fågeltorn.

Kremlorna var antagligen den vanliga gulkremlan (Russula claroflava). Min svampkännedom är lite bristfällig.

De insekter jag själv letade - en viss grupp bland tvåvingarna (Diptera) - hittades inte på kremlorna i alla fall. Jag fick söka vidare. Hur det gick för steklarna vet jag inte. Men jag tippar att de hittar vad de behöver hitta. Deras hyperkänsliga sinnen snokar säkert reda på prima värddjur för den kommande stekelgenerationen.



tisdag 15 augusti 2017

Stor lysmask

Namnet Lampyris noctiluca är - om jag tolkat saken rätt - lite tårta på tårta. Lampyris kommer från grekiska och torde betyda något i stil med "en som lyser" medan noctiluca härstammar från latin och orden för natt och lysa. Det här är alltså ett litet kryp som heter "en som lyser som lyser på natten". 

Familjen heter Lampyridae (sådana som lyser) och familjen i sig innehåller fler lysande krypsorter. Här i Finland har vi till exempel även Phosphaenus hemipterus. Den påträffas bara allra längst i söder.

Det svenska trivialnamnet är stor lysmask. Djuret på bilden är en hona och hon är en bra bit över 20 mm lång. Hon är fyndad i utkanten av Nykarleby där hon (och hennes artfränder) efter mörkrets inbrott försökte lysa till sig kärlekskranka hanar. I första bilden ser man hennes gröna fosfor-liknande ljus från tredje sista segmentet. De lyser även från det näst sista, men det här exemplaret lyste inte längre så starkt just när jag skulle dokumentera henne och bakre lampan har redan slocknat.

Lysmaskar är inga maskar. Det ser man ju redan på att de har tre par ben. Honorna liknar dock inte alls det de egentligen är - skalbaggar. Honan liknar till stora delar artens larver och genomgår ingen sådan där radikal fysisk metamorfos i steget över till vuxenlivet. Hanarna är däremot tydliga skalbaggar och kan även flyga. De påminner en smula om lysmaskens avlägsna släktingar flugbaggarna - även om halsskölden är större. Faktum är att auktorn Linné gav (1767) lysmasken namnet Cantharis noctiluca - dvs. samma släktnamn som flera av de större av våra flugbaggar. 1858 hänfördes den dock till eget släkte och det blev ju även egen familj.

Större lysmask är specialiserad som snigelätare. Larverna växer upp på snigelmat, vilken de anskaffar genom att bita sniglarna och samtidigt injicera ämnen som förlamar och löser upp snigeln - eller delar av den. Som vuxna äter de i stort sett ingenting, utan lever på reserverna, parar sig och dör därefter. Övervintrandet sker som larv (två vintrar).

Stor lysmask har sin nordliga utbredningsgräns nästan precis i höjd med Nykarleby. Du hittar dem förstås lättast efter mörkrets inbrott i slutet av juli/början av augusti då de på öppna och lite halvfuktiga gräsmarker uppvisar sina kännspaka och starkt lysande bakändar.



Gutenberg-skorpion

Chelifer cancroides är ju den art av klokrypare vi oftast träffar på eftersom den gärna lever inomhus och gottar sig i allehanda småkryp från den sk. mesofaunan (ryggradslösa djur mellan 0,1 och 2,0 mm). Mesofanua finns ju förstås också utomhus - mesofauna finns alldeles speciellt just utomhus. Där jagar en del släktingar till bokskorpionen och de krypen borde man ju också leta efter någon dag. Det finns så många "borden" här i världen. Vill man leta efter dem är t.ex. murket trä en ganska bra plats.

Tills den dag jag gör det själv, får jag hålla till godo med den ordinära (men alldeles tillräckligt fascinerande) bokskorpionen. Efter fotograferingen fick den flytta in i bokhyllan. Släppte den i sektionen där böckerna om småkryp är placerade.


måndag 14 augusti 2017

Äntligen blomkrabba

Bloggredaktionen utbrister "äntligen" och adderar flera utropstecken.

!!!!!!!!!!!!!

Av någon outgrundlig anledning, som egentligen inte alls är överdrivet outgrundlig, har jag av outgrundlig anledning hittills inte dokumenterat någon Misumena vatia i trädgården. Kan faktiskt inte ens dra mig till minnes att jag skulle ha sett någon i trädgården.

Misumena vatia - blomkrabbspindel - är en vanlig art känd för att sitta i blommor och lurpassa på insekter som tänkt sig lite nektar eller pollen. Det var också i fotograferandet av sådana blomsterbesökande insekter - blomflugor och steklar - som jag fick ögonen på blomkrabban. Nja, egentligen fick jag först ögonen på en Helophilus pendulus som låg alldeles utslagen på stödbladen under blommorna på en stjärnflocka (Astrantia major). 

Flugans bedrövliga tillstånd visade sig alltså bero på att den hade en blomkrabbspindels chelicerer obekvämt placerade i thorax (mellankroppen).

Men blomkrabbspindeln visade sig vara synnerligen ovillig att låta sig fotograferas. Hon släppte flugan och gled ner på undersidan av stödbladen. Vartefter jag förskitigt vred blomstängeln för att få spindeln framför objektivet, trippade hon bara sidledes vidare i fortsatt exponeringsskugga.

Jag kunde ha skakat ner henne i ett kärl för att åstadkomma en ordinärt tråkig habitusbild. Men det behövs inga sådana bilder eftersom blommkrabban är så lätt att arta. Jag ville ju bara få en bild där hon sitter i sin blomma och ser så där otroligt fin ut.

Kampen blev lång och hård. Båda parterna nyttjade sina bästa förmågor. Spindeln använde sig av tålamod som ett vasst vapen medan jag brottades förtvivlat med mitt.

Till slut hade hon letat sig till ett ställe där hon antagligen misstänkte att jag inte kunde se henne. Tji fick hon. Men några riktigt lysande bilder hade jag svårt att åstadkomma. Jag avgick kanske inte med segern, men remi fick jag nog ändå till.



Livräddad ur tunnan

Varje gång jag gör förbi någon av våra vattentunnor är det baywatch-aktivitet och ofta får man ju hjältemodigt fiska upp nödställda. 

Det är inte särskilt ofta som spindlar råkar i sjönöd, men den här (max) två millimeter lilla hoppspindeln är ett exempel på att så ibland sker. Det är en liten juvenil. Arten i fråga blir i och för sig inte särskilt storvuxen och stannar vid ca 3-4 mm.

Inledningsvis trodde jag det är någon art i släktet Heliophanus, men parprickarna på bakkroppen stämde inte riktigt. Via facebook-gruppen Spindelnätet fick jag svar av hoppspindelexpertisen. Det rör sig om ett exemplar av Synageles venator - smalmyrespindel.

Fyndet är ganska kul eftersom det verkar vara ett av de nordligaste fynden i landet - om inte det nordligaste (fyndkartan är ju inte uppdaterad sedan 2013). Som vanligt när det handlar om småkryp är fynden trots allt beroende av artningar och rapporteringar. Så med andra ord är det helt säkert fullt möjligt att hitta arten en bra bit norrut från Nykarleby. Det är bara att söka. I första hand är det läge att leta i vegetation nära stränder (vatten).

Som vuxen får den en mer långsmal och - typ - "skulpterad" kroppsform vilken är mer myr-lik (därav dess svenska trivialnamn). Den ska även ha en ljus [hår]rand tvärsöver carapax precis bakom det bakre ögonparet.


Ullbagge

Den här baggen har jag lagt upp tidigare, men eftersom de nya bilderna är lite bättre får den hänga på en gång till. 

Ullbaggen - Lagria hirta - är vanlig under andra halvan av sommaren. 



lördag 12 augusti 2017

Skarvdebatten. Del 10 - Österbottningars naturhat?

Here we go again...

BirdLife Finlands verksamhetsledare har luftat sin synpunkt om att det i Österbotten verkar vara fel på inställningen till djur och natur. Uttalandet triggas av den nyligen upphängda skarven och backas upp av ett påstående om att det i Österbotten sker fler naturskyddsbrott än på annat håll i landet. Några siffror på sådan statistik kan jag för tillfället inte hitta - men statstiken finns säkert någonstans och kan då bekräfta eller falsifiera påståendet.

Den här gången ska jag inte kopiera in metervis av skärmdumpar från facebook, men jag lovar. Det har inte lugnat ner sig och hat-uttrycken duggar tätare än tidigare.

I dagens Vbl skriver en krönikör om händelsen och ställer den i ljuset av civil olydnad. Jag anser att krönikören missar en viktig poäng angående det aktuella fallet. I definitionerna för civil olydnad ingår att lagbrottet sker öppet, att man inte gör skada samt att man står upp för sina handlingar. I det aktuella fallet är det ju extremt klent på de punkterna. Som sagt... det är långt till Rosa Parks i bussen och det påminner istället mera KKK's "civila olydnad" med misshandel, lynchningar och "ingen som vet något" bakom hat-skanderandet.

Så om det aktuella skarv-fallet ska betecknas som civil olydnad, bör den skyldige träda fram, ta sitt straff och stå upp för det som gjorts samt för hur det gjorts. Annars är allt bara plump feghet.



Åh himmel ändå! Det finns ju tusentals och åter tusentals skarvar. Vad är dealen med en (1 st) skjuten liksom?

Dealen är symbolhandlingen och medföljande fackel-/högaffel-tåg med hat - och då tänker jag i första hand inte på hatet mot fåglarna, utan mot de personer som inte ser skäl att minska skarvpopulationen. Den arga mobbens eventuella handlingar riskerar föda varandra och därmed eskalerar problematiken. Klassiskt sätt för en grupp att egga sig själv till tokigheter och dåliga beslut. Det syns bl.a. tydligt i avhumaniseringen av "motståndarsidans" människor - miljömuppar, gröntalibaner, balkongiologer, osv. Eftersom det är svårt att spänna upp (hänga?) en människa i en skylt är det bättre att byta ut människan mot en "miljömupp". Blir så mycket lättare att tänka tanken och faktiskt skriva ut den i ett kommentarsfält då.

Miljömyndigheterna anser på basen av rådande forskning att skarvarna inte är ett hot mot miljön och lokalfaunan. Skarven hotar inte andra fågelarter och deras "nedsmutning" - skit - är inte ett ekologiskt bekymmer. Skit är skit och alla arter skiter - så även de fiskar skarvarna äter och som följaktligen inte längre skiter. Det är lätt att stadfästa faktumet att skarvarna så långt inte utgör något ekologiskt hot mot den delen av miljön.

Frågetecknet - den mer oklara biten - är förstås deras inverkan på fiskbestånden. Här finns det divergerande uppgifter. Forskningen är lite halvspretig. Detta beror sannolikt på att predation är en ytterst komplex ekologisk process. När skarvarna äter - vilka fiskar de än äter - kommer de att äta någon fisk som skulle äta något annat i vattnet. Detta "något annat" kan vara växtplankton, djurplankton, bottendjur, andra fiskars rom, andra fiskar eller t.o.m. artfränder. Om en skarv äter en fisk som äter något annat (välj själv) påverkas en lång kedja eftersom varje byte i sig påverkar en annan del av kedjan. Påverkan sker förstås i kedjans båda riktningar. 

Exakt hur den kedjan (eller egentligen "nätet") ser ut, fungerar och påverkas är synnerligen svårt att sia om innan det undersökts ordentligt. Många sådana undersökningar på olika håll vittnar de facto om att en del predation faktiskt ökar de huvudsakliga bytenas mängd. Det låter galet skumt, men i ekologiska näringskedjor är den mest simpla logiken inte alltid svaret. Det bör tilläggas att ett sådant ekologiskt resultat nödvändigtvis inte är förenligt med skarvens  närvaro, men huvudpoängen är att skeenden som dessa är oerhört komplexa och svåra få grepp om utan vettiga undersökningar. Att skjuta först och fråga sedan - eller att skjuta och aldrig fråga - är inte förenligt med hållbar naturvård.

I detta nu bråkas det om hur abborrbeståndet ser ut. Har mängden ökat eller minskat?
Är det t.o.m. oförändrat? Fångsterna har totalt sett ökat något (eller hållits ganska konstanta) men ansträngningarna att få upp dem (fångsterna) sägs också ha ökat. Ställvis har abborrarna bevisligen minskat - antingen ätna eller flyttat. Skarvens inverkan på t.ex. just abborre är med andra ord allt annat än otvetydigt klarlagd än så länge.

Mobben som propagerar för skarv-eliminering vill ta det säkra före det osäkra. Vi och miljön har klarat oss alldeles lysande utan skarvar tidigare. Men det är exakt just precis i det resonemanget som jag uppfattar att BirdLife har en poäng i sin kritik. Lite utvecklat kan man nämligen säga att faunan behandlas som en "tjänst" eller en egendom vi har rätt att bruka som vi vill. Respekten för de organismer vi inte ser någon nytta med försvinner och vi tror oss kunna behandla dem därefter. Var dras gränserna för vad vi "klarar oss bra utan" och vem gör den definitionen? Vem tar besluten? Vem bestämmer hur natur ska se ut? Jag har ställt samma frågor i flera tidigare inlägg men frågorna kvarstår ju. 

Ordet "naturhat" slängs fram, men troligen handlar det snarare om brist på insikter kring vad natur egentligen är och hur den fungerar. Samma frågeställning dyker upp i samband med presumtiva skydd av diverse naturtyper. Ska flygekorren verkligen gå före människan? Är nu den där rödlistade skalbaggen så j*vla viktig? Exakt precis den typen av frågor visar på respektlöshet inför det som vi människor är otroligt beroende av - en fungerande och viril miljö med maximal biodiversitet. Så svar ja! Den där skalbaggen är j*vligt viktig.

Nu hör ju ovanstående fråga ihop med något som brukar kallas skarvens "hemortsrätt" här i Östersjön/Bottenviken. Fortfarande klänger sig Kina-spåret envist fast.  Förhoppningen är förstås att man kan betrakta skarvarna som illegala invandrare likt minkar och mårdhundar. Det skulle föranleda en mer rättfärdigad och okontroversiell kampanj gentemot fåglarna. Men, men... icke...

Mycket riktigt har storskarven (underarten Phalacrocorax carbo sinensis) expanderat norrut under de senaste decennierna. Så har även många andra arter - inte bara bland fåglarna. Den formen av expanderat utbredningsområde är inte jämförbart med inplanterade eller på annat sätt importerade växter och djur. Det går inte att jämföra med lupinens, jättelokans eller jättebalsaminens förmåga att tränga ut inhemska växter. Storskarven tränger inte bort en annan fågel, den tar inte någon annan fågels "plats" (nisch) i ekosystemet. 

Mobben behöver inte heller göra sig lustig över att polisundersökningen kostar "skattebetalarnas pengar". Den som skjutit skarven och hängt upp den har varit mycket medveten om att det är ett naturskyddsbrott och att polisen måste undersöka saken i den mån det gör sig möjligt. Med andra ord borde skulden för undersökningskostnaderna läggas på den skyldige oberoende hur "löjligt fall" man än anser det vara. Men resonemangsförmågan har tyvärr redan för länge sedan tappats bort i ryggmärgsreaktioner kryddade av förutfattade meningar, adrenalin och påföljande brist på sans.

Finns det ett naturhat i Österbotten? Mja, kanske inte hat. Men respektlöshet och likgiltighet vill jag med bestämdhet hävda existerar. Annars skulle inte fiskgjusar, måsar eller silltrutar skjutas, annars skulle inte hjortdjur tjuvskjutas från bil och [i vissa fall] lämnas skadskjutna, annars skulle inte fällor lämnas åt sitt öde med djur döende i vätskebrist (inkl. huskatter), annars skulle inte minkar eller rävar föras ut till skarvholmar där de kommer åt att ha ihjäl annat än bara skarvar, annars skulle man inte höra folk uttrycka tydligt hat mot rovfåglar eller rovdjur, annars skulle man inte uppvisa motstånd mot skydd av viktiga naturtyper (skog), annars skulle man inte ens uttala i positiva ordalag om upphängda skarvar.

Som vanligt är det skäl att förmedla att detta givetvis inte betyder att alla österbottningar ska dras över samma kam. Det kan mycket väl röra sig om den där klassiska högljudda minoriteten. Det tar jag inte ställning till och jag försöker hålla mig borta från förutfattade meningar så gott det går.

Om detta är specifikt för Österbotten är sedan en annan fråga. Det finns många rapporter om egenmäktigt förfarande från annat håll också. Varför inte denna aktuella nyhet som exempel
Beklagansvärt.



Ecological segregation and population structuring of the Cormorant Phalacrocorax carbo in Europe, in relation to the recent introgression of continental and marine subspecies
L. Marion and J.Le Gentil
Evolutionary Ecology (2006) 20:193-216
DOI 10.1007/s10682-005-5818-6

Phalacrocorax carbo sinensis in Europe - indigenous or introduced?
Marcus Beike
Ornis Fennica 91:48-56. 2014

Inte från Mittens rike: mellanskarvens europeiska historia
Henry Pihlström, Niclas Fritzén
OA Natur 2017. 28-54

Effects of Great Cormorant Predation of Fish Populations and Fishery
Henri Engström
Acta Universitatis Upsaliensis. Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Science and Technology 670. 39 pp Uppsala. 2001

Relationships between bird morphology and prey selection in two sympatric Great Cormorant Phalacrocorax carbo subspecies during winter
Frederic Fonteneau, Jean-Marc Paillisson & Loïc Marion
UMR CNRS Ecobio, Université de Rennes 1
Ibis (2009), doi: 10.1111/j.1474-919X.2009.00909.x

Fish Predation by the Great Cormorant (Phalacrocorax carbo sinensis)
Maria Boström
Faculty of Natural Resources and Agricultural Sciences Department of Aquatic Resources Uppsala
Licentiate Thesis, Swedish University Agricultural Sciences, Uppsala 2013
Aqua Licentiate Theses 2013:1

The History of Cormorant Fishing in Europe
Marcus Beike
Vogelwelt 133:1-21. 2012

The interaction between cormorants and wild fish populations
Maria Övergård
Sveriges lantbruksuniv., Acta Universitatis agriculturae Sueciae, 1652-6880 ; 2017:12


torsdag 10 augusti 2017

Silltrut-bokslut

För tre dagar sedan lade jag upp några gråtrutar jag fotograferade under den spaning från gömsle som i stort sett avslutar säsongens fältarbete med silltrutsinventering och ringmärkning. Det handlar alltså om att återvända ut till kolonierna och genom gömslet kunna studera vilka och hur många silltrutsungar som fortfarande är i livet. Vid tidpunkten för spaningen är merparten av (de kvarvarande) ungarna på vippen att bli flygga - eller har blivit.

Samtidigt som jag kikar efter ungar brukar jag förstås också ta lite bilder av fågellivet runt gömslet.

Även äldre ringmärkta silltrutar syns. Den här har jag inte rapporterat än och vet således inte när eller var den är märkt. Troligen ändå på samma lokal eller i en relativt närbelägen koloni. Även truten i första bilden är ringmärkt men har bara en metallring.

Vissa - eller ganska många - par har inga ungar längre. Så är det i fåglarnas familjeliv. Endast en liten minoritet av alla kläckta ungar klarar sig till flygg ålder. Därefter är det ännu fortsatt hög dödlighet under det första levnadsåret. Paren vars ungar inte längre lever håller sig trots allt i närheten av sitt bo när de inte är ut på matjakt. Dessa två är inget undantag.

Här är en av årets ungar. Livlig, företagsam och gnällig.

Så fort någon förälder närmar sig inleds ett intensivt gnisslande.

Föräldern låter också.

Därefter är det fest.

Silltrutarna i kolonin hämtar huvudsakligen hem strömming, men en del har ibland med sig minkmat eller mask från någon åker. Silltruten är dock i absolut första hand en fiskare.

Jag skrev i ett tidigare silltrut-inlägg att året verkar bli ganska OK vad häckningen och ungfågelproduktionen beträffar. Det var ett förhastat uttalande. Den här säsongen visade sig till slut bli ett magert år. Den slutliga analysen är ännu inte gjord, men champagnen sparas garanterat för andra ändamål eller tillfällen.

Min andel i årets silltrutarbete blev synnerligen blygsam. Men projektet fortsätter och förhoppningsvis ska jag ha lite mera tid att assistera nästa säsong.

Tills dess får vi hoppas att dessa trutar har en säker resa till och från de ekvatoriala delarna av Afrika där de håller sig vid insjöar och vattendrag. Dessutom får vi hoppas att de inte heller konfronteras med alldeles galna mängder DDT - eller ens lite av den varan - under vintervistet.