torsdag 31 januari 2019

Camisia sp.

När jag i mellandagarna helt plötsligt började försöka städa arbetsrummet - det där arbetsrummet innehållande dator, kamerautrustning, mikroskop, bokhyllor, och arkivlådor - hittade jag en del behållare och burkar med diverse samlat skräp. I en glasslåda fanns bl.a. ett antal tallkottar som jag tagit hem för att kika närmare på.

Här vill jag avbryta inläggets egentliga innehåll och rekommendera köp av glass från tillverkare som använder stadiga plastburkar med lock. Det är en sk. två flugor i en win win-situation med tanke på glassen som måste ätas för att få åtkomst till den användbara förpackningen.

Tallkottarna hade säkert legat i burken sedan senaste vinter - eller kanske mer. Vet inte.
Självfallet var jag tvungen att skanna av innehållet genom att lyfta ur kottarna och med mikroskopet spana in allt småskräp på burkens botten.

Visst hittade jag också ett litet kräk. Ett kvalster på kanske 0,7 mm.

Något intorkad men ändå inte så mycket att man inte ser vad det rör sig om. 
Nu vet jag inte hur pass konkav ryggsidan på Notogaster ("bakkroppen") egentligen ska vara hos den här, men väldigt mycket insjunken är den kanske ändå inte trots krypets intorkade tillstånd.

Kvalstret hör hemma i underordningen Oribatida (hornkvalster). Överfamiljen är Crotonioidea och familjen heter Camisiidae. Kvalstren som hör hit är ganska enkla att hitta rätt med så här långt i släktträdet. Därefter är det förstås släkte och art som ska spikas. Då känns det omedelbart svårare för en dilettant som jag.

Släktet ska dock vara Camisia. Vad jag kan se på basen av mina bilder skulle det eventuellt kunna handla om Camisia horrida. Den gissningen ska jag dock inte resa någon minnesruna på.

Som synes är kvalstret en smula "skräpigt". Den här "smutsen" är inget som tillkommit efter döden utan är något som dessa kvalster bär på sig medan de lever. Det finns flera familjer bland hornkvalstren som nyttjar diverse skräp som något slags kamouflage. Camisia-kvalstren bär inte på några större skräphögar utan nöjer sig med mer damm i hörnen och allmänt solkig stil.

Längst fram syns en ögla. Det är två setae (hårliknande strukturer) som klibbat ihop ut i ändan. Många av dessa är rikt förgrenade och täckta av ett lager cerotegument.

Cerotegument?

Cerotegument är ett slags cementliknande sekret som hos olika kvalster fyller diverse funktioner. Ibland är det fästyta för det nämnda "skräpet", hos vissa kan det vara ett ställvis pansarliknande skydd och hos andra tjänar det ytterligare något ändamål. Exakt vad cerotegumentet gör på Camisia-kvalstrens känselhår vet jag inte... än.




Referens:

A monograph of the Nothridae and Camisiidae od Poland (Acari: Oribatida: Crotonioidea)
Ziemowit Olszlanowski
Polish Taxonomical Society 1996


söndag 27 januari 2019

Gårdskrysset 2019

Helgen 26 - 27 januari har det åter varit dags för det traditionsenliga gårdsplanskrysset.
Bilderna togs i samband med spaningen i lördags. Det är bara enkla dokumentationsbilder som tagits för att illustrera inlägget.

Givetvis försöker jag fullfölja min andel av detta lyckade samhällstillvända fågelskådarjippo vilket genererar studiematerial för forskningen. Att engagera stora mängder människor på det här sättet för att få information om bl.a. populationer och trender kan även stärka folks allmänna intresse för livet vi har runtomkring oss. 

Här följer lite bloggarkeologi angående resultaten från den gårdsplan Utgångspunkten förfogar över.

2016. Bortrest. Ingen medverkan.
2017. Bortrest. Ingen medverkan.

Årets saldo:

Turkduva - 2 st. Det lokala paret är trogna matgäster.
Talgmes - 3 st. Märkvärdigt få för andra året i rad.
Blåmes - 3 st. Lika märkvärdigt få för andra året i rad.
Skata - 1 st. Troligen ena halvan av det bofasta kvartersparet.
Kaja - 20 st. Kvartersgänget gör ständiga nedslag vid matningen.
Pilfink: - 25 st. Det är helt galet många pilfinkar här i år.
Bergfink - 1 st. En ensam hane tillsammans med pilfinkarna och gulsparvarna.
Grönfink - 1 st. En ensam hona mitt bland alla pilfinkar och gulsparvar.
Gulsparv - 15 st. En ganska stadig liten flock som uppehållit sig vid matningen några veckor.

Artuppsättningen och antalet motsvarar ganska väl hur det varit sedan andra halvan av december. Det enda som saknades var de domherrar som frekventerade matningen fram till nyår samt gråsiskor vilka också dykt upp i små grupper nu som då. Små grönfinkgäng har också stannat till ibland men varit aningen mer sporadiska än vad som kunde vara ett medeltal för de senaste vintrarna. Varför antalet pilfinkar är så stort i år vet jag inte. Är det de lokala paren som lyckats enastående bra med sin häckning och vars ungar hänger med än?

Två större hackspettar (en hane och en hona) besökte matningen ganska ofta kring nyår. Någon sparvhök har inte setts till de senaste åren. Fjäderplock av slagna småfåglar har heller inte noterats. Verkar alltså som om vi inte har någon sparvhök som för tillfället patrullerar i dessa kvarter.

Bergfinken ser riktigt sliten ut. Nacken var i stort sett kal. 
Det här är första bergfinken jag observerat i trädgården den här tiden på året. Inte heller i fjol när så många bergfinkar stannade i landet över vintern såg vi till någon vid matningen - inte ens på våren då de brukar anlända i stora skaror.

Slutligen lite simpel statistik för gårdskrysset på Utgångspunkten.

2014: 7 arter, 33 fåglar.
2015: 11 arter, 98 fåglar.
2018: 15 arter, 59 fåglar.
2019: 9 arter, 71 fåglar



Nordens dyngbaggar

Här är sjätte raka inlägget med boktips. Dagens blädderverk heter Nordens dyngbaggar och är gjort av Tomas Roslin, Mattias Forshage, Frode Ødegaard, Camilla Ekblad och Göran Liljeberg. Utgivare är Tibiale (Hyönteistarvike Tibiale oy) och utgivningsåret var 2014.

I strikt mening håller sig boken inte till enbart dyngbaggarna vars svenska trivialnamn är dyngbaggar och som är de "rätta" dyngbaggarna i underfamiljen Aphodiinae... och som i sin tur finns i familjen Scarabaeidae (bladhorningar). Det finns ju nämligen andra skalbaggefamiljer som också har släkten vars arter gillar skit. Tordyvlarna (fam. Geotrupidae), svampdyvlarna (fam. Bolboceratidae) och knotbaggar (fam. Trogidae) inbegriper sådana som du lär kunna hitta om du rotar runt i en dynghög. Sedan finns det ytterligare bajsätande arter i andra underfamiljer bland bladhorningarna. Pillerbaggarna är ett sådant gäng. Tyvärr lär väl ingen av dem vara möjliga att få korn på här i Österbotten.

Förordet är skrivet av professor Ilkka Hanski (1953 - 2016) som verkligen varit en frontfigur inom finländsk forskning i ekologi och zoologi. Han var professor på Helsingfors universitet och arbetade bl.a. intensivt kring hur växt- och djurpopulationer påverkades av storleken på livsutrymmet (habitatet) och hur habitatfragmentering påverkar överlevnadsförmågan. Att just Ilkka Hanski medverkar i ett litet hörn i boken beror på att dyngbaggar var en viktig del av hans forskning.

Bokens innehåll är omfattande. Här presenteras nämligen inte enbart arterna, deras livsföring och biologi, utan även hur man bäst hittar dem och kan samla in dem om man så önskar. Sådana beskrivningar är intressanta med tanke på hur mycket information som numera kan insamlas av allmänheten och snabbt komma forskningen tillhanda genom nationella artinformationsportaler som t.ex. laji.fi och artportalen.se

Bildmaterialet är lysande boken igenom. Artpresentationerna är omfattande och ingående. Jag vet inte vad jag skulle kunna anmärka på. Troligen behöver man vara totalt nernördad dyngbaggeexpert på skithög doktorsnivå för att peka på några svagheter.
Med det sagt är det bara att nämna felen som boken innehåller. Men dem har förstås författarna själva koll på och här finns rättelserna publicerade. Det är ju ändå ganska små detaljer det handlar om och bl.a. är det utelämnande av gamla observationer som lagts till på kartorna. Dessutom har några nya fynd också placerats in.

Boken har ett stycke som räknar upp vad man kan hitta i olika typer av bajs. Vissa av skalbaggarna vill t.ex. helst ha komocka medan någon annan gillar älg eller får. Inte långt från Utgångspunkten finns en gård med allehanda djur. Boken nämner t.ex. inte lama och då börjar man ju undra vad man hittar när man petar i deras spillning. Tänka sig att det finns lamor på den där gården.

Jag tror jag vet vad jag kommer att göra inkommande sommar. Det här är en bok som inspirerar.


lördag 26 januari 2019

Suomen luteet

Suomen luteet av Teemu Rintala och Veikko Rinne är utseendemässigt och till upplägget identisk med Suomen verkkosiipiset som presenterades i föregående inlägg. Utgivningen av samma förlag vilket innebär Tibiale (Hyönteistarvike Tibiale) och första trycket släpptes 2010. Redan 2011 utgavs en reviderad andra upplaga. 

Boken behandlar alltså Finlands skinnbaggar (underordningen Heteroptera). Här finns 33 familjer och drygt 500 arter. En hel del av dem lever i sådana miljöer att vi människor ofta kommer i kontakt med dem. Skinnbaggarna hör således till de småkryp som är hyfsat noterbara i vår omgivning. 

Bärfisarna (fam. Pentatomidae) hör förstås till de mer kända. De hör till de mer storväxta och flera av dem hittas bland trädgårdsväxter. Andra kända är exempelvis näbbskinnbaggarna (fam. Anthocoridae) eftersom de tidvis märks då de får för sig att sticka sin sugsnabel i vårt skinn. 

Skräddare (fam. Gerridae) är ju också välkända. Man tänker kanske inte till vardags att de hör till skinnbaggarna. Samma gäller övriga vattenlevande familjer som vattenskorpioner (fam. Nepidae), buksimmare (fam. Corixidae) eller ryggsimmare (fam. Notonectidae).

Som redan nämnt är upplägget likadant som i Suomen verkkosiipiset. Eller egentligen är det tvärtom, för Suomen luteet gavs ut först av de två. 
Inledningen beskriver skinnbaggarnas liv, leverne och morfologi. Därefter kommer 513 artpresentationer, sedan en bestämningsnyckel och sist färgplanscher med närbesläktade arter på samma uppslag. 

Mitt omdöme är föga förvånande samma för Suomen luteet som för Suomen verkkosiipiset. Den här boken kan dock eventuellt kännas aningen mer relevant för "gemene man" eftersom "gemene man" kanske oftare stöter på skinnbaggar än nätvingar. Därför blir det kanske i praktiken mera bläddrande i den här än i den andra. Men man ska kanske int jämföra på det sättet?

Så... nu är det bara att knacka in sig på Tibiales boksida och beställa hem en laddning tjusig inhemsk småkrypslitteratur.


fredag 25 januari 2019

Suomen verkkosiipiset

Det finns ett antal riktigt fina finska bokverk med fokus på specifika insektgrupper. 
Pohjoisen Euroopan yökkösten toukat / Larvae of Northern European Noctuidae (Matti Ahola & Kimmo Silvonen) som redan beskrivits på bloggen är ett exempel. Suomen verkkosiipiset av Teemu Rintala, Tomi Kumppulainen och Petri Ahlroth är ett annat.

Ordningen Neuroptera (nätvingar / verkkosiipiset) är för oss i Norden kanske mest känd genom guldögonsländorna (fam. Chrysopidae), florsländorna (fam. Hemerobiidae) och myrlejonsländorna (fam. Myrmeleontidae). Nätvingarna inbegriper fler familjer än så. Här finns nämligen även de relativt små vaxsländorna (fam. Coniopterygidae), Vattenrovsländor (fam. Osmylidae) som i Finland enbart representeras av arten Osmylus fulvicephalus (vattenmyrlejonslända) vilken observerades för första gången 2013 i Lojo, samt svampsländor (fam. Sisyridae).

Men boken begränsar sig inte till ordningen Neuroptera. Man har även med tre andra ordningar vilka tillsammans med Neuroptera ingår i överordningen Neuropterida. 

Vattennätvingar (ordn. Megaloptera) finns med i form av våra fem arter sävsländor (fam. Sialidae). Halssländorna (ordn. Raphidioptera) bjuder på tre stycken finska arter i familjen Raphidiidae och dessutom presenteras den i Finland ännu inte påträffade Inocellia crassicornis som hör till reliktsländorna (fam. Inocelliidae).

Slutligen kommer ordningen näbbsländor (Mecoptera) där skorpionsländorna (fam. Panorpidae) och snösländorna (fam. Boreidae) ingår.

Boken gavs ut 2014 av Tibiale (Hyönteistarvike Tibiale oy) och den går att beställa från deras hemsida. Tibiale saluför flera fina böcker och några av dem står i kö för presentation i kommande blogginlägg.

Som sig bör inleds boken med förklaringar över de aktuella ordningarna och familjerna. Deras olika levnadssätt, habitat och biologi beskrivs relativt ingående. Även den viktiga larvperioden är omskriven. Just larverna hos flera av nätvingarna är kanske mer bekanta än för oss deras fullbildade former. Tänker t.ex. på myrlejonen. Alla kapitel är rikt illustrerade med fina fotografier.

Merparten av boken upptas av artbeskrivningarna som är totalt 85 till antalet. Några enstaka av dessa är ännu inte påträffade i Finland men finns med eftersom det inte är omöjligt att de de facto ändå kan observeras här. Artporträttet i beskrivningsrutan kan i några fall kännas aningen litet - speciellt för mina numera bristfälligt fungerande ögon. Antagligen kunde läsaren (jag) gynnas avsevärt av ett par glasögon. Många arter dyker ändå upp i flera större fotografier och beskrivningarna är bra. Vissa artspecifika detaljer markeras. Det är ju ibland en smula svårt att hålla reda på de där hopplöst många vingribborna som hos nätvingarna kan vara viktiga att syna i samband med artning.

Efter presentationerna följer artbestämningsnycklar för respektive ordningar, familjer och arter. Avslutningsvis återkommer alla arterna i samlingsplanscher där man ser de närbesläktade arterna på gemensamma sidor och uppslag.

Likt böckerna i de senaste blogginläggen är även det här en bok jag tycker den naturintresserade gärna kan ha i sin bokhylla. En möjlig orsak till att jag bara tycks ge gott betyg åt de böcker jag plockat fram är kanske att jag tenderar införskaffa böcker som redan fått bra recensioner. Brukar nämligen hänfalla åt en hel del recensionsgranskningar före jag införskaffar böcker... eller något annat för den delen. Därför är väl mina bokpresentationer heller ingen epokgörande information till omvärlden. Men ifall någon ändå undrar eller inte råkat känna till böckerna i fråga så får mina inlägg stå som några boktips för den litteratursugne naturnörden.


torsdag 24 januari 2019

Ichneumonid Wasps (Hymenoptera: Ichneumonidae): their Classification and Biology

Verkar som om jag är inne i något slags tema-periodande just nu. I december förra året blev det en hel del bilder av tillvaratagna steklar, sedan följde ett flertal klimatinlägg och nu ramlar det in böcker här på bloggen.

Dagens boktips är Ichneumonid Wasps (Hymenoptera: Ichneumonidae): their Classification and Biology av Gavin R. Broad, Mark R. Shaw och Michael G. Fitton. Boken är en del av ett större verk vid namn Handbooks for the Identification of British Insects utgivet av Royal Entomological Society.
Formatet är 24,5 x 17,5 cm och bjuder på 418 sidor. 

Här frågar sig kanske bloggläsaren om det faktiskt är någon större idé att skaffa en bok om insekter i Storbritannien. Det är ju inte som om Utgångspunkten är beläget just där precis.
Helt galet är det faktiskt inte. Speciellt inte just den här boken.

Visst är det så att brittiska öarna inbegriper en hel del insekter som inte alls gillar läget här uppe i Norden, men hos förvånansvärt många insekt-ordningar är det ändå en relativt stor andel släkten och arter som fixar biffen i båda nämnda regionerna. Dessutom fokuserar den här boken på att ge läsaren hjälp att identifiera de 35 underarterna i familjen Ichneumonidae (brokparasitsteklar). Exakt samma 35 underfamiljer är möjliga att upptäcka i Finland. 

Introduktionen är förstås en beskrivning av familjen Ichneumonidae, dess fylogeni, biologi, morfologi och så vidare. Tuschteckningarna i den "anatomiska" beskrivningen är både briljanta och många. Viktigt i dylika beskrivningar är namnen på insektens beståndsdelar - dvs. vad de enskilda kroppsdelarna heter. Det är dem man hänvisar till i samband med artbestämningar.

Men den här boken går inte ner till artnivå. Den helt fantastiskt fint utförda och med bra fotografier rikt illustrerade bestämningsnyckeln handlar om att kunna bestämma brokparasitstekeln på underfamilj-nivå. Redan det är nämligen i vissa fall ganska knepigt.

Efter bestämningsnyckeln följer presentationer av de enskilda underfamiljerna. Där nämns den biologiska systematiken, hur man känner igen en stekel i underfamiljen samt biologin i form av levnadssätt, habitat, värddjur och liknande.

Boken går ju inte ner på artnivå men givetvis är fotografierna tagna av specifika arter vilka tjänar som exempel på underfamiljerna och uppvisar de typiska morfologiska karaktärerna. 

Jag kan inte uttala mig mer nyanserat än att detta bokverk är av absolut största möjliga måste-ha-grad. Jag kan inte svara på om min bedömning är baserad på total inkompetens att nyktert kunna avgöra bokens värde som bok, information och/eller vetenskapliga relevans. Det sist nämnda är jag i alla fall garanterat oförmögen att uttala mig om. Men jag vågar sätta ganska stor del av huvudet i pant på att boken de facto levererar den absolut senaste kunskapen inom området.

När jag själv nu den senaste tiden kikat på mina insamlade Ichneumonider och ser närmare på bokens bestämningsnyckel har jag hittills konstaterat att den är lättförståelig och användarvänlig. Mina första intryck är alltså att den fungerar bra. Resten av boken är helt enkelt ren och skär informationsfest.

Givetvis är jag som naturboknörd inte heller kapabel att säga något annat än att var och en som hyser minsta lilla intresse av dessa steklar faktiskt också kommer att ha glädje av innehållet även om man nödvändigtvis inte har som avsikt att arta brokparasitsteklar stup i kvarten. 

Min konklusion lyder alltså som så att Ichneumonid Wasps (Hymenoptera: Ichneumonidae): their Classification and Biology är en självklar ingrediens i det egna naturboksbiblioteket.

Bilderna av uppslagen publicerade med tillstånd av / Photos of the spreads published with kind permission by the Royal Entomological Society.
Boken beställs lämpligen via föreningens webshop.
Se gärna även övriga titlar i bokserien.


måndag 21 januari 2019

Pohjoisen Euroopan yökkösten toukat

I samband med försöken att arta en nattfly-larv senaste sommar letade jag efter litteratur som eventuellt kunde vara behjälplig i sådana situationer. Larver tenderar vara ett "problem" när man vill artbestämma eftersom så stor del av litteraturen primärt fokuserar på fullbildade insekter. I viss mån är det ett intressant förhållande eftersom många insekter ju faktiskt lever mycket längre som larv än som fullbildad. I flera fall är det förstås så att larverna är vansinnigt svåra att särskilja från varandra. Speciellt när det handlar om fotografi och om ordningar & familjer vars larver inte uppvisar variation i färg eller form. I de situationerna borde man snarast försöka föda upp larverna till fullbildade insekter för bestämning.

Bland fjärilarna är många larver ändå säregna och en del specifika "larv-böcker" existerar. Men de böckerna är inte så heltäckande (innehåller bara de vanligaste arterna) och deras arturval är mer anpassat för Centraleuropa och Storbritannien. Dessutom innehåller de främst dagfjärilar.

Medan jag letade litteratur snubblade jag av en slump över det tredelade bokverket Pohjoisen Euroopan yökkösten toukatLarvae of Northern European Noctuidae (Matti Ahola & Kimmo Silvonen) vars existens jag inte tidigare kände till. Det fanns till salu på några enstaka ställen - eller möjligen bara ett - och hade ganska saftigt pris. Jag övervägde balansen mellan den monetära nivån och mina egentliga behov. Jag har inte specialiserat mig på nattfly-larver och det är inte många per år jag försöker arta. Stor peng för enstaka larver så att säga. Utöver den biten måste jag förstås också brottas med min inre boknörd som tenderar sakna allt form av rationellt tänkande.

Bokverket var ju onekligen exakt rätt mitt i prick. En stor fjärilfamilj man ofta ser som larver, artuppsättningen inbegriper även Norden, t.o.m. finska entomologer som författare och dessutom en närmast (eller helt) komplett sammanställning av allt som verkar gå att känna till kring dessa kryp. Jag försökte hålla mig någorlunda lugn en tid och gjorde enstaka nät-sök efter böckerna. Plötsligt lossnade hela bandet till kanonpris via ett antikvariat i Rovaniemi. Bokfanatikern tog omedelbart över datorns tangentbord och beställde hem böckerna på stört.

Del 1 utkom 2005 och är 657 sidor tjock. Språket är både finska och engelska i likvärdig omfattning (gäller förstås alla tre volymerna). Inledningen berör bl.a. hur man bäst hittar larver, hur man föder upp dem samt hur man på olika sätt kan preparera dem för undersökning. Givetvis finns även stycken om morfologi, färger och en smula taxonomi. Därefter följer en bestämningsnyckel och på sidan 84 drar beskrivingarna över de enskilda arterna igång. Volym 1 inbegriper 31 underfamiljer och deras uppskattningsvis totalt drygt 400 arter (jag har inte räknat och artantalet står inte noterat i boken).

Upplägget i de tre volymerna är identiskt med den skillnaden att inledningen förstås är mycket kortare i del 2 och 3. 
Del 2 består av tre stycken underfamiljer och fylls huvudsakligen upp av Noctuinae med sina 15 tribus av vilka några är rika på släkten och arter. Totalt är artantalet i boken någonstans i närheten av 560-570 stycken. Utgivningsåret för del 2 är inte utskrivet (tryckt) i boken.

Del 3 är tryckt 2011 och är förstås identisk i utseende och uppdelning. Här fortsätter beskrivning och presentationer av arter ur underfamiljen Noctuinae och så finns ett antal tillagda släkten/arter som inte  kommit med i de två föregående delarna. Artantalet är någonstans kring 310. I slutet av boken finns korrigeringar till smärre fel som smugit sig in i del 1 och 2.
Del 3 innehåller även ett släktträd baserat på studier av larverna, ett stycke om kladistiken, en kladistisk analys av familjerna. Dessutom beskrivs hur fotograferandet utförts och så har referenserna kompletterats. 

Efter artbeskrivningarna följer i alla tre delarna teckningar av viktiga detaljer från varje art. Det är bland annat spinnvårtor, labrum, käkar och andra artspecifika detaljer som presenteras genom tydliga linjeteckningar i tusch.

Böckernas sista sidor består av färgplanscher. Ofta är det mer än ett fotografi av samma art. Dels är det för att visa larven både dorsalt och lateralt, men även olika färgformer av samma art. 
Att dela in böckerna i dylika sektioner är i mitt tycke väldigt användbart. Letar man en larv baserat på dess utseende (vilket man ofta gör) är det snabbt och enkelt att hitta rätt när bilderna finns intill varandra.

Som lekman kan jag inte säga annat än att bokverket är en ren fröjd. 
Uppenbar risk att alla böcker jag lyfter fram här på bloggen är just "rena fröjder", men då må det vara så. Jag har alltså ingenting att klaga på när det handlar om böcker som är så sanslöst gediget grundliga i sitt innehåll att SAOL känns banal i jämförelse.

En rolig(?) detalj är att det ingenstans finns en endaste liten bild på ett fullbildat nattfly.


lördag 19 januari 2019

HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World

Lynx Edicions är utgivaren av flera bokverk som helt förvrider skallen på sådana som inte kan hålla sans och vett inom rimliga nivåer när det handlar om böcker och natur. Den 17 volymer maffiga bokserien Handbook of the Birds of the World är av den kalibern att jag antagligen helt skulle sluta arbeta och likt draken Smaug i Tolkiens Bilbo ligga på (eller i) hela skatten och frenetiskt vaka över härligheten om jag ägde den. Normalpriset för den skatten är drygt 3 500€ men Lynx Edicions säljer det just nu för knappt  2 000€. "Som hittat".
Nyligen har man också gett ut Handbook of the Mammals of the World vilket är ett bokverk i 8 delar och som går att lirka loss för tusen eurosar.

Bokverket i det här inlägget är mindre. Det består av två delar men får likväl binjuremärgen att gå på övervarv med L-dopa-produktionen så att dopaminet sköljer genom kroppen tills det tränger ut genom tårkanalerna. Här har vi nämligen ett underbart koncentrat av alla världens fågelarter och underarter fördelat på totalt 1917 sidor. Här finns 10 964 nu levande fågelarter, 156 utdöda arter, 20 919 fågelillustrationer och 11 077 utbredningskartor.

Det viktiga man bör komma ihåg med det här bokverket är att det inte är något annat än vad titeln säger. Det är alltså en illustrerad checklista. Den skrivna informationen för respektive presenterade arter består alltså nästan inte av någon annan information än den taxonimiska. Jag skrev 'nästan' av den anledningen att trivialnamnen räknas upp på engelska, franska, tyska och spanska, samt att varje presentation är försedd med respektive arts aktuella (2014) rödlistestatus enligt IUCN.

Efter namnen följer "taxonomiska anteckningar" beträffande artens och eventuella underarters taxonomiska status. Slutligen listas underarterna (om sådana finns) och utbredning.
I de "taxonomiska anteckningarna" nämns vid behov skillnader i morfologi, utseende eller läte. Men dessa skillnader beskrivs inte och presentationerna inbegriper heller ingen allmän redogörelse över fågelns utseende eller karaktär. Inte ens fågelns storlek är nämnd i texten. Bokverket är med andra ord inte särskilt användbart som bestämningsnyckel - vilket förstås inte är avsikten heller.

Inledningen i volym 1 är en 44 sidor lång utläggning kring den taxonomiska indelning av fåglarna så som de presenteras i bokverket. Dels behandlas släktträdet som sådant och dels går man grundligt igenom artbegreppet med ett flertal exempel. Bland annat ges exempel på närbesläktade arter som i vissa fall lever i samma områden men som inte hybridiserar med varandra trots att släktskapen är mycket nära. Sedan finns det andra närstående arter som regionalt hybridiserar naturligt med varandra. Antalet arter totalt är självfallet något som är helt beroende på hur artindelningar görs. Siffran 10 964 är således resultat av en viss bedömning i artfrågan.

Själva släktträdet och indelningen är något som jag känner till sedan tidigare men ändå är ganska ovan med när det gäller fågelböcker. Här har t.ex. falkarna helt korrekt "lösgjorts" från övriga rovfåglar (ordn. Accipitriformes) och återfinns i sin egen ordning Falconiformes. Mellan dessa ordningar ryms flera andra fågelordningar. Nu hänvisade jag alltså till den taxonomiska nivån "ordning". Men rent ordningsmässigt (böckernas kronologi) kommer  fåglarna också i lite annan ordning än vad man är van med från typiska fågelböcker. Allt detta har förstås med senare års forskning och inte minst DNA-undersökningar att göra.

Presentationerna är sakliga och ger fin översikt. Böckerna har ett format på 31 x 24 cm och uppslaget blir därför ganska stort. Noterade att någon recensent påtalat att det är aningen störande med utbredningskartorna på samma sida som de fina fågelplanscherna, men jag tippar att det har handlat om att skapa ett så kompakt och sakligt bokverk som möjligt snarare än att helt prioritera fågelillustrationerna. Mera "luft" betyder fler sidor.

Lite här och var i fågelpresentationerna dyker referensnummer upp och i slutet av båda volymerna återfinns den enorma referenslistan. Snöar man in på en viss art alltså källhänvisningar för mer ingående taxonomisk eller utbredningsrelaterad information.

Illustrationerna är överlag förvånansvärt fina - riktigt fina i många fall - med tanke på den enorma mängd som faktiskt finns här. Bilderna är huvudsakligen återanvända från Handbook of the Birds of the World och torde vara utförda av 28 olika konstnärer. 

Jag nämnde att fåglarnas storlek inte är noterad i presentationerna. Men varje plansch visar fåglarna i inbördes storlek och där finns även en liten tryckt "måttstock" så att man ändå får grepp om fågelns storlek.

I slutet av båda volymerna listas arter utrotade efter år 1500. Inne bland de övriga arterna finns även en del arter som antas vara utrotade (exempelvis Campephilus principalis - elfenbensnäbb) men som ännu inte förklarats utdöda, samt givetvis sådana som är utrotade i vilt tillstånd men som finns kvar i någon form av fångenskap.

Volym 2 är helt ägnad åt ordningen Passeriformes - dvs. tättingarna. Även bland dem är det inte sällan lite annan inbördes ordning än i de typiska fågelböckerna. Vanligen sätts t.ex. alla "mesarna" i anslutning till varandra även om pungmes, skäggmes och stjärtmes alla hör till andra familjer. I det här verket återfinns de på vitt skilda sidor åtskilda av flera andra familjer.

Summa summarum är bokverket en genomgedigen kunskapsbank som både innehåller kopiösa mängder fakta och rent ögongodis. Hur roligt är det inte att förlora sig kapitalt i en sida full av indonesiska flugsnappare eller sydamerikanska hökar?

Skulle man vilja ha mera fakta om den där specifika flugsnapparen måste man förstås söka vidare på annat håll. Någonstans i Medulla Oblongata (förlängda märgen) sitter ett primitivt vill-ha-mera-böcker-centrum som typiskt nog skickar ut svårtyglade signalsubstanser gällande ett speciellt 17 volymer stort bokverk. Där skulle man ju få förlora sig än mer. Men frontalloben har hittills ändå varit ganska ståndaktig och jobbat hårt med olika rationella förklaringar på varför man (inte) skulle lägga ner hiskeliga summor på ett sådant bokverk - speciellt inte som "enbart" allmänt fågelintresserad lekman. 
Men om man är en nörd då? Jo, man kunde tänka sig att... Nej! Stopp!

Lynx Edicions har ett alternativ. Ett digitalt sådant.
Det heter Handbook of the Birds Alive och är alltså en digital version. Intressant med den är förstås att en digital variant är ständigt möjlig att uppdatera vartefter ny information dyker upp. Populationsstorlek, taxonomi, bilder, filmer och hela köret kan alltså justeras vid behov. Givetvis ger den digitala varianten också möjlighet att höra fågelns läten och man kan ta del av informationen var som helst där nätet är tillgängligt.

Jag har dock inte (ännu?) köpt tjänsten som finns i två prisklasser. Den grundläggande är 29,95€ per år plus en engångssumma på 20€ när man registrerar sig. Sedan finns en dyrare variant (44,95€ + 20€ registrering) som ger lite ytterligare informationstjänster och som sägs ge lite extra pengar för fortsatt utveckling av webpaketet som sådant.

Avslutningsvis måste jag skryta på den kundservice Lynx Edicions har. Jag hade en del knas med min registrering på websidan (shoppen). Av någon anledning kom inget automat-mail med uppgifter för bekräftelse av min registrering på deras webshop. Man kan dock beställa böcker utan att vara registrerad och det gjorde jag. Samma tekniska problem skedde vid beställningen och jag fick inget automatiskt kvitto på det jag beställt. Sådant kan vara smått oroande. Men jag hade tagit en skärmdump av betalningen (kvittot) och kommunicerade med deras kundservice direkt efteråt. Jag fick all behövlig information kring beställningen och inom kort var paketet på väg med försändelsekod och hela köret.

Paketeringen var synnerligen omsorgsfull och böckerna ordentligt skyddade i specifika anpassade kartonglådor. Egentligen borde jag ha gjort en unboxing-video för att faktiskt kunna visa de fina förpackningarna. 

Så om man är intresserad av fåglar, av deras taxonomi, av artbegrepp och/eller av alldeles genomtjusiga böcker, så måste jag verkligen rekommendera HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World. Bokverket finns att köpa från de flesta större bokaffärer på nätet eller hos bokhandlare som specialiserar sig på djur, natur och miljö. Men i detta nu är böckerna billigast från själva förlaget och när servicen verkar vara oklanderlig finns det knappast några orsaker till varför man köper från annat håll.


torsdag 17 januari 2019

Förvilleri, förvillera

Gissa om tråden växte på höjden under artikelns Facebook-inlägg.

Här ska jag helt sonika fläka ut en del av kommentarerna och diskussionerna. Precis som jag skrivit i några tidigare klimatinlägg är det ju i egentlig mening fullständigt onödigt att gå i klinch personer som är så till den milda grad vetenskapsfrånvända och otyglat vilseledda att de kunde hinka i sig silverblandad olja så snart rätt silveroljeförsäljare dyker fram i YouTube-flödet.

Det finns många "borden". Ett sådant är ju att man kanske inte borde ge den här typen av radikaliserad vetenskapsignorans mera spridning än den redan har. Jag lovar att jag ska försöka bättra mig på den punkten och hellre fokusera på faktiska klimatrelaterade inlägg.

Många faktaförvillare är helt enkelt ofta bara ute efter att stjäla tid och energi av andra människor. Sådana ska inte premieras med repliker. Helt säker är jag inte, men jag har för mig att personen jag försöker debattera med inte riktigt hör till den formen av medvetet internet-troll. Jag kan förstås ha fel. Benämningen troll återkommer jag till längre fram.

Skärmdumparna nedan är inte alla kommentarer under FB-inlägget. Jag har koncentrerat mig på min egen krigföring och de kommentarer som har med den att göra. Den här gången har jag täckt över namnen på ett mer pedagogiskt sätt än vanligt och gett dem individuell färg. De gråa i inledningen är dock inte individuella personer men deras diskussion är inte heller det primära här och därför fick de bli en anonym grå massa.

Här (ovan) dyker för första gången en aktiv förvillare upp i tråden. Han kommer att bli huvudperson och han har fått en varnande kraftfull röd färg som personmarkering. Hans kommentar bemöts inledningsvis inte på annat sätt än vad som synes nedan. Det frågas efter trovärdiga källor men sådana levererar förvillaren inte.

Sedan kunde jag - självfallet i den harmoniska och naturliga färgen grön - inte längre hålla fingrarna i styr. 


Av någon underlig anledning drog jag inte in några hänvisningar till undersökningar om växter och deras tillväxt med förhöjd andel CO2 i atmosfären. Det blev bara en länk till ett massutdöende.

I den bemärkelsen hade förvillaren förstås rätt i att jag hade fel papper framför mig om man har just växters reaktion till höjd atmosfärisk CO2-andel. Det var ändå knappast exakt det han menade. Hans svar är föga förvånande helt utan referens även om han säger sig hänvisa till riktiga klimatforskare. Inte en helt ovanlig företeelse i förvillarkretsar.

Nu är det ju sällan just klimatforskare som undersöker växters anpassning till atmosfäriskt CO2. Men han hänvisar förstås också till biologer - eller säger sig hänvisa i alla fall.

Så då var det dags att faktiskt länka till vetenskapliga rapporter och artiklar.

Det är helt klart fullständigt onödig overkill att rada upp så många vetenskapsartiklar i en sketen FB-tråd när man debatterar med självförvrängda hittepåförvillare. Finns liksom inte skuggan av en chans att man skulle rubba långt gånget självbedrägeri. Men debatterar man mot någon man inte debatterat tidigare är det ändå intressant att ta "motståndaren" på pulsen en smula - eller mycket.

Förvillaren hade tydligen ändå öppnat en av länkarna. Det ska applåderas eftersom sådant inte hör till den normala repertoaren. Dessutom var jag väl aningen elak och länkade till några Nature-artiklar vilka är bakom betalvägg.

(Inte min smiley)
Förvillaren har tydligen läst på ordentligt om Inter-American Institute for Global Change (IAI). Då ringde klockor hos förvillaren. Nämnda sammanslutning är alltså ett samarbete nationer emellan för att gemensamt undersöka huruvida klimatförändringar eventuellt kan komma att påverka länderna. Sådant samarbete är uppenbarligen hur suspekt som helst och då är hela rapporten ett rent bländverk. Att förvillaren ens skulle ha läst rapporten och ha någon vetenskaplig invändning är förstås uteslutet. Lika uteslutet är det att förvillaren verkligen hänvisar till någon annan vetenskapsartikel som skulle stöda honom.

Förresten tror jag inte han hade läst på om IAI heller.

Således måste jag i följande kommentar givetvis ifrågasätta den där eventuellt sunt "skeptiska" attityden han har gentemot vetenskap.

Varpå förvillaren med exemplarisk tydlighet reagerar med sedvanlig förvillarmanöver rätt ner i det träsk av klichéargument så typiska för klientelet. Det är då man märker att man inte har att göra med ett riktigt förvillarprofs, utan enbart någon som fattat tycke för de riktiga förvillarna och som utan att förstå sina idolers argument enbart upprepar deras knasigheter utan egen bakgrundskunskap eller finess. 

Notera gärna hur han Säger att ingen debatt tillåts. Jag undrar på allvar om han tror sig medverka i en vetenskapsdebatt. Varken förvillaren eller jag är forskare. Därför är ingen av oss särskilt kompetenta debattörer i vetenskapsdebatter överhuvudtaget. Det enda vi kan göra är egentligen att kasta vetenskapliga referenser i huvudet på varandra och gräla om vems referenser som ligger närmare sanningen. Jag hade ju bränt av min första salva men förvillaren vägrar än så länge leverera annat än overifierat luftsnack. Då använder han argumentet att han inte tillåts debattera och att debatten därför inte heller är vetenskaplig. 

Han kräver alltså att granskad och verifierad vetenskapsdata ska likställas med all overifierad mumbojumbo han repeterar. Det klassiska "min åsikt är lika korrekt som din fakta". Att Al Gore skulle dras in var bara en tidsfråga. Därefter börjar skattesnacket bubbla fram och då inser man att här finns en del politiska funderingar i bakgrunden. Om inte förr blev det klart när FN också skulle ältas.

Jomen då tar vi väl och funderar på FN då... om det är det förvillaren har lust med. Varför inte liksom?


Jag hade tidigare inte egentligen läst in mig på dessa FN-agendor och därför var det ganska bra att i alla fall kolla igenom punkter, rubriker, underrubriker och korta förklaringar. Således ska jag förstås inte gå i god för att FN faktiskt inte hyser planer på att hålla utvecklingsländernas befolkning i misär (vilket förvillaren antyder). Men det skulle förvåna mig om de har något finstilt Emperor Palpatine-tillägg i sina paragrafer.

Då kommer följande obegripligt obegripliga obegriplighet:

Han hade hoppats på en vetenskaplig debatt. Så oerhört synd att han förnekades den eftersom jag redan från början höll mig till fantasy-litteratur i mina kommentarer. 

Jag har tidigare ägnat mig åt uthållighetsidrott och någonstans finns väl segheten kvar. Därför trampade jag vidare... Dessutom hade han skrivit "kom igen!"... så...

Här verkade det sedan ta stopp och debatten stannade upp för ungefär ett dygn (om jag minns rätt).
Därefter dök nedanstående kommentar upp.

Här har vi alltså en helt ny stjärna på kommentarshimlen. I det här fallet är det en mer banal konspiratoriker som fått för sig att ett koncentrat av faktoider och myter ska få omvärlden att tappa hakan och söka efter ansökningsblanketten till närmaste klimatförvillarsekt.

Dylika tramskommentarer förtjänar inga svar. Några svar fick han heller inte och därmed såg det ut som om tråden skulle kunna arkiveras och glömmas bort.

Men nej. Någon dag senare dyker förstås ännu en gubbe upp ur lådan och skakade liv i den slumrande diskussionen.

Här hade vi en filur som försöker nyttja det där "vi är inga stora skurkar i sammanhanget och vi behöver inte åtgärda något-spåret". Indien ska förstås skärpa sig ordentligt innan vi kröker lillfingret.

Då vaknade förvillaren upp igen och drog igång vers 6 i sin tokerivals.

Nu var det liksom ingen hejd på förtrycket som I-länderna kokat ihop.

Jag vaknade också. Har man gett sig in i leken med att jaga förvillare för att fakta sönder deras dillerier så har man.

Nu intalade jag mig självbedrägligt att han faktiskt skulle hosta upp några referenser. Kände att det kunde vara tid för det.

Det jag har svårt att fatta är i första hand kommentarerna han skriver. Men det blev inte mitt svar.



Inget svar på mina frågor och önskemål om referenser. Det blev helt öde tumbleweed-stämning i tråden. "Bra så" kan man också tänka. Har han inga svar är det väl prima att han tystnar.

Tji fick jag.

Längre ner bland kommentarerna fick den tidigare kyrkstöten nämligen för sig att än en gång störa den "pålästa" förvillaren i hans sömn. Typiskt! Precis som jag också hade lagt mig till ro.

Verkade som om förvillaren ändå inte var på hugget trots att han nämndes och "taggades".
Då tänkte jag att det kunde vara en liten idé att slänga en användbar länk som rimligen skulle kunna räta ut något av frågetecknen "kyrkstöten" ville få bukt med. Läser man förklaringarna och kollar referenserna i länken kan man alltså får svar på sina frågor.

Tystnaden höll i sig ganska länge och än en gång lurade jag mig själv att snacket skulle vara över. Då framfördes ett nytt förvillarinlägg vars argumentation nådde helt ny nivå på bisarrskalan.

Klart som den att man måste fråga hur i hela fridens namn en sådan kommentar ens var möjlig att tänka ut.

Svarets förbluffningsfaktor var fortsatt på elitnivå.

Här har vi alltså en typ som säger att han inte uttalar sig om saker han inte känner till. Det triggar en del osäkerhets-ticks i högra ögonbrynet när jag tänker på hans tidigare kommentarer.
Men the show must go on...

Jag var inte så nöjd med min kommentar. Den kunde onekligen ha formulerats bättre och lyft fram frågeställningarna med lite annan skärpa.
Men det gjorde inte så mycket för responsen lovade nämligen gott.
Mest gillar jag hans sista mening innehållande "jag och andra" samt hävdandet att jag "trollar debatten för att få uppmärksamhet". Vet inte vilka "andra" han egentligen syftar på och när man börjar skymta trollanklagelser gentemot efterlysning av källor förstår man att det börjar krackelera någonstans.

Kände att det fanns en liten presumtiv öppning och att jag kanske äntligen var på väg att lyckas få förvillarens referenser framklämda. Så jag sträckte mig mot den lilla glipan och skrev en kommentar med vilken jag hoppades uppnå antingen en avslutning av trådplågan eller en serie avslöjande källhänvisningar. 

Visst! 
Likt ynglande koraller seglade YouTube-länkarna upp som polyp-ägg i det fullmånebelysta tidvattnet ackompanjerat av en symfoniorkester.


Därefter följde triumferande kommentar om att jag nu skulle ha all tillgänglig data som krävs och att jag per någon mysko definition faktiskt är ett troll.
Sedan är det "skeptikern" i förvillaren som talar om att han minsann håller god koll på sina fria och oberoende källor.

Mitt svar blev onödigt tamt måste jag säga. Det var mest ett litet och försiktigt konstaterande. Men i egentlig mening hade jag till slut ändå fått de eftertraktade referenserna och kunde känna mig ganska tillfreds.

Vad jag inte hade räknat med var den här häpnadsväckande reaktionen:

Då måste jag ju ställa ytterligare ett par frågor - för det är ju det som troll gör - men han gav ingen mer mat. Jo det blev snett och språkligt fel med ordet "jämfört". Säkert trötthet.

Ett dygn senare gör den banala konspiratorikern en ny entré med mer knas-essens. Det blev avslutningen på en av de mer märkliga debatter jag deltagit i. Jag blir helt enkelt inte klok på argumentationerna hos dessa självutnämnda "skeptiker" som har sina källhänvisningar i "fri och oberoende" vetenskap. Den där skepticismen tycks onekligen fungera knackigt.