Sedan det blev klart att större skogsmus huserar i trädgården har spaningen förstås fortsatt. Mössens aktivitet tenderar vara lynnig och vissa dagar är de (troligen två st.) inte alls ute ur sin bohåla.
De tillfällen då de visat sig har jag smugit mig ut med teleoptik i hopp om mer "närgången" dokumentation än vad viltkameran kan åstadkomma. Ett problem har varit min bristande tillgång på tid i kombination med skogsmössens försiktighet vilket inneburit att vettiga bilder än så länge inte erhållits och i skrivande stund är det således endast viltkameran som står för skogsmusfotograferandet.
På tal om telepotik och gnagare. Söndagen 12.3 gjorde jag slag i saken och släpade ut kilovis av metallskrot till skogs. Jag hade ju nämligen tidigare fått för mig att det skulle vara hur kul som helst med sådant göromål efter så många år av paus i branschen.
Stora, tunga FD 150-600 f5.6 L (4,35 kg), stora, tunga Induro AT413 (3,2 kg), stora, tunga Manfrotto MVH502AH (1,7 kg) plus kamerahus (0,9 kg) och, för säkerhets skull, medhavd 24-105-zoom (0,7 kg) samt reservbatterier och en adapter packades i och på Tamrac Expedition 9X (3,5 kg).
Blev tvungen att knipa ihop ögonlocken för att inte ögonen skulle ramla ur hålorna när närmare 15 kg hängdes över min skrivbordslekamen. Därefter var det bara att hoppa på cykeln och med minskande mängd syrehalt i blodet leta sig de 5,6 kilometrarna till Bådaviken där jag hade planerat ställa mig och försöka vänta ut något av de små däggdjur som lämnar spår här och var i snön.
Det vore nämligen intressant att få artbestämma spårens upphovsmakare. Viltkamera är inte tillåten i området utan specialtillstånd baserad på forskning.
Visserligen är merparten av dessa däggdjur nattaktiva, men med lite tur skulle något av dem ändå trotsa ljuset och råka vara synligt. Speciellt näbbmössen måste hur som helst vara aktiva dygnet runt.
Dessutom skulle det självfallet finnas chans att kanske fotografera småfåglar med lite fler objektivmillimetrar. Varför inte en mindre hackspett på samma gång?
Upplägget var ändå av högst spontan och "lite lattjo" karaktär. Egentligen borde man ju sitta i gömsle timme ut och timme in. Dessutom vore matiga lockelser inte helt fel ifall man vill få bättre möjlighet att fotografera gnagare på nära håll.
Men så jobbar jag inte riktigt alla gånger. Jag ger mig sällan den tiden eftersom ambition och syfte oftast är av annat slag än det rent fotografiska.
Det kan också kännas alldeles bra och skönt att bara vara... att inte vara så resultatinriktad och i stället helt enkelt stå där i skogen och finnas till en stund. Råkar någonting komma förbi under de timmarna är det bara en bonus. En hel del av tillvaron i det läget handlar snarast om att låta hjärnan sortera sig och formulera sådant som är till gagn senare och i andra sammanhang.
Faktum är att smådjursdokumentation trots allt såg lovande ut ett tag. Vid roten av en gran, i gränsen mellan granskog och lövstrandskog, upptäckte jag siluetten av ett litet djur i färd med att knapra på någonting. Problemet var att jag just då hade ställt mig själv och kameran pekande åt helt fel håll för omedelbart fotograferande i rätt riktning. Jag var tvungen att flytta en fot och det lilla ljudet av krasande snö blev för mycket. Jag kunde senare skymta det lilla djuret kvickt kila omkring bland några gamla liggande stammar, men aldrig mer än så.
Efter ett antal timmar utan ny rörelse på marken och utan tillstymmelse till fågelnärvaro bland träden kände jag mig så genomfrusen att hemfärd lockade trots tomt minneskort.
Det är dock ingen fara och inget misslyckande även om man kan få för sig sig att 11 km cykling med 15 kg kamerautrustning på ryggen gärna kunde resultera i helst ett enda litet sketet fotografi. Ibland är det helt enkelt magert.
Ett par dagar senare hoppade skogsmössen mellan sin håla och vintermatningen hemma på gården. Jag tog kort paus i jobbet och ställde mig på lämplig plats en bit från matningen. Även den stunden av dokumentationsmöjlighet blev resultatlös vad gnagare beträffar. Några "inskjutningsfotografier" av pilfink och kaja var det enda som hände.
I dag, när jag skulle ha haft tid att vänta länge med kameran, har vädret bjudit på regn vilket mössen inte tycks gilla. Jakten fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar