Det där med att vintermata fåglar i tätort är förstås en ständig diskussionsfråga eftersom matningen mycket väl kan locka kreatur vilka är mindre önskade än söta blåmesar och vintervackra domherrar.
Spår av sådana varelser brukar man skymta ibland. Bland annat råttor (brunråtta, Rattus norvegicus) rörde sig för många år sedan i ena hörnet av trädgården. Då handlade det främst om den intilliggande restaurangen vars sophantering och sopkärl var av högst bristfälligt slag. Det ordnade upp sig och råttorna försvann. Dessutom är grannskapet domän för ett gäng katter som rimligen hanterar eventuell råttförekomst enligt erkänd förmåga.
Husmus, Mus musculus, brukade tidigare ibland ta sig in i huset på höstarna och rota runt i skafferiet. Av okänd anledning har det inte skett på ett drygt decennium även om husmöss absolut finns i närheten och bl.a. konstaterades bo i trädgårdens lövkompost för ett par år sedan.
Fågelmat faller ständigt från fröautomaten. Flera av fåglarna hämtar också sin mat endast från marken. Koltrast, turkduva och gulsparvar är exempel på sådana som av födsel och ohejdad vana - eller biologi - plockar det godis som av en eller annan anledning sprids på marken. Trots viss matmängd på marken har fågelmatningen under åren inte dragit till sig däggdjur - förutom ena grannkatten som oskojat äter vissa frön och självfallet samtidigt försöker ha lite koll på fåglarna. Jag tror det är skalade solrosfrön som smakar gott.
Gnagarna har lustigt nog inte frekventerat matningen under årens lopp. Det är både lite förvånande och positivt.
Men du som läser detta har redan sett inläggets första bild och du har säkerligen börjat ana vart texten är på väg. No shit Sherlock liksom.
När jag för snart en månad sedan gick igenom viltkamerans minneskort efter några dygns tillvaro ute vid matningen kunde jag konstatera att det fanns ögonreflektioner vilka inte kunde förknippas med någon fågel, varken vad lyster eller tidpunkt på dygnet anbelangar.
En liten men inte helt oförväntad överraskning alltså.
Spår av gnagare hade setts i en annan del av trädgården tidigare under vintern. Det var också på grund av de spåren som viltkameran fick vara ute vid fågelmatningen. Fler bilder av de besökande fåglarna behöver jag nämligen inte.
Redan de första bilderna av gnagaren i fråga visade att det i alla fall inte handlade om råtta vilket kändes lugnande. Men så småningom gick det upp för mig att det inte heller handlade om husmus. Öronen är för stora och profilen är helt enkelt inte rätt.
Matningen hade fått besök av större skogsmus, Apodemus flavicollis.
Det visade sig vara åtminstone två stycken.
Spåren av deras verksamhet försvann kort därefter och viltkameran slutade även registrera dem. De försvann helt enkelt lika snabbt som de dök upp.
Eller rättare sagt, de flyttade sig.
En tid senare noterades spår intill ett hål i en obebodd (och orestaurerad) del av detta gamla hus... bestående av två 1860-talsbyggnader ihopfogade 1910.
Kameran flyttade också.
Och mycket riktigt! Den större skogsmusen blev åter tagen på bar gärning.
Skogsmustrafiken runt hålet upphörde efter en natt och mössen verkade alltså åter flytta sig någon annanstans. På förmiddagen lördagen 11.2 stod jag i köket och spanade slentrianmässigt ut mot fågelmatningen som badade i februarisolljus. Plötsligt studsade ett litet djur spänstigt fram till fröna på marken och studsade lika spänstigt och snabbt bort igen. Ett par sekunder senare upprepades studsandet till och från fågelmatningen. Det blev ett intensivt studsande av och an. Kikare ordnades till köksfönstret och en god stunds iakttagande av den spänstiga krabatens frösamlande vidtog.
Jag flyttade viltkameran från dess kvarvarande position vid hålet i husväggen till fågelmatningen, men skogsmusen blev uppenbarligen då så skärrad att den därefter vägrade visa sig i dagsljuset och återkom inte ens de följande nätterna. Sedan dess har den inte visat sig. För närvarande har det kommit nysnö och det vore förstås läge att se om någon skogsmus överhuvudtaget lämnat spår efter sig.
I nuläget upplever jag att detta, det åttonde däggdjuret och det sjuhundrafyrtioförsta artbestämda trädgårdskrysset, bara varit av trevligt slag.
Visst! Större skogsmus kan också etablera sig i boningshus ungefär som husmus tenderar göra. Men risken torde ändå vara liten och den största risken löper rimligen skogsmössen själva eftersom nämnda katter trots allt sannolikt har synnerligen bra koll på alla godsaker som rör sig i närheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar