tisdag 16 november 2021

Savstumpbagge med liftare

 
Öppnade nyss makrostudiosäsongen igen. Dvs. jag inledde dokumentationen av insamlade småkryp. Den verksamheten ligger mestadels nere under sommarhalvåret eftersom jag då primärt vill spendera kameratid ute i grönskan snarare än inne i arbetsrummet.

Det ska tilläggas att jag kände mig aningen ringrostig när "studiolamporna" tändes och kameran monterades på makrosläden. Blev inte mycket rätt när jag tog de två första bilderna (som också är de två första bilderna i det här inlägget). Men bilderna ska inte figurera i några större sammanhang än den här bloggen och då orkar jag inte göra om och göra rätt. Har ändå tillräckligt med odokumenterade kryp som väntar.

Skalbaggen är en savstumpbagge, Margarinotus striola. Den hittades i ett av gårdens växthus någon gång på försommaren. Arten har jag hittat och dokumenterat tidigare, så den här gången är det inte skalbaggen i sig som är i fokus, utan snarare de foretiska kvalstren på bakbenen.

Kvalster på savstumpbagge har jag också tidigare tagna fotografier på. Den gången rörde det sig om deutonymfer i familjen Parasitidae.

Bilderna ovan tog jag för att komplettera det här inlägget som primärt skulle lyfta fram tre fotografier jag tog i somras då jag gjorde ett undantag i det där med den sommarrelaterade makrostudiopausen. De tre bilderna togs för en artikel jag återkommer till nedan.

Totalt fyra kvalster satt på stumpbaggens båda bakben. Tre av kvalstren är rovkvalster (ordningen Mesostigmata) och här nedan följer bilder på det ena av dem.

Kvalstret bestämdes i en kvalstergrupp till Macrocheles sp. (fam. Macrochelidae). Det torde vara en vuxen individ. Notera de två tätt sittande parallella, framåtriktade håren längst fram på ryggskölden (vid "huudet") samt fogen där främre och bakre ryggsköldarna smält samman.

Även undersidan med sin indelning av "plåtar" är användbara kännetecken när rovkvalster ska placeras i rätt familj.

Deutonymfen nedan torde tillhöra någon art i familjen Histiostomatidae. Familjens deutonmyfer är helt och hållet anpassade för foresi, dvs. liftande med större djur. 

Här, här och här fins exempel på motsvarande (men lite annorlunda) deutonymfer som jag tror kan tänkas tillhöra samma familj.

I våras kontaktades jag av Sveriges entomologiska förening med frågan om jag hade lust att skriva en artikel om kvalster till deras medlemstidning Yrfän. Eftersom jag tenderar ha svårt att säga nej blev det också så att jag tackade ja trots tveksamhet pga. andra åtaganden. Samtidigt kändes det kul att få röra ihop en lite längre artikel om kvalster rent generellt.

De tre bilderna ovan togs alltså för artikeln men de användes aldrig. Jag skickade ganska många bilder så att det skulle finnas flera olika alternativ under layout-arbetet. Det är också kul att kvalster börjar röna lite intresse bland allt fler småkrypsentusiaster. Det finns så oerhört många spännande grejer att upptäcka i mesofaunan (organismer på 0,1 - 2 mm).


Tack till Adina Calugar för bestämning (Macrocheles sp.) och till Dave Walter för bekräftelse och tilläggsinformaton.


2 kommentarer:

  1. Man förstår ju ändå inte hur de lyckas hålla sig kvar? De ser ju inte ut att specifikt vara anpassade till att fästa sig på benen av skalbaggar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. Liftande (foretiska) kvalster gör det vanligen i deutonymfstadiet som då ofta också har en för ändamålet specifik anpassning - som histiostomatidae-kvalstret på sista bilden. Vuxna liftare ses mer sällan. Har dock precis nyss hittat ett sådant exempel. Inlägg om det på kommande.

      Jag kommer inte riktigt åt att se hur Meacrocheles-kvalstren håller tag om benet. Men jag tror det är en kombination av chelicerernas gripklo och benen. Det är möjligt att kvalstret - när det dött- torkar in en smula varpå benen tappat sitt grepp om skalbaggsbenet (och taggarna).
      Intresant att Macrocheles-kvalstren hänger i bakhasorna på skalbaggen. Men tippar att skalbaggens bentaggar är användbara handtag.

      Det ska tilläggas att Macrocheles är ett släkte med arter jag misstänker inte är så blodigt hårt specialanpassade till en viss begränsad biotop, och att de inte automatiskt stryker med ifall de råkar tappa taget på fel ställe - förutsatt att "fel ställe" ändå är någon form av miljö med livsbetingelser (inte mitt på gatan). Men nu spekulerar jag en smula.

      Macrochelidae är hyfsat opportunistiska rovdjur som tar vad de kan "övermanna" där nere i mesofaunan.

      Radera